It’s one for the monkey, two for the show…

av Mattias Kling
maxresdefault

Cheetah hej.

Nog för att det är apbra nog bara för att det är fredag och dags att avveckla verksamheten för denna vecka – men heliga makaker, babianer i pyjamas och urangutangus maximus.

Ibland krävs det inte mycket för att skapa något som får en att le(mur) lite extra. Det räcker med ett National Geographic-klipp. En läppvig primat som ser ut att kunna sopa banan med Nicke Nyfiken. Och ett death metal-soundtrack.

Du kan kalla det trams. Jag kallar det humor.

Det är ju ändå fredag.

Cirkulera – det finns verkligen inget att se här

av Mattias Kling
4f4b7b8cce3a920b9263179cb28d7c822cdfaa49e6bcaa2fe215a34a2fc727c8

I dag kan jag – och mina begåvade kollegor här på Aftonbladet – bjuda på en liten nyhet. Nämligen att musikredaktionen – det vill säga jag, Jocke Persson, Markus Larsson, Kristin Lundell, Håkan Steen och Per Magnusson samt reportrarna Frida Söderberg och Rebecka Ljung – har skansat till oss ett eget hörn på internet.

Nämligen vår egna blogg, där vi ämnar blanda högt (de andra) och lågt (jag). Där det kommer blandas vilt mellan Watain, Katy Perry, Ryan Adams och whathaveyou. En (o)salig mix av sött och salt, mjukt och hårt. Och det mesta däremellan.

Därför kommer jag inte uppdatera här på ett tag. Jag ber er i stället följa mig på den nya plattformen (har redan publicerat tre inlägg av högst varierande slag) om ni vill ha koll på vad jag tänker, tycker eller har för mig för stunden.

Däremot inte sagt att Hårdrocksbloggen är död. Den vilar bara en stund, i väntan på att smacka loss med full styrka senare. När det än må bli.

Tack för ordet.

Kategorier Aftonbladet | Kommentarer

Jo, jag har skrivit om The Poodles. Resultatet är rent häpnadsväckande.

av Mattias Kling

The Poodles ”Devil in the details”:+++:
The Poodles
Devil in the details
Gain/Sony

HÅRDROCK/AOR ”(What the hell) Baby” är irriterande after ski-funk av det slag Nickelback kan göra och ”Creator and breaker” har en falsettrefräng som skär i öronen. Detta åsidosatt är det här ännu ett exempel på vilken hög kvalitetsnivå The Poodles befinner sig nu, så här sex skivor in i karriären. Om hin håle nu gömmer sig i detaljerna, vilket såväl titeln som talesättet vill låta påskina, måste det bero på att mycket på skivan är så satans snyggt. Även om ”The greatest” placerar sig någonstans mellan Coldplay och Giant är låten en fluffigt luftig AOR-bakelse, groovet i ”House of cards” nickar åt Electric Boys och ”Need to believe” hade inte skämts för sig på Europes förnämliga ”War of kings”. I ett sådant sammanhang framstår de inledningsvis nämnda plumparna i protokollet ännu mer beklagliga.

Bästa spår: ”Everything”.

Här kan du läsa om Europes nya – och lyssna på en spellista

av Mattias Kling
Europe ”War of kings”

Rate
Europe
War of kings
UDR/Warner

ROCK När Judas Priest sviker, Scorpions går på tomgång och Mötley Crüe släpper sin kanske svagaste singel någonsin – tacka rockgudarna för att Europe vägrar slå av på takten. Tionde albumet är också en naturlig konsekvens av den uppåtgående formkurva gruppen har uppvisat sedan skivcomebacken för mer än ett decennium sedan. Genom att söka sig ännu närmare sina jordigaste Deep Purple/Led Zeppelin/Rainbow-rötter har Upplands Väsby-gruppen också tagit ännu ett kvalitetssteg framåt. Överlag tyngre än ”Bag of bones”, och med Mic Michaelis Jon Lord-brötiga klaviatur som viktig sparringpartner åt gitarrerna, är ”War of kings” ett förträffligt bevis på att det går att åldras med stil och finess. Vilket blir strålande tydligt i avrundningsspåret, där John Norum gråter ut sina mest innerliga ”The loner”-toner över ”Vasastan”.

Bästa spår: ”Vasastan”.


VECKANS SPELLISTA:

The Resistance bjuder inte på så mycket motstånd – dock på en lite för lång ep

av Mattias Kling
The Resistance ”Torture tactics”

:+++:
The Resistance
Torture tactics
Edel/Playground

METAL Emellanåt har de ju så bråttom. Likt när hastigheten pressas upp i blastbeattempo redan i inledande ”For war” eller när minutsnabba ”The burning” avslutas med ett strupsargat ”din jävel”. Sådan är The Resistances hårdbefästa form. Var vänlig häng av varsamhet och sans med jackan i tamburen – och gör sen en stagedive rakt in i badrumskaklet. I denna högintensiva utformning är ep-omgivningen något som passar den The Haunted/In Flames-besläktade truppen väldigt väl. Sex spår läggs fram kort och koncist, en egentlig andningspaus kommer först i och med det instrumentala plockstycket ”Dying words”, innan pulsen pressas upp igen med fyra återbesök till redan utgivna kompositioner. Just det där sistnämnda känns i sig onödigt – i en upptrissad och jäktad utformning är sex bitar sexigt nog.

Bästa spår: ”Cowards”

Oh my gadd – Scorpions har faktiskt tappat ännu mera sting

av Mattias Kling
Scorpions ”Return to forever”

:+:
Scorpions
Return to forever
Sony

ROCK Det mest slående med slitvargarnas sena karriär är vilket erbarmligt trist rockband de har blivit. Så fort Rudolf Schenker och Matthias Jabs skruvar upp volymreglagen tar det nämligen tvärstopp. Maskineriet hackar och letar desperat efter en karta för att få något slags riktning. Veterangruppen lunkar, stånkar – och vräker ur sig nonsens likt ”Rock my car”, ”Going out with a bang” eller ”Rock ’n’ roll band” samtidigt som det så kallade svänget är lika smidigt som en djupfryst apfelstrudel. Det som räddar detta 50-årskalas (ett imponerande faktum i sig) från att kantra är i stället de stunder då det bjuds upp till tryckare. Nu är väl förvisso vare sig ”House of cards” eller ”Gypsy life” någon ny ”Still loving you” men de ger i alla fall firandet ett mer passande romantiskt skimmer. Balladbandet Scorpions håller i alla fall fortfarande hygglig klass.

Bästa spår: ”Catch your luck and play”.

Bloggexklusivt tyck: Black Star Riders är knappast häst på mogenrock

av Mattias Kling
Black Star Riders ”The killer instinct”

:++:
Black Star Riders
The killer instinct
Nuclear Blast/Sony

HÅRD ROCK Emot sig har stjärnryttarna ständigt sitt eget ursprung och dess överlägsna förnämlighet. För även om ensemblen lanserades som en färsk akt runt releasen av debutverket ”All hell breaks loose” så existerar alltjämt det faktum att det i stort sett handlar om den samling som under 2000-talet kånkat runt som överdrivet kompetent coverorkester under Thin Lizzy-flagg. Förstautgåvan gav en fingervisning om att det fanns en kraft och vilja att stå på egna ben, men här går det desto trögare. Förvisso finns det ett sympatiskt countrytwang i ”Finest hour”, ”Soliderstown” kastar gröna blickar mot ”Emerald” och titelspåret är ett skönt rivigt rockstycke. Men det känns som att luften går ur gänget ungefär i halvtid, och upprinnelsen blir mest förvånande oinspirerad och ofärdig. Låtar likt ”Sex, guns & gasoline”, ”Blindsided” eller ”You little liar” hade Phil Lynott sannerligen aldrig godkänt.

Bästa spår: ”Finest hour”.

Danko Jones tänder på en gås – och håller en hög nivå

av Mattias Kling
Danko Jones ”Fire music”

:+++:
Danko Jones
Fire music
Bad Taste/Border

ROCK Har tjuren från Toronto gått och blivit rökt på gamla dar? Nu kanske man förvisso inte ska tända på alla cylindrar över att det sjungs om att puffa jolle i ”Getting into drugs” – låten är mer komedi än biografi – men nog har trion meckat ihop en platta som inte är av det gräsligare slaget. Cowbellkarnevalen i ”Do you wanna rock” är som gjord för att slå pannan i scengolvet, ”Body bags” avlossas riktning mot Misfits ”Bullet” medan ”I will break your heart” är en 50-talsbuggande punkballad av det slag som Volbeat brukar göra. Emellertid känns det som att Danko Jones har sin egen historia och sitt goda liverykte emot sig. För även om ”Fire music” är en tämligen genomhet upplevelse så når den sällan upp till exempelvis ”We sweat blood” eller ensemblens konsertleverans. Så rökt är det nog inte. Men inte så superpåtänt heller.

Bästa spår: ”She ain’t coming home”.

Napalm Death motar fortfarande inte Olle i grind. Så det så.

av Mattias Kling
Napalm Death ”Apex predator – easy meat

:++++:
Napalm Death
Apex predator – Easy meat
Century Media/Universal

GRINDCORE Att blott se kvartetten som ett endimensionellt höghastighetsmonster är att göra analysen aningen för tendentiös. Förvisso finns det här en hel räcka grindpinnar i överljudshastighet, men även stycken som visar att släktskapet med Killing Joke och Swans är lika djupt rotat som det med Repulsion och Discharge. Det är också friktionen mellan dessa ytterlighetsuttryck som gör 15:e albumet till en så levande upplevelse. Spännvidden mellan titelspårets industrirytmik och utbrott likt ”One-eyed” hör till den mest svindlande under karriären och då det måttfulla och det rättframt omstörtande ofta står i symbios råder det ingen tvekan om dess förträfflighet. Att kvartetten ännu 28 år efter skivdebuten fortsätter flytta fram gränserna för sin genre är i sanning imponerande.

Bästa spår: ”Metaphorically screw you.”

Fräcka fredag – då blir det en Blind Guardian-recension och en spellista

av Mattias Kling
Blind Guardian ”Beyond the red mirror”

:+++:
Blind Guardian
Beyond the red mirror
Nuclear Blast/Sony

METAL De som anser ”A twist in the myth” och ”At the edge of time” vara i svulstigaste och krångligaste laget behöver kanske inte hoppa jämfota över Krefeldgruppens nu aktuella halvomvändning. För det är egentligen blott en del av sanningen, då ensemblens tionde fullängdare bitvis också hör till dess parantaste och mest högtravat arrangerade med påkostat tjusiga kör- och orkesterpartier. Samtidigt finns det på ”Beyond the red mirror” också stunder som minner om kvartettens mest hissade 1990-tal. Speciellt ”The holy grail” och ”The throne” blickar liderligt tillbaka mot ”Somewhere far beyond” och ”Tales from the twilight world” och utgör ett lättgreppat halvtidsparti i en helhet som både är krävande och fascinerande. Få tar begreppet more is more till sin spets som Blind Guardian.

Bästa spår: ”The holy grail”.

VECKANS SPELLISTA

Sida 1 av 191
  • Tjänstgörande redaktör: Linnea Carlén
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB