Av alla skäl jag hört till att inte ta emot några av de miljoner människor som flyr krig och konflikter i Mellanöstern och Afrika så är nog Japans det mest märkliga.

– Vi måste ta itu med våra egna utmaningar först, hävdar premiärminister Shinzo Abe.

Man kan onekligen säga att världens ledare har lite olika approach till flyktingkrisen i världen.

Självklart hänger det delvis samman med hur långt bort man rent fysiskt befinner sig från flyktingströmmen.

I Europa där minst 8 000 flyktingar knackar på dörren varje dag har man inget annat val än att hantera flyktingströmmen. Då kan man som Ungerns Viktor Orban bygga stängsel och använda tårgas eller som Angela Merkel öppna armarna. Eller någonting däremellan. Nu har i alla fall nästan alla EU:s 28 medlemsländer gått med på att ta emot flyktingar. Om några än motvilligt.

I länder längre bort kan man själv välja om man vill försöka hjälpa till eller inte.

USA sagt att man tar emot åtminstone 10 000. Inte mycket i förhållande till landets folkmängd men ändå en insats.

Om nu inte Donald Trump blir president och gör allvar av sitt löfte att skicka tillbaka alla till Syrien med motiveringen att de kan vara IS-terrorister.

De rika oljestaterna på arabiska halvön försöker köpa sig fria från ansvar. De ger generöst med donationer till UNHCR och andra hjälporganisationer men vägrar ta emot så mycket som en enda kvotflykting från samma FN-organs läger för syriska flyktingar. Detta trots att de talar samma språk och i många fall delar kultur och religion.

Saudiarabien och Gulfstaterna vill inte ge någon flyktingstatus eftersom det innebär att personen i så fall får rättigheter. Dessa länder inhemska ekonomier är uppbyggda på billig arbetskraft som under slavliknande förhållanden städar, lagar mat, bygger hus och gör allt annat som de stenrika araberna inte vill göra själva.

Att då plötsligt ta in flyktingar som skulle få asyl skulle störa hela upplägget.

Japan är ett av världens rikaste länder även om dess ekonomi nyligen puttades ner av Kina till världens tredje största.

Med andra ord vore det naturligt för Japan att i det akuta läge som nu råder visa en viss generositet och vilja att ta ansvar i en svår situation.

Därför kom premiärminister Shinzo Abes uttalande under FN:s pågående generalförsamling som lite av en kalldusch.

– Det finns många saker vi behöver göra innan vi tar emot flyktingar, löd hans besked på en presskonferens.

Många menar att Japan som har en åldrande befolkning och på sikt behöver arbetskraft utifrån, skulle tjäna på att ta emot flyktingar som ofta är unga människor.

Abes uppfattning är istället att Japan bör lösa detta problem genom att se till att öka sina födelsetal. Först efter detta kan det bli aktuellt att ta emot flyktingar. Det vill säga långt in i en avlägsen framtid.

Sanningen är nog snarare att Japan är ett väldigt homogent samhälle där stora grupper av utlänningar inte är välkomna.

Jag tillbringade nyligen tio dagar i Japan. Bortsett från västerländska turister såg jag nästan inga invandrare alls. Japanerna vill att det fortsatt ska vara så.

Inte minst den konservative och nationalistiske Abe.

Förra året gav Japan asyl till elva flyktingar av de totalt 5 000 som ansökte. Plötsligt framstår det forna Östeuropa som rent flyktingvänliga.

Japan gör istället som de oljerika. Man köper sig fria från ansvar.

Samtidigt som Abe fällde sina kommentarer om varför Japan inte vill ta emot flyktingar meddelade han att landet bidrar med 12 miljarder kronor i akut nödhjälp till flyktingar.

Välkommet, givetvis. Men hur ska övriga världen kunna förmås ta emot flyktingar när ett antal rika länder vägrar med diffusa och själviska motiveringar?