Vänstern och nationen

I en text från i maj försökte jag resonera kring hur nationalism ibland gifts ihop med progressiv politik och vinner väljarnas förtroende, senast i det brittiska valet med SNP:s succé.

Den text jag författat är att glänta på en dörr som kan komma att kastas upp med katastrofal kraft, spår kulturskribenten Fredrik Persson-Lahusen i en text i Aftonbladet i dag.

Trots att jag i texten talar om nationalism som intimt förbundet med krig och övergrepp vill jag ändå säga några ord till i ämnet.

Den moderna skotska nationalismen skiljer sig väsentligt från den samtida centraleuropeiska nationalismen då den utgår från arbetarklassens vrede över sociala och ekonomiska orättvisor. Ilskan riktar man mot en ogin brittisk stat och löftet om skotsk självständighet är löftet om socialism.

Det går förstås inte att jämföra Skottland 2015 med förkrigstidens Sverige, men när svensk socialdemokrati under 1920-talet inledde sin erövring av det högernationalistiska begreppet ”folkhem” var det ett medvetet sätt att utmana högern och ta makten.

När, bland andra, makarna Myrdal utvecklade den idémässiga grunden till dagens svenska välfärdsstat var en sak tydlig: I Sverige bodde det svenska folket och välfärdsstaten skulle byggas kring den naturliga gemenskap man föreställde sig fanns hos detta folk.

Det framgår tydligt i Per Albins Hanssons folkhemstal och pamfletten ”Sverige åt svenskarna – svenskarna åt Sverige!” där Hansson slog fast att folket skulle erövra landet och staten erövra folket, genom socialpolitik.

Med en sådan retorik vann man stöd för arbetslöshetsförsäkring, egnahemslån, bättre folkpension, statliga insatser för att öka bostadsbyggandet, förebyggande mödra- och barnavård och två veckors lagstadgad semester.

Det myrdalska synsättet präglas av 1930-talets obehagliga tidsanda och i dag vore det givetvis helt ohållbart att argumentera så. Dessutom går det inte att försvara det tidiga folkhemsbygget tvångssteriliseringar och rasbiologi.

Men 2015 är det ändå så att de skatter vi betalar används till att finansiera ett välfärdssystem vars tillgänglighet är beroende av om du är upptagen i den svenska gemenskapen eller inte.

– Välfärdsstaten bygger inte på altruism, som många inom vänstern tror. Den bygger på ett slags kontrakt om ömsesidighet, eller med ett finare ord reciprocitet: Vi är beredda att ställa upp för andra om vi tror att andra är beredda att ställa upp för oss, säger statsvetaren Bo Rothstein i en intervju med tidningen Dagens Samhälle.

Sökandet efter vad den gemenskapen – eller ömsesidigheten om man så vill – ska vara och hur grunderna för hur den ska se ut är en huvudvärk för många, inte minst för vänstern.

Det där är också där, tror jag, man finner utmaningar kring EU-medlemskapet, kapitalets globalisering, arbetskraftsinvandring och så vidare.

Om nationalstaten visat sig vara den mest framgångsrika välfärdsstaten, hur hanterar man som progressiv, antirasistisk internationalist det? Ska man alls förhålla sig till den nationella kollektivism som välfärdsstaten representerar?

”Bäst bekämpas den nationella sjukan med en politik så progressiv och inkluderande att inget sönderfall finns att skyla över med flaggor och mastiga myter”, skriver Fredrik Persson-Lahusen.

Det håller jag med om, men problemet är att sönderfallet just nu exploateras av politiker som använder den svenska modellens glansdagar som föremål för nationell nostalgi.

Men nog väntar vi på progressiv och inkluderande politik.

Den här ledarsidan har länge drivit att vi behöver tydligare konflikter mellan vänster och höger, att det behövs kraftfulla satsningar mot arbetslöshet, på skola och infrastruktur för att bryta den hopplöshet som högerextremister utnyttjar.

Det är vårt svar och det går inte att ersätta med flaggviftande eller floskler om nationens storhet.