Arkiv för tagg meshuggah

- Sida 1 av 2

Den här Meshuggah-covern lär inte få dina öron att blöda

av Mattias Kling

En snabbis kan betyda så mycket. Men bara lugna, barn – här behåller vi kläderna på.

Och koncentrerar oss i stället på den amerikanska singer/songwritern Sarah Kane, av den enkla anledningen att hon har gjort en helt orimligt odjentig cover på de svenska traggelmästarnas låt ”Bleed”.

Inte för att det på något sätt egentligen låter som samma låt, här kan vi verkligen prata om ett nyarrangemang som gör om från grunden, men som är väldigt njutbar och trevlig.

Mycket mer att så finns väl inte att tillägga. Mer än att Sarah herself, även ansvarig för en radikal omstuvning av Cannibal Corpses ”Carnivorous swamp”, säkert blir väldigt glad om du går in på hennes Facebooksida och gillar hennes verksamhet.

Så. Nu kan ni återgå till torsdagens övriga åtaganden och distraktioner.

Torsk på trummisar? Kolla in det här då.

av Mattias Kling

Vi har två saker att tacka för mycket tramsig underhållning: Photoshop och thc.

Detta är till yttermera visso inget inlägg i någon drogdebatt – knark är alltid bajs – men nog kan man väl säga att jazztobak har en viss roll att spela i uppkomsten av diverse mer … eh … utflippade idéer. Och kläcks dessa av någon individ som dessutom är slängd i bildredigering på en även så grundläggande nivå så kan det bli riktigt kul.

Ungefär som det här nedan. Där kända metalbatterister får se sina pinnar utbytta mot torskar, flundror – eller godisfiskar.

I morgon: Basister med hundar.

Vov, vad kul.

Lars-Ulrich-Fish
Lars Ulrich, Metallica.
Lombardo-Fish-620x411
Dave Lombardo, Philm/ex-Slayer.
benante-fish
Charlie Benante, Anthrax/S.O.D.
mario-fish
Mario Duplantier, Gojira.
adler-fish
Chris Adler, Lamb Of God.
portnoy-fish
Mike Portnoy, Winery Dogs/ex-Dream Theater med flera.
clown-fish
Shawn ”Clown” Crahan, Slipknot.
Frost, Satyricon.
Kjetil ”Frost” Haraldstad, Satyricon.
Thomas Haake, Meshuggah.
Tomas Haake, Meshuggah.

Källa: Metal Sucks

Bloggen avslöjar: Devin Townsend kastar loss – med Melloboat

av Mattias Kling
133-SILJA-SYMPHONY3

Så sent som i somras spelade den egensinnige kanadensaren på Metaltown och Sweden Rock.

Om några veckor hissar han Sverigeseglen igen – för att göra ett exklusivt gig tillsammans med Morgan Ågren och Meshuggahs Gustaf Hielm. På en kryssning till Riga.

Hårdrocksbloggen kan i dag avslöja att Devin Townsend mönstrar på årets Melloboat.

– Det kommer att slå gnistor. Det finns inga begränsningar, säger arrangören Stefan Dimle.

Det känns som att 41-åringen från New Westminster, British Columbia, borde skaffa klippkort på Atlantflyget.

Inte nog med att han så sent som i oktober förra året satte upp mastodontföreställningen ”The retinal circus” – som släpps på köp-dvd/cd av InsideOut senare i år – sedan releasen av senaste studioalbumet ”Epicloud” har han hunnit med inte mindre än tre Sverigebesök.

Det första av dessa, på Nalen i Stockholm den 11 november förra året, recenserade jag för Aftonbladet. Den texten går att läsa här, för den som önskar sig ett korrekt :++++:-omdöme. Sweden Rock-giget fick se sig obedömt efter strul i inpasseringen (mer om detta här), medan jag på Metaltown mest stod och betraktade prestationen.

Nu är emellertid inte spelningen på Melloboat – som går mellan Stockholm och Riga helgen 6–8 september – något som progauteuren gör under egen flagg. I stället kommer han att ingå i trummisen Morgan Ågrens all star-team tillsammans med Gustaf Hielm (ex-Meshuggah/Pain Of Salvation) och Robyns keyboardist Robert Elofsson.

– Det här kommer att bli något unikt, säger Stefan Dimle. Devin var väldigt tydlig med att han ville göra något unikt, något som ingen annan tidigare har gjort. Så det här kommer bli ett riktigt ”jag var där”-tillfälle.

Därtill kommer det även att bjudas på ett exklusivt framträdande av Opeth, som här avslutar världsturnén som har följt på plattan ”Heritage”. Det blir den sista gruppen gör innan den försvinner från offentlighetens ljus för att jobba på album nummer elva. Mer info om den övriga repertoaren, där vi bland annat återfinner Christer Stålbrandts Saga, Icecross, Cressida, Trettioåriga Kriget och Änglagård, går att fördjupa sig i på evenemangets hemsida.

Layout 1

Den som därmed inte får nog på trixande tongångar på Östersjön kan fortsätta firandet även helgen efter. Då spelar nämligen Hielms tidigare band Meshuggah ombord på höstupplagan av Close-Up Båten.

Ombord på årets kryssning kan man även ta del av konserter från Dark Tranquillity, In Flames/The Haunted-rotade The Resistance, Asta Kask, Facebreaker, Seventribe och albumaktuella dunderplutonen Bombus.

Mer info om övriga aktiviteter och bokningsinformation går att ta del av här.

Bonusrecensionen: Meshuggah tragglar och dribblar – väldigt fantastiskt

av Mattias Kling
Fredrik Thordendal och Jens Kidman gör't. Foto: Thomas Johansson
Fredrik Thordendal och Jens Kidman gör’t. Foto: Thomas Johansson

:++++:

Meshuggah

Bäst: Tomas Haakes händer och fötter.

Sämst: Den läckra ljusshowen hade mått ännu bättre av mörker.

GÖTEBORG. Det är ju så enkelt att avge ett betyg likt det ovan. Många kan kalla det slentrian, men kanske lika mycket något som faktiskt är grundat i något verkligt.

Ta det uppenbara: det maskinellt perfekta utförandet, in på detaljnivå utarbetat och akademiskt konstruerat.

Men tänk också på detaljerna: hur bastrummebastanten Tomas Haake lägger ut rytmerna, hur Fredrik Thordendal och Mårten Hagström skruvar på riffen eller hur Jens Kidman slår knut på sig själv och vänder pupillerna inåt kraniet i ”Do not look down”.

Det är sällan välkomnande på ett ordinärt sätt. Snarare likt en utställning där man som åskådare har uppgiften att tappa hakan lika mycket som man ska delta och göra sig hörd.

Lika bra som vanligt? Ja, precis så. Och därför är ju slentrianfyran så underbyggd och rimlig.

One with the underblogs (FGIF, pt 14)

av Mattias Kling

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Sebastian Bach ”18 & life”

Det som kan tyckas vara ett ögonblicksdokument är ganska ofta inte riktigt så spontanfångat. Tänk på Thin Lizzys ”Live and dangerous” – knappast den autentiska konsertdokumentation som den utger sig för att vara. Samma sak med Slayers ”Live undead” och flertalet andra utgåvor som lanseras under liveflagg men som egentligen har putsats och fixats till studioperfektion i efterhand.

Detta är grunden till att jag väljer just denna video, hämtad från utgåvan ”ABachalypse now”, att utveckla åsikter om. För självklart är det du hör och det du ser två separata upptagningar, med ganska så lite livekänsla men desto mer tonsäkerhet.

Som påpekats ovan är detta inget unikum i branschen. Det som i det här fallet i stället är mest iögonfallande är väl hur dåligt det är genomfört. Speciellt då det faktiskt handlar om en del av ett cd/dvd-paket som skivbolaget och Sebbe de facto anser att fansen ska betala pengar för.

Däri ligger alltstå blåsningen. Inte i att giget i sig bedömdes för dåligt för att kunna berika fansen i hemmets lugna vrå.

Deftones ”Be quiet and drive (far away)”

Man kan kanske härmed tycka att ovan valda video är aningen märklig. Vi pratar trots allt om ett stycke som iscensattes för hela 15 år sedan och släpptes som försäljningsargument för då aktuella albumet ”Around the fur” som släpptes året innan.

Men klippet ovan är en rartiet. En hittills osläppt akustisk videoversion av superlåten från Deftones andra album (originalet kan ni spana in här) som av naturliga skäl är ganska så lik originalet. Inte bara beroende på att det i grund och botten är samma låt, utan även för att båda klippen är filmade vid samma tillfälle.

Dess närvaro i veckans genomgång är likväl motiverad. Inte bara för att det har varit oförsvarligt lite Sacramentoemometal i dessa rader på sistone, utan även för att filmsnutten är väldigt aptitlig – med en tjusigt ung Chino Moreno i ständig fokus.

Terror ”The most high”

Efter retroinslaget ovan är det väl därmed hög tid att återvända till 2010-talet. Om än med en lätt nostalgisk touch av pionjäranda och tonårsminnen.

Los Angeles främsta moshcoreambassadörer är i dagarna aktuella med sjätte studioalbumet ”Live by the code”, vars titelspår tidigare har avhandlats under just denna fredagsvinjett vid Youtubereleasen för ett par månader sedan.

De som har följt mina inlägg här eller i andra forum genom åren vet att jag har en svaghet inför musik av detta slag. När hardcore och metal möts enligt väl beprövat New York-snitt fungerar det nämligen som ett positivt andetag i vardagens negativa malande. Något som Scott Vogel också tar upp i låten, som dessutom är öppningsspår på nu aktuella fullängdsgiv. Med nostalgisk uppriktighet sjunger han om en rörelse som öppnade famnen för en vilsen tonårspojke, en individ som därefter har hunnit bli man men som fortfarande jagar det rus som bara går att få genom en högljudd injektion punkbottnat mangel.

Garanterat bättre för hälsan än vilken fredagsgrogg du än kan tänka dig.

***

Och där har ni veckans granskningsurval. Men fly för den del inte över till något foliehattforum på Flashback eller Nyheter 24 – som jag lovade förra veckan skulle frånvaron av traditionellt FGIF-inlägg kompenseras just i dag.

Vilket gör att aprils första Youtubesamling är extra omfångsrik och disparat. Här går det nämligen att fördjupa sig i färska iscensättningar signerade Meshuggah, Hypocrisy, Stone Sour, Finntroll och Jungle Rot – för att nämna några – samtidigt som det ges tillfälle att bekanta sig lite närmare med smakprov från kommande släpp med Amorphis, Queens Of The Stone Age, Geoff Tate-upplagan av Queensrÿche och svenska moshmonstren i F.K.Ü.

Hela 32 bitar blir det. Underhållning nog att hålla öron och ögon sysselsatta en god stund.

Precis som det ska vara så här på fredagen.

Meshuggah-Jens fick en uppblåst vikarie

av Mattias Kling
En något annorlunda Meshuggah-sångare på scen i Philadelphia.

Som turnerande band ställs man ofta inför diverse problem. Vare sig det handlar om rent logistiska svårigheter, kulturellt trassel eller rent ekonomiska vedermödor finns det ofta bara en lösning:

Lev med dem, lös eventuella brydsamheter efter hand och låt showen rulla vidare.

Kartongvarianten av en viss sångare syns till höger på bilden.

Experter på denna nödvändiga anpassningsförmåga tycks tydligen de svenska meckmetalinnovatörerna i Meshuggah vara. Lagom till premiären av bandets nu pågående USA-vända drabbades frontmannen Jens Kidman nämligen av influensa och ålades därför strängt sångförbud av läkarna.

Ett ganska trist akutläge, med andra ord. Och detta till råga på allt redan kvällen efter turnépremiären.

Men enligt den moderna devisen att ingen är oumbärlig genomförde kvintetten likafullt sina spelningar – med ett bar aningen annorlunda vikarier. Vilket innebar att publiken i exempel Atlanta, Georgia, i stället för en frontman av kött och blod möttes av en klippdocka medan åskådarna i Philadelphia fick se en uppblåsbar sexdocka smyckad enligt västerbottniskt mangelsnitt. Och höra förinspelad sång från gruppens tidigare Europavända.

– Det var en annorlunda upplevelse, kommenterade gitarristen Mårten Hagström det aningen ovanliga tillvägagångssättet i Village Voice.

– Vi är ju vana vid att vara en enhet, att ta oss an framträdandet tillsammans. Men samtidigt är det flera ställen på den här vändan som vi inte har spelat på länge så att ställa in var egentligen inte ett alternativ.

Kidman kunde emellertid ansluta till bandet redan i fredags i New York, med största möjliga ansträngning. Något han kommenterade så här via gruppens Facebooksida:

– New York! Tack för ett galna stöd. Det har verkligen varit några jobbiga dagar för mig, men jag vägrar att svika er.

Meshuggah fortsätter nu kånka sig runt den nordamerikanska kontinenten fram till finalen den 3 mars i Las Vegas. Sedan väntar en omfattande Europatur för gruppen, vilken inkluderar två svenska spelningar: den 9 maj på Cirkus i Stockholm och dagen efter i hemstaden Umeå.

Nedan kan ni se ett par klipp som visar hur ett sångarfritt Meshuggah kan te sig. Och låta.

Källa: Metalinsider, BlabbermouthFacebookVillage Voice

Årets skivor, den utökade bautaversionen

av Mattias Kling

Tidigare i dag presenterades så slutligen skivfacit i Nöjesbladet. Min högst personliga summering av det gångna året, nedkokat till tio plattor som kallas bäst.

Sådant är alltid provocerande. Ett så kallat sätt att sänka garden och krita en måltavla på bröstet, då det aldrig finns några människor som är helt överens om något här i världen – och knappast då det gäller att rangordna skivor sinsemellan.

Jag har tidigare avhandlat dilemmat i det här inlägget. Ett ångestskri avyttrat den 24 oktober, då 2012 års första summering var tvungen att vara inlämnad till Close-Up Magazine. Det är ett tidigt datum och en vansklig deadline i sig, speciellt då jag vid denna tidpunkt inte ens hade hört de sedermera presenterade släppen med exempelvis Soundgarden och Deftones på grund av att gruppernas respektive skivbolag höll hårt i förhandsexemplaren.

Därför blir också dagens presentation en lätt uppdatering. En remix, om så önskas, där mästerliga ”Koi no yokan” slår sig in på topp tio och därför petar ut Year Of The Goat från elitseriens övre halva.

I övrigt ligger den rangordning jag gjorde strax före allhelgona fast. Vilket den nedan presenterade listan visar. Här utökas den dock till hela 20 album, och kompletteras dessutom av ytterligare en rad skivor som har varit riktigt bra, men som av en eller annan anledning inte riktigt kvalar in i toppskiktet.

Varsågoda. Piltavlan är kritad på bröstet. Läs, irriteras och kommentera. Om så önskas.

1. Woods Of Ypres ”Woods 5: Grey skies & electric light”

METAL Den ofrånkomliga grundförutsättningen i sig ger prestationen ett ännu tydligare sorgeflor. Själva insikten att det här sannolikt blir den sista cd vi får från gruppens kreative motor David Gold, som gick bort i en bilolycka strax före jul, gör att de dystra tonerna och textraderna i exempelvis”Death is not an exit” skjuter pansarskott rakt genom hjärtats skyddsmur. I ett stilistiskt gränsområde mellan Type O Negatives svärta, Sisters Of Mercys hänsynslösa cynism och Khomas humanistiska innerlighet är bandets femte installation därför en skiva som drabbar på djupet. Som bygger bo i själen och hänger upp en ”stör ej”-skylt i entrén. Sorgligt, men sant. (Recension publicerad den 10 februari)

2. Converge ”All we love we leave behind”

METALCORE Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 17 låtar som skyr alla konventionella genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför. (Recension publicerad den 12 oktober)

3. Rush ”Clockwork angels”

PROGROCK Låt oss för en stund lämna framförandets svindlande felfrihet. Släpp tanken om att det här är ett mossigt konceptverk om ångmaskiner, pirater och en ynglings sökande efter uppfyllda drömmar. Fascineras mycket hellre av låtarna. Ja, just det, av låtarna. Av att det här kan vara den kanadensiska trions mest kompletta och fulländade sångkollektion sedan 31 år gamla milstolpen ”Moving pictures”. Det är måhända ett omdöme som ställer orimliga krav, men dessa uppfylls också i en generös musikalisk uttrycksexpedition som spänner över prog, rock, jazz, pop och monstruöst tjusiga refränger som tycks vilja äga din vardag. Klockrent, skulle man också kunna kalla det. (Recension publicerad den 8 juni)

4. Neurosis ”Honor found in decay”

POSTMETAL Som åhörare behöver man inte ens sluta ögonen för att visualisera tonprocessionen. Det räcker med några släpiga ackordslag innan en mental förflyttning sker till ett sönderexploaterat Cormac McCarthy-landskap där färgskalan består av (minst) femtio nyanser av grått. Övergivna fabriksbyggnader avtecknar sig mot en mulen himmel, moln breder ut sig i horisonten utan minsta tillstymmelse till irisering och allt är så förbannat dystert, samtidigt som det är rent av bedårande vackert. (…) ”Honor found in decay” är en händelse för både kropp och själ. Lika trogen Throbbing Gristles pionjärindustriella vision som den är Neil Youngs absolut knarrigaste stunder och Black Sabbaths undergångstyngd. Det är metal som skyr genrens alla konventioner, en abstrakt visualisering utan förklarande manus och ett ärevarv runt de som slentriansätter likhetstecken mellan regelmässigt notstaplande och äkta progressivitet. (Utdrag ur recension publicerad den 26 oktober)

5. Gojira ”L’enfant sauvage”

METAL Det komplicerade anslaget kan egentligen mest ses som en teknikalitet. En läcker prydnad snarare än en förutsättning, ett sätt att förmedla känslor utan att begagna sig av de mest självklara kommunikationskanalerna. För det är nämligen hellre i själva låtarna än i dess instrumentala briljans som fransostruppen överväldigar. De elva styckena är befängt snygga. Komponerade med nitisk noggrannhet och en detaljrikedom som imponerar och värmer. Ömsom mosar de likt amerikanska aggrogäng som Lamb Of God, precisionsnavigerar sig fram à la Meshuggah, för att sedermera speja ut i Tools kosmos. Det ger ett album som knastrar och knuffar. Som trilskas på det sätt som titeln antyder, men som aldrig tappar fokus på det centrala i att en bra melodi kan vara minst lika svindlande som vilken taktsaltomortal som helst. (Recension publicerad den 22 juni)

6. Katatonia ”Dead end kings”

METAL Nionde albumet erbjuder, som alltid, tonkombinationer som bäst beskriver ett sinnestillstånd. Det är liksom svårt att ta sig an ny musik från Stockholmsgruppen och gira undan det melankoliska underlaget. Det är dominant, konsekvent och allt som oftast närvarande, likt ett sepiatonat svårmodsfilter som endast de sköraste melodistrofer tillåts passera igenom. Slölyssnaren får härmed se sig varskodd; ”Dead end kings” fordrar koncentration och minimal omvärldsdistraktion. Det är först i absolut mental stillhet som de snillrika proginfallen framträder i sin fulla prakt och harmonierna spirar vårlikt i novemberdunklet. Hörlurar är ett måste. (Recension publicerad den 31 augusti)

7. Deftones ”Koi no yokan”

METAL Om inget annat är Sacramentogruppens sjunde studioalbum ett strålande tydliggörande om friktionen mellan frontman och gitarrist. För det är när Stephen Carpenter skruvar loss Meshuggah-tunga riff runt Chino Morenos drömska melodislingor som det uppstår en magisk kontrast som är hart när omöjlig att värja sig mot. Likt sin föregångare, den gnistrande ”Diamond eyes”, är ”Koi no yokan” ett förtjusande möte mellan ytterligheter. Mellan melodier som svalkar och en grundläggande tyngd som får fönsterrutor att skälva. Det är musik som både vill kramas och slåss och som därför är helt omöjlig att stå likgiltig inför.

8. Graveyard ”Lights out”

HÅRDROCK I enlighet med tidens tempo borde skivor likt denna vara en omöjlighet. I sin själva ideologiska uppsyn är den ju själva motsatsen till 4G-smarta mobiler, flyktiga Youtubefenomen och dj-sensationer.
Man kan kalla det något äkta. En genuin inställning till musik, en oförkonstlad och livsnödvändig förnimmelse som alltid kommer att låta bättre när den snurrar på makliga 33 varv i minuten i stället för att tokrusa fram i 100 megabit i sekunden. (…) På så sätt är ”Lights out” fullkomligt naturlig. Självklar i sin roll som uppföljare till ”Hisingen blues”, trogen mot det musikaliska Sabbath/Purple-legatet, samtidigt som den inte tar sig själv på alltför stort visionärt allvar. ”I aint gonna bow” heter det i den upprorssprakande ”The suits, the law & the uniforms”. Nej, precis, det är i stället vi som ska buga. Och tacka för ännu en utgåva som är så omöjligt helrätt att dess närvaro i år 2012 är en härlig motsägelse i sig. (Utdrag ur recension publicerad den 19 oktober)

9. Nekromantheon ”Rise, vulcan spectre”

THRASH METAL Ganska så långt från nythrash-kollegor som Evile eller Warbringer, såväl ideologiskt som när det kommer till genomförandet, tar trion ett struptag på lyssnaren med vinande toner som går att härleda till 1980-talsuppsättningarna av Slayer, Sodom, Destruction och Sacrifice. Lika läcker som en fullpatchad jeansväst är gruppens andra album också precis vad som krävs för att stå ut med snösmockor, köldchocker och förfrusna örsnibbar. En åttalåtars dopamininjektion rakt in i sinnet i den årstid då den behövs som mest. (Utdrag ur bloggrecension publicerad den 9 februari)

10. Alcest ”Les voyages de L’Âme”

POSTMETAL Att jag inte behärskar mer än en handfull fraser på franska är på något sätt irrelevant. När Neige bjuder in till en själslig resa, precis som titeln tydligen fastslår, är själva ordförståelsen underordnad och själva känsloupplevelsen i stället det centrala. Likt omslagets stilistiska påfågel spänner huvudvisionären upp en praktfullt iögonfallande tonprakt som målar med färgskalans dystraste nyanser, men som snarare går mot det mossgröna och sepialäckra än den grundläggande svärtan. Om det hade låtit så här bra om de norska banden i början av 1990-talet hade lyssnat lika mycket på My Bloody Valentine som på Bathory? Det är såklart rena spekulationer, men samtidigt en hisnande tanke.

11. Year Of The Goat ”Angels’ Necropolis”

HÅRDPOP Låt inte den ogudaktiga banderollen förleda tankebanorna. Likt exempelvis The Devil’s Blood och landskapskamraterna i Ghost girar sig östgötarna obehindrat förbi elementära black metal-dogmer och hämtar snarare inspiration från ockult rock som den gjordes innan Cronos felvände sitt första kors. Uppföljaren till förra årets saluterade ep ”Lucem ferre” är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har ryggrad nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare. (Recension publicerad den 30 november)

12. Marduk ”Serpent sermon”

BLACK METAL Mitt bland alla helvetesstormar tycks det uppstå en lugnande harmoni. En krypande känsla av hudnära obehag, som understryks av Daniel ”Mortuus” Rosténs ärgade väsande i ”Temple of decay”, det ståtliga Bathory-malandet i ”World of blades” eller de nedtyngt tröga passageriffen i ”Souls of Belial”. Det är liksom ingen strösyssla att ta del av den östgötska pansartruppens tolfte höghastighetsprestation. Det är ett album som pressar sig upp i ansiktet. Som framtvingar uppmärksamhet och som naglar fast lyssnaren i golvet med sin kontrastprydda kraft. Melodierna kan bitvis upplevas en smula sympatiska, men sveps ständigt i ett liksminkat ljudmörker som får ens den mest envisa majsol att söka skydd bakom närmsta molnbank. Det må storma och dåna, men känn ändå lugnet. Så här koncentrerat har Marduk inte låtit sedan ”Plague angel”. (Recension publicerad den 25 maj)

13. Nile ”At the gate of Sethu”

DEATH METAL Likt så mycket annat i gruppens brokiga diskografi kan det avyttrade ses som själva motsatsen till endimensionell brutalism. Måhända aningen mer direkt än tidigare, som ett svar på kritik om överkomplikation, det South Carolina-konstellationen lyckas prestera är ett mångfacetterat helvetestordön som spänner mellan okonstlade attacker och snirkliga världsmusikornamenteringar. Det är just spänningen mellan dessa två ytterligheter som gör att Nile, ännu 19 år efter formationen, framstår som ett genreunikum. En grupp som använder det äventyrliga anslaget till att pryda och dekorera, och som inte räds udda inslag likt uråldriga instrument och strupsång mitt bland dovt morrande och överljudsrappa trumgrunder. En nyckel till denna djärva ambition finns i låttitlar som ”Enduring the eternal molestation of flames” och ”Natural liberation of fear through the ritual deception of death”, en annan i att det tredelade vokalangreppet ger en närmast teatralisk inramning. (Utdrag ur recension publicerad den 29 juni)

14. Meshuggah ”Koloss”

METAL På sitt sätt är titeln väl vald. Det kvintetten gör är på sitt sätt både omfångsrikt och orubbligt – men samtidigt verkställt med en smidighet som får lyssnaren att gå ner i mental split. Ett förutsättningsbottnat polyrytmiskt utförande till trots känns det emellertid som att gruppen här fortsätter den försiktiga uträtning av sin inflytelserika komplikationsmetal som inleddes i och med föregångaren ”Obzen”. Det märks tydligt i ett fartmonster likt ”The hurt that finds you first”, i att riffen på sina håll drar åt det thrashprecisa eller i att det omständliga inte har något uttalat egensyfte. Utan bara är en grund för något kolossalt bra. (Recension publicerad den 23 mars)

15. Baroness ”Yellow & green”

ROCK Själva omfånget – 18 låtar fördelade på två färgkodade skivor – må lukta mastodontprojekt om något. Men här görs på något sätt tvärtom. När den Georgiarotade gruppen fläker ut sig blir resultatet snarare en hyllning till det simpla och avskalade. Vilket blir extra tydligt då Baroness modell 2012 prioriterar själva låten före sludgehäng i basen och lyckas charma lyssnaren sönder och samman genom att låta hittigare än en hel ”Absolute music”-samling. Är gult och grönt det nya svarta? Det verkar sannerligen så.

16. Vision Of Disorder ”The cursed remain cursed”

METALCORE Förvisso släppte gruppen redan 2001 en uppföljare till den monumentala utgåvan ”Imprint”, men den var så trist att jag till och med har förträngt dess namn. Därför är det extra glädjande att Long Island-gruppen firar sin återförening med något som rakt igenom är det naturliga steget efter redan nämnda milstolpe. Vi kan kalla det metalcore, för det är precis vad det är; en blandning av hardcore och metal – dock utan fixering vid svensk slingdöds och gråtmilda emotivrefränger. I Vision Of Disorders genreförening är det ruffiga anslaget tämligen intakt, även om refrängerna ofta är större än bandets hemstat.

17. Kiss ”Monster”

HÅRDROCK Det Kiss delar ut på ålderns höst är en rockchock från ett band som egentligen inte behöver bry sig om sådana ansträngningar längre. En grupp som redan har åstadkommit allt och det mesta därtill och som skulle kunna luta sig tillbaka, trygg i att rollen som kringresande sminkspektakel fortfarande genererar nog med inkomster för att hålla affärsdrivne Gene Simmons checkkonto klädsamt överfyllt. Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att en grupp med en försäljningsstatistik som överskrider 100 miljoner sålda skivor världen över ännu skulle kännas hungrig. Det är där ”Monster” träder in och vänder upp och ner på det förväntade. Särskiljer det som borde vara från det som faktiskt är. Redan på ”Sonic boom” – släppt 2009 sedan och i sig en surpris då en viss basist året dessförinnan konstaterat att karriären som studioband var över – märktes det att draget att jobba utan utomstående låtskrivare är ett lyckokast, något som faller extra väl ut på uppföljaren. Aningen tyngre än nämnda comebackalster faller det nya materialet någonstans mellan ”Destroyer” och ”Revenge”, med en härligt analog ljudskrud som extra klädsam dekoration. (Utdrag ur recension publicerad den 5 oktober)

18. Paradise Lost ”Tragic idol”

METAL Dysterhet gör sig bäst då den kan upplevas genom ett distanserande filter. I detta finns en dämpande tröst, som om delad förtvivlan blir hälften så förkrossande. Paradise Lost tar rollen som imaginär näsduk på högsta allvar och bjuder här på inkännande kompositioner som tycks vilja smeka bort tårar från ömma kinder. Likt på föregångaren ”Faith divides us – death unites us” är anslaget lika undergångstungt som det är melodignistrande, med en perfekt avvägning mellan hopp och förtvivlan. Dödsgrubblerier blandas med motvillig optimism, mitt bland all modstulenhet spirar hoppet. Och resultatet är minst lika magiskt som tragiskt. (Recension publicerad den 20 april)

19. Witchcraft ”Legend”

Skivan är bräddfylld med föredömligt redigerad kulturvetarhårdrock. Som tar Black Sabbath (”Dystopia”) som utgångspunkt lika mycket som ovan nämnda refrerenspunkter, som väver in Twisted Sisters ”The price” i egna ”An alternative to freedom” (lyssna från 03.49 och framåt) och som värdesätter en ljudbild som är vackert mossgrön snarare än kallt digital. ”Legend” är på så sätt väldigt reell. En analog livboj i ett digitalt konflikthav. Levande, blödande och handvävt äkta. På ett sätt som får en att önska att alla skilsmässor skulle ha en lika fantastisk slutknorr. (Utdrag ur bloggrecension publicerad den 1 oktober)

20. Black Breath ”Sentenced to life”

DEATH METAL Redan omslaget skvallrar om ett innehåll utöver det ordinära. Likt en korsning mellan Black Flags ”Damaged”, Metallicas ”Kill ’em all” och Judas Priests ”British steel” naglar det fast musiken och förklarar reservationslöst att den träffar dig likt ett hammarslag i pannan.Gruppens andra fullängdare är ett strålande bevis på att Stockholmsandan runt skärpunkten mellan 1980- och 1990-tal firar nya triumfer i Seattle tjugotalet år senare. Det är ett fullkomligt utsökt legat mellan svensk death metal, brittisk käng och amerikansk hardcore som vältrar sig fram med såväl ursinne som finess. Och som under en intensiv halvtimme känns precis lika klassisk som sin förpackning.

Övrigt bra i år i bokstavsordning: Aborted ”Global flatline”, The Acacia Strain ”Death is the only mortal”, Accept ”Stalingrad”, Acephalix ”Deathless master”, Aeon ”Aeon’s black”, Aerosmith ”Music from another dimension”, A Life Once Lost ”Extatic trance”, Always War ”We are the flood”, Anaal Nathrakh ”Vanitas”, Angelwitch ”As above, so below”, Anti-Flag ”The general strike”, The Architects ”Daybreaker”, As I Lay Dying ”Awakened”, Asphyx ”Deathhammer”, AxeWound ”Vultures”, Behexen ”Nightside emanations”, Black Pyramid ”II”, Blut Aus Nord ”777 – Cosmonophy”, Bombs Of Hades ”The serpent’s redemption”, Brutality Will Prevail ”Scatter the ashes”, Bullet ”Full pull”, Cancer Bats ”Dead set on living”, Candlemass ”Psalms for the dead”, Cannibal Corpse ”Torture”, Cattle Decapitation ”Monolith of inhumanity”, The Chariot ”One wing”, Coheed And Cambria ”The afterman: Ascension”, Crucified Barbara ”The midnight chase”, The Cult ”Choice of weapon”, Danko Jones ”Rock and roll is black and blue”, Dare ”Calm before the storm 2”, Dark Tranquillity ”Zero distance ep”, Daylight Dies ”A frail becoming”, Deathspell Omega ”Drought”, Devin Townsend Project ”Epicloud”, Die Hard ”Conjure the legions”, Down ”IV part I – The purple ep”, Dragged Into Sunlight ”Widowmaker”, Dragonforce ”The power within”, Dr Living Dead ”Radioactive intervention”, Dublin Death Patrol ”Death sentence”, Dying Fetus ”Reign supreme”, Eclipse ”Bleed & screm”, Emmure ”Slave to the game”, Enslaved ”RIITIIR”, Europe ”Bag of bones”, Everytime I Die ”Ex lives”, Evocation ”Illusions of grandeur”, Fear Factory ”The industrialist”, Gallows ”Gallows”, The Gaslight Anthem ”Handwritten”, Gaza ”No absolutes in human suffering”, God Seed ”I begin”, Grand Magus ”The hunt”, Grand Supreme Blood Court ”Bow down before the blood court”, Grave ”Endless procession of souls”, Green Day ”¡Uno!”, Growing Pains ”It’s not a threat, it’s a promise…”, H.E.A.T. ”Address the nation”, High On Fire ”De vermis mysteriis”, I Am War ”Outlive you all”, Imperial State Electric ”Pop war”, Incantation ”Vanquish in vengeance”, Jess And The Ancient Ones ”Jess And The Ancient Ones”, Job For A Cowboy ”Demonocracy”, Khoma ”All erodes”, Killing Joke ”MMXII”, Knuckledust ”Bluffs, lies & alibis”, Kreator ”Phantom antichrist”, Lamb Of God ”Resolution”, Last Autumn’s Dream ”Nine lives”, Last View ”West point”, Lionheart ”Undisputed”, Jeff Loomis ”Nine lives”, Lord Mantis ”Pervertor”, LXOskeleton ”Indian giver”, Madball ”Rebellion ep”, Magnum ”On the 13th day”, The Mars Volta ”Noctourniquet”, Massacre ”Condemned to the shadows”, Massgrav ”Still the kings”, Matt Skiba And The Sekrets ”Babylon”, Mindset ”Leave no doubt”, Ministry ”Relapse”, Monuments ”Gnosis”, Morbus Chron ”A saunter through the shroud”, Motionless In White ”Infamous”, Municipal Waste ”The fatal feast”, Nachtmystium ”Silencing machine”, Naglfar ”Téras”, Napalm Death ”Utilitarian”, Necrovation ”Necrovation”, NettleCarrier ”NettleCarrier”, Nidingr ”Greatest of decievers”, The Night Flight Orchestra ”Internal affairs”, NOFX ”Self-entitled”, Obey The Brave ”Young blood”, Ofermod ”Thaumiel”, Orange Goblin ”A eulogy for the dead”, Overkill ”The electric age”, Parkway Drive ”Atlas”, Pennywise ”All or nothing”, Periphery ”II”, Pig Destroyer ”Book burner”, Primitive Weapons ”The shadow gallery”, Prong ”Carved into stone”, Propagandhi ”Failed states”, Puteraeon ”Cult Cthulhu”, Rival Sons ”Head down”, Royal Thunder ”CVI”, Sabaton ”Carolus Rex”, Saint Vitus ”Lille: F-65”, Sai Nam ”Crush”, Satan’s Wrath ”Galloping blasphemy”, The Scams ”Bombs away”, Secrets Of The Moon ”Seven bells”, Sectu ”Gerra”, Shining ”Redefining darkness”, The 69 Eyes ”X”, Slash Featuring Myles Kennedy And The Conspirators ”Apocalyptic love”, Soundgarden ”King animal”, Stone Sour ”House of gold & bones part 1”, Strife ”Witness a rebirth”, Strong Intention ”Razorblade express”, Svartsyn ”The true legend”, Switch Opens ”Joint clash”, The Sword ”Apocryphon”, Sylosis ”Monolith”, Serj Tankian ”Harakiri”, Terrorizer ”Hordes of zombies”, Tesseract ”Nocturne”, Testament ”Dark roots of the earth”, Thick As Blood ”Living proof”, 3 Inches Of Blood ”Long live heavy metal”, Tiamat ”The scarred people”, Torce ”Harmonicraft”, Tormented ”Graveyard lust”, Torture Division ”Satan, sprit och våld”, Tragedy ”Darker days ahead”, Trash Talk ”119”, Troubled Horse ”Step inside”, Turbonegro ”Sexual harassment”, Unisonic ”Unisonic”, Unleashed ”Odalheim”, Unsane ”Wreck”, Van Halen ”A different kind of truth”, Weapon ”Embers and revelations”, Whitechapel ”Whitechapel”, Winterfylleth ”The threnody of triumph”, Wintersun ”Time I”, Wolfbrigade ”Damned”, Xibalba ”Hasta la muerte”, Your Demise ”The golden age”.

Through silver and blogg (TGIF, pt 7)

av Mattias Kling

Vissa dagar är kanske mer produktiva än andra. Timmar då det så kallade kreativa stimmet simmar fritt och såväl idéer som utförande hoppar hand i hand längs gatorna.

I dag har väl inte direkt varit en sån dag. Snarare har verksamheten mer varit av det tröga slaget, med mer detaljältande än grandiosa uppslag och utföranden.

Hög tid att ta helg, med andra ord. Men innan jag stänger butiken för veckoslutet (eventuellt öppnande före måndag är väldigt slumpartat och mer styrt av lust att förmedla något än någonting annat) är det dags för en traditionsbunden promotionkoll, med något av det tuffaste som har nått allmän konsumtion de senaste dagarna.

Och just denna vecka innebär det videodebut för svenske Tommy Karevik med Kamelot, Meshuggah, Rwake, Reign Of Fury, HIM, Hellish Outcast, Bonded By Blood, Nine Covens, Kobra & The Lotus, The Agonist, Graveyard samt snart Sverigeaktuella Fear Factory.

Bonusen kommer just denna lönefredag i form av streaming på nya låten ”Temper temper” från Bullet For My Valentine, lyric videos från tidigare Korn-gitarristen Brian ”Head” Welchs nya band Love And Death och All That Remains samt ett klipp från Machine Heads kommande liveutgåva.

Bara för att det är fredag. En extra välkommen sådan.

Kom ihåg: Snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=HIe1PfoFMBk

Release from agony (Veckans viktigaste, pt 1)

av Mattias Kling

Ni som med någorlunda periodicitet har följt bloggen efter nylanseringen tidigare i höst har kanske noterat min fredagstradition kallad TGIF, där jag blickar tillbaka på de gångna dagarna och nypresenterade musikvideor.

Och visst, några ögonkast i backspegeln har ju sin funktion.

Men det går ju att se framåt också.

Därför tänkte jag i dag sjösätta en ny avdelning, kallad Veckans viktigaste. En slags guide som tar upp kommande skivor du bör ha koll på, kommande konserter som det vore dumt att missa och annat metalrelaterat som sker de kommande sju dagarna.

Se det som en slags service. Ett högst personligt urval där jag plockar russinen ur metalkakan enligt mitt eget tycke och smak. Säkerligen provocerande för vissa (vilket även ett kommatecken verkar kunna vara) men säkerligen på något sätt nyttigt.

Nog ältat om detta. Då kör vi väl, helt enkelt.

• Veckans plattor:

Graveyard: Lights out (Stranded/Universal)

Uppföljardags till väldigt välkramade fjolårsalbumet ”Hisingen blues”. En väldigt fin skiva, som jag redan har hunnit ge en väldigt välförtjänt :++++:-recension i Aftonbladets samtliga kanaler i fredags. Vad jag då anförde gå att läsa här.

Doro: Raise your fist (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den forna Warlock-amasonen står redo att charma publiken med sin elfte utgåva som soloartist. Den här gången har 48-åringen från Düsseldorf valt att överge långvarande affärspartnern AFM och kallat in namnkunniga gäster i form av Gus G (Firewind, Ozzy Osbourne) och Lemmy Kilmister (Motörhead).

Kamelot: Silverthorn (Steamhammer/Playground)

Jänkargänget rekryterade lagom till inspelningen av sin tionde fullängdare svenske Tommy Karevik (Seventh Wonder) till ny frontman efter avhoppade norrmannen Roy Kahn. Ett lyckat drag? På ”Silverthorn” får vi facit.

Weapon: Embers and revelations (Relapse/Playground)

Handen upp alla som dagligdags spisar black-anstruken dödsmetall med rötterna i Bangladesh? Just det. Ganska så tomt i luften vid det här laget, ja. Förvisso kallar gruppens huvudregent Vetis Monarch numera kanadensiska Edmonton sitt hem, men han ser alltjämt till att influenser från födelselandet letar sig in i det konsekventa Morbid Angel-dundret.

Stone Sour: House of gold & bones part 1 (Roadrunner/ADA/Warner)

Den grundläggande delen av Des Moines-gruppens guld- och benbygge (upplösningen följer tidigt nästa år) visar att den bara blir bättre på sitt värv. I en ambitös inramning blandas storslagna ballader med rifftokiga rökare på ett sätt som renderade starka :+++: i husorganet i fredags.

Neurosis: Honor found in decay (Neurot/Border)

Kungarna av visuellt överväldigande postmetal gör sig redo att bomba sönder allt och alla med sitt eget dystopiska snigeltordön. Betyg och adjektiv om prestationen går att läsa i Aftonbladet/Nöjesbladet på fredag.

Red Lamb: S/t (Hänsel & Gretel/Border)

Minns ni Dan Spitz? Den forne Anthrax-gitarristen av smurfstorlek som omsatte albumtiteln ”Persistence of time” till livsfilosofi och sadlade om till urmakare efter sitt (första) avhopp från gruppen? I sitt nya projekt tar han hjälp av bland andra Megadeths Dave Mustaine och svenske Patrick Johnsson (Yngwie Malmsteen, WASP med flera) och får av detta ut ett halvthrashight resultat som inte är helt oävet.

• Veckans konserter

Metal Legacy (Skagerack, Strömstad, 26–27/10)

Efter en stark start i februari 2011 med bland andra Mayhem, Marduk och Nifelheim på scen gör Bohusfestivalen comeback i helgen. I år går det att gå loss till såväl tysk ärkethrash från Destruction, österrikisk sado-black/death från Belphegor samt svensk 1980-talsromantik via In Solitude. Mer info här.

Steel Panther (Tyrol, Stockholm, 23/10; Trädgårn, Göteborg, 24/10)

Kungarna av politiskt inkorrekt 80-talsspex svingar perukerna på svensk mark igen efter besöket på Sweden Rock i somras. Går du loss på tuttar, låtar om avsugningar och studentikos spandexteater som mellansnack är närvaron obligatorisk.

Never Say Die Tour (Klubben, Stockholm, 23/10)

En överdos metalcore och närbesläktat blir det när postorderfirman Impericons ambullerande turnépaket kommer till stan. Deltagare i år är We Came As Romans, Blessthefall, Stick To Your Guns, For The Fallen Dreams, Obey The Brave, At The Skylines, The Browning samt At Dawn We Rage.

Gojira (Göta Källare, Stockholm, 26/10)

Den franska dunderklubben gör tekniskt progressiv dödsmetall med världssamvete och ekologiskt engagemang. Låtar med titlar som ”Flying whales” och ”Global warming” samt säkert ett och annat stycke från utmärkta årsgiven ”L’enfant sauvage”, blir det även nästa vecka i Göteborg (31/10) samt i Malmö (1/11).

Superrock Weekend (Kulturhuset, Örebro, 27–27/10)

Metallsvenskan-gänget drygar ut väntan inför nästa års evenemang (med bland andra At The Gates och Vomitory som musikaliska underhållande) med en trevlig liten helgfestival. På repertoaren står bland andra Candlemass (som ersätter först aviserade Meshuggah), Torture Division, Entombed samt skivaktuella hemmatruppen Witchcraft. En tvådagarsbiljett går lös på 460 bananer och går att köpa här.

Bloggen avslöjar: Meshuggah gör pyttegig på hemmaplan

av Mattias Kling

Möjligheten att se stilbildande ekvationsmetal brukar återkomma med oregelbunden regelbundenhet.

Men sällan, om ens aldrig, under sådana här förutsättningar.

Nästa fredag gör Meshuggah nämligen ett exklusivt gig i Umeå, som startskott på Toontracks metalmånad – och bjuder in ganska skivaktuella djentstjärnskottet Periphery (som nyligen besökte Sverige tillsammans med Between The Buried And Me) till spelningen i något som knappt är större än en Hollywoodfrus garderob.

Därför är biljettantalet också starkt begränsat. Blott 150 plåtar kommer att vara tillgängliga för allmänheten, via förköp i butiken 4Sound i Umeå med start den 25 oktober.

Hänga på låset-läge?

Det kan nog ses som dagens underdrift.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB