Arkiv för kategori Tottenham Hotspur

- Sida 1 av 10

Först frälsare – nu är Mchitarjan Mourinhos huvudvärk

av Kalle Karlsson

Först blev han lösningen på Manchester Uniteds alla offensiva problem.
Nu blir han José Mourinhos stora huvudvärk.
Henrich Mchitarjan kommer att saknas kommande veckorna.

Henrich Mchitarjan köptes till Manchester United i somras. Profilvärvningar som Paul Pogba och Zlatan Ibrahimovic fick förstås de största rubrikerna, men det var ingen tvekan om att investeringen på cirka 30 miljoner pund var ett statement. Henrich Mchitarjan var kanske Bundesligas bästa spelare förra säsongen och han valde också att lämna ett lag som skulle spela Champions League för ett som inte skulle göra det.
Förväntningarna var stora på poängmaskinen som vann assistligan i tyska ligan ifjol. Men starten i England blev allt annat än lyckad.
När säsongen startade var han förpassad till bänken. När han väl fick chansen i startelvan – i det haussade derbyt hemma mot Manchester City – var han sämst på plan och blev utbytt i paus.
Efter den svaga insatsen dröjde det till 3 november innan Mchitarjan spelade en minut igen. José Mourinho hävdade kryptiskt att spelaren ”inte var skadad, men inte heller matchfit”.

Skulle han bli en ny Shinji Kagawa? Japanen anslöt också till Manchester United från Dortmund med bra rykte, som sedan blev tilltufsat när han inte lyckades etablera sig i Premier League. Ja, fram till alldeles nyss så det ut så. Men hemmamötet med Feyenoord blev vändningen. Mchitarjan fick chansen i startlevan och övertygade. Sedan dess har formkurvan pekat spikrakt uppåt. I veckan kom första målet i den nya klubben i Europa League mot Zorja Luhansk. Idag mot Tottenham blev han matchvinnare med segermålet (1–0) i den första halvleken.
Fullträffen var vacker där han dunkade upp bollen i nättaket, men det som verkligen har blivit tydligt de senaste veckorna är att Manchester United blivit så mycket rappare och rörligare med Mchitarjan i elvan.
Han har egenskaper som ingen annan i truppen. Mata har samma (eller ännu mer) kreativitet, men saknar fart. Anthony Martial och Marcus Rashford har samma (eller ännu mer) fart, men saknar beslutsfattande. Mchitarjan har lite av varje och därför har han blivit så nyttig.

José Mourinho har med rätta fått viss kritik för hanteringen av Mchitarjan. Portugisen måste ha varit mäkta nöjd nu när han fått effekt av att återinstallera 27-åringen i elvan. Därför lär han ha blivit lika besviken när Henrich Mchitarjan fick bäras ut på bår i slutet av matchen. Mittfältaren tacklades av Danny Rose, foten vek sig och jag skulle gissa att det handlar om några uttänjda ledband. Hur länge han blir borta återstår att se, men han kommer att vara saknad då han gett en speed och ett djupledshot som laget tidigare sökt efter.

José Mourinho fick tre efterlängtade poäng, men det var mot ett förvånansvärt uddlöst Tottenham. Jag hade hoppats på en high-pressing-fest mellan två lag som kliver högt och stressar. Men det blev inte så högt tempo som jag hade trott, mest på grund av att Tottenham gick på tomgång. Harry Kane var påtagligt svag och plockades bort av planens spelare Marcos Rojo.
Spurs skapade inte mycket i andra halvlek då man borde ha jagat kvittering.
I det läget framstod Marouane Fellaini som Tottenhams största hopp. Belgaren fick värma upp och möttes först av burop från hemmaläktarna innan de övergick i diplomatiska applåder. Fellaini, inte populär efter det katastrofala inhoppet mot Everton, kom inte in på planen förrän i 97:e minuten och då var det för sent.

Spurs hör hemma i titelstriden

av Kalle Karlsson

Det sades att Tottenham skulle få svårt att upprepa fjolårets succésäsong. Nu kan de istället överträffa den.
Segern mot Manchester City visar att Spurs hör hemma i titelstriden.

På förhand var det här ett hyperintressant möte. Mauricio Pochettino har gjort ett beundransvärt arbete med Spurs under sina två år i klubben. Den Marcelo Bielsa-inspirerade managern bygger sin spelfilosofi på samma typ av principer som vi förknippar med Pep Guardiola. Hög press. Bollinnehav. Proaktiv fotboll snarare än reaktiv.
På söndagen väntade Tottenhams tuffaste test hittills i Premier League under Pochettino: Manchester City, Pep Guardiolas obesegrade Manchester City, hemma på White Hart Lane.
Vi kan slå fast att de klarade den utmaningen med bravur.

Manchester Citys segerrad skrämde inte Tottenham. De övergav inte sin identitet och lämnade över initiativet. Istället mönstrade Pochettino ett 4-1-4-1 med den väldige Victor Wanyama som ensam defensiv mittfältare. Två offensiva mittfältare gav möjligheten att få bättre effekt i presspelet. Och Spurs tog sannerligen rygg på både Swansea och Celtic som pressat Manchester City och gjort det framgångsrikt.
Matchinledningen tillhörde därför Tottenham. Visst, första målet till 1–0 i nionde minuten var en jättebjudning som vi kan sätta helt och hållet på Aleksandar Kolarovs konto.
Men Spurs hade fler chanser. Formstarke Heung-Min Son, som valdes framför Vincent Janssen, sprang oavbrutet och ofta kom han till avslutslägen.
När 2–0 kom i slutet av halvleken var det frukten av Tottenhams rörliga, finurliga anfallsspel. Heung-Min Son hittade Dele Alli som satte bollen i hörnet.

Det var aldrig Manchester Citys match. Sergio Agüero prickade stolpen i andra halvlekens inledning och det var en livlina som hade behövt för att göra den här tillställningen spännande.
Tottenham hade råd att missa en straffspark (Erik Lamela) och ändå ro matchen i land tämligen komfortabelt. City ägde bollen i andra halvlek, men de fick inte till något konstant tryck. Delvis för att Tottenham fortfarande hade krafter för att pressa och stressa dem till misstag, om än med lägre utgångspositioner. Men mest tack vare att Toby Alderweireld & Co i backlinjen agerade så förtroendeingivande.
Skulle City skapa chanser, då behövde de i princip göra allt rätt.
Tottenham gjorde det mesta rätt och det bästa betyget man kan ge dem är att det inte märktes att Harry Kane saknades.

***
Manchester City hade stora problem att hitta rätt i den här matchen. Det handlade mest om att Tottenham var berett att springa ihjäl sig i presspelet, men också för att för många spelare inte nådde upp o normal kapacitet. Raheem Sterling lyckades inte med mycket. Jesús Navas blir för begränsad i den här typen av matcher och valet att starta Fernando på mittfältet kan ifrågasättas när City så tydligt såg ut att sakna Ilkay Gündogans lugn och passningsfötter.
Kevin De Bruyne saknades enormt och Pep Guardiola tackar nog högre makter för att landslagsuppehållet kom lägligt för en gångs skull.
City var inte sig likt mot Celtic och de var inte sig likt idag mot Tottenham.
Snedsteg i arbetet eller en trend? Det återstår att se.

Nedräkning, del 15 – Tottenham

av Kalle Karlsson

Förra säsongen var en gigantisk framgång för Tottenham. Nu står klubben inför en ”vägskälssäsong”.

Hade någon vid den här tiden förra året sagt att Tottenham skulle hota om ligatiteln framme i april hade få trott det. Att ens påstå att Spurs skulle ta en topp fyra-placering var att sticka ut hakan.
Men det var precis vad om skedde.
Mauricio Pochettino byggde vidare på sitt unga material, fick in en guldklimp i Dele Alli, omskolade Eric Dier till en sittande mittfältare av klass och fick ytterbackarna Kyle Walker och Danny Rose att äntligen bidra med mer än de orsakade.
Resultatet var uppseendeväckande. Tottenham låg i toppen hela säsongen och det var först på upploppet som laget tappade fart och Leicester kunde sprinta iväg med titeln.
Det sista minnet från säsongen är den pinsamma 1–5-förlusten borta mot Newcastle. Även om det debaclet lämnade en bitter eftersmak var det en positivt säsong där Tottenham åter tagit sig till Champions League.

I sommar var risken att Mauricio Pochettinos gäng skulle brytas upp små. Harry Kane är en klubbsymbol och det är tveksamt om någon engelsk klubb klarar att köpa loss honom. Dele Alli var attraktiv på marknaden, men ännu inte etablerad och förmodligen tillräckligt klok för att förstå att han mår bäst av ett år till i Spurs.
Men nästa år om Tottenham inte säkrar fortsatt spel i Champions League? Då kan läget vara annorlunda. Då kan ett Real Madrid mycket väl ställa in siktet på Dele Alli och handplocka supertalangen.
Därför är det nu Spurs ska ta nästa steg som nyblivet topplag. Etablera sig som titelkandidat och slå vakt om sina juveler.

Det finns saker som talar för att Spurs ska upprepa eller till och med överträffa bedriften från ifjol.
För det första har Pochettino ligans yngsta lag. Tiden talar för hans spelare. Det finns fortfarande oförlöst potential hos Christian Eriksen, Erik Lamela, Eric Dier, Dele Alli och, för den delen, Harry Kane.
För det andra har Spurs åtgärdat två av områdena som behövde åtgärdas. Victor Wanyama har gett nödvändig bredd och backup på centrala mittfältet. Vincent Janssen har kommit in som anfallsvikarie och det bör lätta pressen på Harry Kane något.
För det tredje sätter jag stor tilltro till Mauricio Pochettino. ”Ligans bäste manager”, hävdade Alex Ferguson förra säsongen och det säger en del.

Det som talar emot Spurs är att Champions League-spelet kommer att testa truppen på ett annat sätt. Mauricio Pochettinos lag brukar av tradition dräneras på kraft i slutet av säsongen eftersom han praktiserar ett krävande presspel.
Dessutom fanns det exempel på att lag läste Tottenham mot slutet av förra säsongen, bland annat West Bromwich där managern Tony Pulis lät sina ytterbackar markeringsspel för att stänga Spurs centrerande yttrar (leta i bloggen arkiv så hittar ni en deltajerad analys).
Har Mauricio Pochettino fler idéer, fler angreppssätt? Jag tror det.
Men även om Spurs är hyperspännande på pappret skulle det förvåna mig om de tar titeln redan den här säsongen.
Att säkra fortsatt Champions League-spel känns som en rimlig målsättning.

Tänkbar startelva:
Lloris – Walker, Alderweireld, Vertonghen, Rose – Dier, Dembélé – Lamela, Alli, Eriksen – Kane.
Nyckelspelare: Harry Kane.
Håll ögonen på: Christian Eriksen.

Nyförvärv:
Vincent Janssen – AZ Alkmaar, £18.6m
Victor Wanyama – Southampton, £11m

Förluster:
Federico Fazio – Roma, Loan
Grant Ward – Ipswich, £0.7m
Christopher Paul – QPR, free
Filip Lesniak – Slovan Liberec, loan
Emmanuel Sonupe – released
Alex Pritchard – Norwich, £9m

Antiklimax på slutdagen

av Kalle Karlsson

Vilket antiklimax.
Sista omgången brukar alltid bjuda på ett raffinerat drama. Nu blev det högdramatiskt före avspark när ett misstänkt föremål hittades på Old Trafford och matchen Manchester United-Bournemouth blev uppskjuten.
På planen blev det den mest avslagna sista omgången jag kan minnas.

Det brukar ju alltid brinna någonstans i tabellen. Nu var slaget i botten – i mina ögon det allra mest kittlande på slutdagen – avgjort. Så vi behövde skrämma upp det lilla som gick att skrämma upp. Till slut var ingenting kvar.
Vi börjar med slaget om fjärdeplatsen som aldrig blev något slag.
Läget var detta inför avspark:
Manchester City behövde ett kryss borta mot Swansea för att säkra sin fjärdeplats. Manchester United behövde vinna hemma mot Bournemouth för att överhuvudtaget ha chansen.
Men det blev ingen seger. Det blev ingen match alls.
En halvtimme före avspark hittades ett ”misstänkt föremål” och arenan fick utrymmas. Avspark sköts fram 45 minuter. Sedan kom beskedet att matchen inte skulle spelas alls.
Snopet värre.

Vi fick inte se Louis van Gaals misslyckande fullbordas. Istället fick vi se Old Trafford tömmas på folk och den första Premier League-match som blivit uppskjuten på grund av bombhot.
Nu blir det en betydelselös match som ska spelas, någon gång, på något sätt, för att tabellen ska bli komplett. Men inte för att det betyder ett skvatt, bara för att det ska göras.
Manchester City gjorde som väntat jobbet borta mot Swansea och säkrade sin CL-biljett. De tog ledningen med 0–1 tidigt i matchen och även om Swansea kvitterade i slutet av första halvlek kändes det kontrollerat hela andra halvlek. Manuel Pellegrini går med hedern i behåll.
Det är mer än man kan säga om Louis van Gaal.
Jag är chockad över att det ens diskuteras om holländaren ska få fortsätta efter sitt monumentala fiasko. Efter att ha spenderat miljarder kronor på nya spelare har Man United fortfarande ett mediokert lag på banan vecka efter vecka. Jag utgår från att van Gaal får sparken nu. En FA-cuptitel kan inte förändra känslan av att han har misslyckats kapitalt.

Så till slaget om andraplatsen. Det är ingen jättegrej i vanliga fall, men nu stod det mellan Tottenham och Arsenal och känner man till historien och rivaliteten mellan dessa klubbar vet man att det här var en prestigekamp.
Arsenals fans har varit öppet kritiska till Arsène Wenger och skulle Arsenal hamna efter Tottenham hade den kritiken nått orkanstyrka.
Spurs hade fram till idag slutat efter Arsenal i tabellen 20 år i rad. Gunnersfansen firar St Totteringham’s day varje vår då Tottenham teoretiskt inte längre kan sluta före Arsenal i ligan. Den här säsongen har det mesta pekat på att den dagen inte skulle inträffa. Spurs har slagits om titeln och fram till för ett par veckor sedan var Arsenal en rejäl bit efter.
Men Tottenham har avslutat säsongen likblekt. De har inte vunnit på de fyra sista omgångarna och deras insats idag utstrålade inte precis att spelarna tog fighten om andraplatsen på liv och död.
Tottenham föll borta mot Newcastle – som redan åkt ur ligan – med 1–5. 1–5! Efter att Newcastle reducerats till tio man gjorde Newcastle (!) tre mål.
Det var en pinsam avslutning på en annars stark Tottenhamsäsong.

Glad att fotbollsvärlden fick uppleva den här sensationen

av Kalle Karlsson

Den stora, ofattbara skrällen är ett faktum.
Leicester City har vunnit Premier League.
Leicester Fucking City har vunnit Premier League.
Det har inte sjunkit in än för mig. Det kommer dröja innan det gör det.  

När Danmark hade fullbordat en av fotbolls-Europas största skrällar någonsin genom att vinna EM 1992 var Sven-Göran Eriksson mållös. Svennis var expert på den tiden i SVT. Efter att Danmark besegrat Tyskland i finalen på Ullevi med 2–0 sa Svennis:
– Man ska kalla sig expert. Jag har aldrig trott på Danmark. Inte i någon match.
Ungefär så har det känts under den här säsongen med Leicester City.
Jag har inte trott på dem som titelkandidat förrän en bit in i februari. Och när de väl ledde ligan och hade besegrat Manchester City på bortaplan var det ändå svårt att vänja sig vid tanken att Leicester City skulle vinna ligan.

Jag trodde knappast på Leicester inför säsongen.
Visst, de avslutade förra säsongen fantastiskt, men sedan hände det ju så mycket innan försäsongsträningen ens hade börjat. Den pinsamma pr-turnén som slutade med skandal och att managern Nigel Pearson lämnade sin post.
Claudio Ranieri kom in och nog rådde det ett frågetecken kring den sympatiske italienaren vars senaste uppdrag var ett totalfiasko i Grekland.
Jag trodde inte på Leicester när laget efter den tredje omgången. Då hade Leicester vunnit de två första omgångarna och sedan kryssat mot Tottenham. Men de var ju så försiktiga, de parkerade ju i princip bussen hemma mot Spurs i tredje omgången. Det här kan aldrig hålla över en säsong, tänkte jag.
Jag trodde inte på Leicester när de skulle in i slutet av november och den tuffa decembermånaden. Då väntade möten med Manchester United, Chelsea, Everton, Liverpool, Manchester City. Det är då luftslottet börjar raseras. Det är då skadorna kommer och verkligheten kommer ikapp.
Visserligen var jag en av de första som slog fast att Leicester kommer ta en Champions League-plats, det kände jag före jul när de klarat av så många toppmatcher helskinnade.
Men titelkandidat? Nej, jag kunde inte se att det skulle ske.
Jag trodde inte på Leicester efter förlusten i slutsekunderna mot Arsenal i februari. Då var Gunners hack i häl och den besvikelsen hade kunnat sätta sina spår. Men hos Leicester – det mentalt starkaste laget i ligan – satte det inga spår alls. Från den dagen förlorade de ingen match innan titeln var klar och Jamie Vardys party hade spårat ur.
Verkligheten har aldrig kommit ikapp Leicester City.

Den här sortens skrällar – den största i fotbollshistorien – är ju sådant vi drömmer och skojar om, men som aldrig inträffar.
Nu är det enkelt att förklara Leicesters succé med att de har klasspelare som Riyad Mahrez, N’Golo Kanté, Danny Drinkwater, Kasper Schmeichel och Jamie Vardy. Men om vi sagt det i början av augusti? Alla hade avfärdat det.
”Bra spelare, visst, men vinna Premier League?! Aldrig. Finns inte på kartan”.
Leicester City har inte bara ritat om kartan i England.
De har ritat om kartor för hela fotbollsvärlden faktiskt.
Ingen kan längre peka på att konkurrenter har större budget, att något är avgjort på förhand. Nu kanske fler underdogs ser sin chans och vågar tro på det omöjliga.
Leicester City har inte haft i närheten av samma pengar som toppklubbarna, men de har arbetat smartast, jobbat hårdast och agerat klokast. Ta bara det faktum att de har haft vilodag varje onsdag och därigenom undvikit skador på ett remarkabelt sätt. Fler kommer garanterat titta på det och ta efter.

För några dagar sedan diskuterade jag Leicester med en fotbollsvän. Jag skänkte en tanke åt supportern som i tjugo års tid lagt 20 pund på Leicester som ligavinnare. Men just i år hade han glömt bort det. Så han struntade i det.
Och gick miste om 100 000 pund.
Men så sköt en annan vän, som håller på Newcastle in:
”Jag hade inte brytt mig om pengarna. Bara att få uppleva en så här osannolik titel så hade det varit värt att gå miste om 1,3 miljoner”.
Och nånstans där landar vi nog.
Leicester Citys supportrar har minnen att leva på för resten av sina liv. En regnig tisdag om ett år, två år, tjugotvå år, kan de tänka tillbaka på säsongen när allt gick rätt. När de levde drömmen och verkligheten aldrig hann ikapp innan säsongen var slut och Claudio Ranieri hade lyft PL-bucklan.
Vi andra har också vackra minnen av den här säsongen. Jag är glad över att jag fick följa den här supersensationen på avstånd.
Jag är inte säker på att man får uppleva det igen under min livstid.

***
Matchen idag var en symbolbild av hur Leicester har glidit fram till den här osannolika titeln när de andra topplagen har diskvalificerat sig själva.
Tottenham ledde med 2–0 idag borta mot Chelsea, men tappade till 2–2 och var påtagligt övertända. Matchen spårade ur, mycket på grund av att domaren Mark Clattenburg inte satte nivån direkt. Mousa Dembélé (petade Diego Costa i ögat) och Erik Lamela (trampade på Cesc Fàbregas hans) lär få straff i efterhand.
Kul att se att Eden Hazard var på humör och svarade för ett klassmål. Han har kanske hittat formen lagom till EM?
Tottenham tappade huvudet idag, men de ska givetvis vara stolta över sin säsong. De kommer sluta på andra plats och det är ett gigantiskt framsteg. Får de bygga vidare på det här laget – och det lär de få – är de en av favoriterna nästa säsong.

Analys: Receptet för att stoppa Tottenham: Sexbackslinje!

av Kalle Karlsson

Få lag har lyckats neutralisera Tottenham senaste tiden.
Hur skulle Tony Pulis matchplan se ut? Trebackslinje, fyrbackslinje, fembackslinje?
Svaret: Sexbackslinje!

Tottenham hade chansen att sätta press på Leicester igår genom seger i måndagsmatchen mot West Bromwich hemma på White Hart Lane.
På förhand talade det mesta för en planenlig seger. Dels har Spurs krossat allt motstånd senaste veckorna, dels ligger West Bromwich på ”säker mark” i tabellen och har egentligen ingen större ”belöning” att spela för i sista omgångarna.
Men West Bromwich är inte som andra lag på den undre halvan.
West Bromwich tränas av Tony Pulis och han är och förblir en mästare på att organisera försvarsspel.

Utmaningen med att möta Tottenham den här säsongen har inte bara varit att hantera det faktum att Mauricio Pochettino har en uppsjö av potentiella matchvinnare, från frisparksspecialisten Christian Eriksen till lojale universalanfallaren Harry Kane.
Nej, svårigheten har även varit att hantera Spurs asymmetriska spelsystem där yttrarna Christian Eriksen och Erik Lamela vandrar inåt i plan och där ytterbackarna Danny Rose och Kyle Walker istället står för spelbredden och agerar som traditionella wingspelare. För motståndarna skapar det vad som på handbollsspråk hade kallats ”räknefel” centralt i plan och det skapar korridorer längs kanterna som är väldigt svåra att täcka.
Jag kan inte minnas att jag sett något lag som, rent taktiskt, kunnat hantera denna problematik på ett bra sätt. Men jag hade mina förhoppningar på WBA.
Och, jodå, Tony Pulis hade gjort sin läxa.
West Bromwich täppte igen defensivt och Tottenham, som har så många vapen i sin offensiva arsenal, hade svårt att hitta vägar framåt. Visst behövdes det lite marginaler ibland som när Boaz Myhill svarade för en reflexräddning och bollen träffade insidan av stolpen. Men den chansen var också en av få som Spurs lyckades spela sig igenom ett samlat försvarsblock. Mestadels hade Jonas Olsson och Gareth McAuley kontroll. Olsson var mycket bra, man of the match. Eller som Daily Mail uttryckte det: ”Ett torn av styrka”.

Så vad var receptet? Svar: Sexbackslinje på egen planhalva och markeringsspel för ytterbackarna.
Tony Pulis är en utpräglad 4-4-2-tränare och när han ”experimenterar” så är det inga revolutioner. Han sträcker sig möjligen till en fembackslinje eller till ett 4-2-3-1 för att få kontroll om centralt mittfält.
Hans West Bromwich brukar spela ett centrerat försvarsspel, det är inget unikt, men den här gången drog han centreringen till sin spets och lät sina yttrar, James McClean och Stéphane Sessègnon sjunka ned i wingback-roller. Det innebar i praktiken att West Bromwich på egen planhalva försvarade sig med en sexbackslinje. Framför spelade Claudio Yacob, Darren Fletcher och Craig Gardner i en centrerad mittfältstrea medan Salomon Rondón sprang runt ensam och isolerad på topp.

Så här såg West Bromwichs 4-2-3-1-uppställning ut i praktiken.
0426WBA3Centrerad fyrbackslinje och neddragna yttermittfältare skapar en sexbackslinje för WBA.

Strategin var att istället för det rent positionsorienterade försvaret gå över på markeringsspel, zonmarkering, för ytterbackarna Craig Dawson och Jonny Evans som uteslutande följde med Christian Eriksen respektive Erik Lamela i rygg.
– Det var precis det vi pratade om före matchen, att vi skulle gå mer i markering än normalt, berättar Jonas Olsson för mig.
Det såg ut så här (se nedan):

26 april - WBA1Craig Dawson lämnar sin plats i backlinjen och kliver upp i rygg på Christian Eriksen.

Det viktigaste med den här typen av strategi är att ha tillräckligt smarta och lojala yttrar som säkrar ytan bakom ytterbacken. Det hade Tony Pulis i går i form av James McClean och Stéphane Sessègnon (se nedan).

0426WBA4Här ser vi att det skapas enorma ytor bakom ytterbackarna på båda sidor. I det här läget har WBA snarare en tvåbackslinje med mittbackarna Jonas Olsson och Gareth McAuley medan både Dawson och Evans klivit upp i höjd med mittfältet.

Det som var tydligt och som ofta är tydligt när man ser Tony Pulis West Bromwich är att det mesta i försvarsarbetet sker med sådan noggrannhet. Bekvämlighet accepteras inte.
Igår var exempelvis kommunikationen vid överlämningar oerhört viktig och här nedan ser vi hur både Darren Fletcher och Craig Dawson pekar åt varandra för att hamna rätt.

0426WBA2
Slutsats
West Bromwich lyckades neutralisera Tottenham igår tack vare en effektiv matchplan som utfördes med extrem disciplin. West Bromwich sjönk ned lågt och hamnade ofta i en sexbackslinje på egen planhalva, men det medförde också att man tog udden av kanthotet från Kyle Walker och Danny Rose. Markeringsspelet från ytterbackarna Dawson och Evans gjorde att Eriksen och Lamela sällan fick vända upp ostört i ytan mellan mittfält och backlinje.
WBA agerade riskminimerade och tog en meriterande poäng på White Hart Lane.
Det var knappast förvånande att det var Tony Pulis gäng som levererade den här organiserade, disciplinerade insatsen.
I det avseendet är West Bromwich, näst efter Leicester, bäst i Premier League.

Tottenham har gjort en fantastisk bedrift

av Kalle Karlsson

Leicester gjorde sitt tidigare på söndagen och behåller avståndet i toppen.
Det hindrade inte Tottenham från att fullborda sin egen saga.
Efter segern mot Manchester United har Spurs i praktiken säkrat Champions League-spel.
Det är en sensation i sig.

Tänk om Leicester inte hade funnits. Låt säga att Tottenham hade gjort den här bedriften ifjol istället.
Då hade detta unga Spurs varit samtalsämnet på allas läppar. Då hade de fått den uppmärksamhet de förtjänar.
Det Mauricio Pochettinos lag presterat i år är otroligt.
Murarna mot topp fyra har ju varit hyfsat cementerade det senaste decenniet. Balansen bröts efter det att Alex Ferguson lämnade Manchester United, men om det är något vi har vetat är det detta:
För att slå sig in på topp fyra krävs pengar. Stora pengar.

Tottenham har visserligen köpt spelare för en massa pengar senaste säsongerna, men tittar man istället på transfernetto noterar man att Spurs har lagt betydligt mindre nettopengar än alla andra topplag. Minst av alla lag i ligan över de senaste fem åren.
Att de trots arenabygge lyckats ta sig till toppen med en ung, relativt billig trupp, är en jättebedrift.
Idag när Dele Alli spelar som en färdig stjärna och Mousa Dembélé framstår som en av ligans bästa mittfältare är det lätt att säga att det är logiskt. Tottenham har ju bra spelare och en bra manager.
Men ingen, eller åtminstone väldigt få, hade tippat det här i augusti före säsongsstarten.
Jag minns hur jag kom upp på jobbet efter premiäromgången och möttes av en av de två profilerade Tottenham-anhängarna på redaktionen (minns inte om det var Simon eller Erik) som fällde följande uttalande efter förlusten i första omgången:
– Vår säsong är redan över.
Ganska fort märkte vi att säsongen var allt annat än över. Mauricio Pochettinos unga, utvecklingsbara spelare har vuxit med uppgiften och idag framstår de som ett av de mest spännande lagen i Europa sett till åldersstrukturen.

På söndagen hade de inledningsvis problem med ett högt pressande Manchester United, men efter en lite darrig första kvart tycker jag att Tottenham var klart bättre. Mer spets, bättre organisation.
Visst, det hade kunnat gå på ett annat sätt om Anthony Martial utnyttjat jätteläget i den 61:a minuten då han lattjade sig förbi Kyle Walker. Men Spurs hade mer kvalitet på fler fötter och det var ingen slump att en av de skarpaste fotbollshjärnorna på planen, Christian Eriksens, låg bakom 1–0.
Toby Aldeweireld nickade in 2–0 (svagt markeringsspel av Marcos Rojo) innan Erik Lamela direktsköt in 3–0.

Tottenham har sju poäng upp till Leicester och det ska mycket till för att de ska ta ligatiteln (jag vågar dock inte slå fast att det är klart).
Men det ska inte överskugga att Spurs har gjort en fantastisk bedrift genom att (i praktiken) säkra en Champions League-biljett.
En vanlig säsong hade vi pratat om Spurs snabba resa till toppen som en av de häftigaste vi sett i den här ligan.

***
Dele Alli, 19 år (fyller 20 imorgon) avgjorde mötet på White Hart Lane men det var länge en annan tonåring som stal platsen i rampljuset. Timothy Fosu-Mensah debuterade för Manchester United i februari då han hoppade in sista halvtimmen i segermatchen mot Arsenal. Sedan dess har hans aktier stärkts på kort tid.
Idag valde Louis van Gaal att starta Fosu-Mensah som högerback framför italienske landslagsförsvararen Matteo Darmian. Det är ett kvitto på hur högt van Gaal rankar sin unge adept, född i januari 1998.

Timothy Fosu-Mensah hade en tuff uppgift. Dels är Tottenhams vänstersida stark med överlappande ytterbacken Danny Rose, dels hade han Juan Mata framför sig. Spanjoren är inte känd för att ge det bästa understödet. Men Fosu-Mensah klarade sig utmärkt, trots ständiga anfallsförsök från Spurs på den flanken. I första halvlek gjorde han ett par heroiska brytningar och hann dessutom med att skapa ett par hörnor offensivt.
Jag tror inte att det var en slump att Tottenham gjorde mål efter en attack på vänsterkanten kort efter att Fosu-Mensah klivit av på grund av skada. Darmian var seg ut i pressen den gången och han var seg ut i pressen vid 3–0-målet också.

Det var en dyster dag för Manchester United då Champions League-drömmen förmodligen sprack. Louis van Gaal envisades med att byta in Ashley Young som striker och behålla Anthony Martial på vänsterkanten (det är svårt att förstå logiken där).
Timothy Fosu-Mensahs energifyllda spel på högerbacken var den enda ljuspunkten.

Harry Kane tystar tvivlarna

av Kalle Karlsson

Kan Harry Kane återupprepa sin superdebutsäsong? Ja, det var många som undrade det i somras.
Nu är han på väg att toppa den.
Harry Kane dunkade dit ligamål nummer 18 och 19 när Tottenham tog en ytterst viktig trepoängare i titelkampen.

Hopplösa Aston Villa utgjorde dagens hinder för Tottenham och det var, i ärlighetens namn, inte mycket till hinder.
Spurs dominerade första halvlek och det var länge Brad Guzan som höll Aston Villa kvar i matchen. Det var bara en tidsfråga innan 0–1 skulle komma och minuten före paus kom det.
Dele Alli, guldklimpen Dele Alli, vann en frispark, men istället för att rulla runt sjuttioelva varv tog han hand om bollen och medan Aston Villa-spelarna stod och sov serverade han Kane ett friläge som anfallaren förvaltade på bästa sätt.

Direkt etter paus kom 0–2, återigen var det Harry Kane som dök upp på rätt ställe, återigen efter framspelning av Dele Alli (men jag är inte på Rit-Olas linje där och tror också att Alli menade passningen till Erik Lamela).
Nåväl, segern var kassaskåpsäker och Tottenham sätter nu press på Leicester i toppen.
Harry Kane målskörd är imponerande. Nu är han uppe i delad ledning i skytteligan med Jamie Vardy (två engelsmän i topp i skytteligan!). Och detta trots att det dröjde 26 september och sjunde omgången innan Kane hittade rätt.
Ni minns säkert hur snacket gick då. ”Kane var en one hit wonder”. ”Han hade sin säsong ifjol”.
Men Kane är the real deal. En forward som jobber så hårt som han gör, som springer så smart som han gör, kommer alltid att få chanser.
Förra säsongen var ingen engångsföreteelse. Harry Kane är uppe på 19 mål.
Den här våren finns chansen att kröna målskörden med en ligatitel.
Det, om något, vore svar på tal till tvivlarna.

***
Har Dimitri Payet tagit över från Christian Eriksen som Premier Leagues frisparkskung?

”Homer Simpson” väcker gamla minnen till liv

av Kalle Karlsson

Det har varit en så oförutsägbar säsong att det knappast går att utesluta någonting.
Men att ”Homer Simpson” skulle få inflytande i titelstriden – och i jakten om fjärdeplatsen – det var otippat.
Det här har ju varit året då Leicester har överträffat alla möjliga förväntningar och sett till att i princip alla så kallade experttippare går runt med dumstrut på huvudet (undertecknad inkluderad).
Men inte bara det. Ta det faktum att Tottenham skuggat i täten och i nuläget känns som den hetaste titelkandidaten från London.
Då har andra fantastiska bedrifter fått stå i skuggan.
Som West Ham Uniteds exempelvis.

På onsdagskvällen gick de in i ett derby mot Tottenham hemma på Upton Park och det är sällan, snarare aldrig, som det här mötet har handlat om titelstrid och CL-jakt.
Men den här säsongen är inte som andra säsonger.
Mighty West Ham har smugit med hela säsongen, gått under radarn. När allt ljus har fallit på Leicester (av förklarliga skäl), Crystal Palace (i höstas) och på senare tid Tottenham, har West Ham kunnat utmana i det tysta.

