Arkiv för February 2015

- Sida 1 av 1

Apparna som hjälper att ta dig an Berlin som en berlinare

av Johanna Paues, Berlin
berkinsommar

Jag tror att de flesta av oss som gillar att resa generellt sett är rätt ointresserade av de turistiga stråken och hellre satsar på att se resmålet på riktigt, känna av atmosfären och möta locals som är på samma ställe som du för att de gillar restaurangen/baren/området/marknaden etc. – inte för att de jobbar med att serva dig.

Men det är inte alltid så lätt att hitta till det där genuina, och särskilt inte i en så stor stad som Berlin. Den som chansar här hamnar ofta på evighetslånga promenader i urtrista områden. Men nu har Visit Berlin tagit fram en app som jag tycker är riktigt bra. Den heter Going Local Berlin och fokuserar just på de lite mer gömda ställena, de som inte står i de vanliga turistguiderna. Jag hittade flera ställen här i Friedrichshain som jag inte visste om och blev riktigt sugen på att besöka (och då ska ni tänka på att jag ändå knappt gjort någon annat än att upptäcka Friedrichshain de senaste sju åren). Appen kostar nada nix.

Några andra praktiska, och gratis, Berlinappar:

Wifi Berlin. Var hittar du gratis wifi? Mycket bra app för alla smartphoneaddicts som inte vill vänta en hel dag på att ladda upp sin senaste Instagram på tv-tornet. Eller som behöver ladda ner en karta för att hitta hem.

Taxi Berlin. Bra att ha om man vill slippa ringa utlandssamtal från sin mobbe.

BVG. Ta dig fram med kommunala färdmedel.

Unlike Berlin. Var samlas stadens coolingar? Här får du svaret. inte helt olik Going Local i upplägget, fast med mer hipstervibes.

Berlin vegan Guide. Inte för att det är svårt att hitta veganalternativ här i stan, men varför leta alls när det finns hjälp att få?

Har ni förslag på andra Berlinappar som är bra?

Hett och nytt i Mitte för dig som gillar öl

av Johanna Paues, Berlin

kaschk1 Vill bara tipsa lite snabbt om ett himla bra ställe som jag precis har upptäckt. Kaschk heter det, ligger på Linienstrase i Mitte och drivs av minst en skäggig norrman (vet faktiskt inte varifrån den andra delägaren kommer, eller om hen har skägg. Det visar sig väl).

Stället är trevligt som kafé (funkar även att sitta och jobba på en stund, apropå det här inlägget) men är ännu bättre som ölbar. Och just det, det finns ett shuffleboard i källaren också.

kaschk3

 

Lode and Stijn – en pop up-restaurang att satsa på

av Johanna Paues, Berlin

Jag gillar verkligen pop up-restaurangstrenden som råder nu. Att gå på en pop up är ett supertrevligt alternativ till vanliga restaurangbesök och leder inte sällan till kul möten med nya människor och, inte minst, en fantastiskt matupplevelse.

lode2

I lördags tog en av mina favoritfoodies här i stan, The Bread Exchange-Malin med mig till Lode & Stijn. En pop up skapad av just Lode och Stijn, två unga kockar med stora ambitioner. Det var så himla trevligt, och riktigt, riktigt gott. Sex rätter, bland annat de här.

lode1 Toast med lammtartar och torkad äggula. Asså. Dog lite här.

lode3
Friterad potatis med creme fraiche och råg. Helt bisarrt gott.

lode4

Hälleflundra med grisnacke och vild broccoli. Fint som snus.

Lode & Stijn kommer fortsätta att hålla i middagar två gånger i månaden åtminstone fram till sommaren, så det är nog inte alls omöjligt att pricka in ett besök och få biljetter. Håll koll på deras Facebookssida. Tanken är att de så småningom ska starta sin alldeles egna restaurang.

By the way. En annan av gästerna i lördags var Per Meurling från den helt fantastiska sidan Berlin Food Stories.  Ni som är på väg till Berlin och vill få koll på var de bästa restaurangerna finns, kolla in hans superlista här. Den är guld.

Vad vi har pysslat med medan ni ätit semlor

av Johanna Paues, Berlin

Det är faschingtider här i Tyskland! Det har vi såklart firat. Rättning: Inte vi, barnen. Här i Berlin sträcker sig festligheterna nämligen bara till att barnen har maskeradparty på förskolan.

fasching
Mina telningar i tisdags. Och ja, sonens spindelmannendräkt ÄR för liten. Men det struntade han högaktningsfullt i.

Annat är det i München och Köln! Där gås det på baler och i karnevalståg, det kläs ut och kläs upp, sups och festas så det står härliga till. Under flera dagar!

5508215797_47d1d685ba_z
Vi kör tåget! Jawohl vad festligt! Bild lånad härifrån.

Måste säga att i jämförelse med hur hårt stora delar av världen festar just nu så känns både maskerad på förskolan och semlor rätt… mesigt.

Jag vet, jag är Berlinklyscha – men det står jag för

av Johanna Paues, Berlin

I går fick jag krupp på Friedrichshain. Det har varit så infernaliskt mycket skrivbordsjobbande för mig under den sista tiden att jag knappt sett något annat än mitt eget skrivbord och vägen mellan förskolan och vår ytterdörr. Och hur bra mitt råd om hålla sig inom en radie på 300 meter för att överleva vintern här (jag pratade det i den här podden) än är så funkar det inte hur länge som helst. Till slut förtvinar man.

Så, jag tog det djärva beslutet att promenera in till Mitte för att kaféjobba där istället för hemma. Gick delvis längs med Karl-Marx-Allee, förbi snygga Kino International.

oberholz2

Och den här gamla skylten förstås – som helt klart lyfter huset den sitter på.

oberholz3

Till slut hamnade jag på Sankt Oberholz. Ni som kan Berlin suckar säkert uppgivet nu. Herregud, kunde hon inte ha valt något LITE MER ORIGINELLT när hon ändå var ute för att få någon slags ny luft under vingarna?

Sankt Oberholz är nämligen the kafé för alla laptopnomader i stan. Ett hopplöst klyschigt ställe att sätta sig på om man har en dröm om något kreativt som kan skapas på en dator. Här har, och jag skojar inte nu, 90 procent av alla gäster en appleprodukt uppslagen framför sig. Kaffet och maten kostar skjortan (hur skulle kaféet annars gå runt? Fast, märk väl, priserna är fortfarande nada nix jämfört med random kafé i Stockholm) men wlanet är inte tidsbegränsat, det ligger förlängningssladdar utplacerade lite överallt och ingen i personalen tittar snett på en.

94957689_1317a5f537_z
Bild lånad av Thomas Angermann via Flickr.

Kafét har, för länge sedan och till skillnad mot många andra ställen som förbjuder datorer nu, helt kapitulerat inför alla drömmare, startuppare och författare in the making som behöver ha någonstans att sitta om dagarna.

Man kan ju inte låta bli att bli lite varm om hjärtat ändå. Det är ändå ett av de största ”problemen” för oss ambulerande laptopare – att man känner sig som en blodsugande igel varje gång man packar upp sin dator på ett kafé (och det även om man köper fem koppar kaffe och en lunch under dagen!).

Fast finast av allt med att ta en sväng till Sankt Oberholz ibland är nog ändå känslan av att sitta och jobba bland säkert hundra andra fria typer, det får i alla fall jag luft under vingarna av.

oberholz1

 

 

Homeopati och friskhetsintyg – Tysklands gå-till-doktorn-kultur fascinerar

av Johanna Paues, Berlin

Berlinpodden! I det här avsnittet funderar jag och Kristina på varför tyskarna tycks gå till läkaren i tid och otid, på den avslappnade inställningen till alternativmedicin som råder här och för- och nackdelar med det tyska sjukvårdssystemet – som verkligen känns ganska annorlunda jämfört med det svenska. Vad sägs till exempel om att bli ivägskickad på en treveckors ”mamma-kur” till ett spaliknande ställe vid havet för att undvika en eventuellt annalkande utbrändhet?

Lyssna genom att surfa till Berlinbiten.se eller ladda ner Berlinpodden i din podcastapp (här finns den på Itunes).

Och, i vanlig ordning, stort tack till Filip Löfström som hjälpte oss med ljudbearbetningen!

berlinpoddenbild_ny1

 

 

 

Livet som utlandssvensk – mina faser

av Johanna Paues, Berlin

(eller Berättelsen om hur Johanna Paues blev tysk. Typ.)

I maj har jag bott i Berlin i sju år. Det är helt galet länge och det har hänt så mycket. Jag har gift mig, fått två barn, startat upp en frilansverksamhet, drivit ett frilanskontor, skrivit över 1000 blogginlägg om Berlin och livet här (1138 för att vara exakt, det här inräknat), lärt mig tyska, köpt en lägenhet innan den fanns och sedan varit med i nästan varje steg i byggprocessen. Jag har fått nya vänner, sagt adjö till flera av dem som flyttat tillbaka till Sverige eller någon annanstans. Damn, jag har nästan hunnit med att bli medelålders på köpet. Men bara nästan, MÄRK VÄL!

berlin1
M10, även kallad partytrammen. Den går genom Prenzlauer Berg och ner till klubbarna i Friedrichshain. Min standardtram, kan man säga.

Men de största förändringarna har ändå skett inom mig. Jag är en ganska rastlös själ som verkar gilla att göra det så svårt för mig själv som möjligt – att bryta upp och börja om så totalt som vi gjorde är sannerligen en utmaning som sätter den personliga utvecklingen på sin spets. Åtminstone har det känts som det.

Ta den lilla saken att inte kunna språket till exempel. Hjälp. Att inte kunna vara sig själv, att inte begripa vad som står i myndighetsbreven, att det tar en kvart att skriva ett sms, att inte hänga med i det som sägs på föräldramötet, att känna sig dum femtioelva gånger om dagen – det gör att du lär känna dina svagheter och styrkor rätt effektivt, kan jag lova.

berlin3
Publiken vid utomhuskareoken i Mauerpark. Sommarfesten som står som symbol för hela Berlinsommaren för mig.

När jag tänker tillbaka på åren här inser jag att jag alltid befunnit mig i någon slags fas i mitt liv som utlandssvensk. Jag har funderat en del på vilka de här faserna varit och kommit fram till följande:

Det började med Äventyrsfasen, även kallad förälskelsefasen. Vi hade precis flyttat hit, allt var så spännande, så underbart, förtrollande vackert och roligt. Jag älskade precis allt med Berlin, allt. Log lyckligt när berlinarna skällde ut mig för att jag cyklade på trottoaren, tyckte minsta lilla klotter var gatukonst. Den här fasen höll i sig i tre år ungefär.

Sedan tog äventyret slut och jag insåg att ”några år i Berlin” långsamt hade förvandlats till en rejäl del av våra liv. Någon gång kring fyraårsdagen kom Långt-bort-ångestfasen där en rädsla över att jag för alltid kommer att vara en perifer figur i långbortistan för min brorsbarn började spöka.

Efter fem, sex år var jag så pass rotad här att de stora identitetsfrågorna kom upp till ytan. Var jag svensk fortfarande? Skulle vi någonsin flytta tillbaka? Ville jag det? Om inte, skulle jag orka att inte riktigt höra till någonstans under resten av mitt liv? Och vilken nationalitet skulle våra barn identifiera sig som? Tyskar? Svenskar? Européer? Sådana frågor. Den här tiden kallar jag Förvirringsfasen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Barnet är ju en tysk-svensk europé, det syns ju långa vägar.

Men så plötsligt slutade jag att ha ångest, Lugnetfasen inträdde och jag insåg hur fånig jag hade varit som känt att jag bott så himla långt bort från allt och alla. Sverige är ju nästan ett grannland för bövelen och mina barn kommer att bli både tyska och svenska. Punkt. Jag började mer och mer tänka på mig själv som en aldrig kommer att bo i Sverige mer, och var helt okej med det…

…samtidigt som en annan känsla började växa i mig. En längtan efter naturen, helst den i Sverige. Fasnamn? Sommarhusfasen, och i den är jag nu. Jag vill ha ett hus i Sverige! Jag vill att mina barn ska få sånt som jag tog för givet som barn. Blanka sjöar att åka långfärdsskridskor på, skog och allemansrätt, riktig vinter och idyllisk sommar.

Ser ni vad jag ser? Att jag sakta men säkert förvandlats till en tvättäkta tysk? Jag gör ju bara som alla andra tyskar – drömmer om en stuga i idylliska Sverige. Gaa, jag har blivit en tysk Sverigeromantiker!

Eller inte. Äsch, jag vet inte. Vad den nya fasen betyder får framtiden utvisa. Tills vidare kämpar jag på med mina tyska pronomen. Och hänger på Hemnet.

Ni andra som har bott eller bor utomlands – vilka faser har ni gått igenom?

IMG_0051

 

 

Som svenska fjällen – fast billigare och med godare öl

av Johanna Paues, Berlin

Ah! Glamouren! Det ÄR kul att gå på galapremiärer, det vet jag nu efter visningen av nya Cirkelfilmen. Fotoblixtarna! Alla stjärnor med läskigt utspänd hud i ansiktet! Och ja, filmen var sehr, sehr gut (och det skulle jag tycka även jag inte var partisk i frågan, vilket jag i allra högsta grad är. Äsch, lita på mig bara, filmen är grym – se den! Här kan ni förresten läsa en recension).

Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva om i dag. Vi har ju varit i Tjeckien! Det var fantastiskt. Intensivt, men väldigt kul. Och snöigt. Väldigt snöigt.

haracho1

Vi bodde i Harrachov. Det var en liten ort full av hus som såg ut att de var gjorda av pepparkaka. Gulligt dekorerade, med istappar som hängde från taken. Själva skidåkningen var fin, men inte särskilt varierande – systemet är verkligen inte så stort. Men det räckte gott och väl för oss tre familjer med barn i lära-sig-åka-ålder.

IMG_1480 Och för barnen var det verkligen toppen, med stora och helt barnanpassade områden med flera barnliftar och knattebackar – och med pulkabackar i direkt anslutning så att småsyskonen hade skoj medan de stora plogade sig neråt i högre och högre hastigheter.

harrachov4

Men det bästa av allt var nog ändå att det var så billigt. Jämfört med svenska fjällen, och ännu mer alperna, var både skidåkningen och maten verkligen prisvärd. När liftkortet bara kostade 20 euro per dag gjorde det liksom inte så mycket att det på grund av trötta barn eller tusen viljor som inte gick ihop bara blev två åk någon dag. Eller att vår stora kille ibland skippade eftermiddagspasset i skidskolan för att han helt enkelt inte orkade mer efter morgonpasset.

För hyra av utrustning till tre personer, skidskola för ett barn i fyra dagar och liftkort för två vuxna i lika många dagar betalade vi ungefär 3000 kronor. Lika mycket betalade vi för boendet (som hade ett klätterlekrum precis vid restaurangen – med den underbara effekten att vi vuxna kunde prata ostört i flera timmar varje kväll medan ungarna hade superkul). harrachov2

Så alltså, skidåkning i Tjeckien är ett mycket prisvärt och bra alternativ för oss med småbarn. Visst, befinner man sig i Sverige blir det väl en annan femma med resan ner också – men jag undrar om det inte skulle löna sig ändå? I alla fall om man gillar öl och schnitzel. Dessutom finns det ju större anläggningar i landet där skidåkningen blir ännu mer prisvärd än den var i Harrachov.

IMG_1486

Alperna? Pah! För Berlinarna är det Tjeckien som gäller

av Johanna Paues, Berlin

Oxveckorna tar kål på mig. Mon dieu, vad trött jag är på att sitta framför datorn, tvinga overaller på trotsiga barn som avskyr ytterkläder och allt släpande på samma typer genom snöblandat regn när de vägrar att gå själva.

Vilken himla tur att det är SPORTLOV den här veckan! Visserligen bara fyra dagar för oss med start från och med onsdag, men ändå. Ett avbrott.

Vad vi ska göra? Det alla skidsugna berlinare gör så här års förstås. Vi åker till Tjeckien, till skidorten Harrachov närmare bestämt. Tre timmar från Berlin med bil.

Jag är grymt pepp. Hoppas att det är tillräckligt med snö bara. I värsta fall får vi hänga på hotellets spa – de har en egen saltgrotta. Hur flott låter inte det?

Och just det, hela långhelgen kommer att kosta oss ungefär en tredjedel av vad vi skulle betalat i Alperna. Det är ju inte helt fel. Särskilt när en i familjen inte stått på ett par skidor sedan hen var arton, en ska få pröva att åka skidor för första gången i sitt liv och en bara är två år gammal och motoriskt mer på på pulkastadiet än redo för skidor. Känns som att en alpresa skulle vara rätt mycket waste of money och typ… alper för oss, va?

harrachov
Hit ska vi! Ser lagom flackt ut, tycker jag.
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Victor Lindbom och Anders Hovne
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB