Arkiv för tagg stefan löfven

- Sida 1 av 2

Anställ kossan Doris i Agenda

av Susanna Kierkegaard
Att politiker gör tramsiga intervjuer är varken nytt eller negativt. Bild: SVT
Att politiker gör plojiga intervjuer är varken nytt eller negativt. Bild: SVT

– Sanslöst! Det här ger bilden av att väljarna är sjuåringar, säger statsvetaren Jenny Madestam i Agenda. Inslaget i går handlade om partiledare som deltar i mer personliga intervjuer utan politiskt fokus. Madestam tittade på klipp från Metro där ett barn intervjuar partiledarna, blåser i sin visselpipa om de blir tråkiga och avslutar med att lära dem ett danssteg.

Väljarna 2002 var varken kossor eller grävlingar, ändå gick Göran Perssons medverkan i Bolibompa hem hos folket. Där lärde Persson kossan Doris att kompromissa demokratiskt med sin sambo grävlingen Gösta. Sist men inte minst pratsjöng han och vickade på rumpan i en dans om att bestämma.

Kossan Doris gjorde en bra intervju med Göran Persson 2002. Det gör också sjuåriga Lucy på Metro, som frågar ut partiledarna på ett begripligt sätt. Genom att presentera politiskt innehåll på ett tillgängligare sätt kan nya väljare få en mjukstart till att sätta sig in i politiken. De av mina vänner som vanligtvis använder webbläsaren till gulliga kattvideor kanske faktiskt kan luras in i valrörelsen av Lucys charmiga intervjuteknik. Att engagera fler i politiken är alltid en demokratisk vinst, oavsett om det sker genom trams eller en understreckare i Svenska Dagbladet.

Dessutom är innehållet i de personligare intervjuerna fortfarande politiskt. En fråga om varför vuxna är tråkiga får Gustav Fridolin (Mp) att prata om vikten av fritid i Metro. Vi får också reda på att Jan Björklund (L) inte vet varför det finns tjuvar, men att han vill att polisen jagar dem så att de hamnar i fängelse. Stefan Löfven (S) däremot berättar att tjuvar stjäl i brist på alternativ eller när de hamnat fel i livet. Enkla frågor ger ideologiska svar och gör partiskillnader tydliga.

I politiken är innehåll viktigare än form. Och formen behöver inte vara tråkig. Agenda skulle kanske nå ut till fler om de anställde kossan Doris som programledare.

Liberala rymdvarelser i jobbpolitiken

av Daniel Swedin

– Det är snart fler i Sverige som tror på utomjordingar än på regeringens jobbpolitik.
Folkpartiets Jan Björklund vann skrattarna i gårdagens partiledardebatt i SVT.

Björklund har varit inne på det övernaturliga spåret förut, i en partiledardebatt i riksdagen. Då hävdade han att det snart är fler som tror på spöken än vad det är som tror på regeringens jobbpolitik.

När Stefan Löfven på S-kongressen 2013 slog fast att partiet skulle ha som mål att nå EU:s lägsta arbetslöshet 2020 låg Sverige på plats 12 av 28 EU-länder. Nu har det gått drygt två år.

Arbetslösheten i Sverige har sjunkit lite sedan 2013, men vi ligger fortfarande långt efter länder som Tyskland och Österrike. Över 375 000 svenskar står utan jobb i dag, enligt SCB.

Så vad krävs för att nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020? Enligt Finanspolitiska rådet måste den strukturella arbetslösheten sjunka med minst 2,5 procentenheter och antalet jobb öka med minst. 130 000.

Det är ingen liten sak och det är verkligen upp till bevis för regeringen. Att fylla ”framtidsinvesteringar” och ”aktiv näringspolitik” med reformer som ger jobb är en utmaning.

I veckan presenterade förresten Folkpartiet sin budgetmotion för 2016.
Titeln? ”600 000 fler jobb – Liberala reformer för Sverige”.
Såg ni ufot?

Politik passar inte med fylla

av Eva Franchell
midsommar i leksand 2012
Foto: Robin Lorentz-Allard

Midsommarafton hade aldrig passat som nationaldag. Politikerna visste vad de gjorde när de valde 6 juni.På midsommar vill folk bara bort från betongen. Då vill man fyllna till på någon sommarsentimental äng långt från all ära och redlighet.
Den 6 juni däremot, då är människor kvar i stan. Då är medborgarna fortfarande uppkopplade och mottagliga för politiska budskap. Det var säkert därför politikerna valde 6 juni.
För att folk skulle lyssna på dem.
Politik passar inte med fylla.

Fullspäckad
Årets nationaldag var således fullspäckad av statsmannatal, kungen, statsministern och oppositionsledaren slogs om uppmärksamheten. Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra talade till och med samtidigt, även om de valda helt olika arenor.
Stefan Löfven gjorde sitt första framträdande i Sveriges radios lördagsintervju. Det handlade om jobb och ordning och reda i skolan. Stefan Löfven har ju redan fått beröm för sina krav på hårdare tag och på nationaldagen gasade han på med ett mobilförbud. Skolorna ska få omhänderta mobiler i klassrummen i förebyggande syfte.

För långt
Kanske tog han det ett steg för långt för lärarna protesterade direkt och ville hellre ha mer resurser. Det är klart att eleverna inte ska hänga på Facebook under lektionstid, men mobilerna kan också vara uppslagsverk i en skolvärld där det normalt saknas moderna skolböcker. Om Stefan Löfven vill styra och ställa kanske han ska undvika detaljnivån. Han behöver ju inte låta som Jan Björklund.
Men nationaldagen var lite upp och ner. Medan Stefan Löfven ville ha hårdare tag stod en svartklädd Anna Kinberg Batra på Södermalm i Stockholm och talade om feminism. Hon pratade om barn och behovet av förskolor. Anna Kinberg Batra presenterade förslag på mindre barngrupper och obligatorisk förskola från två års ålder.
Det vill regeringen också ha, så man kan säga att Kinberg Batra lät lite som Gustav Fridolin.

Lita på kungen
På nationaldagen kan man förstås vara snäll och dela med sig av förslagen, men i dag är det vardag igen. I dag är det Stefan Löfven som ska införa ytterligare en pappamånad medan Anna Kinberg Batra får fortsätta med sina hårda tag mot dem som har det svårast.
Om vi ska tro på någon av alla nationaldagstalarna så väljer vi kungen som ändå lovade vackert väder. Det var ett budskap att lita på.

Eva Franchell

Lite lurigt av Löfven om föräldraförsäkringen

av Anders Lindberg

I Aftonbladet morgon-TV hade vi en diskussion om föräldraförsäkrningen efter helgens kongress. Enligt min uppfattning gick ombuden på en liten blåsning eftersom partistyrelsen egentligen bara gick med på saker som redan beslutats tidigare.

Varför tycker jag så?

Jo, på partikongressen 2005 i Malmö vid förra stora bråket slog man fast (sid 17 i Politiska riktlinjer):

Målet är tydligt. Vi socialdemokrater vill ha ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

Vägen dit var att ”att knyta en större del av föräldraförsäkringen till respektive förälder.”

På partikongressen 2009 i Älvsjö skärptes skrivningen till (sid 36 Politiska riktlinjer):

För att öka jämställdheten i samhället behöver föräldraförsäkringen delas lika mellan föräldrarna. (min fetning)

Vägen dit var att ”ytterligare månader knyts till respektive vårdnadshavare”. Man sa även att ”Som ett steg på vägen vill vi att föräldraförsäkringen delas i tre lika delar.”

På partikongressen 2013 i Göteborg beslutade man (sid 19 Framtidskontraktet):

Vi socialdemokrater vill att föräldraförsäkringen ska delas lika mellan föräldrarna. Som ett steg på vägen ska den delas i tre lika delar. (min fetning)

På partikongressen 2015 i Västerås beslutade man (sid 16 Sveriges nya jobbagenda – riktlinjer för framtidens jobb):

Därför behöver föräldraförsäkringen individualiseras.

Vägen dit är: ”Vi vill nu reservera en tredje månad för vardera vårdnadshavare.” och ”Som ett steg på vägen ska försäkringen delas i tre lika delar.”

Ordvalet i Älvsjö (delas lika mellan föräldrarna) och i Västerås (individualiseras) har sakligt sett samma innebörd. Partistyrelsen lyckades alltså ”kompromissa” med ombuden genom att gå med på samma innehåll som den redan gått med på i Älvsjö.

Skillnaden mot 2009 är att den tredje pappamånaden ska införas, men även detta är ett gammalt beslut som togs redan i valmanifestet inför valet 2014 (sid 22 Kära framtid):

Vi vill, som ett steg mot ett jämlikt uttag, reservera en tredje månad för vardera föräldern i föräldraförsäkringen.

I sak har alltså inte partiledningen kompromissat alls. Dessutom gick Stefan Löfven omedelbart ut och sa att han inte har några omedelbara planer på att genomföra beslutet.

Jag tror sanningen är ganska enkel, tyvärr.

Om inte S-ombuden vågar ställa krav på skarpa skrivningar (som att kräva en fjärde månad till vardera förälder efter att den tredje införts) så kommer absolut ingenting att hända.

Bättre lycka nästa gång.

Anders Lindberg

S-kongress for dummies

av Anders Lindberg

En partiordförandes första uppgift är att kunna lyssna till rörelsen.

Så sa Olof Palme i sitt avslutningsanförande på den socialdemokratiska partikongressen 4 oktober 1969. Rådet var Tage Erlanders och sammanfattar väl kärnan i socialdemokraternas organisationskultur: makten kommer underifrån, från de du representerar.

Det betyder att den verkliga makten inom Socialdemokraterna inte ligger hos Stefan Löfven utan hos partikongressen. Vi tänkte försöka reda ut vad kongressen är för filurer, varför de påstår att det inte finns några falanger och vem som egentligen bestämmer.

Vi börjar med falangerna, de som inte finns.

Här behövs det en färgnyckel, för att förstå var de står. Rosa ska läsas som höger, lila är mittenhöger/betongsossar, rött är mittenvänster, mörkt rött ska läsas som vänster (tryck på zoom för att se Stockholms kommun).

Klicka på respektive partidistrikt för en beskrivning.

I partihögkvarterets hiss på Sveavägen 68 står några rader av den store poeten Gunnar Ekelöf:

När min tid blir
skall jag ta min plats
på förligaste bänken
tills nästeman avlöser mig:
Då flyttas jag akteröver.

Den fina tanken är nog att människor ska sluta sina uppdrag i tid och lämna över makten till nästa generation. Detta händer dock inte så ofta vilket gör att ungefär samma människor sitter på ungefär samma stolar stora väldigt länge.

Det gör, på gott och ont, att oerhört mycket sitter i väggarna. Här är några av dessa eviga företeelser.

Verkställande utskottet, VU

VU är S verkliga maktcentrum. Benämns alltid ”det mäktiga VU”. Består av 15 personer, sju ordinarie och åtta ersättare. Att det är just åtta beror på att man utökade VU 2013 för att ge plats åt Urban Ahlin. Nu är Ahlin borta med posten är kvar.

LO:s ordförande är självskriven. VU brukade vara stabilt men sedan 2009 har det varit kaos. Då kom sex personer in som nyvalda – ett svårslaget rekord. 2011 rensades sen ”Monas folk” ut och Håkan Juholt valdes till ny ordförande. Carin Jämtin blev ny partisekreterare och valdes in med tre nya personer. På kongressen 2013 valdes fem nya, inklusive LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson.

Nu är det bara ett fyllnadsval som ska göras, Margot Wallström ska få Urban Ahlins plats, alltså den som egentligen inte fanns.

Ofta är även de adjungerade med på mötena. Där ingår de fyra ”sidoorganisationerna” SSU, S-studenter, Tro och Solidaritet och S-kvinnor. Nytt för i år är att även HBT-sossarna blir en sidoorganisation och blir adjungerade till VU.

Partistyrelsen, PS

Partistyrelsen har 33 ledamöter, varav sju är de ordinarie i VU. Partistyrelsen har även 15 ersättare. Där ingår även VU:s sju ersättare, alltså tillsammans 55 personer. Dessutom är en stor grupp adjungerade. Träffas enligt stadgarna minst fyra gånger per år.

Valberedningen

Ett krav för att leda valberedningens arbete var tidare att man hette Berit. Först Berit Andnor, sedan Berit Högman. Sedan 2013 finns en kongressvald valberedning som leds av Ilmar Reepalu.

26-manna

Här hittar vi försteombudsmännen från varje partidistrikt. I tjugoxexmanna har man av tradition diskuterat personfrågor och andra viktiga frågor både mellan och under kongressen. Är för organisationen på många sätt viktigare än partistyrelsen. tjugosexmanna träffas fem-sex gånger per år.

Redaktionsutskottet

På kongressen finns ett ”redaktionsutskott” dit man skickar frågor som det går att kompromissa ihop sig kring. Vid konflikter är det ett praktiskt sett att reda ut skillnader.

Temagrupper

Temagrupper hålls på fredagen och är ett forum där partistyrelsen känner av stämningar bland ombuden, kompromissar och löser blandade småkonflikter så diskussionen i själva kongressalen kan handla om de stora frågorna.

Delegationer

Varje partidistrikt har en delegation, från Gotlands 2 ombud till Skånes 35. Delegationen fördelar ansvar för olika frågor inom sig och förhandlar med andra delegationer och partistyrelsens föredragande.

Delegationerna har olika kongresskultur, vissa röstar helt enhetligt, andra som de vill. En erfaren, och möjligen något elak, kongressordförande jämförde en gång Stockholms läns delegation med en nordkoreansk danstrupp och Stockholm med en loppcirkus. När delegationerna satt bredvid varandra såg det väldigt roligt ut…

Regioner

Delegationerna samarbetar inom regioner som följer partiets indelning. Regionerna driver ofta kandidater och ibland frågor ihop.

Regionerna är ”Skogslänen” som är allt norr om Dalälven, ”Mälardalen” som är Östergötland, Sörmland, Uppland, Västmanland och Örebro, ”Väst” som är Västra Götaland plus Värmland och Halland, ”Skåne” som är… tja, Skåne. ”Stockholm” är Stockholms län och stad, ”Sydost” är Kalmar, Blekinge, Koronberg, Jönköping och Gotland.

Den tyngsta regionen är Skogslängen, eller ”skogen” med över 80 ombud.

Falanger

Det finns inga falanger, som sagt.

Detta är bisarrt nog sant, om man med ”falang” menar den typ av organiserade strukturer som finns i många socialdemokratiska partier runt om i världen.

Men det finns däremot stora skillnader i åsikter mellan olika partidistrikt, höger och vänster är i högsta grad levande. Släng in vinstfrågan, TTIP eller bråket om investeringar så kommer ombuden troligen fördela sig ungefär efter vår interaktiva karta ovan.

Kongress, mellankongress, extra kongress

Den ”riktiga” kongressen hålls nästa gång 2017. Det som börjar i dag är en kortare kongress med mer begränsat  tema, i detta fall jobb och folkrörelse. Denna kortform kallas ibland mellankongress men heter inte så enligt stadgarna.

På mellankongress kan partistyrelsen skjuta upp alla frågor som ligger utanför temat till den ”riktiga” kongressen vilken man också gjort med ett hundratal motioner.

Extra kongress kan utlysas vid speciella tillfällen som för att välja ny partiordförande.

Vem bestämmer?

Svaret är: det beror på. Är kongressen på gott humör bestämmer partiledningen, surnar den till kan vad som helst hända.

Traditionen är att partiledningen genomför de beslut som fattas. Argumentet att partikongressen beslutat något väger oerhört tungt vid en diskussion i riksdagsgruppen eller i regeringen.

Anders Lindberg

Den strategiska frågan om kollektivavtalen

av Ingvar Persson
IMG_0385
I Fränsta inte långt från Ö-vik gick de anställda i ett Callcenterföretag i strejk för att få kollektivavtal. Den svenska modellen bygger på att facken själva vill försvarar rätten till schysta villkor.

När fackförbundet Byggnads vice ordförande Lars Hildingsson fick frågan om Stefan Löfven inte borde ha kollat upp att det byggföretag han anlitade hade kollektivavtal fanns det bara ett svar att ge.

“Man bör ju alltid ställa frågan om kollektivavtal” sa Hildingsson, och det har han förstås rätt i. Särskilt när det gäller en statsminister och före detta fackförbundsordförande. Men ska sanningen fram är det egentligen en annan fråga som Hildingsson och alla andra försvarare av den svenska modellen med kollektivavtal borde ställa sig. Varför har inte Hildingssons region i Mellannorrland frågat Löfvens byggare om kollektivavtal? Det är nämligen så systemet är tänkt att fungera. Kollektivavtalen är en frivillig – nå ja, konflikträtten är också en förutsättning för modellen – överenskommelse mellan fack och arbetsgivare, och den kommer inte till av sig själv.

Kollektivavtal är inget de anställda får, det är något man kämpar sig till genom sitt fackförbund. Problemet är att i många branscher fungerar det inte längre. Att kollektivavtalen fortfarande täcker en så stor del av arbetsmarknaden beror till stor del på att arbetsgivarorganisationerna inte tappat medlemmar på samma sätt som facken. Det ger schysta villkor för de flesta, men inte för alla och framför allt inte i alla branscher. Småskalig byggverksamhet är absolut en verksamhet där kollektivavtalen inte längre styr villkoren.

Redan när jag för snart tio år sedan pratade med företrädare för Byggettan i Stockholm medgav att de inte längre betraktade villkoren på privatmarknaden som deras ansvar. Egenföretagare och bolag från andra länder gjorde det i praktiken omöjligt att hävda att det borde slutas avtal. Men byggbranschen är inte ensam. Samma problem finns i transportnäringen, i skogsbruket och på restauranger. Det finns exempel på nytänkande, som Hotell- och restaurangfackets system med Schysta Villkor-märkning av restauranger med avtal.

Märkningen ska göra avtalet till ett försäljningsargument. Men Hotell- och restaurang är undantaget. Det typiska är nog snarare att fackliga företrädare knyter näven i fickan och försöker försvara den terräng man fortfarande behärskar. Samt alltså att man hoppas att någon annan – till exempel statsministern eller kommunens upphandlingsenhet – ska lösa problemet.

Man bör ju, som Hildingsson uttrycker saken, alltid ställa frågan om kollektivavtal. Men den strategiska frågan återstår alltså. Hur ska facken samla mod och organisatorisk styrka för att väga kräva kollektivavtal, också till ett byggföretag utanför Ö-vik? Det är trots all inte statsministerns privatkonsumtion som ska rädda den svenska modellen på arbetsmarknaden.

Storvarslet i Lund: Sverige tappar i konkurrenskraft

av Daniel Swedin

Halva Sony Mobiles verksamhet i Lund försvinner. Det står klart sedan företaget i dag meddelat att 1 000 tjänster – både konsulter och anställda – får gå hem. Att just Lund drabbas så hårt sägs bero på att ett allt mer pressat Sony Mobile satsar på Japan och Östasien.

Motiven – som de anges i pressmeddelandet från företagsledningen – känner vi igen. Organisationen ska bli operationellt effektiv och snabbrörlig. Långsiktig lönsamhet ska skapas.

Personal är en belastning, de kostar pengar och det är förstås bättre att göra sig av med personal förr hellre än senare.

Sådan är kvartalskapitalismen, kan man ju säga.

– Det handlar inte om Lund, det handlar inte om regionen, det handlar om hur Sverige ska hävda sig som industrination, säger det socialdemokratiska kommunalrådet Anders Almgren.

Och så är det förstås.

När 1 000 människor mister sina jobb i Lund så försvagas oundvikligen Sveriges ställning som kunskapsnation inom mobilteknologin.

Seved Andersson, vice ordförande i Sveriges Ingenjörer säger i en TT-intervju att han inte tror att de medlemmar som nu förlorar jobben kommer att hitta nya arbeten i Lund.

– Nu krävs samarbete och krafttag så att det inte blir som när Astra Zeneca lade ner i Lund. I dag har ju Danmark gått om oss i life science-branschen, en bransch som tidigare tillmättes stora framtidsförhoppningar, säger Peter Larsson, samhällspolitisk direktör på Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

I Stockholm har vi en statsminister som arbetat hårt på bilden på sig själv som en person som förstår och bryr sig om industrins och näringslivets villkor. I slutet av februari tillsatte han ett råd vars uppgift det är att ”utveckla Sverige som innovationsnation och stärka Sveriges konkurrenskraft

Stefan Löfvens första stora utmaning är här nu.

Storvarslet i Lund bevisar att Sverige behöver en näringspolitik som förmår leverera trygghet och styrka.

Om M fäller Löfven – vad ska de göra sen?

av Anders Lindberg

Politik är att vilja, sa en gång Olof Palme. Men vad vill egentligen Moderaterna?

De lovade i valet att låta största block regera men lägger nu fram ett motförslag till Stefan Löfvens budget konstruerat så att Sverigedemokraterna får makt att fälla regeringen.

I går skrev jag en ledare om detta och uppmanade M att inte ge SD den makten utan istället själva lägga ner sina röster.

Jag tänkte här reflektera något över de svar jag fått från olika håll.

Kräver jag att oppositionen slutar driva sin politik?

Nej.

Men jag kräver att oppositionen tar ansvar för konsekvenserna av hur de röstar.

Om man är beredd att avsätta en regering måste man faktiskt kunna svara på vad man kommer att göra om man lyckas.

I sak har Moderaterna i princip tre möjligheter till parlamentarisk strategi.

1. Låta största block med Stefan Löfven i spetsen regera.

2. Svika sitt löfte till väljarna och själva regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

3. Tvinga fram nyval. Att döma av hur opinionsmätningarna ser ut är dock sannolikheten stor att väljarna tackar för visat intresse och väljer en riksdag med ungefär samma styrkeförhållanden. Sedan är vi tillbaka på ruta ett.

Oavsett vilken strategi M väljer är deras grundproblem det samma, M-C-FP-KD har färre röster i riksdagen än S-MP-V.

Det finns goda möjligheter för oppositionen att driva politik i sakfrågor. Men om man konstruerar sina förslag så att de kan fälla regeringen kan man inte samtidigt säga att man inte har något ansvar ifall man lyckas.

Det vore ett ansvarstagande i nivå med Ny Demokrati.

Är det oppositionens ansvar att regeringen sitter kvar trots värdelös politik, Bromma, Förbifart, osv?

Nej.

Men det är oppositionens ansvar att agera konsekvent om den ska betraktas som seriös. Man kan inte släppa fram Stefan Löfven som statsminister och sedan inte låta honom regera.

Man får välja antingen eller.

Dilemmat är även att om oppositionen inte har ett eget regeringsalternativ så kan den inte regera, bara skapa kaos. Frågan är då om deras väljare vill ha kaos eller om de vill att landet trots allt regeras.

Politiskt kaos har ett högt pris för svensk ekonomi, för jobben och välfärden. Det kan ta knäcken på den lilla konjunkturuppgång som nu börjar synas. Detta måste självklart ansvarstagande partier ta hänsyn till. De kan vara helt säkra på att deras väljare tar hänsyn till det.

Varför klagade jag inte på Mona Sahlin när hon la en budget med V och MP 2010?

För egen del började jag på Aftonbladet i december 2010 och missade nog den debatten.

Men oavsett detta är situationerna inte riktigt jämförbara. SD skulle aldrig rösta med Mona Sahlin, den rödgröna motionen var skrift i vatten, vilket alla visste.

Problemet med att de borgerliga partierna nu lägger en gemensam budgetmotion är att SD kan rösta igenom den, inget annat. Det problemet fanns inte 2010 men det finns i högsta grad idag.

Om M skulle lägga ner sina röster, visar det inte bara att SD är den enda oppositionen?

Inte mer än när M lade ner sina röster vid val av statsminister.

Varför tror jag inte på nyval?

Jag tror inte på tomma gester. Enligt de opinionsmätningar som finns skulle ett nyval inte ge regeringen majoritet utan leverera ungefär samma läge som idag. Det betyder det sämsta av två världar, först politiska kaos – sedan ingen lösning på de problem som utlyste krisen.

Det är ett politiskt klimat som påminner lite om det italienska, vilket jag personligen inte ser som en förebild.

Den mest intressanta frågan är nog ändå varför M med flera inte vill svara på frågan om vad de gör ifall de faktiskt lyckas fälla Stefan Löfven.

Vad vill de uppnå med detta?

Vad är deras nästa steg?

Och när jag ändå har er på tråden, vem blir i så fall allansens kandidat till statsminister?

Anders Lindberg

Nu har du tänkt fel om föräldraförsäkringen, Stefan Löfven

av Irene Wennemo

På söndagen flaggade Stefan Löfven äntligen för en tredje månad i föräldraförsäkringen. För alla de kongressombud som på partikongressen i Älvsjö 2009 röstade för en tredelning av föräldraförsäkringen – det vill säga att en del ska vara vikt till den ena föräldern, en till den andra föräldern och en för att användas fritt – kan det tyckas som en liten seger.

Men med tanke på hur ovillig den nuvarande ledningen för Socialdemokraterna har varit att prata om en ökad individualisering av föräldraförsäkringen är det ändå ett viktigt steg.
I TT-intervjun hävdade emellertid Stefan Löfven att han vill pröva en modell där en eventuellt ytterligare pappamånad kombineras med en ekonomisk kompensation för familjer som förlorar mycket pengar på om fler månader måste tas av den ene föräldern.

– Man måste också se att världen inte är svart eller vit, många familjer har det tufft, där den ene kanske tjänar 30 000 och den andra 20 000, ofta kvinnan, säger Löfven.
Den eller de som tänkt ut detta förslag verkar inte har tänkt till ordentligt. Förslaget skulle innebära att ersättningsnivån de facto blir högre för föräldrar med ojämställda inkomster än för de med jämställda.
Ett par där både föräldrarna tjänar lika mycket skulle inte få någon ekonomisk kompensation. De skulle få ut 80 procent i ersättning både två.

Par med ojämställda inkomster däremot, de behöver kompenseras. För att den med högst inkomster i dessa familjer inte ska ”drabbas” om denna tvingas vara hemma med sina barn behöver ersättningen, enligt Stefan Löfven, vara högre just för dem.

Att ge bättre ersättning till ojämställda familjer än till jämställda kan knappast vara feministisk politik. I bästa fall är det hela bara ett olyckligt missförstånd.

Föräldraförsäkringen är en fantastisk chans att få vara hemma med sina barn. Men som den är utformad i dag har den en tendens att konservera inkomstskillnader mellan kvinnor och män. Det är i samband med att barnen är små och kvinnan tar ut det mesta av ledigheten som inkomstgapet mellan kvinnor och män böjar öka.

En ökad individualisering är det enda som kan råda bot på detta. Men att koppla ihop det med en bonus till ojämställda föräldrar är faktiskt vansinnigt.

S vågar äntligen ifrågasätta Riksbankens mål

av Irene Wennemo

Plötsligt händer det. Idag säger Stefan Löfven till Reuters att man behöver se över Riksbankens inflationsmål. Allt sedan tidigt 1990-tal har detta mål varit en styråra för svenska penningpolitik. Riksbankens ränta har bara till syfte att hålla inflationen i schack.

Andra riksbanker som till exempel den amerikanska har också haft till mål att bidra till en hög sysselsättning. Aftonbladets ledarsida har sedan länge kritiserat detta ensidiga fokus. Under senare tid har allt fler blivit bekymrade över Riksbankens räntepolitik. Den välkända ekonomen Krugman dömde ut Riksbankschefen  Ingves och hans gelikar som sadomonetarister.

Den socialdemokratiska ledningen har dock stått upp för både Riksbankens självständighet och deras inflationsmål. Men nu har något hänt. I dag gick Löfven ut och sa att målet behöver ses över och möjligtvis behöver det komplettera med ett sysselsättningsmål.

Det är faktiskt det största som hänt inom svensk penningpolitik under de senaste tjugo åren. Den totala uppslutningen kring styrningen av Riksbanken har under trycket av deras dåliga måluppfyllelse brustit. Detta är det första viktiga steget mot en välkommen nyordning.

Sida 1 av 2
almedalen annie lööf arbetslöshet centerpartiet dagens lista eu flyktingar fredrik reinfeldt kristdemokraterna moderaterna Robert Nyberg satir serie skola socialdemokraterna stockholm sverigedemokraterna Vilgot vilgot på arbetslinjen vinst i välfärden
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB