Alla har vi våra journalistiska defekter. En sak jag själv brottas med är att jag utnyttjar min blogg för sällan. En annan är att jag tenderar att överanvända vissa uttryck och skrivningar. Det har till exempel hänt lite väl ofta att jag ramat in en speciell fotbollshändelse genom att hamra fast att jag nyss bevittnat något som jag minsann kommer att bära med mig hela vägen till ålderdomshemmet.

Men med det sagt – kanske är det just precis det som vi i slutändan har fotbollen till.

Jag vet inte om ni känner till nätverket Sporting Memories, men jag tänkte i alla fall passa på att använda några rader till att berätta om dem. Allt startade uppe i Skottland, där en gentleman vid namn Michael White tvingades konstatera att allt fler människor runtomkring honom försvann bort i demensdimmorna. Eftersom White var klubbhistoriker i Falkirk FC visste han dock hur lätt han själv hade att komma ihåg fotbollsmatcher som spelats 30 eller 40 år tidigare – och han visste dessutom att det fanns många andra som fungerade på precis samma sätt.

Han undrade ifall det inte fanns något i det där sambandet, om det inte skulle gå att hitta ytterligare sätt för fotbollen att hjälpa där nästan inget annat fungerade.

Tillsammans med ett lokalt demenscenter sjösatte White en sorts samtalsgrupper, där tanken just var att använda fotbollen för att locka fram dolda minnesbilder. Vid ett av de första tillfällena noterade han en äldre man som höll sig i utkanten av rummet, som tycktes föredra att sjunka in i sin tidning snarare än att rota runt i sitt eget inre. När det visade sig att det hela handlade om fotboll tog han dock själv initiativ till att närma sig de andra.

Det visade sig nämligen att den här herren hade spelat en del fotboll själv. Bill Corbett hade representerat både Celtic och det skotska landslaget.
– Vi hade ingen aning om det. Fram till den här dagen hade Bill alltid varit innesluten i sig själv, och ganska ovillig att delta i några aktiviteter överhuvudtaget, säger demensrådgivaren Kevin McKay.

För Michael White innebar det här genombrottet precis den bekräftelse han hoppats på.
– Bill gav mig beviset på att idrottsbilder är ett kraftigt verktyg för att låsa upp minnen. Jag behövde bara visa upp en bild på Stanley Matthews eller Tommy Lawton för att sätta igång honom. Utifrån en sådan bild kunde han komma ihåg varenda spelare han mött, varenda match han spelat, varenda instruktion han fått.

Som en del av en utvärdering blev Bill Corbett intervjuad av en universitetsforskare. Han fick frågor om metodens effekt, och efter ett tag valde han sitt eget sätt att besvara dem. Michael White berättar:
– Han satte handen i fickan och tog upp en näsduk. ”Titta här. Den här är genomblöt av glädjetårar”. Det var svårt att inte själv börja gråta av skönheten i den summeringen, av en gammal man som hittat några ögonblick av frid och lycka i minnena av sin fotbollskarriär.

Det verkligt speciella med Bill Corbetts historia var att den inte visade sig vara sig det minsta unik. Man behöver inte själv ha spelat landslagsfotboll för att ha en liknande relation till sporten. Tidigare hade den brittiska demensbehandlingen fokuserat på en persons arbete, skolgång, semestrar och familjeliv för att stimulera deras minnen. Nu blev det uppenbart att väldigt många människor hade minst lika starka känsloband till någon cupsemifinal de tittat på 45 år tidigare. Flera landsting kom också att inleda samarbeten med sina lokala fotbollsklubbar för att få tillgång till bilder, tröjor, bucklor – den sortens memorabilia som kan fungera som triggers. Everton är en av klubbarna som engagerat sig.
– Ibland kommer jag inte ens åt min sons namn, men jag kan fortfarande komma ihåg när Sandy Brown gjorde självmål med en språngskalle i Merseysidederbyt 1969, säger supportern Billy Kennedy.

Även om jag innerligt hoppas att jag inte får problem att komma ihåg namnet på min egen son inser jag ju att det finns delar av mitt eget huvud som fungerar på det här sättet. Redan nu flyter åren ihop alltmer, och frågar du mig vad jag egentligen gjorde någon sommar för 10, 15 eller 20 år sedan så blir mitt ryggmärgssvar att jag tyvärr inte har en aning.

Tänker jag tillbaka genom mitt fotbollsfilter blir däremot resultatet ett helt annat. Ta till exempel… millenniesommaren 2000, en sådan där då ett mästerskap gör effekten ännu tydligare. Använder jag EM som orientering kan jag snabbt teckna en ganska komplett karta över den delen av mitt liv, var jag befann mig, vad jag höll på med och hur jag funderade. Premiären såg jag i Umeå, där jag bodde då. Vi hade precis stängt ner vår kollektivlägenhet på Nydalahöjd, och fått utrymme på VK:s förstasida för utflyttningsfesten. Istället bodde jag hos tjejen som jag hade en ”It’s complicated”-relation med, och fick smita ut från hennes lägenhet för att se Rolle Nilsson få hjärnskakning. Sedan åkte jag tydligen hem till Malmberget, för jag minns att jag såg resten av gruppspelsmatcherna där. Under slutrondan bröt jag armen när jag lånade Lindmarks longboard ner för Mysinge Backe, men väntade ändå med att åka till sjukhuset eftersom jag ville se England-Rumänien först. Dagen efter var det derby mellan Malmbergets AIF och Gällivare SK, och när jag skulle häfta upp nidbanderoller om desertören Pär Jänkänpää på läktaren fick jag problem med den gipsade armen. Under slutspelet befann jag mig i Stockholm, och av någon anledning var jag på det som då hette Jonnys vid Fridhemsplan för semin mellan Frankrike och Portugal. Jag hade slagit vad med Tom, och vann 100 spänn då Zizou satte straffen. Finalen såg jag i min brorsas lägenhet i Midsommarkransen, och dagen efter åkte jag ner till Malmö eftersom Elliott Smith spelade på KB. Efter konserten ringde jag på hos polisen för att höra om jag fick sova på någon brits där. Det fick jag inte, men vi skulle dra ut och tågluffa morgonen därefter och därför ansåg jag mig inte ha råd med något boende.

Och så vidare och så vidare och så vidare ut i all oändlighet. Ett tankeexperiment som hade gått att applicera på i stort sett varenda period av mitt liv, i alla fall ända tillbaka till VM ’86.

Det har hänt att jag har känt en sorts skamkänslor över de här tankekedjorna – hur jävla enkelspårig får man egentligen lov att vara som människa? – men nu har jag bestämt mig för att sluta känna så. Istället tänker jag rätt och slätt glädja mig åt att jag har något i mitt liv som har den här effekten, som ger mig den här förmågan att veckla ut gamla somrar vecka för vecka och dag för dag.

Visserligen hade jag väl tänkt vänta något årtionde innan jag verkligen börjar bekymra mig för demens, men redan nu har jag insett att det är en folksjudom som lär bli en faktor i alla våra liv framöver. De senaste fem åren har de demenssjuka i Sverige ökat med 40 procent, och enligt de senaste forskningsrönen från Universitetssjukhuset i Umeå riskerar tydligen varannan svensk att drabbas framöver.

Det är den sortens saker jag tänker på nu när jag sammanfattar säsongen 2012-13 för mig själv. Egentligen var det ju ingen vidare säsong. Alla de stora ligorna falnade ut i förutsägbara enjättesdefileringar, och det fanns något deprimerande tidstypiskt över faktumet att Champions League var den enda turneringen som verkligen engagerade. Vi förlorade Alex Ferguson, Paul Scholes, Michael Ballack, San Mamés, Jamie Carragher, Inönu, David Beckham, Jupp Heynckes, Michael Owen, Mark van Bommel, Ludovic Giuly, Alex Frei, Phil Neville och… tja, Mido.

Men med det konstaterat var det samtidigt också en säsong då jag hade förmånen att vara på plats och uppleva en hel räcka av enskilda matcher och ögonblick att ta med mig vidare bort mot evigheten.

Bragden i Berlin. Zlatans fyrklöver på det allra första Friends-försöket. Den monumentala avtackningen av Råsunda. Gareth Bale på White Hart Lane. Ledley King i Viasat-studion. Två soliga semifinaldagar i Tyskland som gav fyra München-mål på Barcelona och fyra Dortmund-mål på Madrid.

Om det nu går ett halvt sekel och någon sedan frågar mig vad jag egentligen hade för mig när 2012 gled över i 2013 – då tror jag på fullaste allvar att jag kommer att kunna svara.

Själv passar jag på att ta en längre semester nu, men återkommer när de internationella ligornas bollar börjar rulla igen bortåt augusti. Det vore ju dumt att göra något annat.

Livet fortsätter. Och vi behöver något att hänga upp det på.

/Erik Niva