Startsida / Inlägg

El Abrazo Del Alma

av Simon Bank

Vad säger ni? Vi kan väl inte gå igenom en hel VM-turnering utan ett enda blogginlägg?!

Just det.

När vi skriver om reklam i det här forumet så brukar det uteslutande röra sig om att Erik Niva gör reklam för Erik Niva, och det är väl helt i sin ordning. Det är ju som det är med reklam och fotboll, att det borde vara världens allra mest perfekta äktenskap (känslor och lojalitet och berättelser finns, det är bara att klistra dit ett varumärke) betyder inte att det är ett förhållande som inte gnisslar.

Men ibland så.

När vi kliver över tröskeln till finalen för en månads maniskt mästerskapsmanglande så vänder jag mig till reklamvärlden för att berätta om folk och fotboll genom att skriva om senast det spelades VM-final i den här delen av världen. Argentina 1978 var på inget sätt en okomplicerad miljö, det var verkligen inte hemmanationens guld heller, men det innebär ju inte att det inte spanns fantastiska historier kring det.

Jag var bara tre år 1978, och har inga som helst realtidsminnen från den turneringen. Precis som alla andra i min generation har jag fått uppdatera mina visuella minnen efter hand; konfettiregnen, Mario Kempes tjurskallemål, de orange tröjorna på andra sidan.

Och fotbollshistoriens mest omskrivna kram.

Victor Dell’Aquila var bara tolv år när han var med om en olycka, en elchock från en lyktstolpe, ett svårt fall. Läkarna lyckades rädda hans liv, men inte hans armar. När han vaknade upp visste han inte om han ville vakna upp.
– Jag frågade läkaren ”varför lät ni mig leva?”. Han svarade att ”du måste återvända till ditt gamla liv”, det hjälpte mig psykologiskt.

Victors gamla liv var fotbollen. Boca Juniors. Spelandet med kompisarna på småplaner i Buenos Aires. Så han fortsatte spela, utan armar.

När Argentina spelade final stod han längst ner på läktaren, när de vann var det han som vann, och han hade helt enkelt inte kraft att stå emot. När vakterna var upptagna med annat stormade han, liksom många andra, planen för att dela ögonblicket med spelarna.

Vänsterbacken Alberto Tarantini stod på knä och gjorde korstecknet över bröstet, målvakten Ubaldo Filliol sjönk ner bredvid honom och höll om honom. Argentina var världsmästare, det var en militärdiktatur som fick reklam men också ett folk som just vunnit över hela jävla världen.

Åtta år innan Argentina vann matcher med Guds hand sprang en kille utan armar fram och såg ut att krama om två världsmästare.
– Ärmarna på min tröja åkte fram, just som fotografen tog sin bild. Det såg ut som att vi om vi omfamnade varandra.

Det var El Gráficos legendariske fotograf Ricardo Alfieri (det var hans son som elva år senare tog bilderna som avslöjade Chile-målvaktens rakbladsfusk i den där avgörande kvalmatchen mot Brasilien) som tog bilden. Den blev känd som El abrazo del alma, själens omfamning, läst som ett folks ställföreträdande kärleksförklaring.

Bra reklam är reklam som fångar upp den sortens berättelser och gör något med dem. Inför VM såg producenten av det som min kompis Natanael brukar kalla ”imperialismens bruna kiss” till att sammanföra Filliol, Tarantini och en åldrad farbror utan armar.

Låt det vara reklam om det vill. Det var lik förbannat ett ögonblick som kändes.
abrazo/Simon Bank

  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB