Arkiv för May 2012

- Sida 1 av 2

Min nya podcast!

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-05-30 kl. 23.20.08.png

Jag har en vän som heter Sigge Eklund. Vi har känt varandra i snart fem år och kommit allt närmare varandra för varje år som gått. Vi har länge talat om att göra en podcast och nu har vi gjort den.

Om ni lyssnar, måste ni vara lite tålmodiga med oss. Detta är vårt första avsnitt och jag tror att vi kommer att hålla på med detta länge, för det ör så otroligt roligt.

Länken finns HÄR.

Med Calle i naturen

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-05-30 kl. 09.56.46.png

Sitter på Calles jobb och förbereder för säsongfinalen av Schulman Show. Det är så fint att vara här, lite lantlig känsla. Utanför finns en åker och ibland händer det att korna kommer så nära, så nära. Det är fint, man känner sig som en del av naturen.

 

Skärmavbild 2012-05-30 kl. 09.56.59.png

HA! SKOJA! Det var ingen kossa – det var en jäkla lastbil! GICK NI PÅ DEN??? Så stenhårt ägda ni blev!!!

Vad pågår?

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-05-29 kl. 14.53.37.png

 

Det ringer på telefonen min och jag kontrollerrar numret och en märklig känsla infinner sig. Det är ett 031.nummer som ringer. Det händr mycket sällan och jag kupar händerna runt telefonen, vaggar den som ett barn, rådvill, vet inte vad jag ska göra med den. Ska jag svara på detta samtal? Vad vill någon i Göteborg? Vad i helvete är det som pågår?

Men så kommer jag att tänka på min gamle vän Henrik Bastins visdom: ”Svara aldrig på ett 031-nummer. Det finns ingenting bra som kommer från Göteborg.”

 

Så jag låter telefonen vara, låter den ringa ut. Häpet återgår jag till mina sysslor.

En av de bästa filmerna som gjorts

av Alex Schulman

En av mina favoritfilmer alla kategorier är Contact från 1997. Jag vet inte, det finns något med den. Den är så vacker och existentiell och fullständigt verklighetstrogen i all sin overklighet. Och Jodie Foster gör kanske sitt livs roll. Och James Woods, som ofta spelar över, spelar svin på ett så utsökt sätt att jag sitter här i detta nu och känner äckel för honom. Det är synd – och märkligt – att den filmen blivit så bortglömd.

Här är min favoritscen, när Jodie som liten flicka får bevittna sin pappas död. Kameraåkningen genom spegeln, det är genialitet i den lilla.

 

Det konstiga är att ingen säger att det är konstigt

av Alex Schulman

Jag åt middag med min bror Calle på en restaurang­ och plötsligt kom drottning ­Silvia in i lokalen. Märklig stämning uppstod. Matgästerna stelnade till mitt i ­rörelserna, det var som i ­filmen ”The ­Matrix”, man kunde gå runt bland borden och äta från tallrikarna. Och så kom plötsligt allt till liv igen – slammer och klirr och forcerat prat när 50 människor gjorde allt för att verka ­oberörda.

När drottningen passerade mitt bord blev jag ­givetvis stissig, slog ner blicken, ­kramade näs­duken så att knogarna vitnade.

Men Calle reagerade annorlunda. Jag såg hans blick, hur ögonen började rulla, jag såg hans hjärta slå genom skjortan. Och så skrek Calle rakt ut: ”HERREGUD!”

Jag överdriver inte – han skrek verkligen, som en auktionsförrättare i motvind. Drottningen vilade vänligt blicken på den ­lille mannen och passerade ­sedan.

Kungahuset gör folk konstiga. Också medierna. Jag ­tittade på SVT:s sändning av Estelles dop. Och allt var så besynnerligt. Daniel och Victoria stod ensamma i ett rum och det ekade sorgligt när det slogs i dörrarna och knarr i parketten när gästerna en och en gratulerade ­paret. I hörnet stod en koloss av guld – tydligen­ var det en ”vagga” och i den ­vaggan låg Estelle. Och ­människor kom, strängt tillsagda att bara konversera i max 20 sekunder, för att ­sedan knarra vidare.­

En dam var så hänförd att hon utförde den sedan ett halvt sekel utdöda hovnigningen – en gest som tycktes gå ut på att lägga sig platt på golvet och sedan backa ­hasande från platsen, som en skorpion. Och någon gång blev barnet oroligt och då ­rusade en uråldrig barnflicka fram för att titta till ungen i guldbädden. Och allt var så konstigt, men det konstiga var outtalat – SVT:s kommentatorer viskade vidare om hattar och titlar. Det blev – kusligt.

I Aftonbladets webbsändning utbrast i övrigt sunt ­tänkande människor i super­lativ.

Och i den andra tidningen stod deras mest respekterade politiska reporter och skrek ”NÄ?!” i exalterad falsett när han fick höra att prins Carl Philips flickvän fick vända tillbaka in i kyrkan för att hämta den handväska hon glömt kvar.

Jag tycker medierna kan få bevaka och sända hur mycket de vill, visa bilder på klänningar och konstiga hattar och guldvaggor. De får viska­ hänfört och skrika exalterat.­ Men någon gång måste­ någon säga: ”Hörrni. Vad knasigt det här är ­ändå.”

Jag vet inte vad, men något är det

av Alex Schulman

Jag kan ha varit fem år, eller sex. Jag och mina bröder var hos dagmamma om veckorna. En av döttrarna i familjen hette Stina, hon var ett par år äldre och om henne sades det att hon kunde stoppa in en sockerbit i snippan. Jag hade aldrig sett det själv, men pojkarna på gården talade ofta om det. De som hade sett beskrev i detalj hur det gick till och vi andra lyssnade ivrigt på. Jag tänkte ofta på det där, hur det kunde tänkas vara när hon gjorde det. Det brände och brann i mig. Jag ville SE!

En gång var det  dags. Stina kom fram till mig och bad mig följa med bakom husknuten. Jag minns att det var en mycket het dag, Mitt hjärta fladdrade oroligt. Hon satte sig ner i gräset, tog av sig byxor och trosor och tog fram den bländvita, gnistrande sockerbiten ur en av fickorna. Och så tryckte hon upp den i snippan. Den försvann helt och hållet. Sen var det färdigt. Utan att tala reste vi oss, hon tog på sig sina kläder, log mot mig och och sprang iväg.

Det finns något där.

SCHULMAN SHOW!

av Alex Schulman

Micke Lejnegard gästar veckans Schulman Show.
Säg gärna vad ni tycker i kommentarsfältet, så ska jag se till att göra nästa veckas säsongsfinal precis som ni vill ha den! Nästa vecka är Amanda Schulman i panelen. Det blir roligt. Då ska vi prata om när hon intervjuade Marcus och Jonna Birro, men struntade i intevrjun och ägnade sig åt att äta-äta-äta!

Vad ska barnet heta då?

av Alex Schulman
1

Här sitter jag i ett par lite för stora solglasögon i en bil någonstans i nivå med Rimbo, ute på ett litet jobb och vad har jag i handen, JO: imorse var jag och Amanda på ultraljud och vi bad den vänliga kvinnan skriva ner könet på en lapp och sedan vika ihop den och denna lapp har jag nu i min hand. Först ikväll ska vi öppna den. Vi ska klä oss fina, jag ska vattenkamma håret och så ska vi gå på restaurang och där ska vi med darrhand öppna lappen och få beskedet om det blir en pojke eller flicka.

Den här lappen! Den bränner hål i fickan min! Amanda har bett om namnförslag på sin blogg. Jag har läst igenom det där – bara skit!! Kan inte vi bräcka henne? Jag skulle bli så glad om ni ville komma med förslag på namn, på båda kön, så skriver jag ut dem och så läser jag upp dem ikväll med Amanda!

Åter på Gotland

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-05-23 kl. 13.23.14.png

 

Vi åkte till Gotland i helgen. Att komma tillbala var som det alltid är. Spindelnät i håret och lite fågelspillning på bordsytor som vi noggrant betraktade och så tittade vi upp i taket – finns fågeln kvar där uppe, tro? Hannah och Amanda köpte en ny gräsklippare och jag blev driftsansvarig. Att klippa gräs är det absolut bästa jag vet. Jag skojar inte, eller: jag överdriver inte. Jag vet ärligt talat ingenting som gör mig lyckligare än att klippa gräset.

Jag åkte runt med klipparen, upptäckte förra årets stigar och det var en riktigt fin upplevelse där i vårsolen, för allt gnistrade så fint. Den femte juni åker jag ner till Gotland och sen kommer jag inte tillbaka förrän i augusti, när dagarna mörknar minut för minut.

Att försöka lära sig piano

av Alex Schulman

Jag förstår att ni är besvikna på mig. Och jag ska villigt erkänna: jag har varit otrogen. Jag har lagt all min kärlek på en annan. Jag köpte en piano för en vecka sen och sedan dess har jag försökt lära mig det. Jag sitter på kvällarna och nätterna, när Amanda har lagt sig, och försöker lära mig hur det går till. Det är svårt!Men otroligt roligt.

Nu ska jag bli lite mer balanserad i livet. Jag kan inte sitta vid det här pianot hela tiden. Men jag skulle så gärna vilja lära mig min favoritlåt, ”Sista morgonen” av Niklas Strömstedt. Jag har lärt mig ackorden, och sedan fått veta att på ett piano kan man spela samma ackord på 250 000 olika sätt, så även om jag spelar ”rätt” ackord så låter det ändå inte som Niklas Strömstedt. Så irriterande! Men jag kämpar på. Jag ska lära mig detta!

Men jag ska också blogga. Det lovar jag. Ni kanske vill lyssna på när jag försöker spela introt till Sista morgonen? Okej då.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Aleksandra Wojcik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB