Ligan har gått in i sitt mest avgörande skede. Det är den här veckan som allt ska avgöras.
Det har varit så många svängningar senaste tiden, så många lag inblandade i slag om titeln, fjärdeplatsen och nedflyttning att det än en gång bevisat Premier Leagues förmåga att engagera och förgylla.
Vem kunde se framför sig hur Vincent Kompany gör ett pojklagsmisstag och skänker segern till Liverpool?
Vem kunde se framför sig hur den så fokuserade Steven Gerrard halkar och bjussar Chelsea på 1–0-målet på Anfield?
Vem kunde se framför sig hur Sunderland skulle kravla sig upp från ett minst sagt kämpigt läge, kryssa borta mot Man City och vinna borta mot Chelsea?
Det finns så oerhört mycket att avhandla. Cardiff! Fulham! Sunderland, så klart, Norwich som sprattlade till och såg till att hoppet lever, Arsenal som återigen säkrade i Champions League-plats, Louis van Gaal som är på väg att ta över Manchester United. Min kollega Kristopher Karlsson skrev en relevant text om Liverpool idag, som tangerade min känsla: Titeln betyder mer för folket i Liverpool än för några andra fans.

Samtidigt som säsongen når sitt klimax har jag själv inte kunnat toppa formen på samma sätt som Connor Wickham.
Ni har säkert hört/läst rapporterna om rekordhalter av björkpollen i luften och mig har det drabbat värre än tidigare år. Senaste veckorna har jag varit fullständigt däckad. Sömnbrist, snuva, hosta, bultande huvudvärk har medfört att det har varit svårt att göra det som borde ha gjorts i ligaspurten.
Imorgon ska jag få den där okända allergisprutan som jag ofta fick när jag var yngre. Jag håller alla tummar för att den är snabbverkande för den här veckan glöder PL och sedan finns det massor att ta tag i i form av säsongssummeringar.
Det vore oerhört frustrerande att inte vara kapabel att lägga lika mycket energi på 50-rankningen och laganalyserna som tidigare år.
Jag behöver ingen sympati – det finns alltid de som har det värre – men nu vet ni varför bloggen inte gasat upp när den borde ha gjort det.