Just som Zenit rullat in sig själva i turneringen igen, och resten av Europa är på väg att bjuda på kalas under elljusen – har ni tid för en kort liten kommuniké?

Fint.

Jo, ni har säkert lagt märke till att bloggfabriken börjat likna Frankfurter Allgemeine det sista. Inga bilder och sånt skräp. Det har med bloggverktyget att göra, det råder ju revolutionstider på Aftonbladets bloggsidor och från och med i morgon eller så kommer vi att, vare sig vi vill eller inte, pressar över till en ny adress med ett nytt publiceringsredskap.

Vad det betyder för någonting över huvud taget vet vi inte riktigt, men vi har fått garantier för att det ska vara lika problemfritt och bekvämt att kommentera där som här. Är det inte så så får vi väl flytta ihop någon annanstans. Alla ska med, som Arbetarpartierna (S, V, Mp, C, M, Fp, SD, Kd, Et c) brukar säga här i landet.

Det om det. Annars tänkte jag faktiskt mest ta och fylla ut luckan mellan en match och resten med att återkoppla till en gammal solskenshistoria från förr, som just blivit lite finare ändå.

Ni minns kanske att vi berättade om elvaårige Gabriel i somras? Den brasilianske pojken som föddes utan fötter, men som ändå bjöds in till Barcelonas akademi, och spelade benskydden av alla med sina ben och sin charm?

Han fick ju där och då ett löfte om att han skulle få träffa sina idoler, och vet ni – om vi lägger all form av cynism och kalkyler åt sidan så finns det ju faktiskt fortfarande skäl att tycka om en sport där små pojkar lite då och då får sina drömmar uppfyllda av små pojkar som kommit lite längre i livet.

Ni förstår – i dag var alltså dagen då Gabriel, 11, slog en tunnel på Lionel Messi.

Det var bara det. 

/Simon Bank