En onsdag i Frankrike. Semester, morgonlöpning, vi skulle gå ut och promenera en sväng genom butikerna under den första dagens vinterrea. Solen skiner, havet ligger blankblått därute, allt är som det borde.

Och nu vet vi att inget är det längre.

Terrorattentatet i Paris går som en jordbävning genom ett ostadigt land, just idag släpps provokatören Michel Houellebecqs ultrakontroversiella bok Soumission, en dystopisk bok om ett islamistiskt styrt Frankrike som skapat enorm debatt. Och just idag höll satirtidningen Charlie Hebdo sitt veckomöte, den enda tidpunkt då större delen av redaktionen var samlad på kontoret.

Raketgevär. Automatvapen. Två svartklädda män som i kallt blod mördade allt de såg. Vi sitter och ser nyhetsbilderna rulla från Paris nu, Martin Boudots ofattbara film från taket på redaktionen, den iskalla avrättningen av en liggande polis. Skriken, skräcken, analyserna, den efterföljande tvärsäkerheten som kommer för tidigt.

Det här är alltså det största terrorattentatet på fransk mark sedan kriget, och innan vi vet mer vet vi för lite. Jag är en fotbollsskribent, och vet mindre än de allra flesta, men jag begriper att det här kommer att öka polariseringen i ett redan sönderslitet land, att det kommer att göras osmakliga politiska poänger av en tragedi och att det därute finns ett krig som aldrig kommer att kunna vinnas – om vi inte är beredda på att offra allt vi är – med mindre att det bedrivs brett mot antihumanismen och klyftorna och spetsigt mot våldsmännen och deras vapen.

Jag tycker ändå att det finns en poäng i att prata, och medan jordbävningen ännu skakar i marken här tänkte jag påminna om tidigare perspektiv på andra händelser med andra följder men med samma vidriga förtecken.

För tre år sedan skrev jag om ett annat terrordåd i Frankrike, och om kartan som ledde hit. Ett halvår före det skrev jag om ett terrordåd i Norge och om varför satiren är det farligaste hot som extremister känner till. Idag fortsätter Frankrike i en riktning som skrämmer mig mer än allt, jag vet inte hur mycket vi kan förstå av det här och nu men det här är ett försök att försöka. Två gamla texter i ett nytt, otäckare ljus, i en ny, hemskare värld. Läs dem om ni vill, medan Paris sörjer och räknar liv som inte längre finns.

Idag kommer ett nytt nummer av Charlie Hebdo ut. På förstasidan syns en karikatyr, som vanligt. Motivet är en elakt avbildad Michel Houellebecq. Jag önskar att gud fanns. Vi skulle behöva honom nu.

Den 26 juli 2011:

Sex dagar senare. Det har inte känts så relevant att skriva om fotboll de senaste dagarna.

De spelade ju fotboll på Utøya också. I torsdags, dagen före skjutningarna, var utrikesministern Jonas Gahr Støre med och spelade, det skulle vara en av veckans höjdpunkter. Det finns inga små eller stora gester som hjälper eller läker eller lindrar. Jag tänker på en scen i tv-serien West Wing, när president Bartlett ska ringa och beklaga sorgen hos en anhörig som förlorat sin make, och han frågar sin assistent Charlie Young:
– När din mamma sköts ihjäl, fick du ett sånt här samtal då?
– Ja, säger Young.
– Gjorde det att du mådde bättre?
– Nej… Men det gjorde att jag kände mig stolt.

Är det futtigt att referera till fiktionen för att förstå? Ja, antagligen. Men det är väl det vi har kvar när verkligheten går sönder. Jag har naturligtvis tänkt och känt som alla andra svenskar de här dagarna. På skräcken och sorgen, på närheten, på om det varit vi, på alla mina norska vänner, på hur världsbilden i terroristens manifest ekat runt oss i vår vardag i flera år, på hur man mäter avståndet mellan orden här och handlingen där.

När omvärlden närmar sig Norge med sin omtanke hjälper det inte, det varken läker eller lindrar. Men när ett litet öppet land de senaste dygnen, mitt i sorgen, manifesterat sin stolthet över att vara just ett litet öppet land kan omvärlden kanske förstärka den stoltheten.

Jag vet inte. Jag hoppas det. Den otrolige, artikulerade Alexander Dale Oen grät som ett barn i lördags och vann VM-guld i går, sedan pratade han om att röra sig framåt, att gå vidare. Här ska vi skriva om fotboll och jag hade verkligen inte tänkt att skriva något om Norge alls. Det känns fel, nästan skamligt, att ens snudda vid det från den här horisonten. Vill ni läsa vad en fotbollstyckare tycker om fotboll så bläddra ner en bit istället.

Annars, en parentes bara: I juli i fjol skrev jag här om ett inlägg som aldrig blev skrivet. Det skulle handla om satir.

Grunden var en rapport som den engelska tankesmedjan Demos (politiskt obunden och oberoende, men med rötter i vänstern) precis hade kommit ut med. Jamie Bartlett leder en del av Demos som arbetar med att studera de strukturer och radikala tankesystem som ligger bakom våldsam extremism och terrorism.

Demos forskar kring islamisk extremism och dess rekrytering i väst, och vad de kom fram till genom intervjuer med unga och profiler av kända terrorister var en bekräftelse av en teori om vad det är som gör att unga män dras till radikala idéer och våld:

Att det är romantiskt.

”En allt viktigare del av Al-Qaidas lockelse i väst är dess farliga, romantiska och kontrakulturella egenskaper” hette det i rapporten. De som vände sig till terrorism karaktäriserades av en kultur av ”våld, grupptryck, en intern hederskodex där våld är en väg för att få status”.

Enligt Demos hade terroristerna – vad gäller tankestrukturer, naturligtvis inget annat– mer gemensamt med exempelvis fotbollshuliganer än med andra muslimer.

Rapporten handlade om extremismens tänkande, men rekommenderade också ett preventivt motvapen, ett sätt att luckra upp lockelsen och dragningskraften:

Satir, att skratta åt dem.

Inte Jyllands-satir som hånar islam, utan satir som driver med våldsmekanismerna, som vädrar ut romantiken och spänningen kring de våldsideologiska kulterna. Avståndstagande och förbud fungerade bara kontraproduktivt, förstärkte bara dragningskraften. Men vem vill vara en del av en kultur som är löjlig?

Jag tänker på det där när jag läser tidningarna, om Oslo-mördaren som vill försvara sig i uniform, som omsorgsfullt snickrat ihop en hel liturgi och mytologi för att motivera både ett massmord och sin egen existens. Han gjorde sig själv till riddare i blank rustning i ett eget, makabert Drakar & Demoner. En ensam, pappalös pojke som misslyckats med att vara människa och istället ville vara övermänniska.

Han har tagit eller förstört tusentals liv, men han är inte spännande. Det finns ingen romantik eller lockelse i hans fantasier, de som nu återberättas och reproduceras i världens alla tidningar och tv-kanaler. Hans idéer är så löjliga att han var tvungen att fästa den ofattbara tyngden av 40, 50, 60 unga liv vid dem för att de skulle betyda något över huvud taget.

Massmördaren, terroristen är ett mörker, han lämnar efter sig en sorg som är för oerhörd för att ta in. Det är hans gärning. Men hans person, hans mytologi, hans manifest, hans påhittade uniformer, är inte värda varken fascination eller fruktan.

Lille Napoleon. Om vi inte grät skulle vi skratta åt dig.

 

30 mars 2012:
Hemma igen, efter en snabbtur till ett Frankrike som tänkte på annat än fotboll. Dels för att Marseille slutat spela just fotboll, dels för att det ju faktiskt fanns annat att tänka på.

Vi brukar ju prata om fotboll här, så låt oss prata om de två franska spelare som det skrivits allra mest om de senaste veckorna.

Den ene var reservmålvakt i FC Castelmaurou utanför Toulouse, en ung, fransk kille med algeriska rötter. Han dyrkade Zinedine Zidane, hans tränare beskrev honom som ”den lugnaste av alla i laget”, en tyst kille som inte sa något ens när han fick en rejäl utskällning.

Den andre killen, även han med algerisk bakgrund, spelade ytterback i US Meyzieu, utanför Lyon. En hårdjobbande försvarare som inte kunde få nog av fotboll. Han höll på Lyon och älskade Karim Benzema, Real Madrid-stjärnan som växte upp i grannbyn.

Det finns mer som förenar de där två livsödena än fotbollen. Pojkarna var lika gamla, båda kom från rätt ruffiga omständigheter, båda hade sina algeriska föräldrar, båda var födda i Frankrike.

De hette till och med samma sak: Mohammed.

Ja, och nu vet ni ju att deras livsöden hängde samman mer intimt än så.

Den 15 mars, för två veckor sedan, spände Mohammed Merah en kamera över bröstkorgen, satte sig på sin moped, tog sikte på två fallskärmsjägare som råkade stå vid en bankomat. Sedan skrek han ”Allahu Akbar”, ”Gud är stor”, och sköt ihjäl dem. Den ene soldaten hette Abel Chennouf, den andre hette Mohammed Legouad och var ytterback.

Två killar, födda samtidigt, med samma intressen och likartad bakgrund, förenas genom att de står i varsin ände av en pistolkulas färd genom luften. Ni kan fortsättningen – Mohammed Merah mördade totalt sju människor; franska soldater, judiska barn och vuxna, och skickade Frankrike rakt in i en landssorg och diskussioner om vilket land det är och vilket land det ska bli.

De är ju mitt i en presidentvalskampanj, och frågor om invandring, islamism och säkerhet bränner avgrundsdjupa hål i varje liten debatt. De senaste tio åren har över 900 islamister gripits av fransk säkerhetstjänst, men det här var det första terroristattentatet på fransk mark sedan 1996. Mohammed Merah hade gjort flera studieresor till känsliga områden i Mellanöstern, men ingen av de tolv utländska säkerhetstjänster man frågat i samband med dåden hade sett honom som ett allvarligt hot.

Nu pekar Marine Le Pen, Jean-Marie Le Pens dotter och Front Nationals nya ledare, på terroristen och efterlyser ett annat Frankrike.

– Hur många Mohamed Merah, förklädda till flyktingar, finns det på de båtar och flygplan som varje dag kommer till Frankrike?

Den alternativa frågan, hur många Mohammed Legouad som finns på de där båtarna och planen, ställer hon inte.

Målvakten Mohammed lämnade sitt lag, klubben hade inte hört ett ord från honom under de sista två månaderna före morden. Ytterbacken Mohammed lämnade Lyon och fotbollen för att ta värvning i armén och arbeta för Frankrike.

Mohammed Legouad beskrivs som en troende muslim och som en varm och generös pojke som älskade fotboll. Mohammed Merah växte upp utan pappa, åkte in och ut i fängelse (snatterier, rån, småbrott) och beskrevs som något annat.

– Jag har känt två olika Mohammed Merah. Fram till han var 16-17 var det en pojke som hade behov att bli omtyckt och som gjorde små hyss som alla andra, berättar en av hans gamla vänner för L’Express.

Sedan kom islamismen, den radikala lösningen, den vidriga extremismen, resorna. Sedan kom morden.

När tidningar och tv rapporterade om hur en islamistisk seriemördare med algerisk bakgrund mördat franska soldater och barn fanns det en del som ifrågasatte själva grundterminologin.

Den algeriska fotbollstidningen Le Buteur, som är mycket läst i Frankrike, kände igen diskursen från sin planhalva, från idrotten.

I en ledare (som, lågintelligent nog, vänder sig mot etnocentrisk rasism samtidigt som den ylar om ”den judiska lobbyns inflytande på franska medier”) pekar de på vad en fransman kan göra för att inte längre vara fransk:

Yannick Noah var fransman när han vann Franska Öppna, men fransman med kamerunskt ursprung när han förlorade matcher. Zinedine Zidane var fransman när han vann VM, men fransman med algerisk bakgrund när han skallade Materazzi.

”Mohammed Merah och alla de unga invandrarna i förorterna är lika mycket franska som Zinedine Zidane, Brahim Asloum, Mehdi Baala, Mahiedine Mekhissi, Karim Benzema, Samir Nasri, Adil Rami. Om de första inte är ‘okej’ får ni inte ta de andra heller”.

Två pojkar med algerisk bakgrund växte upp i franska förorter, de var lika gamla, hette samma sak och älskade samma sport.

Mohammed Legouad mördades av Mohammed Merah, han begravdes under överinseende av president Sarkozy. Merah begravdes idag, som seriemördare och terrorist, och under stora protester.

Ett franskt samhälle har så oerhört många problem att diskutera innan de går vidare; segregationen, rasismen, omsorgen, säkerheten. Åtminstone en liten del av tiden borde de ägna åt att lyssna på vad Karim Benzema, Mohammed Legouads idol, har att säga om hur det är att leva i Frankrike och se ut som Karim Benzema.

– I stort är det så att när jag gör mål är jag fransman, men om jag inte gör mål eller om det är något problem, då är jag arab.

/Simon Bank