Min önskan är verkligen att så många som möjligt ger yoga en chans. 

Jag tror på riktigt att det är ett steg mot en bättre och snällare värld.

Jag vet att det var menat att jag skulle börja yoga. Jag ser det så tydligt nu i efterhand.

Jag var på semester i Mexiko. En underbar resa som jag skrivit om här. Vi var ute på västkusten och prövade på att surfa för första gången i våra liv. Det var frustrerande och svårt. Jag hade styrketränat från och till i 10 år, men det hade jag ingen hjälp av nu. Nu behövde jag förlita mig på att havet skulle ta mig framåt. Jag kunde inte ta i allt vad jag orkade utan jag behövde släppa taget och bara andas med rörelserna. Någonstans där dök en känsla upp i kroppen: jag ska börja yoga. 

Med tanke på hur stel och eländig jag alltid varit så var det här en rätt så märklig idé. Men känslan var så envis och stark! Den sa: när du kommer hem ska du inte styrketräna, du ska yoga. Jahapp. Jag var så rädd första gången jag skulle gå in i yogasalen på Sats Zenit. Flera gånger kände jag: nej, det här går inte. Jag går tillbaka till omklädningsrummet. Det här var dumt.

Nåväl, slutligen hamnade jag i alla fall där på mattan. 

Så här i efterhand kan jag säga att jag hade ingen koll på vad jag gav mig in på. Jag trodde att jag skulle göra lite solhälsningar och stretcha kroppen här och var och att det sedan skulle det vara bra med den saken. 

Det jag inte över huvud taget fattade var vad det skulle göra med mitt psyke. Första gången hände väl inget särskilt, inte andra heller. Men jag fortsatte att gå och där någon gång efter 10-15 gången så började jag märka att mina tankar började skingras. Jag blev lugn. 

När jag yogat kanske 20-30 gånger så var jag alldeles salig efter klasserna.

Ju mer jag andades under klasserna desto mer saker hände inom mig. Jag tog på min kropp på ett helt annat sätt, mer kärleksfullt och med mer vördnad än jag någonsin tidigare gjort. Jag började bli mer och mer medveten om att det var samma gamla tankarna som malde på i mitt huvud, dag efter dag, på repeat: jag är inte tillräckligt bra, jag duger inte, jag måste bli annorlunda (även om min hjärna förstås hittade på lite olika kreativa sätt att formulera tankarna på så var det ändå samma budskap). Jag såg också hur trångsynt, dömande och enkelspårig jag varit i en hel del situationer i livet.

Kort sagt: jag såg allt skit jag gav mig själv, och andra. Hur orättvis och hård jag varit och jag förstod också att jag måste lägga av och bli snäll mot mig själv, för att också kunna bli … tja … en bättre, mer sann människa.

Det tog inte länge innan jag insåg andra saker. Att jag måste säga upp mig till exempel. Att den där tröttsamma och motiga tunga känslan handlade om att jag gått för länge på ett jobb när jag egentligen innerst inne drömt om att göra någonting annat. Det var en jobbig insikt, för jag hade ett fast jobb och en massa härliga kollegor. Det var krångligt, och ibland kändes det nästan vanvettigt, men det var ett steg jag var tvungen att ta, för min egen skull.

Yoga är så mycket för mig och för så många, många andra. Det känns löjligt att ens kalla det en träningsform. För det är terapi, en plats att hämta styrka och kraft ifrån. Yogan är en god vän som håller mig i handen. Yogan lärde mig att känna inåt och det är där svaren finns.

Har du inte testat yoga, eller kanske testat för många år sedan och inte riktigt kände att det funkade då? Testa! Jag gick en kurs i avslappningsyoga när jag var 20 och det blev inte så mycket med det. Jag låg på mattan och sov mig igenom klasserna.

Strunta i om huvudet säger att du är för gammal eller för ung eller har för ont eller är för stel.

Till en början behöver inte ens en yogamatta för att yoga. Det är bara att sätta dig på golvet och börja andas. Känn efter vad kroppen vill göra. Vill den stretcha nacken? Sträcka ut ryggen? Vill den försöka stå på händer? Gör det. Glöm inte att andas. Långa djupa andetag. Räkna till fem på inandning och fem på utandning. Blunda en stund och känner efter hur det känns.

Vilka tankar dyker upp?

Känner du dig fånig och dum? Bra! Det innebär förmodligen att du ofta går runt i livet och har svårt att ta dig själv på allvar. Där har du någonting att jobba med (jag har jobbat mycket med precis just det).

Känner du dig arg? Bra! Då är det just den ilskan som behöver komma ut. Låt den göra det! Tryck inte undan den som du antagligen gör till vardags.

Känner du dig evinnerligt trött? Ja, då behöver du troligtvis se över dina rutiner. Hur äter du, hur sover du, hur tränar du?

Det är det här som är det fina. Yogan tar fram allt. 

Jag har gått hos fem, kanske sex olika psykologer, kuratorer och en psykiater och det har väl liksom varit bra, men INGET har hjälpt mig att komma i kontakt med mig själv och få ett sånt lugn som yogan. 

Jag dissar inte andra träningsformer, jag utvecklades enormt genom styrketräningen och det blev ett sätt för mig att koppla bort verkligheten. Jag har läst om människor som gör Nordic military training och som menar att de är gladare, starkare och vågar lita mer på andra människor. Jag tror kampsport kan bota många rädslor och löpning kan vara oerhört meditativt. Yoga är bara det som funkar bäst för mig (och många andra) när det gäller att förena den yttre världen med den inre.

Yoga KAN vara alla roliga och invecklade positioner du ser på Instagram och Facebook, men det kan också vara att sitta ner och bara andas och sträcka ut handlederna. Om det är just det du behöver. Men det gör sig förstås inte lika snyggt på bild 🙂

Undrar du någonting, litet som stort, så är det bara att fråga i kommentarsfältet eller mejla (zlundberg@gmail.com). Om olika klasser eller yogamattor eller rädslor eller vad som. Jag blir så glad och vill så gärna försöka hjälpa. Vill du få mer inspiration kan du läsa om olika positioner och varför de är bra på Yoga journal. 

Oj, oj, oj! Jag trillade över Brené Brown och blev helt tagen av henne och hennes undersökning.

Den handlar om hur viktigt det är att visa sig sårbar. Vilken talare hon är! Jisses. Gillar du det lika mycket som jag gjorde så finns också ett uppföljningstal efter den första Ted-succén.

Här är hennes tio ”riktlinjer” för ett helhjärtat liv (hittat och översatt av Det känsliga barnet):

1. Att utveckla och vårda sin autenticiet: Att släppa taget om vad andra tycker.
2. Att utveckla och vårda medkänsla med sig själv: Att släppa taget om perfektionism.
3. Att utveckla och vårda en envis själ: Att släppa taget om att bedöva sig och maktlöshet.
4. Att utveckla och vårda tacksamhet och glädje: Att släppa taget om bristtänkande och rädsla för det mörka.
5. Att utveckla och vårda intuition och lita på det man tror på: Att släppa taget om behovet av visshet.
6. Att utveckla och vårda kreativitet: Att släppa taget om jämförelse med andra.
7. Att utveckla och vårda lek och vila: Att släppa taget om utmattning som en statussymbol och prestation som ett mått på människans värde.
8. Att utveckla och vårda lugn och stillhet: Att släppa taget om oro som en livsstil.
9. Att utveckla och vårda meningsfullt arbete: Att släppa taget om självtvivel och ”det man förväntas”.
10. Att utveckla och vårda skratt, sång och dans: Att släppa taget om att vara cool och ha kontroll. (min översättning).

Vi kom till den här positionen på ashtangayogan i går. Min stora fiende/lärare beroende på hur man väljer att se det.

Det sägs ofta att så som vi hanterar saker i yogan så hanterar vi också verkliga livet. 

Jag är stel i baksida lår. Jag upplever det som att jag inte kommer någonstans. Men skulle jag gå tillbaka ett år och titta på hur det såg ut då är det förstås stor skillnad. Då kunde jag knappt sitta med benen utsträckta, ryggen upprätt och händerna på låren. I dag kan jag fälla framåt så att jag med nöd och näppe når tårna. Men jag tycker förstås att jag borde kommit längre. 

Jag blir medveten om så mycket om mig själv i den här positionen.

När jag sitter där med smärtande och stela baksidalårmuskler känner jag mig otillräcklig, jag tänker att alla andra är bättre än jag. Jag pushar mig själv för hårt vilket gör att jag får ont, vilket gör att jag blir arg, vilket i sin tur gör att jag blir less och vill ge upp allting. 

Och jag VET, om jag verkligen rannsakar mig själv, att det är så här jag har hanterat mycket i livet. Under flera år har jag till exempel inte velat lära mig något nytt. Jag har skyllt på ointresse när det egentligen handlat om rädsla.

För ska jag lära mig någonting från grunden så innebär det att jag måste gå in som nybörjare. Och jag vill inte vara nybörjare! Jag vill kunna allting. Jag vill inte vara dålig. Jag vill vara bra.

Men för att bli bra krävs det ju en resa dit.

Jag ser det väldigt tydligt nu när jag försöker skriva min bok. Jag skriver och känner mig otillräcklig. Jag känner att det finns 1000000 andra som gör det bättre än jag. Jag vill ge upp, för jag är ändå bara dålig. Lika bra att inte försöka för då behöver jag i alla fall inte bli ledsen om den aldrig blir utgiven, kan jag tänka.

Och det här är ju ett bra sätt att tänka – om jag aldrig vill åstadkomma något mer i livet. Om jag av rädsla att misslyckas bestämmer mig för att ge upp redan innan jag gett det ett seriöst försök.

På så vis är den här sittande framfällningen en symbol för så mycket.

Ger jag upp om den ger jag upp om allting annat också.

Det finns en speciell tomhetskänsla som uppstår på morgonen. Eftermiddagarna och kvällarna går oftast bra, men morgonen är allra värst. Jag vaknar och inser på nytt varje morgon att det inte ska vara vi, att det är över. Och det känns så fruktansvärt tomt och sorgligt.

Jag låter mig känna så mycket det bara går, jag inbillar mig att det går över snabbare då.

Men det finns en tanke som jag försöker hålla fast vid, även när det känns som allra jobbigast: det kommer inte alltid att vara så här. Min tillvaro kommer inte att vara att jag sitter ensam och känner mig ledsen i all evighet. Det kommer att komma någonting annat. All energi och kraft jag lagt på att försöka hålla ihop vår relation kommer att kanaliseras på något annat sätt. Till vad kan jag inte veta helt säkert, och det är förmodligen där mycket av rädslorna ligger. Jag kan den tillvaron vi har haft. Även om den inte är bra så är den i alla fall trygg. Och det är väl därför människor håller fast vid saker. Jobb, relationer. Till och med missbruk.

Den här nya tillvaron vet jag inte vad är. Jag kan omöjligt förutse hur den kommer att vara, jag måste bara lita på att det kommer att bli bra. Jag kan välja att tro att det kan bli helt fantastiskt. 

Om ett par år kan jag troligtvis se tillbaka på det här med vetskapen om vad alltihop ledde till. Då har jag facit, men det har jag inte nu. Även om jag så gärna skulle vilja få hem en lapp på posten där det står exakt vad som kommer att hända i mitt liv framöver. Men det funkar ju inte så.

Därför är tilliten och tron det enda jag kan luta mig mot. Det krävs mod att tro, och det modet har jag som tur är för det allra mesta. Det är en trygg punkt inom mig som bara vet.

Allt blir bra. 

Kanske blir det till och med bättre än vad jag någonsin vågat hoppas.

Jag förmodar att det är viktigt att ha någonting att tro på.

Jag har valt att tro på kärleken. Ibland nästan helt blint.

Det har gjort att jag valt att se vissa saker i ett guldskimrande ljus och andra saker har jag trängt undan ner till någon fuktig källarlokal i mitt innersta.

Jag tror jag alltid har gjort så här. Nästan krampaktigt hållit mig fast vid tron. Ibland kanske till och med förälskat mig mer i själva idén om kärleken än en faktisk person.

Det här är väldigt tydligt när jag ser tillbaka till tonåren. Jag träffade en kille som jag i vanlig ordning blev helt besatt av. Jag skulle gå under om han inte älskade mig. Hela historien från början till slut var oerhört destruktiv och vi bråkade var och varannan dag. Grät och skrek och blev tillsammans och hade det helt underbart för några timmar (alltid som bäst precis efter att vi bråkat). Sedan gjorde han slut om inte jag hann före, och så där höll vi på. Allt gjorde ont. Det gjorde ont för att vi bråkade och det gjorde ont att tycka om honom.

Sen en dag var jag så urbota less på alltihop så jag bestämde mig för att jag inte orkade mer. Och då, när jag bestämt mig, då bröts förtrollningen totalt.

Det var som att jag såg honom rakt upp och ner för vem och vad han var: en haschrökande självisk slashas med spelproblem och utan några som helst ambitioner med livet över huvud taget.

Så jag gick vidare, till nästa relation som var i princip likadan men där höll jag ut i två år.

Sedan valde jag att börja träffa mer ordningsamma personer. Men jag blev så uttråkad av att det där onda inte fanns där.

Ja…

I en relation är jag väldigt krävande. Jag vill ha så mycket. Jag får i alla fall känslan av att jag ofta kräver det omöjliga. Det jag vill ha är närvaro, men tillsammans med den jag älskar känner jag mig ofta som ett litet barn som aldrig riktigt lyckas få kontakt med sina föräldrar för att de är så stressade och fullt uppe i sina liv. Jag vill bli sedd, men jag får aldrig nog. Det gör att jag konstant går runt med känslan av att vara stött, bortvald och sårad.

Och det här, inser jag, är något som jag måste jobba med. Det är en brist som finns inom mig och de relationer jag haft under åren har gjort att jag äntligen kommit till insikt om hur stor den faktiskt är.

Det bästa med det är att jag har möjlighet att läka det.

Men det är mitt och bara mitt jobb. Inte någon annans.

Om det är något jag verkligen har fått öva på sedan jag började frilansa är att vänta in livet. 

Inte panika, inte ha ångest, inte oroa mig över sånt jag ändå inte kan kontrollera.

Mitt jobb går ut på att skriva krönikor till olika tidningar (och den här bloggen förstås), men också att sälja in artikelidéer till redaktörer (förhoppningen är att få skriva den artikeln jag vill, ibland får jag det, men det händer rätt ofta att jag får nej, eller allra vanligast: inget svar alls).

På de här åtta månaderna har jag lärt mig att jag inte vinner NÅGONTING på panik och katastroftankar om att jag inte ska få göra tillräckligt med jobb och att pengarna ska ta slut. För vet ni vad det är som lönar sig?

Det som lönar sig, för mig, är att konstatera: jaha, nu har jag visst inte så mycket jobb här framöver och sedan bara släppa allt och gå ut och ta en promenad med Stoffe i skogen. INTE ägna tid åt att sitta med jobbångest och surfa runt planlöst utan att bara gå i lugn och ro med livet. För när jag väl är passiv och bara låter livet hända, då dyker det upp någonting. Det är fanimej som magi.

Antingen får jag en bra idé på artikel eller så ringer någon och ber mig skriva någonting. För att uttrycka det enkelt: go with the flow.

Det har funkat så bra att jag har haft så mycket jobb den här sommaren att jag inte fått tid över att skriva klart min bok. Planen var att jag skulle ta ungefär tio dagars ”semester” till det, men så har det alltså inte blivit. Jag börjar så smått inse att jag kommer att få dedikera några värdefulla helger och kvällar åt den om den någonsin ska bli färdigskriven..

Sedan menar jag FÖRSTÅS inte att man ska sitta som nån jäkla mupp och inte släcka huset om det brinner i tron om att det kommer att lösa sig själv. Det handlar mer om en förståelse för att agera när det behövs, att planera sitt liv – men också att kunna släppa saker när det är nödvändigt, att låta livet ha sin gång. Yinyogaläraren Magdalena Mecweld skriver om det här. 

Och apropå ingenting annat än just yoga blir jag väldigt glad av den här:

En sak har jag bestämt mig för och det var väl inte en dag försent.

Jag ska bara gå mot det som känns enkelt. 

Inte mot det som känns tungt eller kämpigt. För sånt som är tungt är inte sant för mig.

Jag har ägnat ungefär hela mitt vuxna liv åt att försöka kämpa emot det jag är. Jag har varit irriterad och arg på mig själv för att jag inte kunnat nöja mig. Varför har jag inte bara kunnat ha ett fast jobb och bo i en lägenhet med en kille som jag varit tillsammans med en evighet och vara NÖJD så. Varför har jag ständigt gått omkring med känslan av att kvävas när jag försökt leva ”så som man ska leva”? Det har aldrig, på riktigt, gått upp för mig att det inte är meningen att jag ska leva så. Det som funkar för många andra fungerar inte för mig och det behöver inte vara någonting dåligt med det – om nu inte jag väljer att göra det till någonting dåligt. Och det har jag ju gjort. Jag har själv VALT att se det som något dåligt och oönskvärt.

Jag har kämpat i så många år och jag har älskat tryggheten samtidigt som jag hatat den. Omedvetet har jag byggt upp rädslor kring vad det andra livet skulle vara, om jag bara skulle sluta kämpa och följa det som känns enkelt och lätt för mig. Har jag ens fattat att det finns andra möjligheter? Att livet inte behöver levas efter en bestämt mall? Jag tror tyvärr inte det.

Drömmarna har jag omsorgsfullt tystat ner. För drömmarna har inte alls varit särskilt bekväma. De har sagt åt mig en massa konstiga saker: säg upp dig, flytta, skaffa en hund, gör si och så. Och jag har bara känt ”inte ska väl jag?”, ”det är väl ändå inte möjligt?”, ”varför skulle jag krångla till det så?”.

I stället har jag valt andra saker. Att sätta all tilltro till kärleken, till exempel. Bara jag älskar en person så mycket jag bara orkar så blir det nog bra. Det har inte blivit det. För kärlek fungerar inte så.

Mina drömmar har blivit så dödade att när jag till slut vågade fråga mig själv vad jag verkligen, verkligen önskade och ville inte längre hade något vettigt svar.

Jag läste att känslan av upprymdhet och känslan av rädsla ofta förväxlas. I boken togs exemplet om ett barn som var på ett nöjesfält och skulle åka karusell. Barnet var pirrig i magen och lite, lite kissnödig av upprymdhet, varpå föräldern vänder sig till barnet och säger ”du ska inte vara rädd nu”.

Det där kan jag känna igen så väl. Jag vet gånger när jag känt så starkt att jag till exempel skulle vilja flytta/testa på någon ny sport/anmäla mig till en kurs/utbildning, men sen inte pallat för att jag trott att jag varit rädd. När det egentligen kanske bara var upprymdhet som varit så stark.

Hur som helst.

Nu gäller följande: jag kommer att gå dit det känns lätt. Enkelt att säga – uppenbarligen fruktansvärt svårt att leva efter.

Jag försöker mitt bästa när det kommer till meditation. Vissa dagar går det. Vissa dagar går det inte alls. Vissa dagar ”glömmer” (läs: försummar) jag det helt.

Jag har testat en del olika sätt/metoder. På morgonen, liggande i sängen och sittande på sängkanten. På soffan efter avslappningsövningar. Utomhus. Med hjälp av guidad meditation. Efter yoga.

Guidad meditation blir jag så jävla arg av. Jag blir fullkomligt tokig på den där rösten som maler på, så det har jag lagt av med. Jag känner att den meditation jag lockas mest av är den att bara sitta rakt upp och ner i stillhet. Jag har aldrig testat att ha något mantra eller fokusera på något ljud, för det känns på något vis fel för mig. Varför vet jag inte. Kanske borde jag pröva.

Några få gånger har jag upplevt väldigt härliga och fina stunder av stillhet, men oftast leder meditation till frustration för mig. Och jag vet ju varför: jag förväntar mig för mycket, att min hjärna ska bli helt tyst, att jag ska ”komma någonstans”. Vart jag nu ska komma. Det är ju det som är själva utmaningen med att meditera. Det SKA ju inte hända någonting.

Jag mediterar som allra bäst när jag är ute på en promenad och känner mig så pass samlad att jag bara kan sätta mig ner på en bänk och blunda under några andetag.

Sedan finns det förstås meditation i rörelse också. Ni vet när man sjunker in i någonting och tiden bara flyger förbi. Det händer för mig när jag skriver ner saker för hand. Jag har nyligen renskrivit alla mina anteckningar från hundinstruktörsutbildningen och jag känner verkligen hur djupt in i skrivandet jag försvinner. Det skulle kunna stå en 18-mannaorkester utanför dörrn och jag hade inte brytt mig. Jag minns att jag stickade och virkade en del när jag var yngre, det blev aldrig särskilt bra, men däremot var det oerhört rofyllt.

I somras såg jag en kvinna som satt på tåget och stickade och hon var liksom salig i ansiktet.

Det är också meditation.

När jag styrketränade kunde jag också gå in i det så mycket att det kändes som att tankarna försvann och tiden bara rann i väg.

Alla behöver ju inte att sitta på en ödslig strand i lotusställning en timme varje morgon utan kanske snarare på alla möjliga sätt försöka föra in lugn och stillhet lite här och där varje dag.

Jag har bokat en grundkurs i ashtangayoga i höst.

När började med yoga var ashtanga en av de första klasserna jag gick på. Jag tror inte jag då riktigt greppade att det finns olika typer av yoga utan tänkte ”yoga är väl yoga”. I efterhand har jag fattat att ashtanga är en av de absolut mest fysiska yogaformerna och den är också väldigt strikt uppbyggd på så vis att du alltid gör samma rörelsesekvenser (som sedan blir fler serier beroende på hur långt du kommit i din praktik).

För mig är ashtanga styrka, disciplin och utmaning.

Först och främst: det ÄR rejält fysiskt krävande. Speciellt de stående sekvenserna. Efter de första veckorna (!) hade jag ömmande handleder och träningsvärk i ryggen och benen.

Det här med disciplinen tycker jag kan vara svårt. Andningen är FRUKTANSVÄRT viktig för det är den som tar dig igenom de olika sekvenserna, kroppens rörelser är hela tiden synkroniserade med andetaget. Du måste behålla fokus hela tiden, vilket gör att ashtangan, för mig, har känts lite allvarligare än andra former. Tittar man på filmer på Youtube så ser det ibland ut som att yogisarna blir kuvade av sin lärare (se videon nedan med ashatangayogans grundare K. Pattabhi Jois så fattar ni!), men i själva verket handlar det om att de är så djupt fokuserade på yogan.

För mig blir det en stor utmaning eftersom jag är/har varit så stel. Utmaningen ligger förstås inte i att jag ska pusha mig som en dåre, utan att för varje pass acceptera att jag är där jag är just den dagen. Egot vill så gärna nästla sig in och störa och tjata på om hur mycket bättre alla andra är. 

Jag tycker att ashtanga är ett väldigt kraftfullt sätt att hitta in i mig själv. Det senaste året har jag ägnat mig åt betydligt lugnare yogaformer (hatha och yin), men längtan och nyfikenheten kring ashtangan har funnits där hela tiden. Nu ser jag verkligen fram emot att få lära mig det från grunden.

Bilder från Malins blogg. 

Jag var på en föreläsning/frågestund och yogaklass med Malin Berghagen i går. Det var fantastiskt. Hon är verkligen fantastisk. Och det börjar mer och mer gå upp för mig att de människor jag imponeras och inspireras av är personer som vågat förändra sina liv, som slagits och vunnit mot sina rädslor och vågat följa sina drömmar.

Yoga handlar om att förändra. 

Jag vet själv hur hur snabbt det gick, från att jag började med yoga till att jag vågade ta steget och säga upp mig från jobbet. Jag visste så starkt att det var nästa steg jag ville ta, men jag var så förbannat rädd. Så rädd för att jag inte skulle klara mig på egen hand. Så rädd för att jag inte skulle ha några pengar. Så rädd för att ingen skulle vilja ha det jag skriver. Men jag hade yogan som bar mig. Och när jag väl hade tagit steget så jag så lycklig och upprymd. Så full av inspiration och lust i jobbet som jag inte varit på länge. Jag mådde så bra.

Men sedan stannade förändringsprocessen upp. Jag blev rädd igen. Jag började tvivla. Jag började intala mig själv att nu måste jag nog bara sitta lugnt i båten och fokusera helt och fullt på att få frilanseriet att funka.

Från att inte ha druckit alkohol på ett halvår började jag igen. Varför? Kanske för att det var enklare att stundvis döva och fly bort från det jobb med mig själv och mitt liv som jag egentligen visste att jag hade framför mig. Jag började tvivla på vad mitt inre sa åt mig att göra, för det var saker som inte alls kändes bekväma eller ens rimliga.

Testa bo någon annanstans i världen har min röst sagt åt mig. Starkt, högt och ofta. Men jag har tystat den, för det är ju inte alls särskilt tryggt eller praktiskt. Hur skulle ens det gå till? Skulle jag ha några vänner? Skulle jag få ihop det ekonomiskt? Hur ska det gå med Stoffe?

Jag har tjatat på Christian att han ska ta ett jobb i något annat land så att jag bara liksom skulle kunna halka med. Men det här är inte hans dröm, inte hans resa.

Mer och mer har jag känt hur fokuset i yogan har försvunnit. Varför? Jag tror att det beror på att jag inte vågat eller velat lyssna, jag har inte varit redo att ta nästa steg i livet. Jag har varit rädd. Och jag är det fortfarande.

I går ställde jag frågan till Malin hur jag kan känna två olika viljor inom mig så tydligt. Till exempel att jag vill isolera mig och tacka nej till att träffa vänner med någon vag idé om att jag inte orkar. Men om jag väl lyckas ta mig ut så har jag det jättetrevligt. På samma vis som jag ibland känner att jag vill yoga, men hittar på en massa ursäkter till varför jag inte skulle göra det. På samma sätt som jag vill förändra, men formulerar 100-tals olika anledningar för varför det är bättre att fortsätta exakt så som jag gör nu.

Hon ställde några snabba frågor där vi så klart kom fram till att jag egentligen vill träffa vänner, men det är något inom mig som hindrar mig. Hon frågade: Är du redo att släppa taget om, oskapa och förstöra det som inte tillåter dig att vara den fantastiska människa du är?

Det kom så plötsligt och jag fick sådan panik och hasplade ur mig ett väldigt tveksam ja.

Hon sa: jag känner inte riktigt att du är redo. Jag frågor igen: Är du redo att släppa taget om, oskapa och förstöra det som inte tillåter dig att vara den fantastiska människa du är?

Jag svarade ja igen. Med lite mindre darrig röst. Även om jag kanske inte kände det helt och fullt, för jag var så överrumplad, så kände jag någonstans inom mig att det finns något som är redo. 

Det var precis det här jag behövde. Att någon utomstående kunde ställa mig och mina rädslor mot väggen en gång för alla.

Yogaklassen efteråt var fantastisk.