• Sverige skulle få världens bästa polis: en synlig, brottsbekämpande styrka som skulle lösa fler brott och göra människor tryggare.
• Under sex år satsade regeringen hundratals miljoner kronor och förstärkte kåren med 3 000 poliser.
• I fem veckor har vi granskat polisen och satsningen.
• Frågan var:  Hur de sköter sitt jobb?

Aftonbladets granskning avslöjar

• Fler poliser löser färre brott.
• En jakt på mål och statistik i stället för fler lösta brott.
• En farligt underbemannad ordningspolis som inte hinner rycka ut på alla larm.
• Poliser som känner sig tvingade att ta till fusk för att klara målen.
• Rädda och uppgivna poliser som inte vågar kritisera sin arbetsgivare öppet.
• Högar av polisanmälningar som skrivs av utan åtgärd.

Övergivna av polisen

Lina Andersson, 19, Håkan Jarmar, 66, och Christer, 52, är bara några av de tusentals människor som hört av sig till Afton­bladets Polisgranskning.

De är alla offer för allvarliga brott.

De har alla larmat polisen.

Utan att få hjälp.

 

Ängelholm, en lördagsnatt för snart ett år sedan.

En 20-årig man har just skjutsat hem Lina Andersson och hennes vän från en fest. Han följer Lina in i sovrummet och lägger sig intill henne i sängen. Lina slår och skriker för att få bort hans händer från sin kropp.

Men mannen ger sig inte.

Dagen efter ringer hon polisen i Båstad. På måndagen skrivs ärendet av.

 

I en lånad lägenhet på hem­­lig ort bor Christer, 52. Han har svårt att berätta, rösten stockar sig, kroppen skakar.

Det senaste året har han pressats på en halv miljon kronor, tvingats fly hem och familj, fått en pistol intryckt i sin mun och fått veta att han ska dö.

Nu vågar han sig knappt ut.

För ett år sedan hamnade han i bråk med två män på sitt arbete. De var stökiga och han kände sig tvungen att säga i från. Männen avskedades.

Då började Christers helvetesresa mot okänd ort. Han visar oss några av hotbreven. Där står att han har bråkat med fel personer, han ska invalidiseras och de vet var hans fru bor.

Christer vände sig till polisen. Utredarna fick hotbreven. Christer beskrev och pekade ut dem han ansåg vara skyldiga.

Hos polisen hände ingenting.

 

Håkan Jarmar, 66, frös till is till när han öppnade ytterdörren till villan i Älvsjö en måndagsmorgon för några veckor sedan.

– Det första jag såg var en massa bajs.

På garageuppfarten låg en dunk med avföring, ett par flaskor svart sprejfärg och en handske. På fasaden, Håkans röda bil och ytterdörren hade någon sprejat hotfulla meddelanden.

Håkan blev rädd.

– Jag bor ju helt ensam i huset.

Han tog bilen till Västberga polisstation. Han skulle komma att återvända dit ytterligare tre gånger samma vecka.

 

Linas anmälan nådde familjevåldsenheten vid Helsingborgspolisen på måndagen. Där fanns hennes noggranna redogörelse som skulle hjälpa polisen att hitta mannen hon an­mält.

På eftermiddagen var ärendet avskrivet:

”Brist på spaningsuppslag”, löd motiveringen.

Lina orkar inte själv prata om våldtäktsförsöket. Hennes pappa Karl Andersson berättar:

– Polisen hade inte lyft luren, inte ringt ett enda vittne. Men det var flera som hörde Lina eftersom hon skrek som en stucken gris.

Karl ville hjälpa till, fånga mannen som gjort hans dotter illa.

– Till slut fick jag napp på den bilverkstad där hans bil var servad.

Karl fick fram mannens namn och adress.

Allt gav han till polisen.

På Herrängsvägen i Älvsjö väntade Håkan på poliser som aldrig kom.

Fyra nätter återvände gärningsmannen. Huset vandaliserades med nya hotfulla meddelanden och avföring.

När Håkan för fjärde gången åkte till polisstationen fick han rådet att städa: slänga dunkarna och sprejflaskorna som den skyldige lämnat kvar.

– De var inte intresserade av att ens försöka hjälpa mig.

 

Christers upprepade anmälningar om dödshot hamnade i en hög på polisstationen. Den 27 januari förra året lades ärendet ner. Christer fick inget veta.

Utredaren Niclas Abrahamsson höll aldrig några förhör med de utpekade männen.

 

När vi granskar fallen inträffar något märkligt:

Poliserna backar. I varenda fall.

Christer som kämpat i över ett år för att få polisens hjälp, får uppleva att hans nedlagda ärende tas upp igen.

– Vi har gjort fel. Och det måste vi naturligtvis försöka rätta till, säger Pia Kling, kommissarie på länskriminalpolisen.

Håkan som vakat natt efter natt, rädd för vad hans plågoande ska ta sig till, får plötsligt besök av Västbergapolisen och polismästare Leif Jennekvist erkänner misstaget.

– Nu ska Håkan få hjälp, lovar Leif Jennekvist.

Lina Andersson får upprättelse och den 20-årige mannen som hennes pappa Karl själv har spårat upp är nu dömd till tio månaders fängelse.

Ulf Åkerstedt, biträdande chef på kriminalen­heten i Helsingborg, beklagar situationen. Han har startat en internutredning:

– De tittar på om beslutsfattaren begått några fel, säger han.

 

Det här är bara tre av tusentals berättelser vi fått från människor som anmält allvarliga brott de utsatts för och som polisen skrivit av utan att en enda åtgärd vidtagits.

Hur många människor har drabbas av samma sak?

Ingen vet.

Det vi vet är att det ligger tiotusentals liknande anmälningar i polisens utredningshögar.

Det är sant att utredningstiden har krympt från 47 till 38 dagar de senaste tre åren.

Det är också sant att varje polis inte löser fler brott.

Fotnot: Christer är ett påhittat namn. Domen mot Linas gärningsman är överklagad.

Josefin Sköld

Martin Ekelund

Peter Wixtröm (foto) 

En polis löser 11 brott per år

Sverige har aldrig haft så många poliser som i dag.

Årsskiftet 2011 var totalt 20 398 poliser anställda vid myndigheten, drygt 3 000 fler än 2005.

Men statistiken visar att fler poliser löser färre brott:

• 2005 löste varje polis tolv brott per år.
• I dag, efter flera år av stora resurstillskott, löser varje polis elva brott per år.
• Andelen faktiskt uppklarade brott ligger i dag fortfarande på samma nivå som år 2005: strax över 16 procent.
• Bäst i landet på att lösa brott är Gävleborg, sämst är Västmanland.
• Myndig­hetens årsredovisning visar att tiden det tar att behandla ett ärende har minskat från 47 till 38 dagar de senaste tre åren.
• Högarna med öppna ärenden på utredarnas bord har också minskat.
• Aftonbladets granskning visar dock att antalet nedlagda utredningar är många. Poliser, chefer och utredare från hela landet, vittnar om utredningar som skrivs av allt för lättvindligt.
• Riksrevisionens rapport från december 2011 konstaterar samma sak.