Arkiv för tagg svenskt näringsliv

- Sida 1 av 1

Trevligt småprat för direktörer

av Ingvar Persson

Direktörerna på Svenskt Näringsliv tycker inte om att Stefan Löfven har synpunkter på organisationens samarbete med Sverigedemokraterna.

“Nu får de skärpa sig lite grann. Det får vara måtta”, säger presschefen Peter Isling som säger till TT att han tycker att det faktiskt finns annat att prata om. Sakfrågor som bostäder, arbete och integration av “människor som kommer från andra länder” till exempel.

Vi får väl anta att det är precis de ämnen som direktörerna brukar pratar om när de träffar Åkesson och de andra Sverigedemokraterna.

Expressen, Svenskt Näringsliv och rätten att strejka

av Ingvar Persson

Expressens ledarskribent Eric Erfors fortsätter sitt lite yrvakna korståg mot den svenska fackföreningsrörelsen och den svenska arbetsmarknadsmodellen.
I förra veckan ville han att statsministern skulle tvinga facken att skriva ut medlemskort till rasister. Den här har han bestämt sig för att angripa strejkrätten.
Erfors har upptäckt att Brandmännens riksförbund inte kommer överens med kommunerna om ett nytt kollektivavtal och därför varslat om konflikt. Det gillar han inte. Regleringen av samhällsfara i dagens huvudavtal räcker inte för Expressen.
I hastigheten passar Erfors på att föreslå att någon – oklart vem – ska pröva om arbetsmarknadskonflikter gäller tillräckligt viktiga saker. Det är händelsevis en tanke som är populär bland direktörerna på Svenskt Näringsliv.
Visst borde brandmännen få bättre betalt men inte så här, tycks Erfors mena.
OK, låt oss ta det från början.
Om det finns ett kollektivavtal råder det fredsplikt, finns det inget avtal har parterna rätt att använda stridsåtgärder. Bara i extrema fall kan konflikter klassas som samhällsfarliga.
Ändå blir det väldigt sällan konflikt i Sverige. Jämfört med nästan alla andra demokratiska länder är arbetsmarknaden i vårt land rena trivselträffen. Fack och arbetsgivare kommer helt enkelt överens.
Det betyder inte att det inte skulle finnas motsättningar, till exempel om hur hög lönen borde vara. Arbetsgivaren brukar helt naturligt vilja höja så lite som möjligt, medan facken tycker tvärtom.
Att det ändå blir överrenskommelser beror på ömsesidig respekt, och på att alternativet är att det blir konflikt. Att blanda in rättsinstanser i den processen skulle sannolikt bara leda till större problem. Och till att brandmännen inte får de löneökningar Erfors så salomoniskt vill dela ut.
Erfors misstänker att han kommer att avfärdas som ”en liberal ledarskribent som käkar fackliga rättigheter till frukost”. Han borde inte oroa sig.
Problemet är inte Erfors frukostvanor. Det är att han pratar strunt.

Kan direktörerna inte heller räkna?

av Ingvar Persson

NamnlöstJag noterar att direktörerna på Svenskt Näringsliv dragit i gång en försvarskampanj för ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften, och jag måste erkänna att jag blir orolig. Är det verkligen så här det räknas i det svenska näringslivet? Inte underligt om det går åt skogen. I centrum för kampanjen finns ett litet minnespapper. På två och en halv tätskrivna sidor argumenterar en Susanne Spector för allt elände som skulle drabba nationen om den kanske dummaste och minst effektiva av alliansregeringens skattepåhitt avskaffades. Spector lyckas räkna fram att en normalisering av skatterna kanske skulle innebär att 18 700 jobb försvann. En häpnadsväckande hög siffra kan det tyckas, eftersom forskarna på IFAU på sin höjd anser att reformen skapat 10 000 jobb. Sannolikt betydligt färre.

Men jag tänker inte bråka om den saken för även om vi godtar Spectors matematik finns det en siffra hon inte nämner, statens kostnad för kalaset. Den närmar sig just nu 19 miljarder kronor om året. Det är svårt att tro att ett privat företag skulle glömma bort alla kostnader i en kalkyl. 19 miljarder är alldeles ofattbart mycket pengar, och beror förstås på att pengar delas ut till höger och vänster . Nästan alla subventioner går till arbetsgivare som ändå skulle ha haft unga anställda.

Resultatet blir alltså – om vi godtar siffrorna från Svenskt Näringsliv – att varje extra ung anställd på Max kräver en subvention på lite mer än en miljon kronor. Årligen. Och det är riktigt lågt räknat. Varje ungdomsjobb som den sänkta arbetsgivaravgiften skapar skulle alltså kunna vara fyra kommunanställda ungdomar, 74 800 jobb ungefär. Eller 37 400 ganska välavlönade lärare.

Eller ungefär lika många sjuksköterskor. Jag har vant mig vid att den sortens invändningar inte når fram till centerpartister eller folkpartister, men om inte ens näringslivets ekonomer inser att kalkylen är orimlig är Sverige riktigt illa ute.

Spendrup – när kompetensen får råda

av Daniel Swedin
hej
Spendrups bryggeri i Grängesberg. Foto: Holger Ellgaard/Wikimedia Commons

Jens Spendrup, ordförande för Svenskt Näringsliv, gjorde en nog ingen riktig superinsats i Ekots Lördagsintervju i helgen.

Först deklarerade att han inte var feminist även om han inte riktigt vet vad det är, men att det nog är som kommunism.

Men mest kritik har Spendrup fått för att för att han i intervjun kom ut som absolut kvoteringsmotståndare.

Spendrup är i och för sig glad att fler kvinnor når toppositioner i svenska företag. Men samtidigt menar han att anledningen till att det finns så få kvinnor i näringslivets elit har sin grund i att det saknas kompetenta kvinnor.

Hoppla!

Det kanske inte är alla som vet vem Jens Spendrup är, bortsett från förste klavertrampare på Svenskt Näringsliv.

Men nu ska ni få höra: Jens Spendrup är styrelseordförande för bryggeriet Spendrups.

Innan dess var han vd för bryggeriet, en position hans son Fredrik Spendrup nu innehar.

Innan Jens blev vd var hans pappa, Jens Fredrik ”PO” Spendrup chef för bryggeriet, som på den tiden hette Grängesbergs bryggeri.

Och innan ”PO” började chefa så var Louis Spendrup – Jens farfar – bryggmästare i Grängesberg.

Hoppla!

Jens Spendrups ojande över kvinnors bristande kompetens blir ju festlig när man inser att han själv är en del av en ölmonarki i Bergslagen där chefskapet går i arv.

Kompetens var det, ja.

– – –
Läs också: Könskvotering – den medelmåttige mannens kris (Agneta Berge/Politism)

Nu är Bäckström inte farlig – bara lite fånig

av Ingvar Persson

IMG_0387Även om vi på ledarsidan kallade Svenskt Näringslivs chef Urban Bäckström för fånig tycker han faktiskt att vi dämpat tonen när det gäller hans person. Det skrev han – som förstås vill hänga med sin tid – på twitter.

Anledningen är en text från våren 2010 där Aftonbladets ledarsida utnämnde Bäckström till ”Sveriges farligaste man”. Det svider tydligen fortfarande.
Det är möjligt att det gör Urban Bäckström besviken, men jag tror han har fel. Ledarsidan har nog inte dämpat tonen.

När vi i mars 2010 använde rubriken ”Han är Sveriges farligaste man” berodde det på att Bäckström faktiskt hotade avtalsförhandlingarna.
Mitt i ett mycket känsligt läge stormade han ut och förmanade de fackliga organisationerna att ”sansa sig”. Dessutom förfasade han sig över löntagarrepresentanternas ”tonläge”.

Någon hade till och med nämnt ordet ”konflikt”.

Det fanns faktiskt en risk att någon uppfattat Bäckström som representant för de riktiga arbetsgivarna, och i så fall hade hans arroganta inställning kunnat provocera fram både ilska och konfrontation.

På arbetsmarknaden stavas det konflikt, och kostar till och med på kort sikt både miljoner och miljarder.

Bäckström var kort sagt farlig, för Sverige och för svenska företag.

Som tur var uppfattade ingen den gången Urban Bäckström som en riktig arbetsgivarrepresentant. Han är moderat politiker av den gamla stammen, och med sådana får man ha överseende.

Nu är Bäckström ute och vevar igen. Att skattepengar skulle användas för vård, omsorg och utbildning i stället för till vinster i snabbt expanderande aktiebolag är så provocerande att Bäckström gång på gång tanken ”det värsta hotet mot näringslivet sedan löntagarfonderna”.

I direktörskretsar är det verkligen att ta i ifrån tårna.

Det är förstås trams, och dessutom fullständigt ur takt med tiden. En massiv majoritet av svenska folket är hjärtligt trötta på företag som vill tjäna pengar på billigare vård och sämre omsorg.

Men Bäckström ger sig inte. Han har nu dragit i gång en kampanj där han ska försöka mobilisera landet riktiga företagare bakom Caremas, Capios och de andras rätt till skattefinansierade vinster.

Det är bara fånigt, och det var därför vi skrev just det.

Ingvar Persson

Sida 1 av 1
almedalen annie lööf arbetslöshet centerpartiet dagens lista eu flyktingar fredrik reinfeldt kristdemokraterna moderaterna Robert Nyberg satir serie skola socialdemokraterna stockholm sverigedemokraterna Vilgot vilgot på arbetslinjen vinst i välfärden
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB