Katatonia
Dead end kings
Peaceville/Playground
METAL Nionde albumet erbjuder, som alltid, tonkombinationer som bäst beskriver ett sinnestillstånd. Det är liksom svårt att ta sig an ny musik från Stockholmsgruppen och gira undan det melankoliska underlaget. Det är dominant, konsekvent och allt som oftast närvarande, likt ett sepiatonat svårmodsfilter som endast de sköraste melodistrofer tillåts passera igenom. Slölyssnaren får härmed se sig varskodd; ”Dead end kings” fordrar koncentration och minimal omvärldsdistraktion. Det är först i absolut mental stillhet som de snillrika proginfallen framträder i sin fulla prakt och harmonierna spirar vårlikt i novemberdunklet. Hörlurar är ett måste.
Bästa spår: ”Ambitions”.
ÅTERBLICKEN: Metallica sätter griller i huvudet på Sveriges hårdrocksskribenter
Ett rum proppat med kreti och pleti inom svensk metalmedia.
Ett dundrande ljudsystem – och ett ännu osläppt album från genrens giganter.
Det var bevisligen nog för att en kvalitetskollskollaps som än i dag förföljer många av oss närvarande.
VAR? Universals kontor i Stockholm.
NÄR? Den 28 april 2003.
VARFÖR? För att begripa den hausse som Metallicas ”St. Anger” initialt åtnöjt, jag är högst medskyldig, måste man sätta utgåvan i sitt sammanhang.
Det handlade ändå om en grupp som efter dundersuccén med sin svarta skiva tolv år tidigare mest fyllt schemat med den ena obegripligheten efter den andra. En svag dubbelladdning via ”Load” och ”ReLoad”. En omfattande coverskiva vid namn ”Garage inc.” – men också ett infekterat nedladdningsbråk och en James Hetfield som tvingats skriva in sig på torken.
Det är måhända just därför gruppens åttonde riktiga studiomacka till en början mottogs likt tonsatt guld.
Själv gjorde jag nästan i byxan av pur upphetsning över att combon spelade hårt igen. Krystade mig högröd i formuleringarna, refererade till Tool, Discharge, Slayer och Meshuggah, men glömde någonstans bort det mest relevanta:
Att ”St. Anger” som album betraktat är rätt drumligt.
Så kan det gå när ivern vinner över eftertanken.
