Arkiv för February 2012

- Sida 1 av 1

Två känslor av lycka

av Alex Schulman

Imorse var jag i radion och vi hade Thorsten Flinck som gäst och någon frågade om han var lycklig och Thorsten blev perplex och kunde inte riktigt svara och jag förstår honom – det är ju en underlig fråga. Jag känner mig som en grundlycklig människa, men det ska sägas att jag känner ångest också. När Thorsten fick den där frågan kom jag att tänka på när jag var i Köpenhamn häromdagen. Amanda hade överraskat mig när jag fyllde år och alla mina vänner fanns på plats på hotellet när vi kom dit och vi gick ut och åt på en underbar krog. Och jag minns att jag satt där och söp in situationen, betraktade alla mina vänner, hörde alla skratt och diskussioner och min fru kom fram och omfamnade mig och jag minns att jag just då tänkte för mig själv: ”Jag önskar inget mer av det här livet.” Det var liksom en GNISTRANDE känsla av lycka.

Skärmavbild 2012-02-28 kl. 11.45.47.png

 

 

Den känslan är sällsynt, det händer bara då och då. På senare tiden har jag dock känt att den kommit tillbaka i mitt liv allt oftare. Då har det ofta med Charlie att göra. När jag köpte en barnstol till cykeln och jag lyfte upp henne på Charlies premiärtur på cykeln. Att se hennes lyckliga blick där i stolen. Det var otroligt. Det är nästan en upphöjd känsla av lycka, inte sant. Att se Charlie så där gör att jag känner mig så glad att det spritter i hela kroppen på något konstigt sätt, jag blir så glad att jag inte vet vilket ben jag ska stå på.

Skärmavbild 2012-02-28 kl. 11.46.01.png

Sjukstugan

av Alex Schulman

Jag är sjuk och hemma med Charlie, som också är sjuk. Vi ligger i soffan och tycker synd om varandra. ”Jag är sjuk”, säger Charlie till mig och jag svarar: ”Jag är också sjuk.” Då nickar hon och där möts vi, i sjukheten.

Det jag ångrar mest i livet

av Alex Schulman

Jag kan inte de exakta tiderna, men min generella bild var att prinsessan Victorias förlossning var snabb som ett bankrån. Det var ingen normal födsel, det var en drive-by-förlossning. Färd från Haga slott mitt i natten, in på Karolinska och några timmar senare stod ­Daniel i något som liknade en ­predikstol och berättade nyheten för pressen.

Han var vattenkammad och nypressad. Bara några ­ timmar senare skickade hovet ut den första bilden. Där stod Daniel och Victoria med bebisskyddet mellan sig utanför något som skulle kunna vara en hiss. Det var inte en bild på ett ”trött men lyckligt par” det var en bild på två människor som just checkar ut från en spahelg. De var så fräscha!

Jag tyckte det var otroligt.

Jag minns när jag blev pappa. Det var ju en holmgång! Det var gråt och bedövning och lustgas och folk som skrek krysta och min fru ­hade så ont att hon under flera timmars tid slet loss hårtussar från mitt huvud. Min dotter föddes klockan 17.10 – tänk om jag vid 20-tiden samma kväll försiktigt skulle ruska på Amandas ­axel där hon låg sargad och bara halvt vid medvetande ­ i sängen och viska till henne: ”Älskling, bilen står utanför och här är lite kläder. Jag tänkte vi skulle åka hem nu.”

Så långt från sanningen var det dock inte. Jag fick något slags psykos när min dotter föddes och jag tror att det hade med pappa att ­göra. Mitt sista år med ­honom tillbringade jag på kanten av hans sjukhussäng.

Pulsmätaren bredvid sängen, det svaga pipandet som en digital nedräkning till ­ döden. Sköterskor som fladdrade förbi utanför med jagade blickar. Pappas stora, vilda, rädda ögon när han betraktade alla slangar som utgick från hans kropp. Han ville bara hem, men det hände aldrig. En kväll somnade han in med alla slangar och var borta.

Sjukhusmiljön är förgiftad för mig sedan dess. När jag hamnar på ett sjukhus har jag bara ett mål: att ta mig därifrån. Redan dagen efter Amandas förlossning föreslog jag för henne och personalen att vi skulle åka hem. Alla invände. Men jag tjatade. Och till slut gav de med sig. Jag ledde min älskade, förvirrade Amanda ut från BB och in i bilen. Det enda hon ville vara att ligga kvar där inne, i tryggheten.

Om jag kunde göra en sak ogjord i livet så är det detta. Jag ångrar så att jag gjorde så mot min fru och mitt nyfödda barn.

Det är fredag, det är SCHULMAN SHOW!

av Alex Schulman

I studion idag Linda Bengtzing, Sanna Lundell och David Sundin.
Hoppas ni ska tycka om det. Dela gärna med er av synpunkter på programmet i kommentarsfältet. Jag älskar feedback!

Trevlig helg!

Alex

Det är fredag, det är SCHULMAN SHOW!

av Alex Schulman

I studion idag Linda Bengtzing, Sanna Lundell och David Sundin.
Hoppas ni ska tycka om det. Dela gärna med er av synpunkter på programmet i kommentarsfältet. Jag älskar feedback!

Trevlig helg!

Alex

Det vilda prinsessjublet!

av Alex Schulman

För det första: grattis, Victoria och Daniel! Jag vaknade imorse med TRE ”Breaking News”-flashar på telefonen och jag var sömndrucken och fick kisa och läsa nära-nära, med pannan tryckt mot telefonen för att se vad som stod. Och när saker och ting stod klart för mig kastade jag mig upp ur sängen och slog på teven och såg Daniel stå där på ett podium – iförd kostym och han var nyrakad! – och när han svalde ett par gånger för att hålla tillbaka gråten och sa att ”känslorna är all over the place” så upplevde jag själv en sån jävla lyckokänsla, jag börjar nästan lipa när jag här och nu tänker på det. Vad fint det var! Känslorna var all over the place!

För det andra. Av alla kvällstidningsord så tycker jag nog bäst om ”jubla”. Särskilt när det används för att beskriva någons sätt att prata. ”Vi gjorde en jättematch”, jublar en hockeytränare och när jag läser det så uppfattar jag det som att han nästan sjunger det hela, som om han skanderar saken. Det finns en särskild eufori i det där ordet. Jubla!

Jag läser på Expressens hemsida om ”jublet i Ockelbo” och det är en fantastisk bild, är det inte? Man tänker sig att folk går runt på gator och torg i Ockelbo och jublar, kramar varandra och dansar vidare. Och alla går dessutom runt med Expressen-löpsedlar. Den här bilden nedan är en ögonblicksbild. En fotograf var på plats och såg denna vilda yra där hundratals människor dansade omkring med löpsedel i händerna och han bad om en snabb bild och ungdomarna ställde upp sig och så dansade de vidare sen. Jubel!

 

 

Skärmavbild 2012-02-23 kl. 10.22.59.png

Lättklädda bilder på min fru

av Alex Schulman

Nytt avsnitt av Hannah&Amanda är ute nu och jag tänkte att jag ville lägga upp det här. Jag vet att vissa av er blir irriterade när jag länkar till saker som min fru gör, men då vill jag säga två saker:

1. Jag är väldigt stolt över henne och de saker hon gör.
2. Ni BEHÖVER ju inte titta om ni inte vill.

INTE TROVÄRDIGT!!!

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-02-21 kl. 22.42.02.png

För mig som tittar igenom alla säsonger av West Wing slog det mig väldigt tydligt att Martin Sheen plastikfixade sina tänder någon gång mellan tredje och fjärde säsongen. Plötsligt såg han helt overklig ut i tandraden. Det är mycket svårare att ta presidenten på allvar nu. Det stör mig mer än jag trott – jag har nu sett sex episoder och så fort presidenten visar sig tänker jag på hans tänder.

Jag är besviken på hans tänder, men det är inte allt jag är besviken på. Fjärde säsongen är väsentligt sämre i precis alls. Fler ovidkommande sidohistorier, lite för mycket flirtande med snabba humorpoänger och många av huvudpersonerna är out of character, på sniskan, man tror inte på dem längre.

En typisk scen som man inte hade fått se i de mästerliga säsong 1, 2 och 3. En man står på gatan, det börjar ösregna, men han står kvar.

Män eller kvinnor som står kvar i regn trots att de har möjlighet att ta sig under skydd stör mig. Det går inte att tro på det. Oavsett vad som just hänt en människa – om det börjar ösregna så går man in.

Att låta en person stå i hällregn är att hamna i en kliché där man inte vill vara. Aaron Sorkin hade aldrig låtit det ske tidigare, men här händer det. Och i säsong fem är han borta från serien helt, men just nu är jag så trött på att kvaliteten försämrats så, att man låtit denna mästerliga serie förfalla så, att jag tror jag slutar här och hoppar på något nytt.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Aleksandra Wojcik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB