Startsida / Inlägg

The Miners, Divided, Will Never Be United

av Erik Niva

Det går att sätta fingret på de minuter då det blev uppenbart att inget i eller runt Sjachtar Donetsk någonsin skulle kunna fortsätta som förut.

I slutet av februari skulle de spela en Europa League-match mot Viktoria Plzen. Tiderna var turbulenta. Stridsröken efter de kataklysmiska protesterna runt Majdan-torget i Kiev hade precis skingrats. Nu skulle de döda kropparna räknas och ett nytt Ukraina ta form.

Sjachtar deklarerade att matchkvällen skulle inledas med en tyst minut för offren i Kiev. De flesta av dem sades ha blivit ihjälskjutna av Berkut, den störtade regimpolisens fruktade specialstyrka. Det blev inte mycket till tyst minut. Tystnaden bröts av talkörer som istället skanderade ”Berkut, Berkut”, som demonstrerade att långt ifrån alla i Donetsk delade historieskrivningen västerifrån. ”Berkut, Berkut”. Era bödlar, våra hjältar. Hur många som egentligen vrålade? Omöjligt att säga, och det var liksom det som var poängen. Den hypernationalistiska ultrasgruppen bakom det ena målet hade deklarerat sitt stöd för proteströrelsen, och buade tillbaka. Det här var en djupt splittrad arena, och den här gången handlade det liksom inte om något gnabb om en bengalpolicy eller en transfersituation.

Det här var världssyn mot världssyn, en föraning om en verklighet som snabbt skulle slita sönder en av Europas stora fotbollsklubbar.  Det blev inte en tyst minut för de som redan fallit – det blev en tyst minut som visade att fler skulle dö framöver. Knappt ens en vecka efter matchen mot Viktoria Plzen hann gå innan den första Sjachtar-supportern mördades, några gator från Lenin-torget i Donetsk.

En dryg månad senare intog en stor grupp separatister den stora statliga administrationsbyggnaden i Donetsk. De deklarerade sig självständiga från Ukraina, utropade istället Folkrepubliken Donetsk. Det storskaliga skjutandet dröjde ytterligare några dagar, men det här betecknas numera som startskottet för det regelrätta inbördeskriget.

Donetsk-Welcomes-Y_2922235b

Neutralitet var inte längre ett alternativ för en fotbollsklubb. För Sjachtar kom det avgörande vägvalet i mitten av maj. Det var då klubbens president – hyperrika oligarken Rinat Akhmetov – arrangerade en manifestation på hemmaarenan för att öppet proklamera sitt stöd för ett enat Ukraina.
– De som kallar sig för ”Folkrepubliken Donetsk” – vad har de gjort för vårt land? De går runt på våra gator och sprider terror med sina gevär och granatkastare, de plundrar och kidnappar. Är det att kämpa för vår region och våra rättigheter? Nej. Det är att kämpa mot vårt folk, att föra oss närmare ett folkmord i Donbass.

Utspelet var oväntat. Utifrån har Sjachtar Donetsk alltid setts som en ryssvänlig klubb från en ryssvänlig regio, och Akhmetov har uppfattats som en man trogen den traditionen. Att han valde att ge sitt stöd till de västvänliga krafterna i Kiev gjorde många människor – många Sjachtar-supportrar – både förvånade och besvikna. Några dagar senare samlades tusentals separatistiska demonstranter utanför Akhmetovs gods. Hundratals av dem var beväpnade.
– Akhmetov, folkförrädare, skanderade de.
Rinat Akhmetov var dock inte hemma, och skulle knappast återvända. Det fanns inte längre någon väg tillbaka till Donetsk för honom, och det blev snabbt allt mer omöjligt för hans fotbollsklubb att stanna kvar.

När sommaren kom hade inbördeskriget brutit ut med full kraft, och kvar inne i Donetsk fanns knappt några av dem som öppet deklarerat sitt stöd för ett enat Ukraina. Undantagen? Några av Sjachtar Donetsks administratörer, men framförallt Sjachtar Donetsks ultras. De hade inte bara visat sina lojaliteter öppet – de hade slagits för dem, till och med dödat för dem. Nu var de plötsligt omringade av fiender i en krigförande stad där alla visste vilka de var.

Ch21CEnmUyQ

I mitten av juli vägrade ett halvdussin av Sjachtars sydamerikanska stjärnor att återvända till Donetsk efter ett träningsläger i Schweiz. Deras oro var både begriplig och missriktad på samma gång. Ingen i klubbledningen hade själv någon som helst intention att åka tillbaka. Hela klubben omlokaliserades. Den nya basen blev Opera Hotel i Kiev, den nya hemmaarenan EM-stadion i Lviv. Sjachtar Donetsk var officiellt en fotbollsklubb i exil.

I staden som en gång var deras egen har Sjachtar Donetsks klubbmärke bitvis fått samma sorts funktion som Davidsstjärnan hade i 1930-talets Tyskland. Ni har säkert hört nyheterna om gamla spelarbostäder attackerade av artilleri, en arena träffad av granater, en sönderbombad träningsanläggning och ett klubbkontor invaderat av beväpnade män. Däremot har ni knappast hört historierna om de ultras som blev kvar; de som systematiskt misshandlats på gatorna, kidnappats från sina hem och avrättats på fälten där de en gång spelade fotboll. Delvis beror tystnaden runt dem på deras egen mediepolicy och det rådande informationsläget – delvis beror den nog på att de själva är väldigt svåra att sympatisera med. I augusti meddelade Sjachtar Donetsks ultras att en stor del av dem tagit värvning i Azov-bataljonen, ett brutalt gäng nazistflörtande legosoldater sanktionerade av den ukrainska armén.

donbass-arena-1408793276

 

De senaste månaderna har vänner blivit fiender och fiender förvandlats till vänner. Sjachtars ultras har hamnat i konflikt med sin egen kapten, efter att Darijo Srna ilsket uppmanat dem att lämna sina politiska sympatier utanför arenorna, hävdat att de bara är några hundra medan klubbens vanliga fans går att räkna i tiotusental. Samtidigt har samma ultras givit stående ovationer till en av ärkerivalernas största symbolspelare. Det var efter cupfinalen som Dynamo Kievs 90-faldige landslagsman Oleg Husiev släntrade över till Sjachtar-kurvan. Efter att ha slängt käft lite vänskapligt ropade så Husiev upp mot läktaren:
– Slava Ukrayini!
Sjachtar-fansen svarade omedelbart:
– Heroyam slava!
En gång till, och sedan ännu en. Ära till Ukraina, ära till hjältarna. En gammal militärhälsning, som Majdan-revolten etablerade som ett stridsrop för vår tid.
– Jag vet hur svårt de där supportrarna har det i sin egen region nu. När jag inte kunde få någon av deras egna spelare att gå bort till dem så gjorde jag det själv, förklarade Husiev för ukrainsk tv.

Vad står för Sjachtar Donetsk för idag? Det går inte att säga, det är omöjligt att besvara entydigt. För många av människorna i Donetsk har dagens lag överhuvudtaget inget med klubbens traditioner att göra, utan ska enbart betraktas som en illegitim utbrytarfalang. För andra är det en symbol för motståndskraft, ett bevis för att det inte går att stoppa fotbollar med gevär.

Ikväll spelar i alla fall Sjachtar en stor Champions League-match mot Porto. Klubben som en gång i tiden hade ansiktet vänt mot Moskva spelar numera i Lviv, staden som allra tydligast präglas av gulblå ukrainsk nationalism. I de östra delarna av landet råder det officiellt vapenvila numera, men människor fortsätter ändå dö i striderna. Senast igår rapporterades det om tre döda och fem skadade efter en artilleriattack i Donetsk, samtidigt som Sjachtars ultras gick ut och vädjade om nya donationer till Azov-bataljonen.

Arenan i Lviv sägs vara utsåld. Några tusen av åskådarna kommer säkert från Donetsk-diasporan, de som av en eller annan anledning känt sig tvungna att fly västerut från sin gamla hemstad. Majoriteten av de 35 000 i publiken lär dock vara nyfikna Lviv-bor, såna som egentligen har vuxit upp med att avsky den rysktalande gruvarbetarklubben bortifrån öst.

Det är en annan klubb nu, ett annat land.

I Donetsk är det separatisterna som styr numera, och inget tyder på att det kommer att förändras under den närmaste tiden. Naturligtvis finns det folk kvar i staden som fortfarande håller på laget för gamla tiders skull – men de lär knappast våga visa det. Om Sjachtar gör i mål ikväll kommer inte Donetsk att jubla.

/Erik Niva

PPTY6NdnFoU
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB