Howard Hughes må ha varit först med att representera en helt ny företagaranda i Las Vegas, präglad av en torr men kyligt realistisk what’s-the-bottom-line-inställning när det gällde inkomster och utgifter. Snart nog fick han – och i förlängningen därmed även den organiserade brottsligheten, som blev hårdare och hårdare trängd från alla håll – dock konkurrens från andra med samma attityd.

En av dem var entreprenören och miljardären Kirk Kerkorian. I likhet med Hughes var han en välutbildad och våghalsig pilot, hade byggt upp sin grundförmögenhet inom flygbranschen, och han var inte främmande för Las Vegas.

Inte heller var Kerkorian främmande för poker: Redan 1947 och trettio år gammal hade han köpt sitt första helt egna företag, charterflygbolaget Los Angeles Air Service, med 60.000 dollar som han vunnit på highstakespoker mot andra affärsmän. Bolagets tillgångar just då utgjordes av inte stort mer än en Douglas DC-3, som Kerkorian satte in i skytteltrafik mellan Los Angeles och Las Vegas. Han trodde stenhårt på ökenstaden i Nevada som en växande nöjesdestination; det var en satsning som skulle visa sig vara ett lyckokast.

Under sina många besök i Las Vegas blev Kerkorian också bekant med Morris Lansburgh, som tillhörde kretsen runt Meyer Lansky vilken ägde Flamingo. Lansburgh var en av de maffians mellanchefer som skulle åka fast och dömas till flera års fängelse i samband med den omtalade gryningsräden mot Flamingo 1955, men därefter avtjäna sitt straff och återinsättas i tjänst på samma kasino. Kerkorian slöt ett avtal med Lansburgh, köpte in flera plan, och började frakta spelare från större städer runtom i USA på så kallade ”junket trips” till Las Vegas. Med tiden blev flygbolaget 1960 omdöpt till Trans International Airlines, och startade rutter även till Europa.

Kerkorians intresse för Las Vegas växte. Han köpte upp ett stort stycke land, men inte angränsande till Strippen utan en kilometer öster om den i strid mot konventionell visdom. Där började han uppföra kasinohotellet The International, som var avsett att sätta nytt rekord som biggest-in-the-world. Till saken hör att det stycket land köpte Kerkorian av en man som i sin tur skulle låta tala om sig så småningom: Steve Wynn.

Under tiden jagades Morris Lansburgh och ett antal andra inom Flamingo på nytt av IRS och FBI. Ställets ägarkonstellation visste att de inte längre hade något annat val än att sälja stället, och de var villiga att göra det för en spottstyver nu när de federala myndigheterna flåsade dem i nacken.

Kerkorian var intresserad, inte minst för att Flamingo kunde utgöra en utmärkt ”träningslokal” när ny personal skulle anställas inför invigningen av The International. Och det låga priset gjorde att Kerkorian var villig att blunda inför ett mycket ovanligt köpvillkor: att han inte fick granska räkenskapsböckerna i förväg. Ett avtal slöts, och så – efter invigningen av The International 1969 – var Kirk Kerkorian etablerad som ägare till två av stadens vinstmaskiner, och maffian hade förlorat det avgörande inflytandet över ännu ett av sina kasinon.

För en gångs skull hade dock Kerkorian gjort ett misstag, när han parallellt  med bygget av The International hade tagit ytterligare kliv i Howard Hughes fotspår och investerat i Hollywood genom att köpa upp studion Metro-Goldwyn-Mayer. Plötsligt var Kerkorians finansiella resurser överansträngda, vilket han tänkte lösa genom en nyemission av aktier i The International.

Den blev det dock stopp för, genom ett ingripande från SEC som är USA:s motsvarighet till Finansinspektionen. Det var hämnden för att Kerkorian vägrat låta IRS få tillgång till räkenskapsböckerna från Lanskys tid, vilka hade eldats upp. Kerkorian stod upp till halsen i MGM-härvan, behövde pengar omgående, och hade inget annat val än att 1970 sälja både Flamingo och The International. Köpare var ingen mindre än hotellkedjan Hilton Corporation, och så var ytterligare ett företagskonglomerat etablerat i Las Vegas. Snart nog var dessutom Kerkorian på fötter igen, och kastade sig över ett nytt och grandiost hotellkasinoprojekt: MGM Grand.

Uppfinningen som sänkte maffian

Sedda i backspegeln framstår både Hughes och Kerkorian som representanter för en viktig men dock övergångsfas: den mellan en tid när ruljangsen i Las Vegas sköttes hands-on av cigarrtuggande frontfigurer med chicagodialekt samt oklar bakgrund, och där i stället dagens anonymare företagsjättar förfogar över arméer av revisorer och Harvardskolade jurister vilka kritiskt granskar intäkter och utgifter innan de avgörande besluten fattas i styrelserummen. Den ägarstruktur som länge varit förhärskande i Las Vegas genomgick alltså en radikal förändring under 1970-talet, vilket i sin tur medförde ännu ett viktigt paradigmskifte: för första gången i hela stadens historia hade hasardspelsbranschen blivit en respektabel sysselsättning, vilket gjorde att reguljära banker nu äntligen var villiga att låna ut pengar till finansieringen.

Men även så hade nykomlingarna mycket att lära sig. Dessa företagskonglomerat förstod sig inledningsvis inte på andan och de speciella drivkrafterna i Las Vegas. Hilton trodde inledningsvis att de hade köpt två hotell, med vidhängande kasinon; vad de så småningom tvingades inse var att de hade köpt två kasinon, med vidhängande hotell.

Maffian, hårdare och hårdare pressad av FBI och amerikanska skatteverket IRS, kunde dessutom inte längre göra sig gällande i den förändrade miljön. De var på väg att förlora kapplöpningen av ett enkelt skäl: att de helt enkelt inte längre hade tillräckligt med pengar.

Till detta sakernas tillstånd bidrog en mycket viktig uppfinning: den moderna luftkonditioneringen. Den teknologi för luftkonditionering som funnits på 1940-talet, när maffian hade förvärvat sina första hotellkasinon i Nevada, var klumpig och småskalig och klarade inte av mer än ett eller ett par rum i taget. Under 1960- och 1970-talen däremot hade man utvecklat den moderna, storskaliga luftkonditioneringen som höll ökentemperaturerna stången även i mycket omfattande byggnadsstrukturer. Därigenom blev det möjligt att uppföra enorma hotellkasinokomplex, vilka förstås är kostnadseffektivare per enhet och per gäst.

Den moderna luftkonditioneringen blev alltså den uppfinning som oavsiktligt innebar början till slutet för maffian. När det blev tekniskt möjligt att uppföra hotell med tvåtusen eller tretusen eller ännu flera rum, hade megakomplexen gjort entré i Las Vegas och därmed till sist förpassat dessa bortanför den organiserade brottslighetens ekonomiska räckvidd. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många gangsters i USA med tillräckligt mycket pengar för att finansiera dessa byggprojekt, och de mindre etablissemang som de i praktiken hade råd med var inte längre tillräckligt attraktiva eller lönsamma i den hårdnande konkurrensen.

 

”Get out of town”

Men ännu så länge hade maffian klorna kvar i några av kasinona i Las Vegas och tillgång till de nästan hypnotiskt stora penningströmmarna från spelborden, och en del av de kvarvarande brottsmedlemmarna i staden hade inte för avsikt att ge upp detta godvilligt. Och fortfarande hade de en inte ringa makt över liv och död i staden… ibland även inom de kasinohotell som övertogs av den nya tidens företagskonglomerat.

Några som fick uppleva det var ett rockband från San Francisco, som hösten 1969 spelade i Crown Room på The International. De hade redan flera gånger uppträtt i TV, och omtalades allt oftare som USA:s framväxande svar på Beatles. Men nu begick de ett misstag som abrupt skulle sätta stopp för karriären.

Där, klockan tre på morgonen i Crown Room, fick bandet syn på en kortvuxen och tämligen tunnhårig man i publiken som satt vid ett bord tillsammans med en ung, lång och vacker blondin. Bandets ledsångare ironiserade över denna syn under mellansnacket, och gjorde sig lustig över skillnaden i såväl ålder som längd.

Biiiiig mistake. Den tunnhårige var Major Riddle (bilden – Major var faktiskt hans förnamn), huvudägare i Dunes och en man med solida maffiakontakter efter sina många år i staden. Han reste sig lugnt upp, gick bort till ett hörn och ringde ett samtal på en av hotelltelefonerna. Mindre än tre minuter senare anlände managern för The International, klädd i bara morgonrock över sin pyjamas. Han avbröt showen och kommenderade bandet att ge sig av; och inte bara från scenen, utan från Las Vegas.

En timme senare hade de lämnat staden i en hastigt hyrd bil. När de nästa dag ringde till sin manager, upptäckte de att samtliga övriga bokningar hade ställts in – och att ingen längre var det minsta intresserad av att hyra in dem i fortsättningen. Strax efteråt upplöstes bandet. En av medlemmarna erkände många år efteråt i en intervju att han ansåg att de haft tur som undkommit med livet i behåll.

 

Den största hotellbranden i Las Vegas

Samma år, 1969, köpte Kirk Kerkorian New Bonanza Hotel på Strippen, och rev det för att börja uppföra MGM Grand Hotel & Casino; detta MGM var dock inte den byggnad med samma namn som i dag finns i Las Vegas, utan en annan på den plats längre norrut där Bally’s står i dag. När MGM Grand öppnade i december 1973 var det världens största hotellkomplex, med 2084 rum.

Där, 1980, skulle den största hotellbranden i Nevadas historia inträffa och leda till 87 dödsoffer och över 700 skadade.

Liksom i katastroffilmen ”Skyskrapan brinner” från 1974, har det i efterhand kommit anklagelser om att ställets ägare Kirk Kerkorian samt flera av hans underhuggare rundat ett antal ekonomiska hörn: pressen att hålla kostnaderna nere, och att äntligen kunna öppna stället så att man kunde börja få in pengar från spelborden, ledde till att man bland annat lät bli att installera ett sprinklersystem för 192.000 dollar trots att stadens brandskyddsmyndigheter krävt det. En tämligen tolerant – somliga använde efteråt uttrycket ”mutad” – tjänsteman på stadsplanekontoret i Clark County godkände trots det byggnaden och såg till att sprinklerkravet ströks, vilket gjorde att man kunde öppna någon vecka eller två tidigare än planerat.

Den brand som utbröt i gryningen den 21 november 1980, i elledningarna till en kompressor i en kombinerad restaurang och delikatessbutik inne på MGM Grand, blev därför inte upptäckt och kvävd i sin linda utan när brandkåren väl kom till platsen var det för sent. Lågorna slukade lättantändliga material som tyg och plast, och avancerade på sina ställen som värst enligt den officiella rapporten efteråt snabbare än fem meter i sekunden. Trycket från det eldklot som strax efteråt nådde lobbyn sprängde iväg MGM Grands ytterdörrar ett hundratal meter längs Strippen.

Elden och röken spred sig till hotellavdelningen via trappor, hisschakt och luftkonditioneringskanalerna, vilka alla skulle ha stängts igen om säkerhetssystemen hade fungerat – men de gjorde de alltså inte. De flesta av dödsoffren omkom av den giftiga röken som sipprade in i rummen via ventilationen. Inte heller fungerade brandlarmet; de som räddades blev det i många fall tack vare andra hotellgäster som trots att de flydde för livet hejdade sig och bankade på dörrarna i korridorerna.

Nere i själva kasinot på MGM Grand utspelade sig absurda scener: åtskilliga gamblers vägrade resolut att flytta på sig och spelade i stället vidare på banditerna, trots röken och lågorna i bortre delen och brandmännen som rullade ut slangar på golvet: det var en scen som påminde om orkestern ombord på Titanic som sägs ha spelat vidare trots att fartyget sjönk. Av de 87 dödsfallen skulle det visa sig att sju inträffade i kasinot. Andra gamblers tog sig motvilligt ut på gatan bara för att gå tvärsöver till de konkurrerande etablissemangen, där de genast återupptog sitt spelande.

Under en presskonferens senare samma dag uppskattade brandchefen Roy Parrish att cirka 7000 gäster och anställda befunnit sig i byggnaden när branden bröt ut, och kommenterade att ”bara runt en procent dog”. Den formuleringen ådrog sig journalisternas upprörda vrede. ”Underbart”, skrev en sarkastisk Tom Fitzpatrick i dagstidningen Arizona Republic, ”och typiskt Las Vegas. Det är exakt vad staden behöver; en brandchef som sätter odds.”

MGM-branden blev den värsta i stadens historia – och är fortfarande den tredje största brandolycka som någonsin inträffat i hela USA. Byggnaden reparerades på nästan rekordtid, nu med ordentliga sprinklers och automatiska larmsystem överallt, men såldes 1985 till Bally’s. Kerkorian köpte i stället upp Marina Hotel längre söderut på Strippen, och lät delvis riva det för att uppföra ett ännu pampigare MGM Grand med över 5000 rum – världens största hotell just då, ännu en gång – och vilket invigdes 1993:

I nästa avsnitt, som blir det avslutande, berättar jag om Frank Rosenthal och hur maffians makt slutgiltigt bröts i Las Vegas!