Sedan jag började blogga har några fina människor hört av sig och frågat lite trevande om det här med yoga. Jag tycker det är jättehärligt och jag älskar verkligen att kunna hjälpa till och svara på frågor (så det är fritt fram att mejla hur mycket som helst!).

Det största hindret för många är att våga sig in på klasserna. Det verkar vara ett gigantiskt kliv att ta in i yogasalen för första gången. Och jag fattar det. För jag är precis likadan. Jag sätter ofta hinder i huvudet för mig själv för att jag är så övertygad om att en massa andra personer redan är så bra på saker och ting så jag behöver inte ens försöka. För om jag skulle försöka så hade väl ändå bara människor skrattat åt mig. Jag har tre saker jag verkligen skulle vilja göra nu. Jag skulle vilja utbilda mig till yogalärare och till hundinstruktör och åka på en riktig meditationsresa till Indien. Det kryper i hela kroppen av glädje och entusiasm när jag tänker på de här tre sakerna.

Men hittills har jag inte tagit tag i att förverkliga någonting. Lite handlar det förstås om ekonomi och så, men största delen handlar om rädsla. För tänk om det visar sig att jag är urusel, att jag egentligen inte kunde någonting. Jag känner mig till och med löjlig som skriver om de här drömmarna, för det fattar väl ALLA som läser den här bloggen att jag inte kan bli yogalärare eller hundinstruktör. Jag har redan fått en av mina drömmar uppfyllda och det är att få frilansa så jag kan väl ta och nöja mig där?

Åh gud vad sjukt och ledsamt det är med rädsla!

Jag lovar nu dyrt och heligt att jag ska ta tag i en av dessa tre grejer före sommaren. Om någon som läser kanske också har någon oförverkligad dröm att deala med under året så är det bara att kommentera så ska jag försöka uppmuntra allt vad det går! Det är dags nu!

Jag läste någon krönika för ett tag sen som hette typ ”saker du inte ska berätta för utomstående om yoga”.

En av punkterna var att man inte ska berätta att vissa gråter i savasana (den avslutande vilan på ett pass). Detta skulle då vara för att många redan anser yoga vara flummigt och får människor då veta att folk ligger och bölar så kommer det bara späda på fördomarna om hur märkligt det är.

Jag vet inte riktigt jag, jag har längtat mycket efter att gråta de senaste åren. Jag gråter väldigt sällan.

I går gick jag på min första vanliga yogaklass på flera månader. Jag ska gå regelbundet nu varje torsdag fram till midsommar. För mig är det en ny lärare som verkligen är helt fantastisk (tack igen Anna!). Hon gör det så lätt att släppa taget om precis allting utanför och bara vara med andningen och i känslan i kroppen. Att inte bli fast uppe i huvudet med alla malande tankar.

När det var dags för savasana kände jag så fruktansvärt mycket: värme, kärlek och lugn. Det var som att mitt hjärta var vidöppet. Och jag kände mig så trygg. Som ett litet barn som ligger nerbäddad mellan sina föräldrar i en varm säng. I allt det här känslovirrvarret så rann ett par små tårar längs kinderna. Det var inget märkligt, snarare tvärtom. Jag har inte känt mig så mänsklig på länge.

Jag har tränat på gym sedan jag var 16. Jag har älskat det för det har varit min frizon att tänka på bara exakt det jag gör, ingenting annat. I perioder har jag tränat mycket, ibland väldigt mycket, ibland har jag haft uppehåll i flera månader.

Länge gick jag på tankegångarna om att styrketräning ska vara något jävla krig. Att jag ska känna min inspirerad av ”no pain no gain”-tänket på Facebook. Det om att träning är att slita och kämpa, blod och smärta. Att varje pass är en bestraffning för hur lat och ohälsosam du varit. Jag har under de här åren aldrig sett min kropp i spegeln och varit nöjd. För om jag känt mig nöjd, vad finns det då att jobba vidare på? Motivationen är ju min bristfällighet. Jag för ett krig mot mig själv i gymmet.

Sedan jag började med yoga har jag gymmat max fem gånger. Varför?

För att jag helt omvärderat min syn på träning och min kropp. Hur då?

Först och främst: min drivkraft att träna ska vara att jag älskar det. Inte att jag ska vinna något jävla krig mot mig själv.

För det andra: jag vill älska och vara tacksam för varje liten del av min kropp. Bara att den fungerar som den ska är ju ett mirakel! Jag vill springa i vårsolen och andas djupa andetag så att mina lungor orkar jobba. Jag vill göra yoga som stärker min coremuskulatur så att jag kan sitta jobba hela dagarna utan att få ont i ryggen.

Jag vill aldrig mer gå in på ett gym och bestraffa mig själv. Jag är ingen boxare som måste försörja mig på att få min skalle slagen i bitar.

Jag vill träna för att jag älskar det, för att jag vill ge min kropp det bästa så att den orkar bära mig genom livet. Det är vad jag vill göra.

Jag var på ett yogaevent i lördags med en finsk lärare som heter Satu Tuomela. 

På förhand var jag inte riktigt förberedd på att det skulle bli i princip tre timmar armbalansering. Hade jag vetat det hade jag förmodligen blivit rädd och struntat i att gå. Men jag är väldigt glad att jag gick. Armbalanser i yogan är rätt knepiga och min prestationsångest kickar in väldigt snabbt när jag märker att jag knappt klarar att stå en halv sekund i bakasana (positionen du ser på bilden ovanför).

Samtidigt är det förmodligen just precis det här jag behöver öva. Att inse att jag börjar från noll och får jobba mig framåt. Det är okej att inte vara något jäkla yogaunderbarn. Om jag så övar och övar men aldrig klarar av den här jävla positionen så är det också okej. Det viktiga är att jag gör det. Att jag inte undviker det bara för att det känns som något jag aldrig kommer att klara av. För om jag är benägen att strunta i något så enkelt som en yogaposition bara för att den känns lite jobbig, hur tacklar jag då andra saker i livet? Motgångar och utmaningar? Risken finns att jag gör likadant där: duckar sånt som verkar oöverstigligt. Och jag vill inte leva så. Jag vill våga! Jag vill inte vara på den säkra sidan, jag vill kasta mig ut i ovisshet. Satsa på mina drömmar!

När jag började yoga tyckte jag det var jättesvårt med musik. Ska jag liksom ha en massa OM-mässande här hemma?

Nej. Det kändes inte vettigt.

Men tiden har jag totat ihop en sex timmar lång playlist på Spotify. Om du vill är det bara att subscriba, annars kan du förstås bara kolla igenom och plocka om det är något du gillar! (Du behöver ju GIVETVIS inte yoga till musiken, kan ju vara fint att lyssna på när man städar, scrapbookar eller bara glor in i en vägg!).

Här är länk: Yoga lång

Sedan har jag en lista som är drygt en timme lång och lite mer fartig som jag brukar ha om jag ska nöta mer fysiska övningar eller bara göra några styrkeövningar.

Den finns här: Yoga kort

Det finns några yogaställningar som gör mig extramycket gladare än andra. Ska visa här:

När jag började yoga kunde jag inte sitta i den här ställningen! På riktigt, jag trillade bakåt eftersom mina rygg- och baksidalårmuskler var så stela. Nu kan jag sitta så här om jag värmt upp kroppen ordentligt och det är så skönt att då bara hänga ner med huvudet och veta att varje djupt andetag jag tar hjälper mig lite, lite djupare in stretchen.

När det gäller hemmayoga så är det just nu rätt knepigt. Inte för att vi har så lite plats eller för att jag inte har tid – utan för att jag har en valp som tror att jag vill leka varje gång jag sätter mig på mattan. Står jag upp så biter han i tårna och håller på. Så småningom ska jag lära honom att mattan är mitt utrymme, men så liten som han är nu har jag inte hjärta att inte låta honom hoppa runt.

Den här positionen kallas dubbla duvan, eller inom yinyogan: fyrkanten. Man korsar benen, placerar en fot på knät och lutar sig framåt (om det går, annars sitter man bara upprätt). Jag förmodar att jag gillar den för att jag varit bra på den från början. Jag kom snabbt ner och kan luta huvudet i golvet och slappna av ordentligt i kroppen så musklerna sträcks ut ordentligt.

Bågen, hjulet eller bryggan. I början kan det vara svårt att orka pressa sig upp med armarna, det känns helt omöjligt att det någonsin skulle kunna gå. Men så en dag står man där. Jag blir alldeles rusig och glad i kroppen av den här övningen. Vissa hävdar dock att den är farlig för ryggen, så det gäller att gå väldigt varsamt fram. Helst ska man ha armbågarna mycket mer in mot varandra än vad jag har här.

Det finns många märkliga uppfattningar om yoga.

Den första är att det bara skulle vara för superviga och smidiga. Så är det verkligen inte. När jag började i augusti ifjol hade jag inte stretchat sedan skolgymnastiken i gymnasiet. Jag kom till yogaklassen och trodde just det där: att yoga var för viga och att jag skulle ”göra bort mig”. Först och främst: yoga handlar aldrig om prestation. Om jag gör en framåtböjning och når till knäna så handlar det för mig om att acceptera det. DET är min utmaning – inte att försöka pressa ner min händer till marken.

För det andra: yoga kommer med en paketlösning kring att du behöver bli vegan, rassla runt med 20 snäckskalsarmband och sörpla grönt té hela dagarna. Och visst, många som håller på med yoga är vegetarianer/veganer och det sker en rätt naturlig övergång till lättare mat om du yogar mycket. Men allvarligt talat: för att du ska ”få” gå på några yogapass i veckan behöver du inte ändra någonting. Är du hårdrockare så är du hårdrockare och älskar du biff så älskar du biff. Tyvärr finns det en del yogalärare som inbillat sig att yogis ”ska vara” på ett visst sätt. Men stöter du på en sån lärare (jag har råkat på några stycken) så är det bara att byta. Alla är inte så.

För det tredje: många tror att yogan handlar om religion. Inom yogan finns åtta steg. De fysiska övningarna är bara ett av de här stegen. Många blir skrämda av det här. Tror att man måste tro och tycka på ett visst sätt. Till en början tycker jag så här: skit i de åtta stegen. Bara gå till yogaklassen, ta det easypeasy och andas. Försök hitta fokus och lugn. Andas, andas, andas. Resten kommer att komma till dig om du håller på ett tag. Du kommer att bli snällare mot dig själv och snällare mot andra. Du kommer att känna mer respekt och tacksamhet. Men som sagt, det kommer.

Här är en liten home video från när jag försöker gå ner i brygga. Som ni ser på slutet är det rätt klumpigt och kämpigt. Men det allra viktigaste är att det känns roligt. Det är inte så allvarligt.

Jag går inte och yogar regelbundet på någon studio. När jag började yoga var jag medlem på Sats och gick i första hand på Lena Järpstens pass. Kan VERKLIGEN rekommendera henne om du är Satsmedlem och bor (eller är på besök) i Stockholm, hon är helt jävla underbar, men se till att boka i tid, det är rusning till hennes pass!

När jag nu började frilansa tänkte jag att det var lika bra att säga upp mitt Satskort eftersom min ekonomiska framtid är rätt oviss (har ingen riktig aning om pengarna kommer att trilla in som de ska).

I stället yogar jag hemma. Vi bor rätt litet, 40 kvadrat, så det blir en aning trångt, men det går!

Jag ”investerade” i en ny matta ( för 749 spänn). Den är ekologisk (doftar mycket av naturgummit), men kostar ju en slant, MEN greppet du får på den är inte i närheten av vad man får av halkiga mattor du köper på Stadium.

Sedan förra veckan har jag yinyogat. Det hela är en väldigt stillsam historia. Yinyoga innebär att man håller positionerna mellan 3 till 5 minuter, det blir alltså någon form av långdraget stretchpass.

Jag är väldigt ovig, men just därför är den här yogaformen bra, för stelheten liksom ”släpper” när man håller ställningarna så länge. Jag ställer timern på mobilen och så ligger eller sitter jag och andas så djupt jag bara orkar. Det gör ontskönt, men jag har alltid varit förtjust i den känslan. Jag använder boken ”Vila dig i form med yinyoga” (Magdalena Mecweld) för att veta vilka ställningar som är bra för vad. Det är en väldigt elegant bok, med pedagogiska texter och bilder. Trodde aldrig i livet att jag skulle bli någon människa som yogar efter en bok. Men se hur snabbt livet kan förändras!

För mig är det så självklart vem Yogagirl är så jag tror liksom att ALLA har koll på henne. Men så är det ju förstås inte. Yogagirl är någon slags yogavärldens motsvarighet till Beyoncé. Hon har blivit känd främst via instagram där hon heter yoga_girl (i dag har hon långt över en halv miljon följare). På riktigt heter hon Rachel Brathén och kommer från Sverige, men bor i dag på Aruba i Västindien med sin blivande make Dennis och deras hundar (en av hundarna har ett instagramkonto: ringo_thegringo).

Jaha, och varför är hon så stor? Det är nog en kombination av många saker. Dels att hon kan göra avancerade yogaposer, hennes specialité är handstående. Dels att alla hennes bilder tas i en så vacker sol-och-strand miljö att man bara vill skrikgråta när man tittar ut genom fönstret och ser det grå snöslasket. Hon vill också genom sin Instagram heja på andra att våga satsa, att tro på sig själva och hoppa ut i det okända (hon flyttade själv till Costa rica från Sverige utan att ha någon egentligen plan för framtiden). Sedan skadar det ju inte att hon är 25 år, ser bra ut och har blivit så pass känd att hon kan resa jorden runt och lära ut yoga.

Från att jag började yoga i somras har följt henne på nätet. Jag älskar den värld hon bjuder in till och hon har stundtals gett mig mod och glädje som jag inte trodde att det var möjligt att få via en dator/mobil.

Hur som helst, i går var hon i Stockholm och höll två yogaworkshops för sammanlagt 400 personer på Clarion i Skanstull. Jag var där. Och … jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Yoga för mig har kommit att betyda så mycket. Det ger mig lugn och chans att släppa all prestation, oro och måsten. Jag får bara vara i min andning, med mitt fokus.

Yogagirls event var någonting helt annat. Det behöver inte betyda att det var fel, men det hade inte så mycket med att göra med vad yoga är för mig. På min klass var vi 200 personer. Det var mycket skratt och glädje. Under de två timmarna jobbade vi under en stor del av tiden i par för att lära oss stå på händer.

Det var ett enda stort spektakel. Märkligt. Som att gå på en konsert, men med en yogalärare.  Många småpratade med varandra under passet. Många satt med sina smartphones i högsta hugg för att fota Rachel. Jag har aldrig skymtat en mobiltelefon på en yogaklass tidigare.

Jag är glad att jag gick dit. Jag kände mig lättare och på bättre humör efter klassen. Men jag är också glad att jag i morse fick rulla ut min matta i lugn och ro på golvet och vara i det som är yoga för mig.

För ett år sedan såg jag ut så här.

Nu kan det tyckas märkligt att publicera en bild på sig själv i badrock vid badrumsspegeln, men nu råkar den (bilden, inte badrocken) spela en väldigt stor roll i sammanhanget. Och det viktiga är att den är tagen för ett år sedan.

För i januari i fjol hände någonting (för mig) helt världsomvälvande. Jag låg hemma i badkaret hos mamma. Som vanligt ältade jag, saker jag sagt och gjort. Saker folk sagt och gjort mot mig. Min bristfälliga kropp. Mitt otillräcklighet i jobbet. Dåligheter, dåligheter, dåligheter. Jag kanske kan nämna att jag varit mer eller mindre deprimerad de senaste sex-sju åren.

Sedan var det plötsligt som om fan flög i mig. Jag fick nog. Jag orkade inte mer. Antingen fick jag skrida till verket och avsluta det här jordelivet – eller så fick jag ändra inställning.

Jag bestämde mig för det sistnämnda. Sagt och gjort, jag stegade upp ur badkaret med en helt ny syn på livet: en glad syn. Jag gick till köket, satte mig vid köksbordet bland mina syskon, log och sa ja till allt. Jag suckade inte och bad dem vara tysta, utan jag lyssnade, skrattade, frågade och deltog.

Nu kanske ni tror att det här var en glädje som höll. Som klamrat sig fast enda tills i dag – att jag numera är en sorglös glad skit.

Så var det inte.

Jag orkade upprätthålla glädjen i ungefär tre timmar. Sedan gled jag tillbaka ner i mitt välkända svarta hål.

Det var där och då jag fick insikt nummer två: Det kommer att krävas jobb. Hårt slitigt jobb. Men det är jobb som måste utföras, för som jag hade det tidigare kunde jag absolut inte ha det. Det skulle bara leda till ett bittert och jävligt deprimerande liv, eller eventuellt en för tidig död.

Det här jobbet, som på långa vägar är klart än, har inneburit säkert 30-40 olika självhjälpsböcker. En psykolog som var alldeles för snäll. Hundratals tanke- och andningsövningar. En månads resande. Ett halvårs nykterhet. En uppsägning. Och ett spirande yogaintresse.

Det här förändringsarbetet ska den här bloggen handla. Bland annat.

Bland mycket, mycket annat.

Jag är väldigt glad om ni vill följa med. Och om ni gillar det också vill dela med er och tipsa om den här bloggen till andra, så att det kan bli några stycken som läser den. Det blir mycket festligare så.