Det är kanske rimligt att det skaver lite i halsen – jag är konkret nu, inte bara metaforisk, mansförkylningar tar ingen hänsyn till ledighet – dagar som dessa.

Det är så mycket som måste ut, lager efter lager diskussionsstockar sig, det kommer att dröja länge innan det här landet, den här kontinenten, den här världen är klar med frågorna om terror, fria ord, extremreligion eller makt.

En geografisk och tankemässig positionsbestämning en onsdag i januari: Jag sitter i solen i Frankrike, läser Houellebecqs roman, växlar till att läsa l’Équipe, Aftonbladet Kultur och Kvinnogeniets text om Dieudonné, lyssnar på en långintervju med Lena Andersson.

Och även en begränsad högerback kan känna när det finns luckor att sticka i.

Det här med att vara Charlie var ju inte så självklart, många påpekade att Charlie Hebdo lika ofta kunde vara platta provokatörer som briljanta pk-utmanare, och i vågorna efteråt tvingades fler än publicister ut i svallet för att ta ställning.

Fotbollen? Den var inget undantag.

Den franska ligaföreningen fattade snabbt, snyggt och självklart beslut om att manifestera mot attentatet i Paris, att visa sympati med offren och omfamna maningarna till solidarisk enhet. Under förra ligaomgången hölls tysta minuter, jag var själv och såg Nice–Lorient där båda klackarna slöt upp bakom banderoller om att ”Nous sommes Charlie”, där spelarna värmde upp i tröjor med samma budskap och spelade med svarta sorgband om armen.

Frankrike har varit en rysning längs ryggraden den här veckan. Men alla har inte velat ställa sig helt rakt i de där leden, vare sig på gräsmattorna eller gatorna.

Idag skriver L’Équipe en artikel under rubriken ”Pas complètement Charlie, les footballeurs?”, ”Inte helt Charlie, fotbollsspelarna?”. De berättar om hur flera muslimska spelare inte burit t-shirts med Charlie-tryck.

Montpelliers Abdelhamid el-Kaoutari visade ingen tröja. Toulouse-målvakten Ali Ahamada bar inget sorgband (och skälldes rättmätigt ut av klubbpresidenten Olivier Sadran). Ingen ur Valenciennes-trion Adama Coulibaly, Kenny Lala och Lamine Ndao ville ställa sig bakom just den sortens markering som Charlie-tröjan innebar.

I de fall där det pratats om bakomliggande skäl så har de tangerat det som Carina Rydberg skriver om i Aftonbladet idag, att det är en självklarhet att ta ställning för offren och mot terrorn, men inte självklart att ta ställning för en tradition av karikatyrer som man upplevt som en kränkning eller ett sätt att slå neråt.

Går det att prata om karikatyrerna utan att prata om makt och position?

Lena Andersson blåste med sin briljans under en diskussion om makt i relationer. Carina Rydberg skriver om behovet av kontext – en Muhammed-karikatyr betyder inte nödvändigtvis samma sak om en dissident i Saudiarabien publicerar den som när ett vänsteretablissemang i centrala Paris gör det, det betyder inte samma sak när en vit kallar en svart för Nigger som när en svart rappare gör det, det betyder inte samma sak om två homosexuella polare drar bögskämt som om heterokillar gör det i ett omklädningsrum.

Måste man stå bakom allt Charlie Hebdo gjort för att stå emot ett vidrigt, islamistiskt terrordåd? Måste fiendens fiende helt och fullt alltid vara din vän?

Johanna Frändén skriver om det idag, när hon tar upp den antisemitiske dyngspridaren/provokatören/rebellen Dieudonné.

– Synen på mig är densamma som synen på Coulibaly, trots att jag snarare är Charlie, skrev komikern på sin Facebook-sida.

För fyra år sedan skrev jag om två andra franska rebeller som hade kunnat skriva under, som inte ville ställa upp på alla sorters fransk enhet, i alla fall inte utan att komplicera den lite: Nicolas Anelka och rapparen Booba.

Det var 2010, det var i spåren efter Knysna och en fransk spelarrevolt, jag skrev:

I veckan som gick styrde det franska musik/popkulturmagasinet Les Inrockuptibles upp ett möte mellan två unga, arga fransmän som mest av allt är arga på Frankrike. Den ene heter Booba och är rappare. Den andre heter Nicolas Anelka.

Båda är rebeller, båda lämnade Frankrike som tonåringar (Booba drog till Detroit, Nico till Arsenal), båda har krigat med medierna i åratal… och båda kommer från förorten.

Anelka:
– Det är framför allt det, att vara den förste spelaren som kom från förorten och som hade en Ferrari som ställde till det i huvudet på folk. Jag har aldrig fattat varför. Jag var i Madrid, jag var 20 år, jag hade pengar, jag köpte en Ferrari. Och folk höll det mot mig.

Booba:
– Det är för att du kommer från le banlieu. Ingen snackade om att Johnny Hallyday åkte med helikopter. För många fransmän är grabbarna från förorten, de har problem. Man är van att se svarta som städar gatorna, som jobbar som sopåkare, som passar de rikas barn. Eller sjunger Saga Africa. De svarta går barfota, de dansar. Men om du börjar göra affärer… oh, la la…

Boobas raplyrik är rätt rå, inte minst när den handlar om Frankrike. På nya skivan, Lunatic, rappar han om att ”la patrie n’aime pas les négros”, ”fäderneslandet gillar inte svartingarna” och travesterar nationalsången.

Anelka:
– I landslaget har jag aldrig velat sjunga la Marseillaise, jag har aldrig kommit på tanken. Och om de hade bett mig göra det så hade jag vägrat, jag hade slutat.

Booba och Anelka pratar från andra sidan, undersidan, avigsidan. Anti-patriotismen, en berättelse som inte har ett dugg med den tacksamma 98-bilden av ett enat, svart-vitt-brunt Frankrike. Varför skulle de stå upp och vara stolta över ett land där förortens unga trakasseras av polisen? Där de måste visa upp papper så fort som de rör sig i Paris?

De tar upp den manifesterade rasismen, som när den populäre sångaren Florent Pagny nyligen förklarade att han flyttat till Miami för att han inte vill att hans barn ska ”komma hem från skolan och plötsligt börjat prata rebeu (arabiska)”, de pratar om mode/parfymgiganten Guerlain som i tv berättade att han ”jobbat som en neger… om nu negrer någonsin jobbat så hårt…”.

– När jag skriker ”Fuck you, fuck la France, fuck Domenech” i låten Ceasars Palace så säger man åt mig att ”okej, men inte fuck France väl?”. Men det är därför jag säger det. För 2010 kan Guerlain säga det han sa. Tänk om det varit jag. Hur tänker du att jag ska vilja leva i Frankrike? Jag har upplevt massor av situationer där jag lidit av att vara svart. Som när jag söker lägenhet. Det är min mamma, som är vit, som får gå dit då. Hon säger åt mig: ”Visa dig inte”. Voilà, det är min mamma, säger Booba.

Anelka kommer aldrig att spela för Frankrike igen. Han har egentligen aldrig gjort det. Och enligt honom var allt det där vi såg i somras, i Sydafrika, inte ett sammanbrott. Det var bara Frankrike.

– Vi såg Frankrikes sanna ansikte. I svåra tider ser man vad folk egentligen tycker. Man sa ”Ribéry har slagit Gourcuff. Den gode fransmannen Gourcuff, muslimen Ribéry”. Det har gått för långt. När vi inte vinner pratar Frankrike direkt om religion och färg.
•••
Jag kan inte säga att jag sympatiserar med Nicolas Anelka. Jag har aldrig gjort det, eftersom jag aldrig sett honom som en spelare som förstår att fotboll handlar om något mer än honom själv (han kan, till exempel, missa en straff i en Champions League-final utan att verka bry sig särskilt mycket).

Men jag sympatiserar ännu mindre med tom patriotism. Det finns inte ett Frankrike, lika lite som det finns ett Sverige. Anelka och Booba pratar om en nationalsång som inte är deras, och det är lika starkt och relevant som när Patrice Evra stod och grät under samma sång i somras. Jag förstår att de hellre håller käft under la Marseillaise (Nico) eller trasar sönder den (Booba). Och utan att dra någon parallell mer än de som rimligen kan dras: Jag tänker på den där upprördheten som pyser fram här och var när Zlatan Ibrahimović tuggar tuggummi under Du gamla, du fria.

Zlatan har många gånger pratat om hur stolt han är i landslaget. Men han har också pratat om att hans väg dit hade varit enklare om han hetat Svensson i efternamn.
•••
För ett år sedan gjorde Anelka Dieudonnés quenelle-gest för att fira ett mål för West Bromwich, och straffades med all rätt för det. Det var en provokativ, symbolladdad och för många kränkande markering, men helt i linje med hans resonemang i den där Inrocks-intervjun.

Manifestationerna den senaste veckan har varit tydliga ställningstaganden för humanism, för hänsyn, för ett fritt samhälle. Men den sortens samhällen är också skyldiga att diskutera makt och positioner.

Om den här mansförkylningen ger med sig tänkte jag dra till Marseille i helgen och se OM spela fotboll. På läktarna där kommer jag att se tusentals unga fransoser med muslimsk bakgrund, jag kommer att se stora supportergrupper (som South Winners) vars själva ideologiska bakgrund är antifascism och antirasism, och det går att anta att många som står där skulle ha lika svårt att, utifrån sin vardagserfarenhet, omfamna muslimhån  som de skulle ha lätt att sluta upp bakom motståndet mot islamistisk extremism.

Olympique Marseille mötte Montpellier i fredags. Deras spelare bar sorgband under matchen, de sörjde gemensamt under den tysta minuten. Dessförinnan värmde de upp i sotsvarta sorgetröjor. Utan tryck.

/Simon Bank