Segerhjälte på onsdagskvällen blev spelaren de kallar ”Homer Simpson”.
Michail Antonio nickade in 1–0 i inledningen av matchen och ett Tottenham där Mauricio Pochettino roterat i elvan förmådde inte att få hål på ett kompakt, frenetiskt kämpande hemmalag. Det var fjärde raka hemmamatchen som Antonio hittade rätt.
Det är en spelartyp som väcker gamla nostalgiska minnen till liv. Att se Michael Antonio spela är som att åka tidsmaskin. Hans sort är utdöende i en tid när spansk fotboll varit på tapeten och klubbarna scoutar världen runt för att hitta sin egen David Silva.
Men för varje Silva behövs en Michail Antonio. Han är en bulldozer. Engelsmannen, som kämpat sig upp genom de lägre divisionerna, är tekniskt begränsad. Hans begåvning är inte en bråkdel av Juan Matas eller Coutinhos. Men han brinner. Han springer. Han kämpar. Han bufflar. Och han gör mål.
Michail Antonio är den där spelartypen som är smart nog att veta vad han klarar av. Han är medveten om att han inte har kvaliteterna för att göra det svåra så istället gör han det enkla, det som inte alltid är så enkelt.
Antonio har en förmåga att dyka upp på rätt plats vid rätt tillfälle. När Antonio satte första fullträffen i Premier League fick han liggandes (!) ett skott i huvudet, vilket gjorde att bollen studsade in i mål. Det var ett mål signifikativt för Michail Antonios spelstil. Det är inte alltid vackert. Men det har blivit vägvinnande och hans roll passar fint i ett rakt, fysiskt West Ham.
Första målet kom 28 december. Några dagar senare blev det en ny nätkänning hemma mot Liverpool. Sedan dess har Michail Antonio varit ordinarie.
Och bara det är en häftig story.

När Michail Antonio, 25, värvades till West Ham var det inte så många som höjde på ögonbrynen. Även om han hade en stark säsong i Nottingham Forest i bagaget handlade snacket om Dimitri Payet. Och under hösten gjorde han inga avtryck alls. De enda rubrikerna han skapade var när en supporter tweetade en bild på Antonio med tillägget ”trying to raise awareness for my mate who went missing in Manchester a few weeks ago”. West Ham-ägaren David Gold rewteetade, vilket skapade lite rabalder (han hävdade senare att han inte förstod att det var Antonio på bilden).
Michail Antonio skrattade åt raljerandet.
– Jag såg det som ett skämt. Jag är ”laid-back” och tar det inte personligt. Om jag ska vara ärlig så var jag en saknad person första tre månaderna. Jag kan absolut förstå det roliga – det är en del av livet och fotbollen. Man kan inte ta bort skojandet från fotbollen för utan det vore det inte detsamma.

Michail Antonio bjuder sannerligen på sig själv. Igår när han firade sitt mål dansade han som Carlton i ”Fresh Prince of Bel Air”. Vid målet helgen firade han det genom att lägga sig i gräset och snurra runt. Han imiterade ingen mindre än Homer Simpson, vilket han nu kallas i vissa kretsar. Men West Ham-tränaren Slaven Bilic var snabb med att tona ned jämförelsen.
– Jag är ett stort fan av ”The Simpsons” och jag såg hans firande. Men att se honom kopplas ihop med Homer Simpson… de har inget gemensamt! Homer är lat. Michael är en arbetshäst, sa Bilic i veckan.

***
Slaven Bilic är värd ett kapitel för sig.
Hans West Ham har en sanslös förmåga att knäcka topplagen. Efter nyår har han även hittat receptet att slå lagen på undre halvan.
Idag mönstrade han ett 5-4-1 med Ogbonna, Collins och Kouyaté som defensiv mur framför Adrián. Michail Antonio och Aaron Cresswell spelades som wing-backs och West Ham var klart bättre hela första halvlek.
När James Collins klev av med skada hade det kunnat skapa oro, men då kom nu 17-årige Reece Oxford (ni minns säkert succémannen från premiären mot Arsenal) in i mittförsvaret och klarade det med den äran.
Slaven Bilic startade en 16-årig Oxford i premiären. Han har sannerligen ”balls”.
Och han har en aura som är unik. När Bilic skickade in Diafra Sakho i slutminuterna – senegalesens första match sedan november – gav han anfallaren en varm kram och en puss på kinden. Han har onekligen skapat band till sina spelare.
Det kan bära hela vägen till Champions League.
Det vore en så stor skräll att det skulle klassas som en av de största i Premier Leagues snart 25-åriga historia.
Och då är det ändå inte den största den här säsongen.

DET HÄR ÄR EN PLUS-ARTIKELPLUS

Plus-special: Taktiken som lyfter Tottenham

av Kalle Karlsson

Efter varje helgomgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
 Denna omgång har jag synat Tottenham. Matchen (Manchester City borta) Det säger något om Tottenhams förvandling när de åker till Etihad med ambitionen att föra matchen. För det var ingen tvekan om att...

Prova plus nu!

Redan Plus-Kund? Logga in här

För att kunna se och läsa detta inlägg måste du vara Plus-kund. Är du inte redan Plus-kund skapar du snabbt och enkelt ett konto.

Sida 1 av 10
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB