Expressens ledarskribent Eric Erfors fortsätter sitt lite yrvakna korståg mot den svenska fackföreningsrörelsen och den svenska arbetsmarknadsmodellen.
I förra veckan ville han att statsministern skulle tvinga facken att skriva ut medlemskort till rasister. Den här har han bestämt sig för att angripa strejkrätten.
Erfors har upptäckt att Brandmännens riksförbund inte kommer överens med kommunerna om ett nytt kollektivavtal och därför varslat om konflikt. Det gillar han inte. Regleringen av samhällsfara i dagens huvudavtal räcker inte för Expressen.
I hastigheten passar Erfors på att föreslå att någon – oklart vem – ska pröva om arbetsmarknadskonflikter gäller tillräckligt viktiga saker. Det är händelsevis en tanke som är populär bland direktörerna på Svenskt Näringsliv.
Visst borde brandmännen få bättre betalt men inte så här, tycks Erfors mena.
OK, låt oss ta det från början.
Om det finns ett kollektivavtal råder det fredsplikt, finns det inget avtal har parterna rätt att använda stridsåtgärder. Bara i extrema fall kan konflikter klassas som samhällsfarliga.
Ändå blir det väldigt sällan konflikt i Sverige. Jämfört med nästan alla andra demokratiska länder är arbetsmarknaden i vårt land rena trivselträffen. Fack och arbetsgivare kommer helt enkelt överens.
Det betyder inte att det inte skulle finnas motsättningar, till exempel om hur hög lönen borde vara. Arbetsgivaren brukar helt naturligt vilja höja så lite som möjligt, medan facken tycker tvärtom.
Att det ändå blir överrenskommelser beror på ömsesidig respekt, och på att alternativet är att det blir konflikt. Att blanda in rättsinstanser i den processen skulle sannolikt bara leda till större problem. Och till att brandmännen inte får de löneökningar Erfors så salomoniskt vill dela ut.
Erfors misstänker att han kommer att avfärdas som ”en liberal ledarskribent som käkar fackliga rättigheter till frukost”. Han borde inte oroa sig.
Problemet är inte Erfors frukostvanor. Det är att han pratar strunt.

– Vi jobbar ständigt med att etablera nya företag men också att behålla dem som finns på orten. Om en statlig myndighet väljer att plocka ner sina skyltar, vad signalerar vi då i fråga om tilltro och framtidstro?

Det säger Lilly Bäcklund (S), kommunalråd i Lycksele, till Sveriges Radio då Skatteverket tänker lägga ner det lokala kontoret för att effektivisera sin verksamhet.

Nedläggning planeras också på åtta andra orter i landet och Skatteverket är långt ifrån ensamma. Ett flertal myndigheter har de senaste åren centraliserat sin verksamhet. Omorganisationer, ofta ledd av konsultbyråer, med som mål att skapa mer väloljade organisationer.

Självklart är det bra att myndigheterna tar ansvar för sin ekonomi. Men målet att vara kostnadseffektiv kan inte vara det enda. Just centraliseringen av Skatteverkets lokala kontor är ju ett lysande exempel på hur staten agerar avfolkningsagent.

För ett slag mot arbetsmarknaden är ett slag mot hela orten. Att ha en bred arbetsmarknad stimulerar dels ekonomisk tillväxt och etablering av fler företag. Men underlättar också rekrytering till vård, skola och omsorg. Får en partner jobb måste det finnas arbeten att söka för de som flyttar med. Att statliga myndigheter centraliserar och lägger ner lokala kontor är att försämra möjligheter för kommuner utanför de stora städerna.

Civilminister Ardalan Shekarabi har agerat på den kritik som vuxit i de kommuner som drabbas av den kommande nedläggningen. Förutom Lycksele drabbas bland annat Värnamo, Ludvika och Simrishamn.

En utredning har tillsats för att få en bild av hur den geografiska spridningen av Sveriges myndigheter faktiskt ser ut. En helhetsbild som inte funnits tidigare vilket i sig är uppseendeväckande. Men förstås ett viktigt första steg.

Sen krävs det handling. Hur enskilda myndigheter väljer att lokalisera sin verksamhet inte får styras av ministrar. Men statliga verktyg i form av regleringsbrev, förordningar och förvaltningslagen är till för att användas.

Staten måste ta ett övergripande ansvar. Det måste både finnas god service i hela landet och jobb att söka. Det är viktigt både för myndigheternas men också regeringens legitimitet. Att enbart bestämma var nyetablerade myndigheter får sitt högsäte räcker inte. Att värna existerande myndigheter och lokala kontor är också viktigt.

Det kan kosta. Men politik för hela Sverige är inte alltid en kortsiktigt lönsam investering. Att möjliggöra för att flera myndigheter kan samlas i samma lokal eller underlätta för mer digital kommunikation lönar sig i längden.

Vi kan inte driva staten som ett stort företag. Det finns värden större än lyckade besparingar. Enskilda myndigheters vilja till centralisering måste ställs mot landets behov av en bred, fungerande arbetsmarknad.

Maria Ehlin Kolk

Halva Sony Mobiles verksamhet i Lund försvinner. Det står klart sedan företaget i dag meddelat att 1 000 tjänster – både konsulter och anställda – får gå hem. Att just Lund drabbas så hårt sägs bero på att ett allt mer pressat Sony Mobile satsar på Japan och Östasien.

Motiven – som de anges i pressmeddelandet från företagsledningen – känner vi igen. Organisationen ska bli operationellt effektiv och snabbrörlig. Långsiktig lönsamhet ska skapas.

Personal är en belastning, de kostar pengar och det är förstås bättre att göra sig av med personal förr hellre än senare.

Sådan är kvartalskapitalismen, kan man ju säga.

– Det handlar inte om Lund, det handlar inte om regionen, det handlar om hur Sverige ska hävda sig som industrination, säger det socialdemokratiska kommunalrådet Anders Almgren.

Och så är det förstås.

När 1 000 människor mister sina jobb i Lund så försvagas oundvikligen Sveriges ställning som kunskapsnation inom mobilteknologin.

Seved Andersson, vice ordförande i Sveriges Ingenjörer säger i en TT-intervju att han inte tror att de medlemmar som nu förlorar jobben kommer att hitta nya arbeten i Lund.

– Nu krävs samarbete och krafttag så att det inte blir som när Astra Zeneca lade ner i Lund. I dag har ju Danmark gått om oss i life science-branschen, en bransch som tidigare tillmättes stora framtidsförhoppningar, säger Peter Larsson, samhällspolitisk direktör på Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

I Stockholm har vi en statsminister som arbetat hårt på bilden på sig själv som en person som förstår och bryr sig om industrins och näringslivets villkor. I slutet av februari tillsatte han ett råd vars uppgift det är att ”utveckla Sverige som innovationsnation och stärka Sveriges konkurrenskraft”

Stefan Löfvens första stora utmaning är här nu.

Storvarslet i Lund bevisar att Sverige behöver en näringspolitik som förmår leverera trygghet och styrka.

Tågstrejken lockar fram de mest sympatiska dragen hos borgerligheten. Carl B Hamilton – greve, folkpartist och professor – är alldeles särskilt upprörd. I ett överspänt inlägg på sin blogg i går kväll beskrev han facket Sekos hot om strejk i Stockholm som ett både maktfullkomligt och oproportionerligt övergrepp.

I dag får mannen som aldrig fick bli finansminister understöd av Christer Nylander, folkpartistisk talesperson för arbetsmarknadsfrågor. På Aftonbladets debattsida deklarerar det liberala partiet att man nu vill ”begränsa” rätten att strejka med anledning av att fackförbundet Elektrikerna tar ut medlemmar i strejk i sympati med tågpersonalen.

På Twitter får han medhåll av tankesmedjan Timbros vd, Marcus Uvell, som dessutom drar till med att kalla sympativarslen för ”sabotage”.

Det är klara besked och egentligen är raseriet hos borgerligheten inte så konstig. De vet att rätten till sympatiåtgärder är en mycket viktig rest från en tid då konflikterna var fler och värre än i dag.

Vi såg det i praktiken under konflikten i Vaxholm och under striderna mot Toys ’r us och Kellermann – där facket slogs för att överhuvudtaget få teckna avtal för företagens anställda.

Utan möjligheten till sympatiåtgärder skulle fackförbund stå helt handfallna vid konflikter där arbetsgivare vägrar prata med facket och kanske till och med driver verksamheten vidare med oorganiserad arbetskraft.

Utan möjligheten till sympatiåtgärder skulle det i praktiken bli möjligt för arbetsgivare att ställa sig utanför alla uppgörelser och regler som finns på arbetsmarknaden, och man skulle inte behöva besvära sig om bråkiga anställda.

Det är inte svårt att föreställa sig vad som skulle hända. Kollektivavtalens täckningsgrad skulle minska under trycket av konkurrensen och hela den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle urholkas.

Den konflikt som pågår nu ser dock annorlunda ut. Här handlar det om rätten till trygga anställningar och det är en fråga som på helt avgörande sätt rör hela den svenska arbetsmarknaden.

Då är breda sympatiaktioner logiska. Kravet på ett stopp för skitlivet riktar sig inte bara till Almega utan mot hela den samlade fronten av direktörer och arbetsgivare. Men det ska inte vara så lätt för Almega att sitta på kontoret på Sturegatan och avfärda tågpersonalens krav, helt enkelt.

Så när folkpartisterna lallar om oproportionerliga övergrepp ska man ha detta klart för sig: en arbetsmarknad utan rätten till sympatiaktioner vore en arbetsmarknad där proportionerna alltid är på arbetsgivarnas sida, så att säga.

– – –
Läs också: Antifackliga partier har inte i regeringen att göra (Agneta Berge, Politism), Om strejkrätt och proportionalitet (Samuel Engblom, Utredarna)

I går besökte jag de strejkande i Fränsta utanför Ånge. Resultatet kommer förhoppningsvis i tidningen snart. Tills dess några punkter för att påminna om saken

* Konflikten gäller rätten till ett kollektivavtal – alltså samma villkor som 88 procent av alla anställda i Sverige har.

* Fackförbundet – Unionen – har hela tiden låtit de anställda på Focus CRS fatta besluten om hur konflikten ska skötas.

* Peak Partners registrerades 2011 och beskriver sitt företag som ”några av Nordens främsta specialister inom finansiell placering”.

* Samma år registrerades också bolaget Focus CRS, som förra året startade ett callcenter i Fränsta utanför Ånge.

* Samma personer – bland annat Dennis Engström, Patrik Bergman och Per Gunnar Alexander Djerf förekommer i ledningen för båda bolagen. Verksamheten i Fränsta leds av Dennis Engströms bror.

* Focus CRS har bara arbetat med att ragga kunder till Peak Partners. Flotta kundmöten i Stockholm har bokats av anställda utan kollektivavtal i Fränsta.

* Sedan den 21 mars strejkar 10 av de 18 anställda – inklusive chefer – på Focus CRS mot dåliga löner och usla anställningsvillkor.

Följ de strejkande direkt på bloggen Christer Gunnarssons blogg.

Läs också de strejkandes egen debattartikel i Aftonbladet och ledaren från förra lördagen.

Ingvar Persson

Från SVT.se:

Vad är det som gör att Centerpartiet sticker ut bland de andra borgerliga partierna?
– Ja, vi har en tuff och offensiv agenda vad gäller jobb och företagande.
Men de har väl de andra också?
– Nej, jag kan lova dig att det har inte de andra.

Daniel Swedin