Jag är uppfostrad i ett djupt socialdemokratiskt hem. Både mamma och pappa var socialdemokrater i själen. Jag var inte särskilt politiskt medveten, men jag minns att jag beundrade mamma och pappa för att de ivrade för att staten skulle ta hand om MER av mammas och pappas pengar så att andra, mindre lyckligt ställda, kunde ha det bättre. Jag tyckte att det var så osjälviskt och fint av dem.

Jag var med i SSU i några år. Gick på möten och umgicks och det var trevligt, men jag kan ärligt talat säga att jag inte riktigt förstod så mycket av det som diskuterades. Jag kan knappast påstå att jag är en politisk varelse heller idag. Men jag tänker på egna ben och jag märker att även om jag inte kan just så många sakfrågor såhar jag samma tydliga grundinställning till världen som mina föräldrar har och hade. Det brinner en socialdemokratisk glöd i mig. Det var nog därför jag gillade Mona Sahlin så mycket, för jag kände igen den där grundåsikten, urtanken om samhället och hur det ska se ut.

Höromdagen fick jag ett meddelande från en tjej på Facebook som uppmuntrade mig att gå med i det socialdemokratiska partiet. Och jag tänkte först: ”Jag kan väl ingenting om politik, inte ska jag in där och gegga.” Men min andra tanke var: ”Det är klart att jag ska göra det.”

Så nu är jag medlem i Socialdemokraterna.
Jag tycker att det känns mycket bra.
Det känns fint att ta ställning för något jag tror på.