Sedan ambassadör Stefan Eriksson blev utslängd från Vitryssland i början av augusti har han hållit tyst.

Inga intervjuer. Inga uttalanden.

Nu bryter han tystnaden.

Han gör det med en anekdot om en gåta som spridit sig på sociala medier i Vitryssland.

”Vad har Sony och Vitryssland gemensamt?”, undrar någon.

”De får numera båda klara sig utan Eriksson”, blir svaret.

Stefan Eriksson ler en smula när han återberättar historien.
Skrattade gjorde han inte den 1 augusti i år när han gick och plockade svamp i skogen utanför Västerås. En medarbetare ringde från ambassaden i Minsk och meddelade att regimen inte förlängt hans ackreditering. I praktiken slängt ut honom.

– Jag blev väldigt omtumlad, berättar Stefan Eriksson. Även om det inte kom helt oväntat för mig. Det hade kommit signaler från regimen om att det fanns missnöje med Sverige, med svensk politik och mig personligen.

Eriksson hade då tjänstgjort fyra år som ambassadör i Minsk men bott i landet i sju år.

Med din erfarenhet av hur Vitryssland fungerar, fattas ett sånt här beslut av diktatorn Alexander Lukasjenko personligen?

– Ja. Lukasjenko har öppet gjort utfall mot mig. Det står helt klart att beslutet fattades på hans nivå.

Han betonar att de diplomatiska förbindelserna inte är brutna. Den svenska ambassaden finns kvar. Den är inte stängd men där finns inte heller någon verksamhet.

Jag var en av många journalister som försökte få en intervju med Stefan Eriksson dagarna efter att den diplomatiska krisen exploderat. UD:s besked var att han inte var tillgänglig.

Eriksson förklarar att han avstod för att UD inte ytterligare ville riskera att reta upp Vitryssland men också för att han själv ville ligga lågt.

– Det var en kombination.

När ambassadören framträder på ett möte hos Folk och försvar i Gamla stan i Stockholm kan han inte säga säkert varför regimen kastade ut honom. Han ser tre samverkande orsaker.

– Sverige har länge fört en tydlig linje om mänskliga rättigheter och talat klarspråk om Vitryssland. Sverige är ett av de länder som mest aktivt bedrivit biståndspolitik. Tredje skälet är jag själv.

Stefan Eriksson berättar att han setts i sammanhang som inte alltid uppskattats av regimen. Som dagen efter presidentvalet 2010 som slutade med att åtta av tio oppositionskandidater hamnade i fängelse.

Eriksson blev uppringd på kvällen av en nära medarbetare till en av kandidaterna som misshandlats på ett torg mitt i stan.

– Jag åkte dit och hann fram för att se Vladimir Nekljajev ligga medvetslös på marken innan han fördes bort.

Eriksson fick också signaler om att regimen irriterade sig på att han la ner så mycket tid på att lära sig vitryska språket och vitrysk kultur.

– Man får en viss synlighet när man varit länge i landet. Irritationen från regimen läggs på hög. Till slut blir reaktionen att bestraffa.

Nalleaktionen – när en svensk pr-byrå illegalt flög in över Vitryssland och släppte flera hundra nallar över Minsk – gjorde inte saken bättre.

– Jag tror inte det var därför de kastade ut mig. Men det bidrog till att skapa en atmosfär som inte förbättrade bilden av Sverige. Det positiva med Nalleaktionen var att den satte Vitryssland på kartan.

I dag fortsätter Stefan Eriksson jobba med frågor om mänskliga rättigheter och Vitryssland på utrikesdepartementet i Stockholm. Han ser inte många positiva signaler.

– Parlamentsvalet den 23 september blev tyvärr inget trendbrott. Valet kan varken anses ha varit fritt eller rättvist. Någon opposition i vanlig mening kan inte existera. Snarare handlar det om dissidenter. Regimen har total kontroll på ett sätt som vi inte kan föreställa oss. Den som aktivt opponerar sig riskerar att mista sitt jobb eller sin studieplats.

Någon dag hoppas Stefan Eriksson att kunna återvända till Vitryssland. För att han ska kunna göra det som ambassadör måste Lukasjenko först försvinna.

Förhandlingar pågår om hur Sverige och Vitryssland ska reparera de diplomatiska förbindelserna.

– Hur det går vill jag inte säga något om i nuläget.