Sverige spelar en resultatmässigt betydelselös träningslandskamp, men en målvakt från Falkenberg går in i sitt livs viktigaste match, en match som betyder så mycket att det bokstavligt talat är svårt att klä det i ord.
Libanon är ett av nyckelländerna i Mellanöstern Ingen annanstans i regionen är den religiösa blandningen lika stor, och Libanon har därmed kommit att fungera som en sorts indikator över vad vi kan förvänta oss av framtiden. Kan kristna, sunnimuslimer, shiamuslimer och druser leva sida vid sida, eller är det bara en utopisk illusion?
För sju år sprängdes drömmen om ett harmoniskt Mellanöstern i Beirut. Den förre premiärministern – sunnimuslimen Rafiq Hariri – mördades i ett bombattentat. FN-utredningen pekade ut den mäktiga shiamuslimska milisen Hizbollah som ansvariga.
Attentatet fick enorma politiska konsekvenser. Fotbollen klämdes fast i mitten. Maktmännnen i Libanon hade utnyttjat sporten som manipulationsmedel, och delat upp ligan enligt de religiösa stridslinjerna. Al Ahed var Hizbollahs klubb. Al Nejmeh ägdes av Hariri-familjen. Safa styrdes av druser, och Racing Beirut av ortodoxa kristna. Efter mordet på Rafiq Hariri blev arenorna rena slagfält, där en urspårad stormatch på fullaste allvar kunde knuffa hela Libanon tillbaka mot inbördeskriget.
Fotbollen var den samhällssektor som ledde till de mest direkta konfrontationerna mellan de sekteristiskt politiska grupperna, och 2007 tvingade armén rätt och slätt fotbollsförbundet att stänga arenorna. Inga åskådare släpptes in överhuvudtaget.
– I Libanon är allt politiserat. Luften vi andas är politiserad, och fotbollen hade blivit en förlängning av politiken. Men fotbollen i Libanon dog i samma ögonblick som vi stängde supportrarna ute, säger förbundets generalsekreterare Rahif Alameh.
År efter år gick, och fotbollssituationen i Libanon blev bara sämre och sämre. När åskådarna stängdes ute tömdes klubbarna på pengar, och när spelarna inte fick betalt dränerades de på professionalism. Landslaget blev en sorglig symbol för en splittrad nation. Det sjönk som en sten på världsrankningen, och bestod av otränade och ointresserade spelare som mest pekade anklagande fingrar mot varandra.
När kvalspelet till VM 2014 inleddes var Libanon det lägst rankade laget i hela Asien. De förlorade sin första kvalmatch mot Sydkorea med 6-0, och siffrorna var i underkant.
Men sedan kom Theo.
64-årige Theo Bücker är en av de där gamla tyska tränarna som gjort världen till sitt arbetsfält. Han hade redan varit förbundskapten för Libanon en gång, och när Rahif Alameh ringde honom och bad honom att försöka rädda landslaget kunde han inte neka. Han visste hur betydelsefullt uppdraget var, och att det libanesiska förbundet inte kunde betala honom någon lön såg han som en bisak.
– För mig är fotboll viktigare än bröd och vatten
Det första Bücker gjorde var att avetnifiera sina spelare, att ta ifrån dem deras religiösa identitet i samma ögonblick som de kom till landslagssamlingen (”jag gjorde dem ansiktslösa”). Därefter återprofessionaliserade han dem; han fick dem att äta rätt, sova ordentligt, träna strukturerat och tänka som yrkesspelare igen.
Resultaten blev häpnadsväckande. Libanon tog tio poäng på fyra matcher, och kvalificerade sig osannolikt nog för det asiatiska slutkvalet för första gången någonsin.
– Vi är det enda förbundet som överhuvudtaget inte har några pengar. Här finns ingen bas, ingen struktur. Vad vi har lyckats med är egentligen helt omöjligt. Jag är en magiker.
Theo Bücker var inte nöjd med det. Inför slutrondan finkammade han de europeiska ligorna i jakt på proffsspelare med libanesiska rötterna, och under det arbetet blev han tipsad om en intressant målvakt.
Han hette Abbas Hassan, och spelade för IFK Norrköping.
Uttagningen av Hassan var långt ifrån okontroversiell. Starka krafter inom den libanesiska fotbollen förespråkade spelare från den inhemska ligan, och efter ett misstag i en match mot Förenade Arabemiraten växte kritiken mot den svensk-libanesiske måvakten till en storm.
Men Theo Bücker stod på sig. I september tog Libanon ännu en jätteskalp, då de slog Iran med 1-0 hemma i Beirut. Abbas Hassan var planens överlägset bästa spelare.
Kvaleuforin runt landslaget har nu lett till att åskådarna släppts tillbaka in på de libanesiska ligamatcherna, och att det för första gången på länge finns något för nationens alla invånare att samlas kring.
– Det finns en djup kärlek för fotbollen här, men förut hade de inget de kunde investera sin kärlek i. Nu har deras kärlek fått ett hem, nu kan de stötta sitt eget lag. Jag tror att det är väldigt bra för landet, säger Theo Bücker.
Berättelsen om fotbollslandslaget som enar den splittrade nationen är så överanvänd att den gränsar till klichén. Men ibland är den ju faktiskt ändå sann. I eftermiddag spelar Libanon kvalmatch borta mot Qatar. Abbas Hassan står i mål. Och om de vinner har de faktiskt VM-spel i Brasilien inom räckhåll.
Återigen, det är en match som betyder så mycket att det bokstavligt talat är svårt att klä det i ord, men Theo Bücker försöker i alla fall.
– Jag är övertygad om att en VM-kvalifikation skulle hjälpa folket här att försonas med varandra. I Libanon är kärleken till fotbollen större än kärleken till politiken. Kanske till och med större än kärleken till religionen.
/Erik Niva