Jag var 20 år när jag opererade mina bröst.

Jag hävdade länge att jag gjorde det ”för min skull”. Det gjorde jag inte.

Så här i efterhand låter det nästan absurt. Vad då ”för min skull”?

Skulle jag ha låtit en kirurg skära upp min kropp och pressa in två geléimplantat och försöka sy ihop allt efter bästa förmåga ”för min skull”? Betala 60 000 kronor för en operation med många risker ”för min skull”?

Jag försöker mitt bästa att vara ärlig och sann mot mig själv. Jag har inte alltid varit det.

I dag vet jag att jag inte gjorde operationen ”för min skull”.

Vi lever i en värld där kvinnor historiskt sett behövt utkämpa en kamp mot sig själva. Det har alltid funnits idealbilder för hur en kvinnas kropp ska se ut och hur kvinnor ska vara. Den här normen har haft regionala, sociala och kulturella skillnader. Och genom tiderna har idealbilden och modet förändrats men det har alltid funnits ett budskap: kvinnor duger inte som de är. Kvinnor ska vara tysta. Kvinnor ska vara förnäma. Kvinnor ska veta sin plats. Kvinnor ska vara vilda och galna i sängen men snälla och timida vid middagsbordet.

Budskapet har också varit: Kvinnors kroppar duger inte som de är. De måste snöras åt med korsett eller klämmas in i alldeles för tajta jeans. Kroppen måste bli större eller mindre. Olika kroppsdelar måste bli större och mindre. Ansiktet ska målas om. För att inte tala om håret.

Många kvinnor önskar upprättelse. En del gör det genom att låta allt kroppshår växa, skippa smink och tala vitt och brett, högt och ljudligt om sina feministiska åsikter. Och det är väl okej!

Problemet uppstår när kvinnor börjar se ner på andra kvinnor. När de alltigenom naturella jag-säger-och-gör-vad-fan-jag-vill-kvinnorna dömer ut kvinnor som väljer att raka sina ben och spruta in botox i pannan.

Eller när stilsäkra kvinnor i hellånga fladdriga Acnekappor ser ner på kvinnor som klär sig i vinröda haremsbyxor och uggs á la Britney 2007.

Eller när brasilianskt vaxade-skönhetsjunkies dömer kvinnor som äckliga och ofräscha för att de råkar ha en tvådagarsstubb.

Jag läste en smart kvinnas inlägg om ämnet i går och hon har så rätt i när hon säger att det vi kvinnor EGENTLIGEN säger till varandra är:

Jag är så osäker när det kommer till mig själv att jag nu känner att jag behöver döma dig. 

Vad en kvinna väljer att ha på sig, vad hon väljer att göra med sin kropp och i vissa fall också hur hon är signalerar saker till omgivningen om åsikter, rädslor och behov. Men det är hennes ensak! Hon gör sina val. Du gör dina. Jag gör mina.

Var ärlig mot dig själv. Se vad DU gör först och främst. Är inte du också en del av den här kampen? Varför har du rätt att se ner på andra?

Jag opererade inte mina bröst för ”min egen skull”. Jag opererade dem för samhället. För att det finns idealbilder av hur kvinnor ska se ut och jag kände att mina bröst inte passade in. Jag ser det i dag och jag kan se varför andra väljer att lägga sig under kniven.

Jag har vinglat runt på 12 centimeter höga klackar för att samhället har fått mig att tycka att det är snyggt. Jag rakar benen för att normen säger att det är äckligt med orakade ben. Det är precis så det är.

Som Liz skriver: var ärlig. Var empatisk. Visa vänlighet mot dina systrar.

Om du träffar en kvinna som gått ner i vikt, då är hon fantastisk. 

Om du träffar en kvinna som slutat gå på dieter och omfamnat sina kurvor, då är hon fantastisk.

Om du träffar en kvinna som släpat sig i väg till affären i söndernötta leggings och ett par foppatofflor, då är hon fantastisk. 

Om du träffar en kvinna som plastikopererat sig, då är hon fantastisk. 

För om du är en kvinna och du tagit dig upp ur sängen och gått ut i dag, då är du fantastisk.

Om du valt ut kläder som får dig att känna sig fin, bekväm, säker eller bra, då är du fantastisk. 

Om du fortfarande går omkring och stressen av att bara vara en kvinna på den här jorden inte haft ihjäl dig än: då är du fantastisk.  

Anna skrev en fråga som jag tänkte dela med mig av mina tankar kring.

En fråga som du gärna får ta upp någon dag om du vill – jag jobbar själv med personlig utveckling i allra högsta grad efter en kris med utbrändhet och att vara vilsen. Nu har jag massa yttre förändringar på gång (från jobb till att studera utomlands och bryta upp). Det känns bra. Äntligen ska jag våga. MEN – hur gör du för att navigera rätt i den här djungeln? Ibland faller jag ner i ”svarta hål” av trötthet och hopplöshet och kan bara tänka på allt jag måste förändra och förbättra hos mig själv – och det är ju inte heller särskilt snällt.
Hur gör man för att ta det fint och försiktigt i allt det här nya också?

Livet är fan en övning hela tiden.

Vid stora, livsomvälvande förändringar rusar allting fort. Det är mycket nytt som ska tas in. Det är lätt att förlora sig själv. Svårt att behålla närvaron.

Ett bra exempel på något som ruckar hela tillvaron, som de flesta varit med om är att bli förälskad. 

Plötsligt står det en människa framför en som vänder upp och ner på ens värld. Jag vet att jag själv lätt hamnar i en massa drömmande tankar om hur saker ska bli. Hur vårt liv kommer att vara tillsammans, hur han kommer att vara och hur jag kommer att vara. Hur det kommer att vara när vi träffas nästa gång. Förälskar mig i bilden av oss. Jag tänker på vad han tänker på. Det är glädje uppblandat med rädsla över hur skört allting är. Attraktionen är vansinnigt stark när man just har träffats. Man tappar fotfästet och det är ingenting dåligt – man vill tappa fotfästet. Vem vill inte älska blint?

Men sen då?

Sen lever man inte lyckliga i alla sina dagar, tyvärr. Utan sen står man där, en mer eller mindre vacker dag och inser att man tappat kontakten med sig själv. Med sitt hjärta och sitt jag. Fokus har legat på den stora förändringen, på attraktionen, på framtiden, på honom.

I stället för att lyssna inåt så har jag börjat leva mer i tankarna om vår relation, efter drömbilden om den andra personen, rättat mig efter en annan människas behov så att jag förlorat mina egna på vägen. Så känner man sig vilsen. Och börjar undra vad som egentligen hänt. Söker felen hos den andra personen. För det måste ju vara där problemet är, det måste vara något fel på honom. Det måste ju vara hans fel att vår relation inte blev exakt så som fantasin i huvudet.

Det klassiska misstaget man som människa gör hela tiden: söker svaren utifrån när de egentligen finns inuti. Bara man vågar lyssna.

Och det är väl hit någonstans jag vill komma. Oavsett hur liten eller stor förändring som sker i livet så måste hjärtat hinna med. Närvaron måste finnas där. Det håller bara ett litet tag att rusa iväg och förlora sig själv i allt det nya och spännande. Sen står man där en dag och bara: vad hände? Varför känns inte det här så fantastiskt som jag målat upp att det skulle göra?

Det är, tror jag, när man tappar fotfästet och glömmer att lyssna inåt som de svarta hålen uppstår.

– Ångest är en sund reaktion på att vi befinner oss i en osund situation, sa sa en samtalsterapeut jag intervjuade förra veckan.

Så för att ta det fint och försiktigt och inte tappa bort sig så tror jag att det är viktigt att hitta sätt att hämta hem sig själv.

Jag har en kompis som har betalt dyr psykologtid för att äntligen komma fram till följande:

För att en relation ska funka måste man vara två hela människor.

Och det gäller inte bara relationer utan all typ av förändring. Du måste vara hel. Egentligen säger det ju sig självt: vad spelar det för roll om jag rusar i väg, ”lyckas”, flyttar till LA och blir nästa Brad Pitt om det ändå bara ekar tomt inombords?

Yogan är mitt sätt att hämta hem mig själv. Det behöver inte alls vara avancerat. Att yoga kan vara att lägga sig på golvet och följa andetaget tio gånger. Var med andetagen. Precis som du är med förändringen i ditt liv. Det gör underverk.

Något som också gör underverk är naturen. Att promenera, lyssna och se. Uppleva. Gå inte bara för att komma fram. Var där.

Sen övar jag mycket på ACT eller mindfulness. Att ”fånga” hjärnan och tankarna när de rusar i väg. Som när tankarna plötsligt är inne på att man behöver förändra och förbättra saker hos sig själv. Utan att döma – se tankarna bara för vad de är. Det är bara tankar. Det är inte sanning.

Det lustiga är att när jag väl börjar sätta sig själv först så ordnar sig oftast det mesta som jag tidigare upplevde som problem. Saker och ting börjar i stället kännas väldigt lätt och lustfyllt.

Ibland undrar jag om man någonsin blir frisk från ätstörningar. Och vad är egentligen frisk?

Jag får fortfarande destruktiva tankar om mat. Dagligen. Jag tänker på vad jag borde äta och vad jag inte borde äta.

Skillnaden nu från då är att jag inte agerar på tankarna. Jag kan slås av tanken ”jag borde hoppa över middagen”, men jag gör inte det. Jag kan fyllas av känslor av äckel av att vara i min kropp, speciellt om jag ätit för mycket. Förr i tiden hade jag agerat och kräkts. Inte nu längre.

I kombination med mina plågande mattankar har jag känsloätit. När stressade eller ledsamma känslor eller för all del tristess infunnit sig har jag ”botat” det genom att äta. Jag kunde göra hela poänglösa saker som att äta 20 knäckebröd bara för att jag hade ångest. Det här är den svårare delen att bli fri från, tycker jag. För det kräver att jag lär känna min kropp. Komma i kontakt med vad den försöker säga. Vad är egentligen hunger och vad är någonting annat?  Och när har jag ätit tillräckligt?

För vissa människor finns de här signalerna naturligt. I min kropp har de avsiktligt jobbats bort under många års tid. De har rubbats totalt. Ingen mat på två dagar och sen har jag hetsätit allt vad jag orkat. Det finns inget glamoröst kring hetsätande. Det är bara skamligt. Jag likställde det med ett tecken på svaghet. Min egen värdelöshet blev aldrig så tydlig som när jag proppat i mig enorma mängder mat som jag skulle bli tvungen att kräkas upp. Tänk om folk skulle veta. Tänk om de skulle se mig när jag stod där och hämningslöst bara åt och åt. Då skulle ju alla få veta vilket litet odugligt misslyckande till människa jag var.

I dag får jag jobba för att få tillbaka kroppens naturliga signaler. Det tar sin tid.

I somras gick jag på en ayurvedakonsultation hos en man som var expert på indisk läkekonst.

Han pratade om vikten att tugga maten. Mellan 20-40 gånger ska maten tuggas. Jag testade när jag kom hem och åt lunch. Jag tuggade nio gånger.

Han förklarade att tuggorna är viktiga för att kroppen ska kunna ta upp näringen från maten och att matsmältningen ska fungera bra. Mycket av fördelarna med att äta bra mat går bort om man inte tuggar ordentligt.

Det är ju skrattretande egentligen, att jag som vuxen ska lära mig att äta. 

Men så är det. Jag tänker numera på mat mycket som en övning i självkärlek. Att ha en grund med näringsrik mat är självkärlek. Att äta närvarande oavsett vad det är jag stoppar i mig också.

Vissa dagar går det. Andra inte. 

Huvudsaken är att jag är snäll med mig själv. Inte döma och hålla på när jag glömmer bort, eller får ett infall och äter upp en halv burk jordnötsmör bara för att jag känner mig uttråkad. Inte gå igång på andra människors hets kring sina kroppar.

Det är deras kamp.

Jag är klar med min.

Att ha en sund kropp handlar om så mycket mer än mat och nitisk träning. Det handlar om att kunna lyssna och förstå sina känslor, att lyssna på kroppen, att våga drömma, att kunna dra gränser och säga nej, att skratta, att stanna upp och andas djupa andetag, att slutföra saker, att döma så lite det bara går, att ha det fint och ordnat runt omkring sig, att omge sig med bra människor, att inte kämpa så jävla mycket hela tiden utan lita på att livet bär även när det kommer motgångar.

Jag vet att det finns en del ålänningar som läser.

Förhoppningsvis, om den här gruppen blir av, så kommer jag att hålla två föredrag för unga vuxna på Åland. Det är ett bra tillfälle för personlig utveckling och jag vet att jag hade behövt någonting liknande då, kring 18-25. Men det är ju lätt att säga nu i efterhand.

Jag kommer att berätta om hur jag jobbat med mig själv de senaste två åren, när det gäller självkänsla, kärlek och förlåtelse. För att må bra. Precis så fantastiskt som jag faktiskt förtjänar att må. Precis så fantastiskt som du också förtjänar att må.

Det vore fint om du som läser kunde hjälpa till att tipsa om du vet någon som gruppen skulle passa.

Den riktar sig främst till personer över 18 år.

Amanda ställde en fråga om yoga och känslor.

Jag har en fråga jag hoppas att få svar på – jo någon gång under passet så känner jag mig känslosam, som att jag vill gråta. Tankarna vandrar omkring i huvudet under timmen och jag försöker att inte fokusera på dom utan tänka på dom som moln som svävar förbi. Men jag undrar om du också känt dig känslosam under yoga? Är det vanligt?

Så här är det: livet pågår ju precis hela tiden. När du läser det här. När du sitter på bussen. När man borstar tänderna.

Samtidigt bär vi alla på ryggsäckar av minnen och erfarenheter. Vi samlar på oss mer och mer, både bra och dåligt. Bearbetar rätt sällan saker och ting. För när skulle det finnas tid för det? Livet pågår ju i ett.

Mitt i allt det här kommer yogan in i bilden. En dag stannar man plötsligt upp, djupandas och umgås med sitt inre. För vissa blir det så överväldigande att de stänger av. De klarar inte av den själsliga biten. Yogan blir enbart ett sätt att tänja och stretcha kroppen och det är väl också bra, men för mig är det inte yoga.

Yoga för mig handlar om att förena det yttre med det inre. Vara närvarande med de fysiska rörelserna för att kunna lyssna inåt. När man väl börjar lyssna inåt är det svårt, för att kanske inte säga omöjligt, att vara totalt oberörd. För mig dyker de starkaste känslorna oftast upp i vilan, savasana, efter yogan. Jag har gråtit, känt mig arg, irriterad, fastnat i tankar om framtid och dåtid och jag var varit totalt vilsen. Ibland har jag bara känt ett lugn.

Det finns så klart inget som säger att du måste känna en massa. Ibland känner man ingenting. Men lyckas man släppa taget om vardagen och alla de här rollerna vi tar på oss själva, på jobbet, med vänner och i familjen, så kommer det att kännas. Mer eller mindre.

Lusten av gråta kommer till dig för att du har uppdämd gråt i dig som behöver komma ut. Det är varken konstigt eller ovanligt. Tvärt om, du helar och utvecklar dig själv genom att släppa fram gråten. Lägg dig ner i childs pose och låt tårarna komma om de kommer. Det är inte konstigt eller märkligt eller ovanligt. Det bara är. Du kommer känna dig betydligt lättare efteråt. 

Under en period märkte jag att jag hade mycket sorg i mig. Då satte jag ihop en playlist med låtar som berör mig på olika sätt och sen avsatte jag en timme när jag bara satt i mörkret och lyssnade och kände och grät allt vad jag orkade. Det är en fin gest av självkärlek, att bara låta sig få ta tiden att känna färdigt det som känns.

Jag fick öva mycket under julen.

Åland är på många vis en underbar plats. Ofta hjärtskärande vacker. Samtidigt finns det mycket gammalt kvar. Inte så konstigt. Det är min hem-ö. Där finns allt: lägenheterna, skolorna, gatorna, människorna. Känslor jag omsorgsfullt sopat under mattan i vardagslivet blir påtagliga.

En kväll där under julen drabbades jag av en så stark känsla av att allt som pågår i Stockholm bara är på låtsas. Jag känner sällan tvivel kring mitt jobb annars, men då bubblade olustkänslorna och självtvivlet upp.

Vad håller jag på med egentligen? Varför tar jag inte ett vettigt jobb på ett kontor? Allt kommer ju att gå åt helvete för mig. Jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag är inte värd något, jag är ingen.

Även om känslorna känns fruktansvärda så är det här ett alldeles utmärkt tillfälle att öva. Öva på att bara vara med känslorna. Acceptera dem. Omfamna.

Jag vet numera att det där är känslor som hänger kvar från en annan tid. Från en vilsen och ängslig tonåring.

Det är inte verkligheten. Även om det känns så.

Men jag kan inte bara skratta åt känslorna, förminska dem, avfärda dem som nonsens och skjuta undan dem på nytt. De är ju uppenbarligen fortfarande en del av mig. Den där fladdriga osäkerheten har funnits i mig hela tiden och bara väntat på att få komma upp till ytan vid lämpligt tillfälle. Därför måste sitta känslorna med, känna, låta dem få existera. På så vis kan jag få dem att blekna.

Jag fick en fråga av Cecilia som jag tänkte svara på i ett inlägg här. Förhoppningsvis kan kanske någon annan som är i samma situation också ha lite nytta av svaret.

Jag vet att du knappast är någon terapeut men du har hur som helst kloka tankar och vi verkar ha en hel del gemensamma erfarenheter. Jag undrar hur du skulle tänkt i följande situation: 
Jag är ihop med min partner sedan över 10 år. Jag har varit deprimerad i många år. Har velat lämna honom de 3-4 senaste åren men KOMMER inte till skott! Jag blir förlamad av rädsla, på något vis. Detta håller på att ta knäcken av mig mentalt. Jag går i terapi och bearbetar en lite småtrasig uppväxt så den börjar jag få grepp om, men hur avslutar man en relation med någon som man älskar oerhört mycket, men som man ändå vet är ”fel” för ens egen fortsatta utveckling? Med tanke på din resa senaste året kanske du har något klokt att säga? Hur blir man stark nog att ta steget tex?

När är det dags att lämna någon? Det finns ingen expert man kan vända sig till som kan säga exakt när det är dags. Det helvetes jävla svåra är ju att det är upp till en själv att avgöra det. Ingen annan kan ta beslutet åt dig.

Jag har hunnit avverka en hel del relationer under min korta tid på jorden. Sammanlagt har jag kanske ägnat 3-4 år åt att försöka KÄMPA för att få dem att hålla.

Nu, så här i eftertankens kranka blekhet, kan jag ju undra: vad har jag hållit PÅ med? Varför gick jag inte bara? Varför gick inte han?

Men det är inte lätt då, när det fortfarande finns känslor kvar. Och en lägenhet. En hund. Och kanske en bil. Och gemensamt lån och bredband och alla orsaker man nu kan tänka sig för att stanna. Familjen och vännerna herregud. Allt sånt är ju också alltid orsaker att stanna kvar och kämpa vidare. Ett år till. Som blir två.

Och det är väl bra att kämpa i perioder om det är värt kampen. Men inte om det känns som att livet bara rinner förbi.

Nu verkar det ju som att du tagit någon slags beslut för redan 3-4 år sedan men fortfarande håller dig kvar, som jag förstår det för att du inte vågar. Jag bara tar förgivet att ni gjort försök att utvecklas tillsammans men att det inte fungerat.

Mitt enkla – och svåra! – svar är väl att ibland måste man våga ändå. (Boktips: Känn rädslan och våga ändå av Susan Jeffers).

Det verkar som att du är på rätt väg med terapi och att du pratar/skriver om att göra slut som något du behöver för din egen utveckling.

Just precis där skulle jag försöka hitta styrkan. I självkärleken. Du måste göra det för din skull. För att livet är så otroligt jäkla kort och år har redan runnit förbi då du varit deprimerad. Om det här är vad du behöver göra för att komma till nästa steg i din utveckling: gör det. Och förklara exakt det för honom. Snåra inte in dig i några konstiga ursäkter. Var bara helt ärlig. Då kan du gå sann och rakryggad ur det fina ni haft tillsammans.

Jag känner inte dig, men är du lite lagd åt det hållet som jag varit så antar jag att du gör rätt lite saker bara för dig själv. För att du ska må bra. Styrkan finns i alla de saker som du gör bara för dig, för att du är värd det. Om det så är att thaiboxas eller måla akvarell eller sitta ute i skogen på en sten och andas. Ta stunder då du tänker hela tanken fullt ut: att du skulle göra slut och lämna honom. Var närvarande. Känn hur det känns. Låt det kännas. Det kommer att ta förbannat ont och kännas svindlande, men du kommer att överleva.

Om det sen är rätt beslut så kommer du att känna det. Det kommer att ta ont och vara överjävligt ett tag, men du kommer att växa och utvecklas och bli en gladare och starkare människa.

Jag tror att vi människor är satta på den här jorden av en orsak och det är inte att sitta deprimerad och traggla år ut och år in i en taskig relation. Alla människor har en oändlig potential, bara de väljer att se det, att öppna upp för det. Jag har börjat öppna upp för det, bland annat genom att ta svåra beslut som leder mig i rätt riktning och jag kan säga så här: det är det bästa jag har gjort. Hur jag mår nu jämfört med för några år sedan … det går nästan inte att jämföra. Jag lever nu. Det gjorde jag inte då.

Bara för att ni lämnar varandra så behöver du inte sluta älska honom. Det kommer säkerligen att mattas av med åren, men de minnen du har från er tid tillsammans och den värme du känner bär du med dig. Det är någonting vackert. Och kanske kommer ni kunna mötas på nytt, någon annan gång i livet, när ni utvecklats på varsitt håll? Det vet man aldrig.

När du sen sitter där, gammal och grå, och blickar tillbaka på ditt liv så kommer du att förstå exakt varför allting blev som det blev. Förutsatt att du följer ditt hjärta.

Annars kommer du bara gräma dig över att du aldrig gjorde det.

Det är nytt år om sju timmar. Jag låg nyss så länge i badet att jag har skrynkliga fingrar.

Jag funderar på nyårslöften. Jag brukar sällan ge några. Eller säkert har jag sluddrat fram något när jag stått vittvinsfull och rökt genom fönstret på någon hemmafest. Att jag ska springa ett maraton.

Jag har aldrig sprungit ett maraton. Inte ens i närheten. Jag tror att jag har sprungit en mil tre gånger i mitt liv.

Nåväl.

Mitt löfte, eller vad man nu ska kalla det, intention kanske, är att vara jag. Hela jag. 

Jag vill våga rannsaka mig själv. Det finns så mycket människor som noggrant granskar omvärlden men sällan ser till sig själva. De är rädda för blicka inåt och tvivlar på värdet av sånt som inte är påtagligt eller kan bevisas. Däremot accepterar man helt och fullt vad andra ”viktiga” människor säger är sanningen.

Men när man inte lyssnar inåt utan lyssnar och tror på vad andra tänkt och sagt uppstår en tomhet. Man vågar inte lära känna sig själv på djupet. Man blir vilsen. Rotlös.

Som människa kan man vara ”lyckad”, ha ett bra jobb, massor med pengar och en fin utbildning. Men vad spelar det för jävla roll om man inte har någon kunskap om sig själv och om livet?

2015 vill jag rannsaka mig själv på djupet. Jag vill vända ut och in på mig själv och komma i kontakt med alla mina sidor. I synnerhet mina dåliga. Alla rädslor. Egosim. Avundsjuka. Lättja.

Jag vill låta dem komma upp till ytan och sen ska jag lära känna, förstå och acceptera varenda en.

Jag läste två fina rader i en bok om känslobearbetning:

”När man vårdar om sin sanning, det vill säga när man är ärlig och vågar se hela sig själv, förlorar man inte fotfästet. Då finner man sin rot.”

Matilda ställde en fråga som jag tänkte svara på:

Hade tänkt testa yoga nästa år. Vill försöka hitta ett inre lugn och fylla mig med positiv energi och tänkte testa om yoga kan hjälpa mig med det. Men nu funderar jag på vilken typ av yoga som är bäst för det ändamålet? Funkar den mer fysiska yogan även på det sättet eller ska man satsa på en med ett lugnare tempo? 🙂

Först och främst: helt underbart att du vill testa yoga. Det är, enligt mig, den allra finaste gåvan du kan ge dig själv.

För mig är yoga allt. Jag yogar varje dag, om så bara tio minuter. Det är ett verktyg för att hämta in mig själv. Bli mer närvarande. Registrera mitt mående just den dagen. Ibland kanske jag inte ens känner att jag är stressad förrän jag väl sitter på yogamattan och upptäcker att jag har svårt att behålla fokus.

Yoga ger mig självkärlek, något jag haft väldigt lite av tidigare i livet.

Det är terapi, meditation och det ger mig lugn i andra situationer i vardagen. Sen finns det förstås dagar som det inte går att vara det minsta lugn eller närvarande, jag hade en sån dag i går, och yogan har lärt mig att det också är okej.

Så. Vilken yogaform? Det är svårt att säga att det finns en ultimat yogaform. Det är ju olika för alla. Vill du ha en fysisk utmaning eller är din allra största utmaning att bara ta det lugnt och kunna hålla fokus även om det inte är så avancerade övningar (för de flesta i dag är det långsamma det allra svåraste)? Vill du fokusera mer på andningen eller är det viktigast att du hittar ett bra flöde?

Det kanske allra viktigaste är att hitta en bra lärare. Det spelar ingen roll om du hittar en yogaform som du älskar, om läraren är kass så är det kasst. Vissa påstår att man måste yoga på studio. Det är skitsnack. Jag ramlade över den bästa yogaläraren jag har haft på Sats. En lärare som tilltalar just dig kan du råka hitta precis var som helst. Det som funkar, funkar.

Här är några av de vanligaste yogatyperna, inom parentes har jag satt de namn som är olika slags förgreningar och liknande former. Kom dock ihåg att yogaformerna kan vara rätt flytande. Allt beror på plats och lärare.

Hatha (poweryoga, anusara, vinyasa flow): Jag skulle vilja påstå att det här är den ”klassiska” yogan som i alla fall jag tänker på när jag tänker på yoga. Det finns inga fasta serier utan läraren har satt ihop ett program som hen anser passar just sin klass. Välj lärare med omsorg. En bra lärare kan göra en hathaklass helt underbar.

Ashtanga (rocket): Den kanske mest fysiskt utmanande yogaformen. Här görs en serie bestämda rörelser varje gång. Ju längre du kommer i din pratik desto fler rörelser får du. Målet är att utöva ashtanga mysorestyle: utan lärare som leder, utan bara assisterar eleverna som gör träningen i egen takt. Så här ser ashtangans första serie ut. Bli inte avskräckt, man lär sig lite i taget. Jag älskar ashtangan för att den utmanar mig fysiskt. Man får upp värmen och vissa dagar går det att komma in i ett flow där det känns som att man är ett med kroppen. Madonna gillar ashtanga!

Yin: Min favoritform, den jag utövar allra mest. Yin handlar om att hålla positioner länge. Upp till 5-10 minuter, på grund av den långa tiden så upplever jag att det blir mer meditativ träning, att lära sig hålla närvaron i ställningen. Den handlar inte om att stretcha eller tänja musklerna, utan om att låta musklerna slappna av så att du i stället kommer åt bindväven. Bindväven är de fibrer som håller ihop hela kroppen. Är du riktigt stel handlar det oftast inte bara om musklerna, utan framför allt om att bindväven har blivit stum. Man kan ta hand om sin bindväv med yin, men också genom att få i sig mycket bra fetter (fiskolja, linfröolja, avokado, lax och vara försiktig med sitt glutenintag).

Restorative: Jag har aldrig gått på en restorativeklass, men jag har testat det hemma och tjuvkikat på andras klasser på yogastudion. Restorative handlar om att hjälpa kroppen att nå djupavslappning.

Kundalini (livsyoga, medicinsk yoga): I kundalini kombinerar man olika (ofta relativt) enkla kroppsrörelser med olika kraftfulla andningstekniker. Kundalini brukar kallas den mest andliga formen av yoga, det handlar om att ”bli medveten om sin kraft, använda hela sin potential och öka sin livsenergi.” Mer avancerade utövare har på sig vita kläder när de yogar, vilket sägs spegla ljuset i eleverna. Jag har inte fastnat för kundalini, men jag har å andra sidan inte gett det mycket tid.

Bikram: Bikram är yoga i cirka 40-gradig värme. Riktig bikramyoga följer förutbestämda sekvenser, men sen finns det ju studios som har ”hot yoga” och då innebär det att läraren kan freestyla lite hur hen vill. Mannen som grundade Bikramyogan heter Bikram Choudhury, kallas ”yogavärldens badboy”, och han lever bokstavligt talat livets glada dagar på sin yogarikedom. Sen får man tycka precis vad man vill om det. Vissa tycker att det är oyogiskt. Här finns en läsvärd intervju med den här spektakulära mannen. Lady gaga gillar bikram (så klart).

Att uppleva brist.

Det kanske låter konstigt. Vi upplever väl ingen brist. Vi har ju vatten i kranen och julskinka på bordet och billiga kläder på H&M. Många har i överflöd. Så det är trångt i både garderober, köksskåp och förråd. Men det handlar ju bara om det materiella.

”Många människor klagar över att andra inte behandlar dem tillräckligt bra. Att de inte får respekt, uppmärksamhet, erkännande och bekräftelse. De säger ’jag blir tagen för givet’. När människor är snälla mot dem förväntar de sig dolda motiv. Att människor vill manipulera dem och utnyttja dem. Känslan är att ingen kan älska dem”, skriver Eckhart Tolle i A new earth.

De här föreställningarna skapar sedan elände i alla relationer till andra människor och många situationer i livet. 

”När du tror att världen undanhåller någonting från dig, är det du som undanhåller någon någonting från världen. Du underhåller det för att du innerst inne tycker att du är är liten och inte har någonting att ge”. 

Låter det vettigt? Pröva i några veckor! Julen är en väldigt bra övningstid. Ge generöst av allt du tycker att människor inte ger dig: ge beröm, uppskattning, kärlek. Om det inte kommer naturligt så får du låtsas till en början.

När du börjat ge kommer du också att börja ta emot. Du kan inte ta emot det du inte ger.

Nu ska jag åka hem till Åland över jul. Jag ska försöka ge så mycket kärlek jag bara kan. Jag ska bada badkar och lyssna på vinterpratare. Försöka mitt bästa för att vara närvarande och betrakta all den galenskap som uppstår när familj, hundar och släkt ska samlas. Inte glömma att andas.

God jul.