Inspirerad av Ida har jag fixat en anteckningsbok där jag skriver ner och ritar ett och annat.

Tanken är att få ner olika känslor på pränt för att reflektera dem när de kommer och inte tränga undan dem. Och så skriver jag ner mina drömmar. Mina allra innersta hemliga drömmar som ibland känns så fåniga och storslagna att jag inte ens vågar berätta dem för någon annan. Och så skriver jag tacksamhetslistor och klistrar in något fin bild om jag hittar någon sån. Det är ingen regelrätt dagbok, för det skulle jag förmodligen få prestationsångest av, det är mer en bok om livet och nuet. Skaffa en sån! Det är väldigt trevligt!

Jag läser den här boken just nu och det är rätt smärtsam läsning. Jag känner igen rätt mycket i mitt eget beteende och det är tufft att erkänna för mig själv.

Det känns besvärligt att inse hur stor plats jag låtit, och till viss del kanske fortfarande låter, män ta plats i mitt liv.

Men det är som med allt annat, för att kunna förändra något måste jag först vara medveten om det. Även om det känns fruktansvärt jobbigt. Jobbigt och … pinsamt. För innan jag började läsa den här boken så trodde jag liksom att jag kommit längre. Men sanningen, om jag verkligen ska vara uppriktig mot mig själv, är nog att jag har en liten bit kvar. På något vis känner jag en skam över det. För en kvinna i dag ”ska” inte sätta en mans behov före sina egna. Men genom att känna skam och skuld kommer vi som levt så här aldrig att komma vidare och slippa göra det, eller hur?

(Nu riktar sig den här boken främst till kvinnor, vilket jag tycker är väldigt skevt då jag tror att det är många, många män som lider på samma sätt och där är det om möjligt ÄNNU mer tabubelagt att erkänna sitt problem).

När jag skaffade min första pojkvän så uppslukades hela min värld av honom och hans behov. Min värld kretsade kring när han skulle höra av sig, vad han gjorde och när vi skulle ses nästa gång. Han, han, han. 

När HAN var ute med sina kompisar så ägnade han mig säkerligen någon tanke då och då under kvällen.

När JAG var ute med mina kompisar tänkte jag på honom konstant. Var var han? Vad gjorde han? Hur mådde han? När skulle vi träffas nästa gång? Tyckte han lika mycket om mig fortfarande? Var jag tillräckligt bra för att vara hans flickvän? Han, han, han.

Samtidigt kände jag att jag aldrig fick nog. Att jag blev tillräckligt sedd. Så jag antog att felet låg hos mig. Att jag måste vara på något annat sätt för att verkligen bli älskad. Smalare, snyggare, mer kärleksfull.

Det finns en återkommande sak i boken och det är att kvinnor (eller män) som älskar för mycket avfärdar trygga, kärleksfulla och stabila personer som tråkiga.

Jag rannsakar mitt eget liv och tänker tillbaka på tillfällen då jag kallat män tråkiga. Faktiskt förr eller senare i de flesta av mina relationer, då de killar jag varit med (enligt mig) varit för ”enkla”. De har inte gett mig det drama och motstånd jag suktat efter. De har bara omfamnat mig och tyckt om mig för den jag har varit, men det har inte varit nog för mig och därför har jag avfärdat relationen som tråkig.

Det finns något oerhört destruktivt (och tillfredsställande) i att trigga i gång bråk för att få bekräftat att jag är så värdelös jag tror att jag är och sedan söka tröst hos samma person som då ska bekräfta att jag INTE är så värdelös som jag tror att jag är.

Med i bilden finns också en oerhörd rädsla för att bli övergiven. Jag klarar mig inte om han lämna mig.

Att bli lämnad är det ultimata beviset på att jag inte är någonting värd och då kan jag lika gärna försvinna från den här jordens yta. Så då måste jag manipulera honom att stanna kvar TROTS att jag är så krävande och konfliktsökande. Jag måste överkompensera och visa hur underbar vår relation kan vara.

Det blir en kamp. Allt blir en kamp. För honom. Inte för mig eller oss utan för honom.

Allt det här går att lösa. Botemedlen är medvetenhet och självkärlek. En jävla massa självkärlek.

Det är så skönt nu när jag gjort mitt val att inte dricka. Helgerna blir … så mycket lugnare. Inte för att jag vareviga helg suttit och bäljat i mig ofantliga mängder alkohol, inte alls. Men nu behöver jag inte ens bekymra mig det minsta över sånt som: att jag ska dricka för mycket, försöka hålla mig till si och så många glas, varannan vatten och den ständiga balansen att inte bli för trött dagen efter.

Vi var på fest i lördags och det gick hur bra som helst. Det är sådan skillnad på att ha gjort valet att inte dricka mer jämfört med att sitta och hålla sig nykter på en fest av någon annan orsak. Det blir tusen gånger mer avslappnat.

Under helgen har jag funderat på alla orsaker jag har att välja bort alkoholen från mitt liv.

Först och främst så är det ju skönt att veta att den fysiska hälsan blir bättre. Men för mig handlar det nog mest om psyket. Jag tror inte att jag kommer att komma vidare i min personliga utveckling om jag fortsätter att bli full då och då, för det försätter mig i en sådan oerhörd obalans.

För andra är det kanske en ickesak att dricka en flaska vin på lördagskvällen och bli glad i hatten, men för mig så gör det så mycket mer skada. Jag blir mer orolig och lättirriterad och less på mig själv. Jag har mycket lättare att halka in i gamla dåliga mönster när det till exempel kommer till ätande. Jag äter någonting ”dåligt” och sedan anser jag att hela dagen är förstörd och pressar i mig en massa skit tills jag mår så dåligt att jag vill krypa ut ur mitt eget skinn.

Samma princip gäller det mesta: om har jag yogat och mediterat och mått bra en hel vecka kan den känslan snabbt ryckas ifrån mig bara av att jag vaknar upp efter en kväll då jag druckit tre glas vin. I stället känner jag bara tomhet och värdelöshet. Jag är så otroligt känslig för alkoholens negativa effekter (och för de positiva, bör kanske tilläggas, därför jag älskar att dricka vin).

Men att bli full innebär ju att frivilligt göra sig själv omedveten och det är ju precis tvärtom vad jag strävar mot. Jag vill kunna vara så medveten och närvarande som möjligt.

När jag var yngre så fanns det äldre som pratade om att det är sunt att ta sig en bläcka då och då för det ”rensar ur skallen”. Fast gör det verkligen det? Visst, du får några timmar där du försätter dig i ett mer omedvetet tillstånd, men problemen finns ju fortfarande kvar. De rensas ju inte alls ur. För att komma vidare i livet (nu pratar vi på ett personlig utvecklings-plan) så måste ju problemen medvetengöras och hanteras.

Förut, inte på de senaste åren så värst mycket, men i slutet av tonåren använde jag många fyllor till att:

1. Gråta

2. Bråka med pojkvän

Jag fattade inte det då, men så här i efterhand så förstår jag ju att det var ett och annat känslomässigt som hade behövt bearbetas. Men i stället så drack jag och tog ut det den vägen. Den enklaste vägen.

Jag tror inte att några mirakel kommer att ske bara för att jag skippar att dricka. Jag inser ju att jag fortfarande kommer att behöva göra jobbet, men det kommer att underlätta mycket för mig.

För den som känner sig less på alkohol och känner sig redo att välja bort den så rekommenderar jag Äntligen full kontroll av Allen Carr. Den hjälper mycket på vägen.

Det jag skriver nu kommer kanske vissa tycka är jättemärkligt. Kanske konstigt eller flummigt.

Det må så vara. Det här är vad som hände i går kväll. Varenda ord är sant.

Jag var så förbannat less på mig själv i går.

Jag var less för det som hände i helgen. Att jag druckit mig till total medvetslöshet. Jag var less på den här veckan, verkligen allt jag tagit mig an har gått snett. Varenda jävla övergångsställe har varit rött. Jag har haft konstant höga stressnivåer i kroppen. Jag har oroat mig för det ena med det tredje.

På dagen i går var jag hos veterinären med Stoffe. Han har skakat på kroppen och huvudet så länge nu, men eftersom jag läst i någon bok att det kan vara en lugnande signal för hundar så har jag inte brytt mig så mycket mer om den saken. Det visade sig att han har öroninflammation och jag kände mig bara så jävla hopplös. Den här stackars varelsen har inte valt att hamna hos mig. Men nu har han gjort det och jag kan inte ens se till att han mår bra, utan han är tvungen att gå runt och ha ont, gud vet hur länge han har haft det.

Nåväl.

På kvällen kände jag mig så utmattad. Jag hade yoga vid 19 och hjärnan skrek åt mig att gå och lägga mig på soffan i stället. Det gjorde jag inte. I stället stressade jag dit (sprang sista biten med yogamattan i högsta hugg längs med Götgatan för det var så bråttom).

Till saken hör att jag yogade fyra gånger förra veckan och en yogaklass är ju aldrig direkt dålig, men jag kände mig bara stingslig, rastlös och prestationsinriktad. 

När jag nu lade mig på mattan kände jag bara ”jag ger upp nu”. Inte så dramatiskt att ”jag ger upp om livet” utan jag ger upp om allt vad jag inbillar mig att förväntas av mig nu, alla föreställningar om hur jag tror att de kommande 75 minuterna bör vara. Jag andades djupt och var väldigt snäll i mina rörelser. Jag kände mig otroligt medveten om min kropp, min kraft och förmåga just då. Det kändes tydligt hur blodet strömmade till i olika positioner och jag hamnade i ett behagligt flow. Vid ett tillfälle kände jag mig så i kontakt med mitt inre att det rusade i hela kroppen. Det var inte lycka eller glädje, snarare ett otroligt välbehag. Jag blev tvungen att sätta mig ner för det blev en så stark upplevelse. Det var som att jag, av leda och hopplöshet, kapitulerat inför världen och mina tankar och där och då bara var jag. Ett med allt. Hela jag. Hela omvärlden.

I samma stund som jag började reflektera över det som hände intellektuellt så försvann känslan, men jag närmade mig den igen flera gånger under passet. Upplevelsen blev dock aldrig riktigt lika stark som den första.

Redan innan savasana förstod jag att det skulle bli något speciellt, men jag hade inte alls räknat med det som hände.

Yogaläraren satte på en låt som hon aldrig brukar spela annars, ”Let it be” med Beatles. En låt som en gång i tiden betytt så mycket för mig och i det här tillståndet rörde det upp så enorma känslor. Jag har ju skrivit tidigare om att jag har rätt svårt att gråta. Jag har varit som en uppdämd flod som bara väntar på att rinna över. På sistone har jag haft minst två tillfällen då jag varit precis på gränsen att börja gråta men hejdat mig på grund av att jag inte tyckt att det varit lämpligt eftersom jag båda gångerna pratat i telefon.

Nu lät jag det bara komma. Jag kämpade inte emot någonting utan andades i stället långsamma djupa andetag med känslan och tårarna. Först blev ögonen bara fuktiga, men sedan kom yogaläraren förbi och lade min tröja över mina ögon som hon brukar göra och då, då grät jag tunga varma tårar in i tyget. Inget hulkande eller snorande, bara tårar som rann. Det var så förlösande och fint. Inte

likt någon annan gång jag gråtit, för den här gången var jag närvarande hela tiden. Inte en enda cell i min kropp jobbade emot känslorna av sorg, smärta, utmattning, glädje och förvirring. Tårarna och jag och andningen var ett.

Jag kom hem och Christian frågade hur det var på yogan och jag kunde bara svara ”fantastiskt” (men sedan har jag aldrig varit lika bra på att uttrycka mig i talspråk som skrift).

När jag tänker på saken så har jag sedan flera månader tillbaka önskat mig ett rejält uppvaknade. Det har varit så mycket annat surr i huvudet. Värdsliga saker som tagit större och större plats. Flera gånger har jag tänkt att jag skulle behöva slå i botten för att kunna ta mig upp och se saker och ting klart. Och flera gånger den här veckan har jag tänkt för mig själv i min misär: man ska passa sig noga för vad man önskar.

Men nu. Jag ser ju varför saker och ting blev som det blev. Jag behövde på nytt verkligen, verkligen inse att jag behöver en förändring i mitt liv. Den här gången var det att en gång för alla komma fram till att alkohol inte är för mig. Jag har tappat kontrollen men jag har också tagit tillbaka den.

Nu ser jag fram emot resten av den här märkliga resan som är livet. Jag ska försöka lära så gott jag kan längs vägen.

När jag var långt, långt nere i deppträsket så läste jag någonstans att deprimerade människor är egoistiska. Jag kunde inte ta in det då. Jag blev arg bara av att läsa skiten. Hur kunde någon påstå det? Jag orkade ju för fan inte med mitt liv. Jag hatade ju mig själv. Jag tycker inte att jag är värd någonting. Hur kan jag då vara egoist? Svaret fanns ju redan där, i mina tankar: jag, jag, jag, jag. Min ångest, mina problem, mitt värdelösa liv. Allting kretsade kring mig och mitt mående. 

Det jag inte kommit fram till över huvud taget då var att egoism inte behöver vara någonting dåligt. Tvärtom. På ett sätt är jag mer egoist än någonsin. För jag har insett att jag är den viktigaste personen i mitt liv. Min viktigaste uppgift är att jag mår bra. Mår jag bra så kommer jag mina relationer att bli bättre. Jag kommer kunna fylla huvudet med annat än negativt ältande om mitt liv.

Det har tagit mig ÅR att inse att jag på vägen också skadat andra med min psykiska ohälsa.

Jag vet till exempel inte hur många killar jag träffat bara för att jag ville att de skulle fylla det tomma svarta hålet som fanns i mig. Då tänkte jag väl att det ändå inte spelade någon roll, för ärligt talat, inte kunde de väl på allvar känna så mycket för mig? Det fanns ju miljontals andra som var bättre än mig. Att de faktiskt skulle bry sig om mig på riktigt måste ju vara en vanföreställning. Så om någon visat starka känslor efter att jag har sårat dem så har jag bara ryckt på axlarna och gått vidare i livet, vidare till nästa kille.

Den där härliga känslan när jag hånglat med killar, den har tyvärr haft väldigt lite med pirr i magen och kärlekskänslor att göra. Det har varit den berusande, underbara känslan av att för en liten stund få bekräftat att jag är okej. Jag hade aldrig insett det då, men jag ser det tydligt nu.

Och alla de här testen jag skulle göra på vägen. Fy fan. För att testa mitt eget värde så behövdes svårare och svårare utmaningar. Vad är det allra svåraste? Att bli bekräftad av någon som redan är i en relation med någon annan. Att få honom att vara otrogen med mig. Hur kan jag få ännu mer bekräftelse? Kanske genom att få någon av mina vänners/bekantas pojkvänner att vara otrogen med mig – eller att få någon att hångla med mig trots att de vet att jag är i en relation. Det måste ju ändå vara det ultimata beviset på att jag är värd någonting.

Haha, och jag ville inte kännas vid att jag skulle vara egoist? Jisses.

Jag är så otroligt glad och tacksam att jag är ur det där destruktiva mönstret, att jag ser mitt eget värde. Men också att jag inser vad jag ställt till med på vägen, och en medvetenhet om och varför jag betett mig så illa.

Så där som jag levde tidigare är inte ett liv, det är inte spännande eller härligt. Det är bara ett jävla lidande.

Vilken förmiddag. Herrejävlar. 

Jag vet att det finns mammor som i tröttyrsel och nervkollaps tänker fruktansvärda tankar om sina barn. Jag förstår verkligen det. Jag förstår vansinnet och jag förstår det dåliga samvetet efteråt.

Nu har jag ju inget barn med så väl en unghund och den här dagens förmiddag då jag skulle hinna göra många saker klara rätt snabbt. Givetvis skulle hans livs hittills mest vilda och aktiva dag sammanfalla med just den här förmiddagen. Då har Stoffe, utan kronologisk ordning:

Bitit i hörlurar, dragit ut kläder från garderoben, mumifierat sig själv i toapapper, stått vid mina ben och krafsat, vägrat gå in när vi varit ute. 

Jag har varit så irriterad att jag hållit på att gå i bitar. Samtidigt har jag försökt vara förstående. Det är en hund. Ett djur. Han har aldrig bett om att få bo här. Aldrig bett om att gå omkring i något jävla koppel. Han behöver stimulans och kärlek. (MEN HAN KAN VÄL LYDA NÅGON JÄVLA GÅNG!?!??!)

När vi satt ute på gården för en timme sedan och han lugnat ner sig så skvalpade stora vågor av dåligt samvete över mig. Och jag vet, jag är bara människa. Jag har mina fel och brister, ingen kan någonsin vara perfekt hela tiden. Jag inser det.

Men ändå så gjorde jag ytterligare en sak, som jag gör alldeles för sällan: jag rannsakade hela situationen ordentligt. Vad kunde jag ha gjort annorlunda för att ha undvikit det här eländet till förmiddag? När jag tänker på saken finns det en hel del jag kunde ha gjort redan tidigt i morse för att trötta ut honom, jag märkte ju redan då att kaoset var på inkommande.

Vanligtvis hade jag bara pustat ut och varit glad för att det är över och gått vidare i livet, men nu tänkte jag att det här ska få bli en lärdom till nästa gång. Efter att ha gjort upp en mental plan för hur jag ska lösa en liknande situation nästa gång så kändes allt ungefär 10 000 gånger lättare och jag var dessutom på mycket bättre humör.

Det här låter så simpelt och det är det ju också. Men gör jag det ofta? Nej. I stället gör jag samma misstag och trampar i samma fällor gång på gång på gång utan att någonsin reflektera och försöka hitta en lösning.

Det ska det bli ändring på från och med nu, tänker jag. Mer eftertanke. Förhoppningsvis mindre vansinne.

Den här midsommarhelgen var välbehövlig. Det känns på första gången på länge som att jag verkligen hittat tillbaka. Tillbaka till den där inre ro jag haft, men tappade bort för några månader sedan. Jag kan skilja på mina tankar och mitt medvetna igen. Jag ÄR inte allt det där som mal på uppe i huvudet. Det är bara en gammal skiva som mal på om dåtiden och framtiden. Om hur otillräcklig jag är, om hur saker och ting borde vara för att vara bra.

Till hjälp hade jag Eckhart Tolles Ditt inre syfte och tre internetfria dagar.

Jag ser klart och tydligt på de månader som varit. Jag vet ungefär exakt när jag tappade fotfästet helt och började leva i tankarna igen. Det var i maj när jag påbörjade hundinstruktörsutbildningen. Jag skrev om det redan då hur jag upplevde det. Det jag kanske inte märkte var att den här stressen gjorde att jag förflyttades helt tillbaka upp i huvudet. Jag började återigen identifiera mig med mina tankar. Jag började leta olika sanningar utifrån, jag tvivlade på mig själv och vad som var min inre röst. Jag fick knappt ro under yogan längre. Mobiltelefonen var framme några minuter efter att jag lämnat klassen och hemma på mattan fick jag inget lugn över huvud taget (”jag måste bara kolla den här grejen”).  Så klart var min röst svår att höra eftersom alla mina tankar aldrig riktigt lät mig lyssna efter ordentligt. Så klart hade jag svårt att lita på mitt inre eftersom jag lät alla tankar överhopa den med analyser och konsekvenstänk tills jag var totalt lost och olycklig.

Det finns så många som romantiserar det här med att vara en tänkare. Att grubbla dag och natt kring stora frågor och livet. För mig finns det inget vackert med det över huvud taget. Det är ett rent jävla helvete att vara fast i tankarna. Det är först när jag lyckas hitta längre stunder av medveten närvaro som lugnet sänker sig över den här arma kroppen och sinnet.

Sandra som följt mig under flera år (hon har en bra blogg här) har i kommentarsfältet skrivit en liten reflektion över kring hur jag förändrats och frågar hur det påverkar relationerna i mitt liv. Så det tänkte jag svara på! Här är hennes kommentar:

Jag har läst dina krönikor och dina diverse bloggar i flera år. Sedan du upptäckte personlig utveckling och verkar må mycket bättre, är det nästan som om en helt annan person skriver texterna. Jag har ju gillat att läsa dina texter hela tiden så jag ser det verkligen inte som en kvalitetsförsämring, utan bara att dina texter är annorlunda mot tidigare. Jag förstår så klart att texter bara reflekterar en liten del av ens personlighet och bla bla, men jag antar att du även själv känner att du har förändrats som person och att din livsstil har förändrats mycket över det senaste året. Jag har förstås ingen aning om hur ditt liv ser ut, men jag kan tänka mig att en sådan stor livsstilsförändring skulle kunna påverka olika relationer antingen negativt eller positivt, eller bara förändra dem på något sätt. Så jag är helt enkelt nyfiken: Har dina relationer till vänner, familj, pojkvän osv. förändrats i takt med att du har det?

Jag tänker ibland att det inte kan vara någon som läst någon av mina förra bloggar (varken på Aftonbladet/Nöjesbladet eller den jag hade för flera år sedan på XIT) som hänga kvar i dag. För inget är ju detsamma längre. Varken språket eller jag. Däremot har jag alltid försökt vara ärlig och öppen med mitt liv och mina känslor, så gott det går. Jag tycker det känns bra att kunna erbjuda ett alternativ, eller en motpol, mot mycket på internet som är snygga, staljade bilder i motljus och korta texter som egentligen inte säger någonting om hur människan mår eller vad som försiggår i hens huvud. Jag säger inte att det är fel, att alla borde dela med sig på det sätt som jag gör. Alla vill, eller kan av olika orsaker inte även om de gärna skulle vilja. Men eftersom jag inte mår sämre av att göra det, snarare tvärtom: jag känner att jag utvecklas, så väljer jag att det.

Så. Över till din egentliga fråga: Om mina relationer till vänner, familj, pojkvän förändrats i takt med att jag gjort det? 

Jag har rätt få nära vänner, men de vänskapsrelationer jag har tycker jag att har blivit djupare. Förut, för bara något år sedan, handlade i princip allt för mig om att vara rolig. Eftersom jag visste att människor tyckte om mig när jag var rolig så gick jag helt enkelt in i rolighetsrollen när jag träffade mina vänner och speciellt när jag träffade nya människor. Det är väl en klassiker för människor som känner sig osäkra på sitt eget värde. Vågar jag inte vara mig själv så kan jag i alla fall få folk att skratta och därmed tycka om mig. I dag är jag mycket mer allvarlig. Jag drar mig för att skämta på min egen bekostnad. Det märks väl i mina texter också, förmodar jag. Mina vänner har följt den här processen och sett förändringen och accepterar den. Även om kanske inte alla direkt jublade när jag slutade dricka alkohol och valde att i stället yoga flera dagar i veckan.

Jag inbillar mig att det är lättare att förändras tillsammans med några få nära vänner än ett gäng som samlas några gånger i året och som har förutbestämda roller för varandra. Risken finns att man då får stå och försvara den man har blivit. ”Vadå, har DU börjat med yoga/mindfulness!? Du som alltid ogillat sånt flum”. Typ.

Min relation till min mamma har blivit betydligt bättre, eller djupare kanske är rätt ord. Hon har alltid jobbat mycket med det inre, gått sin egen väg och varit betydligt mer spirituell. Det här har jag avfärdat som konstigt och märkligt och gjort mig rolig över och i dag är det jag som lånar böcker av henne och hela tiden upptäcker nya saker som hon varit medveten om länge. Hon är kanske den mest accepterande människan jag känner och hon är väldigt glad och tacksam över att jag fått en annan syn på livet.

Christian då? Haha, en gång väckte jag honom mitt i natten, jag hade nyss kommit hem och ville visa att jag färgat håret från mörkbrunt/svart till blont och efter tre yrvakna sekunder sa han bara ”oj, nu minns jag inte hur du såg ut innan”. Med det vill jag försöka illustrera hur oerhört snabbt han anpassar sig. Om jag vill gå all in på att förbereda mig för en resa till rymden eller starta ett rockband så skulle han aldrig få för sig att ifrågasätta det. Ibland är det nästan provocerande hur anpassningsbar han är. Det skulle kunna flytta in tre tonåringar till oss i dag och han skulle troligtvis inte reagera med en chock utan bara fråga vad de vill äta till middag. Så, det är svårt att påstå att vår relation förändrats, men det är klart att det gör honom gott att se att jag mår bättre och har mindre ångest.

Jag läser en bok om kroppsspråk och kom till kapitlet om introverta och extroverta människor i går kväll.

Jag kan inte fatta att det tog så länge för mig att acceptera att jag är introvert. Jag har i princip alla karaktärsdrag för en introvert person – ändå har jag i så många år pinat in mig själv i rollen som en extrovert och tänkt att det nog måste vara mig det är fel på. 

Jag tror inte att det är svart eller vitt. Alla människor är nog mer och mindre inåtvända eller utåtriktade från dag till dag. Men det råder ingen tvekan om att jag är väldigt mycket introvert när jag läser om det.

Karaktärsdrag för introverta: 

– Trivs i ensamhet

– Relationerna är få men djupa

– Sociala aktiviteter tar energi, även de roliga

– Lugn och säker på ytan

– Tänker först och handlar sen, eller nöjer sig med att tänka

och för extroverta: 

– Vill ha mycket att göra

– Gillar förändring

– Känner många, anser sig ha många vänner

– Gillar småprat om vädret

– Handlar först och tänker sen, handlar ibland utan att tänka

– Tänker genom att prata

Jag tänker främst på mitt jobbande. I 10 år jobbade jag på kontor och i 10 år var jag HELT SÖNDERKÖRD när jag kom hem på kvällen/natten. I nästan 10 år sov jag en till två timmar VARJE dag efter jobbet och jag fattade inte vad det var för fel på mig. Var jag sjuk? Varför var jag så trött? Jag orkade inte ta mig an någonting. Jag pinade mig själv till att boka in saker med vänner, för att oftast i sista stund boka av (och få dåligt samvete för det) eller träffas ändå och sitta och känna mig trött och eländig (och få dåligt samvete för det).

Att jag varit så trött beror förstås säkert på massvis med andra saker, men jag tror att det faktum att de kontor jag jobbat på haft öppna kontorslandskap spelat stor roll. Det har sugit så enormt av min kraft, utan att jag egentligen fattat det. Mycket av min energi har gått åt att läsa in andra människor och att småprata. Jag hatar att småprata! Allvarligt, ett tag mådde jag så dåligt att jag slutade hälsa på människor för jag orkade helt enkelt inte. Och det här uppfattas ju så klart som enormt drygt så jag fick ju lägga av med det efter ett tag.

Att jobba som nöjesjournalist och åka ut på jobb där du ibland rör dig bland hundratals personer stred ju mot all rim och reson inom mig. Jag har uppskattat långa intervjuer och tiden då jag fått sitta och skriva i lugn och ro. 

I privatlivet har jag fått panik av tanken på att gå på stora fester, event och mingel. Jag ryser av tanken på mingel! Jag har aldrig riktigt fattat hur inte alla andra människor också tycker att det skönaste ändå är att bara sitta ner två personer och prata i lugn och ro. Ingen hög musik, inte en massa saker som måste hända efteråt. Jag vill känna mig trygg och veta att jag kan gå hem när jag vill.

Jag kan fortfarande ha svårt att acceptera den här introverta personligheten jag har. Jag får så otroligt dåligt samvete av att tacka nej när någon kompis föreslår att vi ska göra någonting. Jag är jättedålig på att dra gränser, att säga ”nej, det där kommer inte jag orka med” känns … väldigt jobbigt. Men jag vet inte, jag har ägnat så många år nu att låtsas vara någon extrovert person jag absolut inte är. Det har varit förjävla kämpigt, ärligt talat, att leva tvärt emot hur jag själv innerst inne önskar och längtar efter att leva.

Sedan uppstår det en hel drös med frågor av det här: vad är min introverta personlighet som jag bara borde acceptera och vad har varit destruktiv isolering i och med att jag mått dåligt, att jag inte ansett att jag är värd att umgås med?

Eller är min ständiga kamp emot min introverta personlighet en bidragande orsak till att jag mått så dåligt?

Ja… det är inte helt glasklart. Det är det inte.

(Det går att testa dig själv om du är introvert eller extrovert på flera ställen på nätet. Bland annat här och lite mer djupgående här. Det finns också personer som kallas ambiverta. De ligger precis på gränsen och pendlar mellan introverta och extroverta. Läs mer här.)

I boken I tacksamhetens tecken läste jag ytterligare en vettig sak.

Författaren skriver att hon någonstans har hört att det finns tre sätt att reagera inför livet: Fan! Hjälp! och Tack!

På något vis kändes det lite märkligt att jag läste det här just då för min mamma (som bor på Åland) hade nyss ringt och berättat en sak som jag funderat en del på.

Hon hade varit i Norrtälje för att hämta några grejer från två olika personer när bilen började krångla. Jag var inte med men jag kan tänka mig att det var rätt hett ute, för att inte tala om inne i bilen.

Innan hon hann slutföra något av sina ärenden så slutade resan hastigt och lustigt med att bilen tvärstannade mitt i en korsning. I stället för att drabbas av panik, bli arg eller stressad så förklarade hon för mig att ett lugn sänkte sig över henne. Att hon bara kände ”tack för att jag blev stoppad här. Det var inte meningen att jag skulle komma längre i dag”. Så hon tog det varsamt och fick hjälp av en snäll gubbe att ta sig tillbaka till hamnen. Sedan var det inte så mycket mer med den saken. Inget drama. Inga svordomar. Ingen stress. Ingen som helst panik.

Grejerna hon skulle ha löste sig senare på annat sätt.

Att försöka leva så, att säga tack! i stället för fan! eller hjälp!, gör troligtvis plats för mycket ro i sinnet. Men det förutsätter ju förstås en tro på att det finns en mening med allt som händer.