I går åkte jag för första gången på nio månader till ett kafé och satte mig och jobbade. Jag tog med mig Stoffe till Götgatan Stories (i Skrapan) där det är okej med hundar. I den boken jag läser nu så finns det en övning som innebär att man ska göra någonting litet, eller stort, som är utanför ens bekvämlighetszon. Det kan vara småsaker, i dag till exempel log jag mot en kvinna på tunnelbanan och i går tog jag mig då till det här fiket för att jobba.

Jag jobbar ju hemifrån vareviga dag. Det är jätteskönt. Precis så jag vill ha det. Jag har insett att jag har en bra disciplin, mest för att andra säger ”oj det skulle jag aldrig klara av”.

Men det är förstås jättebra med disciplin, dock finns det en baksida också.

Jag får så dåligt samvete när jag sliter mig från datorn ”för mycket”. Jag tror att jag måste sitta stationerad där mellan 9-17 med en timmes paus för lunch. Även om jag kört fast. Även om allt känns totalt meningslöst.

Jag VET att det går så mycket bättre om jag tar flera pauser. Bara släpper jobbet med jämna mellanrum. Jag måste bara bli snällare och tillåta mig själv att göra det.

Jag läste någonstans att många framgångsrika människor jobbar mycket med pauser. De använder hjärnan mer som den dator den faktiskt är. De matar in vad de vill få gjort, till exempel i mitt fall skulle de kunna vara: jag vill skriva en krönika om jämställdhet.

Sedan släpper man det jobbet! Gör andra saker, äter en lunch eller går en promenad och låter hjärnan processa jobbet i lugn och ro. Sedan när du minst anar så dimper det ner en aha-upplevelse och du vet precis vad/hur du ska göra.

Jag testade i går och det funkade!

Jag har så länge jag kan minnas alltid haft svårt att stå upp för mig själv. Det här går tillbaka sedan jag var barn.  Jag har ALDRIG vågat säga åt en kompis att gå hem för att jag är trött (även om ögonlocken hållit på att säcka ihop). Aldrig att jag sagt ifrån att jag inte orkar äta mer om någon prackar på mig mat. Jag har så svårt att dra gränser. Att bara kunna säga nej. 

I teorin känns det ju så lätt, men i praktiken? Nej. När jag väl står där så är det helt omöjligt. Jag väljer gång på gång att inte säga ifrån. Ta den enkla utvägen och bara nicka med. Jag kan knappt avluta ett telefonsamtal för att jag är rädd att den jag pratar med ska bli ledsen.

Det blir tydligt nu igen när jag har hund. Jag har så svårt att stå upp mot andra hundägare. Säga: nej jag vill inte att min hund hälsar på din hund. Det blir extrasvårt nu när jag tränar Stoffe att bli bättre på hundmöten. Han är så ivrig och dessutom lite osäker, jag tolkar det i alla fall så, att han vill fram och leka, hälsa och visa att han bara är liten och snäll.

Så han drar mot andra hundar och jag gör mitt bästa att hålla honom lugn och visa att det är okej att vi bara passerar. Men då finns det så många, många hundägare som bara släpper fram sina hundar utan att fråga. Och för varje gång det händer så förstörs ett träningstillfälle för mig. Om jag säger ifrån? Nej. Jag väljer att vara tyst för jag vill inte verka otrevlig.

Jag gör både mig själv och Stoffe en otjänst.

Inom hinduismen talar man om chakran och jag har börjat läsa på och intressera mig alltmer för det, för jag får hela tiden bekräftelse på hur hela min kropp hänger ihop, psykiskt och fysiskt. Jag märker att vardagliga problem lika väl kan yttra sig genom trötthet, smärta och obalanser i min kropp.

Halschakrat står för en balanserad kommunikation med omvärlden. Fysiskt påverkar det munnen, tänderna, halsen, matstrupen, luftstrupen, sköldkörteln, öronen och nacken.

Jag tänkte på det i morse när jag var hos tandhygenisten. Jag går dit ofta, för har en hel del problem med tandsten och tandköttet, vilket känns nästan orimligt, för jag borstar noggrant och omsorgsfullt med mellanrumsborstar och eltandborste. Äter ytterst lite socker och småäter inte.

Och även om jag inte på något vis kan bevisa det, så öppnar jag i alla fall upp för möjligheten att det kan vara så att det hänger ihop. Min oförmåga att stå upp för mig själv inför andra, dra gränser och säga nej och min mun som aldrig riktigt vill hålla sig frisk.

Jag tänker på det här också när jag pratar med vänner. Direkt samtalen leds in på sånt som känns fel för mig, skitsnack och ett ständigt malande om andra människor och deras liv, så känner jag hur luftstrupen snör ihop sig. Jag får fysiskt ont i halsen. 

Det är en utmaning. För när jag väl pratar så pratar jag mycket. Jag öser ur mig saker och känner först i efterhand att det kanske blev lite mycket. Kanske jag inte behöver berätta precis allt, alltid.

I Sanna Edhins bok ”Sluta kämpa” läste jag några väldigt fina rader om att bara tillåta sig själv att tala långsammare och inte så högljutt. Människor kommer inte att sluta lyssna bara för det – tvärt om: de kommer att bli mer intresserade.

Ni som testat yoga (eller håller på) känner igen den här ställningen: nedåtgående hund. 

Den är rätt svår att komma undan om du inte håller på med till exempel yinyoga.

Vissa kallar den en viloposition, vilket känns som ett stort hån för stelbenta som jag.

Förutom min stora kamp med framfällningar (skrev ett inlägg om det här) så är nedåtgående hund en av mina stora utmaningar här i livet.

En period i våras blev jag på allvar så arg när jag stod i den här positionen att jag inte yogade på flera veckor. Precis som när det gäller framfällningar så har jag känt mig så otymplig och det har varit väldigt ansträngande för mig att stå i nedåtgående hund.

På bilderna skiljer ett år och jag ser skillnad. Den är inte stor, men den finns där. Hälarna är närmare marken och ryggen är lite, lite rakare. 

Men den stora skillnaden har skett inom mig. Jag har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv i den här positionen. Jag tänker inte pressa eller pusha mig någonstans. Det får ta tio år eller resten av livet innan det ser bra ut visuellt. Inom mig känns det redan bra. Jag trampar försiktigt ner hälarna och känner hur ryggen sakta, sakta rätas ut mer och mer. Jag kan kan andas i ställningen och blir det för mycket och andningen känns tung så lägger jag mig i barnet och vilar en stund i stället för att jobba upp en frustration.

Den här ställningen i sig är en lång resa för mig, men huvudsaken är att jag inte ger upp och skiter i alltihop. Lite varje dag, sakta, sakta. Det tar den tid det tar.

Jag inser mer och mer att jag klampat rakt ner i en fälla som förmodligen tusentals kvinnor gjort före mig. Jag har trott att min partner ska göra mig lycklig. 

Det må låta tröttsamt, men det är ju sant, ingen kommer att kunna göra mig lycklig förutom jag själv. Att lägga min lycka hos någon annan innebär samtidigt att jag inte tar ansvar för mitt eget liv. Och så länge jag inte tar ansvar för mitt eget liv så KOMMER jag känna mig:

ilsken, upprörd, trött, självömkande, besviken (varsågod att plussa på valfri dålig känsla).

Min favoritdåligkänsla i relationer är en konstant känsla av att vara osedd. Jag VET att jag inte är det, men jag släpar ändå runt på känslan att vara bortprioriterad och glömd.

Självklart ska en partner finnas där och ge stöd, men INTE ständigt behöva känna sig otillräcklig för att hen halvt om halvt jobbar ihjäl sig för att skyffla igen ett stort svart hål hos sin flickvän/pojkvän.

”När du inte hanterar ditt liv är inget mått av näring och omtanke tillräcklig. Du blir en bottenlös grop. Mannen/kvinnan i ditt liv skulle kunna stå på huvudet för dig, som några av männen i mitt liv försökt göra, men det räcker ändå aldrig till” står det i boken jag läser nu. Författaren Susan Jeffers berättar också om hur hon i åratal satt med sina väninnor och beklagade sig över smärtan som männen i hennes liv orsakade henne.

”Vi var ett jämmer-och-stön-sällskap som aldrig verkade tröttna på varandra berättelser. Inte undra på: vi blåste upp ett martyrskap hos varandra som vi uppenbarligen njöt av, och vi fick alltid rätt! Belöningen var att vi inte behövde skapa vår egen lycka – vi kunde helt enkelt anklaga våra män för att de inte gav oss den”. 

Men hej jämmer-och-stön-sällskap! Dig känner jag alltför väl!

Jag tycker det är så skönt att läsa om och äntligen se de här sakerna klart. Då vet jag vad jag har att jobba med när det kommer till mig själv.

Jag intervjuade en härlig tjej för någon vecka sedan. Hon var ung, skarp och trevlig på alla sätt och vis, men det var också uppenbart att hon var totalt sönderstressad av livet. När intervjun var över tittade hon på sin telefon: 17 sms, fem missade samtal, 12 snapchatmeddelanden. För att inte tala om alla notifications från Facebook och Instagram.

Hon bara suckade.

Och jag mindes mig själv precis så som tonåring. Det hände saker hela tiden. Alltid fem, sex sms-konversationer igång. Man ringde en signal för att andra skulle ringa upp.

Allt var ett konstant drama. Killar som inte svarade på sms och kompisar som snackat skit bakom ryggen. Störa sig på människor som tyckte/gjorde saker ”fel”. Jag drogs till drama. Fanns det inte så skapade jag det.

Sedan blev jag vuxen och allt fortsatte fast på ett vuxnare vis. Högvis med mejl i inkorgen som jag aldrig tog tag i, pappershögar på skrivbordet och smutstvättberg hemma som jag mådde dåligt av att se. Ständigt med andan i halsen, alltid några minuter sen och irriterad på andra som var långsamma/förstörde tillvaron.

Det är jobbigt att leva så. Jag var under så många år offer för kaoset i mitt eget liv.

Tills jag sakta men säkert insåg att jag hade ansvaret. Ville jag ha ordning och reda på skrivbordet så fick JAG fixa det.

Ville jag inte konstant stressa till olika saker så fick JAG planera min tid på ett vettigt sätt.

Det är en skön känsla att ta kontrollen. Sedan finns det förstås en fin balans där, att inte låta kontrollen ta över. Att kunna lämna disk eller inte ta ett telefonsamtal när det inte finns tid eller ork.

Går det inte just den dagen så går det i morgon. Eller någon annan dag.

När jag rannsakar mig själv ser jag tydligt att direkt jag mår lite sämre och känner mig mer stressad, då vill jag ha mer kontroll. Det är då jag skapat drama och skällt ut Christian för att han inte tagit bort smulorna från bordet.

Som om några stackars små smulor en sketen tisdagskväll spelar någon roll.

Jag läser en bok om rädslor för det känns som det allra, allra viktigaste för mig just nu. Jag kan, vill och tänker inte låta mig själv begränsa mitt liv för att jag är rädd. Men för varje nytt steg jag tar i livet så kommer jag tyvärr att vara rädd. Det hjälps liksom inte.

Rädslorna kommer inte bara hastigt och lustigt försvinna en vacker dag utan det handlar om att hitta sätt att hantera dem när de dyker upp.

För det är ju det allt bottnar i: rädslan att jag inte ska kunna hantera livet om något händer.

Just nu är jag rädd för den dagen då Christian ska flytta härifrån. Jag är rädd att inte kunna hantera ensamheten, att inte kunna hantera att han inte finns i mitt liv. Plus att jag som en följd av det här är rädd för att förlora min ekonomiska trygghet. Det är mer sårbart att vara en än att vara två OM det nu skulle hända något dåligt/hemskt.

Jag är långt ifrån ensam om att ha de här känslorna. Jag är säker på att de flesta känner dem mer eller mindre under ett uppbrott. Skillnaden är ju som sagt bara att välja hur man handskas med rädslorna.

Sedan är förstås ett uppbrott ihopblandat med så mycket mer än bara rädslor. Det är kärlek och sorg, kanske ilska, skam, skuld och/eller lättnad. Jag försöker så gott jag kan att sortera vad som är vad. Då blir det inte heller en röra av saker som bara är eländiga och fruktansvärda.

Utöver det här är jag rädd för en massa saker här i livet. Små saker. Stora saker. Till exempel:

Jag är rädd för att dansa (jag kan inte hantera att göra bort mig)

Jag är rädd för att gå på fester (jag kan inte hantera att hamna utanför)

Jag är (ofta) rädd för att göra intervjuer (jag kan inte hantera att misslyckas)

Jag är rädd för att flytta utomlands även om jag länge velat (jag kan inte hantera att misslyckas, ensamheten eller att förlora tryggheten)

Jag är rädd för att skaffa nya vänner (jag är rädd att inte kunna vara mig själv, att behöva anpassa mig, att bli dömd eller avvisad)

Vissa av de här sakerna har jag gjort ändå. Intervjuer har jag gjort regelbundet i över 10 år men jag är fortfarande rädd. Andra saker som att skaffa vänner och gå på fester gör jag alltmer sällan. Jag stänger in mig i min trygghetszon i stället. Enklast så. Där kommer ingen åt mig.

Vill jag leva så? Nej. Absolut inte.

Någonting som jag jobbar mest på är det som är allra viktigast för mig: att våga se min potential, drömma fullt ut och följa det som jag innerst inne vill göra. 

Enkelt översatt skulle det kunna vara ett kort citat på Instagram typ Follow your bliss. Men skulle det vara så jävla enkelt så hade jag ju alla suttit där med förverkligade drömmar. För en vanlig dödlig med halvsvajig självkänsla krävs jobb och massor av mod (och kanske några uppmuntrande Instagramuppmaningar). Jag har hur som helst bestämt mig för att jag vill göra det jobbet. Jag vet att det kommer vara värt det.

Jag älskar författaren Elizabeth Gilbert och blev så glad över ett citat från henne jag hittade häromdagen.

You need to learn how to select your thoughts just the same way you select your clothes every day. This is a power you can cultivate. If you want to control things in your life so bad, work on the mind. That’s the only thing you should be trying to control.

Sedan fick jag för mig att söka vidare och hittade det här. Herregud, det väckte så starka känslor att jag fick tårar i ögonen när jag läste det. Folk har förstås frågat varför Christian och jag inte ska vara tillsammans och jag har kommit med en massa olika svar, men inget har egentligen sant. Så ramlade jag över den här texten och … det är precis det jag velat formulera men inte lyckats sätta ord på.

“People think a soul mate is your perfect fit, and that’s what everyone wants. But a true soul mate is a mirror, the person who shows you everything that is holding you back, the person who brings you to your own attention so you can change your life. 

A true soul mate is probably the most important person you’ll ever meet, because they tear down your walls and smack you awake. But to live with a soul mate forever? Nah. Too painful. Soul mates, they come into your life just to reveal another layer of yourself to you, and then leave. 

A soul mates purpose is to shake you up, tear apart your ego a little bit, show you your obstacles and addictions, break your heart open so new light can get in, make you so desperate and out of control that you have to transform your life”. 

Jag har läst att om du börjar träna huvudstående eller handstående mot en vägg så kommer det vara betydligt svårare att någonsin lyckas göra det utan vägg. Det hade alltså varit bättre att träna utan vägg från första början. För väggen blir din trygghetszon, din säkerhet som du alltid kan falla tillbaka på.

Jag förstår precis vad de menar, för sedan jag började med huvudstående mot vägg för över ett år sedan så har jag blivit räddare att göra det utan vägg.

Så här funkar nog mycket saker i livet också. Vi gör en massa saker till våra trygghetszoner. Hemmet, vårt jobb, våra relationer, våra tillhörigheter och våra pengar.

Jag tänker på vissa äldre människor jag pratat med som är så rädda för så mycket. Att resa bort är någonting jättehemskt! Usch! Varför skulle man lämna det trygga härliga hemmet, där alla saker står på samma plats de alltid har stått?

När jag var i tidiga tonåren klarade jag av huvudstående utan vägg. Varför? För jag hade aldrig ens kommit på tanken att göra det mot en vägg från första början.

Nu när jag har väggen så har det gått så långt att jag börjat bygga upp skräckscenarion kring hur det vore om jag inte hade den. Tänk om jag tippar över åt fel håll? Tänk om nacken skadas? Tänk om jag belastar ryggen fel?  Nej, bäst att inte ens pröva. 

Ser ni hur jag bygger upp hinder för mig själv? Det är fantastiskt hur lätt det går.

Det finns en typ av hardcore tiodagars meditationskurs där vipassanatekniken lärs ut.

Varje gång jag går in och läser om det blir jag avskräckt. Det är så strikta regler. Stiga upp 04 på morgonen. Tystnad, ingen kroppskontakt, inte läsa, inte skriva, inte lyssna på musik, inte ha kontakt med någon utanför. Bara meditera, elva timmar om dagen.

Så här ser det dagliga schemat för kursen ut:

Det verkar ju inte klokt egentligen. Torftigt och trist. Men ändå är det någonting i mig som söker upp det gång på gång. Jag läser bloggar om upplevelser från vipassanakurser och går in och kollar nu och då hur och när jag skulle kunna ta mig dit (!). Som att något inom mig gärna vill åka, för jag är så nyfiken på hur jag skulle må.

Ja, ja. Vi får se.

Jag stiger upp extra tidigt för att hinna med allt jag vill hinna med på morgonen.

20 minuters promenad med Stoffe. Äta frukost i lugn och ro. Yoga och/eller meditera.

Nu när jag är 27 och allt har jag bestämt att jag ska ta full kontroll över att livet faktiskt blir så härligt som det kan bli. Stiga upp i tid så jag hinner med det jag vill göra före jag börjar jobba vid 09. Gå och lägga mig i tid. Se till att få träningen gjord när jag bestämt mig för det. Inte fastna i scrollandet på mobilen utan göra saker jag mår bra av. Känner jag att kroppen behöver vila så ska det göras, UTAN dåligt samvete.

I går till exempel, i stället för att bara låta söndagen rinna i väg så åkte Ulrika och jag och paddlade i Riddarfjärden.  Och allt blir direkt så mycket bättre. Jag har märkt att ju mer natur jag kan klämma in i livet, desto finare blir det.

Det är mycket som har fallit på plats i mitt liv. Jag hanterar livet på ett annat sätt. Och jag är så tacksam över att jag fick den insikten: för att må bättre så måste jag bryta mina mönster. Jag kommer ALDRIG att må riktigt bra om jag bara tragglar på i samma spår.

När jag tänker tillbaka så ser jag hur vilsen jag har varit, men det är inte så konstigt. Jag har inte haft de rätta verktygen, jag har försökt leva livet så som jag har TROTT att det ska levas. I stället för tillåta mig att känna efter och fråga mig själv hur jag faktiskt vill leva. Det är stor skillnad.