Arkiv för August 2012

- Sida 1 av 3

Man lär sig aldrig att man aldrig lär sig

av Alex Schulman

Det här med att skruva ihop Ikea-möbler är lite som att cykla, fast tvärtom. Man misslyckas första gången och sen går misslyckandet på ren rutin. Det går inte att lyckas.

Visst, man kan få till det på sådant sätt att möbeln faktiskt står, men någonstans inne i möbelns system vet man att det ligger något och skaver. Man vet att man gjort misstag. En skruv som hamnat i fel gänga nånstans där inne. En mutter som ­inte dragits åt riktigt. Ikea-­möbeln är liksom ­trasig ­redan från start.

Den har ­inre blödningar. Omärkligt ger konstruktionen vika och en vacker dag har vi den där – den trasiga Ikea-möbeln.

Vi köpte en byrå på Ikea i går.

När jag varsamt öppnar kartongen i vardags­rummet är jag fylld av en obegriplig­ optimism. Det här fixar jag! Och jag läser instruktionsbladen, fibblar med plastpåsen med muttrar och ­metallmojänger, ­sliter upp påsen och häller ­febrigt ut alltsammans på golvet, ­högen ser ut som en replika­ i miniatyr av en dyrbar­ ­silverskatt. Och jag betraktar trädelarna, skelettet till min byrå, de är fyllda av så många olika hål.

Och jag börjar, och det tar tid, mitt humör blir sämre,­ min fru frågar mig om ­någon skitsak och jag ­säger till henne att JAG MÅSTE FOKUSERA PÅ DE HÄR SAKERNA!

Och långsamt tar min byrå form och jag sitter på golvet med värk i knäna och kramp i handen och så plötsligt är det nåt som inte stämmer.­ Delarna som jag har i handen motsvarar inte det jag ser i pappren. Och jag ­tänker att det är generande för ett så stort företag som Ikea att producera felaktiga­ ­manualer. Och jag inser att jag måste­ tänka lite själv.

Om jag ska hitta en speciell tidpunkt när allt på riktigt går åt helvete, så skulle jag säga att det är när jag börjar göra egna hål.

Förstår ni? Trädelarna till byrån är fyllda av hål som inte passar. SÅ JAG GÖR EGNA!

Till slut står byrån där. Min fru kommer in och tittar misstroget på den, jag blir nervös – hon får gärna titta, men jag vill inte att hon rör den.

Hon öppnar en av lådorna, och när något går sönder inne i byrån går något sönder också i mig. Och trots att jag lovar mig själv att aldrig mer försöka mig på det här, så vet jag att jag står där om två månader igen: ”Det här fixar jag!”

Man lär sig aldrig. Eller: Man lär sig aldrig att man aldrig lär sig.

Mannen som inte kunde öppna ögonen

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-08-26 kl. 22.41.59.png

Varje fredag är jag med och programleder Mix Megapols morgonprogram ”Äntligen morgon” tillsammans med Anders Timell och Gry Forssell. I fredags var Dolph Lundgren gäst. Och vad ska man säga om honom, jag vet inte, han stod ju inte på tå där i studion, han kändes lite ointresserad och därför kanske också en liten aning arrogant. Men han svarade på frågorna och i reklampauserna satt han mest och läste KLICK och när det var färdigt tog han sin rock och fladdrade iväg. Ett möte man skulle glömma hemskt fort om det inte vore det där med ögonen. Under hela vårt samtal öppnade han inte ögonen. Han höll dem slutna i flera minuter i sträck.

Jag blev så häpen att jag tog en bild. Tro nu inte att jag tog en bild där han råkade blunda – det var alltså precis så här han såg ut under långa perioder. Han öppnade bara ögonen när han skulle läsa KLICK. Och när han skulle gå, hej-hej sa han och var försvunnen.

Det är fredag! Det är säsongspremiär av SCHULMAN SHOW!

av Alex Schulman

Äntligen kommer vi igång med Schulman Show igen! Plura Jonsson gästar oss i premiären. Och Malin Gramer och Pontus Gårdinger sitter i panelen. Det kändes lite ovant att göra det igen, kanske var jag lite ringrostig eller så.

Säg gärna vad ni tycker om programmet i kommentarsfältet. Vad var bra och vad kan vi göra bättre! Era synpunkter är mycket värdefulla!

 

Vilken dag!

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-08-23 kl. 10.00.15.png

Jag är tillbaka i min butik! Jag har städat ur den, när jag kom imorse kunde skriva mitt namn i dammet på skrivbordet. Jag har satt på radion, de spelar Whitney Houston, kaffebryggaren hostar upp det sista vattnet ur behållaren, jag sätter mig ner vid min dator, tar en tugga på det wienerbröd jag köpte nere på bageriet och njuter av att ha den här stunden för mig själv. En älskvärd dag! Jag ska påta med någon text, ändra någon kommatering och något ordval, sitta och suga på saker och ting, och sedan ska jag äta lunch, en riktig braklunch och sen ska jag hämta Charlie tidigt från förskolan. Hon var så besviken på mig igår när jag hämtade henne sist av alla. Hon ville inte prata i bilen. Jag frågade vilka hon hade lekt med på dagis och hon svarade ”ingen” och vände sig bort och tittade ut genom fönsterrutan.

Idag ska det bli härligare. Jag har lovat henne att vi ska gå till ostaffären! Vi delar kärleken till ostar. Vi delar kärleken till samma typ av ostsorter. Charlie tycker till exempel inte om brie de melun, men älskar brie de meaux. Fast mest älskar hon kittostar. Epoisse eller opastöriserad gårdstaleggio.

Ibland händer det att vi åker till ostaffären efter dagis och så köper vi en liten bit ost och så åker vi hem, bara jag och Charlie, och sätter oss vid köksbordet och tar fram kex och ost och myser. Det ska vi göra idag. Vilken dag!

Nu börjar Schulman Show!

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-08-20 kl. 10.19.58.png

Nu kör vi igång nya säsongen av Schulman Show, som har premiär på Aftonbladet nu på fredag och som vad det lider också kommer att sändas på Kanal 5! Jag har för första gången fått en egen kontorsplats på Calles och Mats Dickléns produktionsbolag Hard Hat. Jag får sitta med cheferna! Gissa vilket av dessa fyra bord som är Calles!

 

Skärmavbild 2012-08-20 kl. 10.20.08.png

Calle var inte inne när jag kom imorse. Han hade dratt på möte. Jag såg att han glömt rocken. Så typiskt Calle! Jag vill inte att han ska springa runt i den här höstkylan utan rock på det här sättet.

DET HÅLLER INTE, ROBERT BRONNETT

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-08-19 kl. 21.50.38.png

Jag var på Cirkus Scott idag tillsammans med Charlie, min bästis Klas och hans dotter Maj-Lis. Jag kan inte säga att det var en fantastisk föreställning. Jag och Klas satt mest och bytte plågade blickar för underhållningsvärdet var faktiskt ganska lågt. MEN MAN GÅR INTE PÅ CIRKUS FÖR EGEN SKULL – MAN GÅR FÖR BARNA, invänder ni och det är helt sant. Men Charlie var kanske ännu mer uttråkad än jag, efter en kvart snodde hon min telefon och började spela Toca Monsters eller vad det var.

Men en gång brände det till. En ung man sprang på ett snurrande hjul tio meter upp i luften, utan livräddande snören runt sin kropp. Det var hisnande. Och mot slutet av sitt nummer stod han inför finalen – han skulle springa på det där hjulet med förbundna ögon. Och då hände det – Robert Bronnett sa det som hans pappa gjort för honom och hans pappa för det, den klasiska repliken som blivit Cirkus Scotts signum: ”Får jag be om största möjliga tysssssssssstnad.”

Och det blev kusligt tyst. Till och med de mest livliga barnen verkade förstå allvaret här. Med händerna stelnade i popcornkartongerna och med stora ögon tittade vi upp mot mannen som skulle våga sitt liv för att underhålla oss, och han stod där och förberedde sig, hyperventilerade, slog sig på kinderna, mumlade grejer för sig själv, var väldigt om sig och kring sig och vi satt där som tysta ljus och väntade. Då vände han sig mot publiken och började klappa taktfast med händerna i luften.

KLAPP! KLAPP! KLAPP!

Han ville få oss att klappa i takt och det gjorde vi och så sprang han och det gick bra och det var ju skönt, men jag kunde inte glädjas, jag kände bara irriitation.

Vad var det som hände? Bronnett hade högtidligt bett om största möjliga tystnad. Vi får förutsätta att han bad om det eftersom mannen stod inför ett nummer av så avancerad art att han måste få utföra den utan störande ljud omkring sig. Och vi hade gjort honom till viljes, vi hade tystnat så att han kunde arbeta i ro. Och då uppmanar han oss att klappa? Han är alltså inte alls i behov av tystnad? Men varför bad Bronnett om det då? Det är inte logiskt!

Jag fattar ju att det där med största möjliga tystnad är ett koncept, en gimmick. Mannen kunde säkert göra det där bredvid en oompa-oompa-orkester. Men ska man hålla på med koncept så får man fan vara konsekvent. Det håller inte att den ene ber om största möjliga tystnad bara någon minut innan den andra ber om största möjliga oljud. Förstår ni mig? Det går inte ihop!!!

Så. Jävla. Störande.

Mest ointressant – genom alla tider!

av Alex Schulman

Av alla nygamla tv-­program som dykt upp under de ­senaste åren skulle jag säga att ”Kändis-Robinson” är det i särklass mest ointressanta.

Jag läser om ­programmet i tidningarna, jisses, det är verkligen ­sensationellt o­intressant, ­sensationellt med betoning på varje ­stavelse – sen-sa-tio-nellt. Det är så ointressant att jag blir konfys. Jag blir yr, ­börjar mumla saker, jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vill ­bara springa in i en vägg och rassla ihop i en hög av kött och benpipor.

 Jag läser om de ny­gamla deltagarna som ska ­delta, för- och efternamn som ger en svag, sorglig klang från 2000–talets början. De rör inte upp några ­allvarliga känslor, jag ser ett ­ansikte och något krusas i botten av mitt väsen och lägger sig ­sedan åter stilla.

Men så stannar jag upp. Jag ser att Robinson-Robban ska vara med. För fjärde gången. Rubriken låter mig veta att det är en ”ny” Robinson-Robban vi har att göra med. Nu är det slut på alla tokigheter, Robinson-Robban har vuxit upp. Jag blir nyfiken. Kommer vi att få se prov på denna nya Robban i programmet?

Robban berättar i artikeln att det var nära att han inte ens kom iväg till ön den här gången. Hans partner väntade nämligen barn och nedkomsten verkade sammanfalla med resan, och som han själv uttryckte det i artikeln: ”Jag sa att jag åker ingenstans innan hon är född!” Presskonferensen alldeles före resan kom och ­Robban fick stanna hemma. Med ­något litet gråtmilt mellan raderna konstaterade han: ”Jag sa mer eller mindre ­adjö till Robinson.” Ansvars-Robban led, men för honom var det ett självklart val.

Men så hände allt väldigt snabbt. Hans partner fick plötsligt värkar och samma natt föddes Robbans dotter. Glädjen var säkert total där på BB, Robban var så ­lycklig, men så pinnade han hem ­efter en stund, packade ihop grejerna och dagen efter satt han på planet till ön.

Det kommer ingen följdfråga i artikeln. Jag blir lite ­irriterad på reportern som bara släpper det, man vill ju veta mer.

Eftersom ingen ­följdfråga kom, kan jag väl ­komplettera med en här: ”Hörru ­Robban! Du lämnar din partner och din nyfödda dotter tio­ ­timmar efter förlossningen för att vara med i en doku­såpa? Och där, på denna ö, ­planerar du att tillbringa de första två månaderna av din ­dotters liv. Om detta är den nya, ansvarstagande Robban, hur var då egent­ligen den gamla?”

Filip och Fredrik på Berwaldhallen

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-08-17 kl. 13.18.45.png

Igår sände Filip och Fredrik sin hundrade podcast live på Berwaldhallen och det var en ganska otrolig upplevelse. 1300 människor, fans till podcasten, hade klätt upp sig för att lyssna på när två människor pratar med varandra. Och det fick de också se – Filip och Fredrik satt mitt emot varandra på två stolar och pratade om saker de funderat på under veckan. Det var speciellt att se hur podcastens moderna anslag mötte Berwaldhallens uråldrighet. Att se att det fungerade! Det var fint och faktiskt rörande.

Tyvärr satt jag lite skevt och ljudet nådde mig från två olika högtalare, vilket innebar att jag hörde dubbla röster, en halv sekund efter att jag hörde en stavelse hörde jag den en gång till. Det innebar att det inte var två snabbpratande människor jag hörde – det var fyra! Jag kände att det var en miljö att bli utbränd i. Jag blev till slut mycket trött, jag hörde nästan ingenting, fick läsa läppar och gissa och kisa och titta på publiken och när de gapskrattade – vilket de gjorde ofta – så förstod jag att det var roligt och då skrattade jag också.

Jag vacklade ut från Berwaldhallen, glad över att ha upplevt en så speciell stund.
Och lycklig över att rösterna var borta.

Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Aleksandra Wojcik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB