När jag sluter ögonen så finns det en stillhet. Ingen kan någonsin ta den ifrån mig. Det kan vara fullt kaos utanför men inuti finns det ett lugn.

Jag använder mig mycket av den här lugnet nu.

Jag sätter mig på en bänk och blundar och tar ett djupt andetag. Räknar hur många sekunder det tar att fylla mina lungor maximalt. Sex eller sju. Sedan är jag i den: stillheten.

Alla känslor, allt som gör ont, alla rädslor, allt som känns fruktansvärt. Allt är övergående. Precis som allt som är härligt och underbart också kommer och går. Allt sker i nuet, det är andetaget en ständig påminnelse om.

Jag får i alla fall ner luften nu. För någon vecka sedan kunde jag knappt andas.

Mitt liv är lite på hold just nu.

Jag har fått låna en kompis lägenhet på Kungsholmen i en vecka och det har varit väldigt behövligt. Men nu är jag tillbaka i Enskede och ska väl på något vis ta tag i verkligheten här igen.

Det är min relation som skevar. Fast det känns mest som att det är hela livet.

Och jag är så ledsen, förtvivlad, arg och tom.

Jag vill bara blunda och sova och vakna till någonting annat. Inte det här. Inte igen. Inte en morgon till.

Ibland är livet ett jävla helvete. Så är det bara.

Det tar ont och det är orättvist.

Men precis exakt då är det som allra viktigast att vara självsnäll. Andas djupa andetag. Fråga sig själv: överlever jag det här ögonblicket? Ja, då överlever jag högst troligt nästa också. Och nästa och nästa.

Jag har mycket jobb i dag och i morgon till sedan ska jag sova. Tre dygn känns det som. Yoga, sova och skriva ner allt fint och vackert jag kan komma på i mitt anteckningsblock.

I morgon ska jag dessutom gå på föreläsning och yoga med Malin Berghagen. Det blir fint.

Jag störs av den så ofta. Den där lilla gnagande känslan av att det finns något jag borde förändra i livet.

Problemet är att jag inte riktigt vet exakt vad. Eller så kanske det är att jag inte riktigt vågar lyssna efter. Och när jag väl lyssnar så kanske det är så illa att jag inte vågar tro på att det verkligen är vad jag vill.

Så jag vänder på det: vad vill jag inte?

Vill jag bo i en lägenhet i Stockholm resten av mitt liv? Nej. Nej det vill jag absolut inte det. Det skulle ärligt talat kännas som någon form av straff. 

Jag har sagt till Christian att jag är redo att flytta i samma sekund som han säger pip. Någonstans inom mig vet jag att jag vill flytta runt. Jag vill se nya platser och människor. Det finns så många ställen jag skulle kunna tänka mig att bo. Ute i skogen i ett litet torp i Skåne. Var som helst nere vid medelhavet. I Helsingfors. I Göteborg. I Malmö. I Köpenhamn. Jag skulle verkligen jättegärna vilja bo i Köpenhamn. Jag vill nog inte dö utan att kunna peka på en jordglob och kunna säga att jag har bott på de här och de här och de här och de här platserna.

Så vad gör vi?

Vi letar på Hemnet efter en tvåa i en Stockholmsförort.

Jag var på en konsultation i dag hos en plastikkirurg.

Det jag bestämt mig för är att jag vill ta bort mina bröstimplantat (jag har skrivit om min operation tidigare här och här).

Orsakerna är två:

1. Känslan. Jag vill inte ha dem i min kropp. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ha någon aning innan en operation om hur det ska kännas att ha implantat i kroppen. Jag tycker att det känns stumt och onaturligt. Det är inte en del av mig men ändå är det något som är inne i min kropp. Jag har tappat all känsel i brösten och det bidrar väl också till känslan av att det bara är två hårda klumpar som inte hör hemma på/i min kropp. Kirurgen sa att det finns en liten chans att lite av känseln kan komma tillbaka (lite) vid en omoperation (hoppas hoppas hoppas!!).

2. Utseendet. Resultatet från min förra operation blev inte bra. Det såg inte helt vettigt men okej ut från början, men med tiden har ärren blivit bredare och min egen bröstvävnad har liksom åkt ner och hamnat nedanför implantaten. Jag skulle kunna försöka förklara det utförligt, men det blir lite för intimt och ni får bara tro mina ord när jag säger att det inte ser bra ut.

Åh gud. Jag kan bli så less på mig själv. Less på att jag tog ett sånt förhastat beslut. Less för att jag inte kollade upp olika kirurger innan utan bara tog första bästa. Less för att jag inte pratade med någon annan människa förutom min pojkvän innan jag bestämde mig för operation (som jag berättade det för typ en vecka innan när allt var bokat och klart).

Jaja. Gjort är gjort. Jag ska inte slå på mig själv för mycket.

Men ändå. Det är liksom ett misstag som innan det är klart kommer att ha kostat mig 120 000 🙁

Det är två veckor sedan jag slutade dricka alkohol. Men som jag skrivit tidigare så hade jag för ungefär ett år sedan en period då jag inte drack på sex månader.

Alkohol dövar känslor och det märks när jag tar bort den ur mitt liv. Dels att jag gärna vill ta till socker i stället (socker dövar också). Men när jag undviker att göra det kan jag känna känslor jag inte kan minnas att jag haft sedan tidiga tonåren. Pirret i magen till exempel. Jag kan gå och lägga mig på kvällen och tänka på vad som ska hända dagen efter och det kittlar till i magen. Jag kan lyssna på en låt och en våg av känslor sköljer över mig. Jag kan vakna på morgonen och känna sådan förväntan inför dagen att det nästan är löjligt.

Sånt.

Sådana små, små saker som gör vardagen finare.

Jag jobbar verkligen för att må bra.

Det här senaste 1,5 åren, det har hänt så mycket. Jag har fått så mycket insikter och förståelse för mig själv. Jag hittade yogan. Jag drivs inte av självhat längre, jag vill ta hand om mig. För första gången under mitt vuxna liv så tror jag på mig själv. Jag vet att jag har ett värde. Jag har känt balans och harmoni och glimtar av riktig, äkta lycka.

Därför blir en okontrollerad fylla, som i lördags, så hårt fall för mig. För det där var så jag betedde mig förr. Naiv som jag är har jag i alla fall trott det, att nu minsann kan jag hantera alkoholen. Jag kommer inte att hamna där igen.

Och så gör jag det ändå.

Nu för tiden slutar det inte med otrohetshistorier och sånt elände. Men det slutar med minnesluckor och en sprucken mobilskärm och en hemfärd på natten/morgonen där jag typ var medvetslös. Det är inte värdigt. Det är inte roligt någonstans. Och det ger mig sådan fruktansvärd ångest. Sådan fruktansvärd nästan obeskrivlig ångest. Jag känner mig så otroligt förtvivlad. Det känns som att jag har våldfört mig på mig själv. Jag har försatt mig själv i ett sånt stadie att jag inte haft någon som helst kontroll över mina handlingar. Jag vill inte vara i ett sånt stadie. Jag vill verkligen inte det. Jag vill skratta och må bra och vara i kontakt med mina känslor, inte vara totalt avstängd och dyngrak. Och här vill jag understryka att det var en jätteunderbar kväll. Jag drack för att jag var på ett helt fantastiskt humör och det enda jag ville var att ha roligt. Och så blev det alldeles för mycket av bara farten, kanske hade jag ätit för lite, kanske var jag trött. Inte vet jag. Säkert finns det någon annan orsak jag skulle kunna skylla på, men det orkar jag inte ens börja göra.

Det har gått långt över två år sedan sist en kväll slutade så här illa. Även om alkohol aldrig egentligen får mig att må bra efteråt, så intalar jag mig själv att fördelarna med att kunna dricka och att göra det måttligt är så mycket fler än nackdelarna.

Och det där med att dricka måttligt. De allra flesta önskar väl att de alltid kunde nöja sig med två glas vin och sen fortsätta ha kul resten av kvällen och vakna utan baksmälla.

Ärligt talat har jag träffat väldigt få som kan det.

Och jag kan tycka att det är så oerhört provocerande med människor som säger ”jamen, det är väl bara att dricka mindre”. Tyvärr, det är inte riktigt så enkelt. Inte för mig. Eller jo, i 90 fall av hundra är det så enkelt. I 10 fall av hundra är det inte det. Alkoholen är så förbannat förrädisk på det viset.

Men så som jag mår i dag, så som jag mådde i går och i söndags. Det är inte värt det. Jag vill inte det här. Jag vill inte ens försöka testa mig fram och gång på gång tro att jag ha ”lärt mig” hantera alkoholen. Jag vill inte hålla mig till ett eller två glas. Jag vill inte dricka över huvud taget. För dricker jag finns alltid risken att det går snett. Och så vaknar jag upp som i söndags morse vid 15-tiden och känner att jag inte orkar med mig själv längre. Att allt är hopplöst.

Jag tänker göra det valet för mig själv, att inte dricka mer. Jag tänker göra det för att jag bryr mig om mig själv. För att jag vill må bra. Det är så mycket mer värt än alla trevliga vinkvällar.

Jag läste någonting intressant i morse.

Att det faktum att många upplever att de får mer sinnesro på semestern är att de tar in så mycket nya miljöer. Folk är alldeles för upptagna med att använda sinnena och därmed har inte tankarna utrymme att ältas runt i huvudet. Koncentrationen ligger på syn, hörsel, lukt och smak.

Minns ni i barndomen? Då kunde hela dagar glida förbi utan några större bekymmer kring det som varit eller vad som skulle komma. Jag kunde dyka runt med cyklop och i flera timmar utan att fastna i tankarna, bara vara i stillheten som fanns under vattenytan. Jag älskade vatten så mycket. I dag är det så mycket krångel med en simtur, badkläder som sitter si och så, det är för kallt och det är för jobbigt att bli blöt i håret.

Jag minns också hur jag som barn tyckte att det ofta kändes svårt att komma i kontakt med vuxna. Hur mycket de än försökte så var det rätt sällan de faktiskt var riktigt närvarande. Så klart. För att de var förlorade i sina tankar kring dåtid och framtid. Så jag tjatade, för jag tänkte väl att det kunde ”väcka” vuxna. Men ingen vuxen uppskattar tjatiga barn. Då får man tillsägelser och kanske hot om att det inte blir det ena och det andra senare. Man vill ha barn som anpassar sig efter vuxenmallen fast det kanske egentligen borde vara lite mer tvärtom.

Som jag minns det var de som oftast verkligen hade tid att lyssna äldre människor. De var mer stilla i sinnet.

Något går snett där mellan barndom och ålderdom, inte för alla, men för många. Stress, press och oro tar över. Allt blir en strävan och en kamp. Det är underligt det där. Underligt och synd.

Jag fick en fråga i kommentarsfältet i går som jag tänkte svara på här i ett litet inlägg!

Skulle du vilja berätta lite om din tid med antidepressiva och varför du slutade? Jag tycker själv att det är svårt, har ätit sen ett halvår men är inte övertygad och får en känsla av att det kan göra mig lite avtrubbad… Hur är din erfarenhet?

Det var (tror jag) ungefär sex år sedan jag började. Först och främst var jag livrädd för att börja äta antidepressiva. Det var medicin och medicin innebar ju att jag måste vara sjuk och det hade jag ingen som helst insikt om att jag var. Jag tyckte det var skönt när min psykiater förklarade att det var lika vettigt att ta antidepp mot obalanserade nivåer i hjärnan som att fixa ett brutet ben. När jag efter någon vecka kom överens med tanken om att äta antidepp så var jag också väldigt rädd för vad som skulle hända. Hur skulle det kännas? Skulle jag fortfarande vara jag? 

Så jag började och det hände … ingenting. Jag tror vi höjde dosen tre-fyra gånger under en rätt lång period innan jag började känna något över huvud taget. Men när det började fungera så märktes det rätt tydligt på mig. Den första veckan var jag i någon slags maniskt glädjerus, men det planade ut rätt snabbt och allt blev vanligt igen, bara lite mer balanserat och stabilt. Jag tappade inte meningen med livet 70 gånger om dagen som jag gjort tidigare, jag längtade inte efter att dö och så vidare. Medicinen jag fick av min finska läkare kommer jag faktiskt inte längre ihåg vad hette, men när jag flyttade till Sverige ”omvandlades” det till citalopram.

Under åren har jag slarvat med medicinen ibland och det har märkts jättetydligt. En gång åkte vi på konferensresa till Berlin med jobbet och jag glömde medicinen och väl hemma var jag ett fullständigt vrak av ångest. Om jag känt mig avtrubbad? Ja, på det viset att det skurit bort mitt dåligtmående. Jag har inte upplevt att medicinen gjort det svårare att komma i kontakt med glädje och lyckokänslor.

Jag slutade äta antidepp under hösten förra året. Jag kände mig så stabil i psyket som jag aldrig gjort tidigare. Jag yogade, drack ingen alkohol och jobbade mycket med mig själv. Det kändes helt naturligt att bara strunta i att förnya mitt recept och jag märkte faktiskt inget alls av övergången, trots att jag slutade tvärt. Jag tror till och med att jag glömde berätta till min sambo att jag slutat, så självklart kändes det.

Det har gått finfint fram tills för någon månad sedan då jag märkte att ångesten börjat smyga sig på igen. Fler och fler tankar om meningslöshet dök upp. Tanken på att börja med antidepp igen låg nära till hands senast i går, jag var så otroligt less på allt. Och även om jag inte skulle ta det som något stort ”misslyckande” att börja igen så vill jag först göra ett tappert försök på egen hand.

Jag tror och känner att det handlar så mycket om att jag den här gången bara tappat fotfästet, jag har glidit iväg i tankarna, ältat, oroat mig och slutat fokusera på att jag själv ska må bra. Om jag bara ger mig själv en ärlig chans, att läsa böcker och göra övningar som får mig att mår bättre, att yoga och meditera och att fokusera mycket på andningen så kommer jag att hitta tillbaka. Eftersom jag redan har verktygen och lyckats komma på fötter en gång så är jag rätt övertygad om att jag klarar det en gång till.

Medicin är bra och jag vet att den finns där som ett alternativ, men först vill jag göra ett ordentligt försök. Skillnaden nu mot för sex år sedan var att då hade jag aldrig orkat. Jag var så långt nere i deppträsket att jag nog aldrig klarat att hala mig upp på egen hand. Nu är jag bara där och badar fötterna emellanåt.

Testa ät ett tag och testa sluta ett tag. Du kommer känna vad som känns bäst!

Det utbryter ett smärre helvete när jag har varit ihop med en kille närmare två år. Jag vet inte vad det är, jag vet bara att det upprepar sig gång på gång.

Först och främst: jag inte bara tror, jag är rätt säker på att jag är en väldigt bra flickvän det första 1,5 året. Jag är omtänksam, respektfull, väldigt kärleksfull. Det är jag och den människan jag är tillsammans med som är ett team. Allt gott så.

Men. 

Sedan börjar det sakta men säkert smyga sig på. Tjatet, missnöjet, skuldbeläggandet, ta-förgivandet. Jag märker det knappt själv, för det blir så snabbt en naturlig del av vardagen. Jag tycker mig ha massor av olika anledningar till rätten att hacka, ställa enorma krav och tillrättavisa. Sitta och sucka och allmänt bete mig som ett as. Vissa dagar är det som att jag nästan aktivt söker fel för att kunna ha något att hänga upp mig på.

Det här är fruktansvärt. Hemskt. För jag vill verkligen, verkligen, VERKLIGEN inte vara så. Herregud, jag har sett tillräckligt med par i mitt liv där en av parterna liksom aldrig verkar tycka att den andra personen räcker till. Kvinnor som sitter och fnyser över sina män som att de är totalt intelligensbefriade. Som sliter det gråtande barnet ur famnen på pappan och bara ”jag fixar det här” (läs: du är inte kompetent nog att ta hand om vårt barn). Och jag har tänkt: JAG VILL ALDRIG HAMNA DÄR.

Ändå håller jag sakta men säkert på att sugas ner i samma träsk. 

Det smyger sig på i vardagen. ”Nej gör inte så där, gör så här”, ”äh, jag gör det där i stället”, ”jaha, har du inte gjort det jag bad dig om?”, ”jaha … okej … då får väl jag helt enkelt göra det i stället då”, ”blir du lika länge på jobbet i dag också eller?”, ”hur många öl har du tänkt dricka ikväll egentligen?”.

Det är fruktansvärt!

Jag vill inte leva så. Dels är det inte alls snällt mot den människan jag älskar. Dels är inget värdigt liv för mig att gå omkring och vara ständigt missnöjd och passivt aggressiv. Om jag inte kan jobba mig förbi det här så får jag ju i så fall göra valet att leva ensam.

Jag skulle säga att det här är det absolut största problemet i mitt liv nu och det som sakteligen fått mig att må sämre de senaste månaderna. Jag håller på att förpesta min egen relation med någon bitchattityd som jag ABSOLUT INTE VILL HA.  För varje ny relation jag inleder så inbillar jag mig att det här beteendet är borta, att jag vuxit ifrån det.

Det här kanske låter som något rätt enkelt att ta sig ur, det är väl bara att lägga av? Men tro mig, jag har bestämt och lovat mig själv säkert 10500 gånger att jag ska bete mig annorlunda. Jag vet hur jag vill att en relation ska vara och den ska vara byggd på ömsesidig respekt och acceptans för varandras olikheter. Ändå dras jag ner i tjat/offerrollen igen. Och jag känner sådan jävla hopplöshet och förtvivlan för jag vill verkligen inte vara där. Fy fan! Jag håller långsamt på att förstöra något av det finaste och viktigaste jag har och jag känner att jag inte har makten eller verktygen att förändra situationen. Och om jag inte kan förändra det, då innebär det ju också att jag aldrig kan leva i en vuxen relation.

Som ni förstår tar jag gladeligen emot alla slags tips och gärna någon kommentar om att jag inte är helt jävla sjuk i huvudet.

Med vänlig hälsning, bitchen.