Att Chris Björin – ännu en gång – inte blev invald till pokerns Hall of Fame vet vi, att Jennifer Harman och John Juanda däremot blev det vet vi också; och de flesta pokerintresserade svenskar har dessutom klart för sig att denna berömmelsens hall lider av en svår slagsida mot USA.

Hur svår slagsida då, om man nu ska kvantifierade det?

Svaret är detta: av de 50 personer (Harman och Juanda inkluderade) som genom åren valts in i PHoF är det bara en (1!!!) som inte haft amerikanskt medborgarskap – och han dog dessutom 1769.

Du hittar de femtio personerna här:

https://en.wikipedia.org/wiki/Poker_Hall_of_Fame

Vem är då denne ende icke-amerikan?

Jo, han hette Edmond Hoyle, var britt – närmare bestämt engelsman – samt föddes 1672 och dog den 29 augusti 1769 i sin bostad på den gata i London som idag bär namnet Welbeck Street. (Det är att notera att han uppnådde en ovanligt hög levnadsålder för sitt tidevarv.) Hoyle hade inga kända ättlingar; istället testamenterade han sina jordiska ägodelar till sin syster Eleanor, sin systerdotter Fanny, och så några andra kvinnor vars relationer med Hoyle historien har dragit en slöja över.

Vad hade då denne engelsman vid namn Edmond Hoyle med poker att göra?

Svaret är: inte ett dyft. Att han överhuvudtaget valdes in i Hall of Fame 1979, alltså 210 år efter sin död och då Benny Binion och några av hans kumpaner bestämde sig för att grunda denna institution, beror på en monumental missuppfattning.

För att förstå hur denna missuppfattning kunde uppstå, måste man känna till att uttrycket ”according to Hoyle” (= ”enligt Hoyle”) kom att bli ett djupt förankrat begrepp i den anglosaxiska kultursfären, och då främst i USA. ”According to Hoyle”, förutom själva namnet Hoyle, har helt enkelt under två och ett halvt århundrade varit synonymt med den definitiva, vederhäftiga, auktoritativa redogörelsen för ett spel och dess regler, ända in i modern tid:

Men vad uträttade då Edmond Hoyle för att uppnå en sådan ryktbarhet inom spelvärlden – i synnerhet om man betänker att det är ett försvinnande litet antal kortspel som faktiskt har någon form av officiella regler?

Det är inte mycket som är känt om Hoyles levnadsöde, utöver att han på 1700-talet titulerade sig ”gentleman”, umgicks i Londonsocieteten och lär ha varit en skicklig spelare, när det dessutom tillhörde kutymen att man ofta spelade med någon form av insatser. Uppgifter om att han var utbildad advokat ska nog tas med en nypa salt, eftersom de är ytterst osäkra.

Men Hoyle var som sagt en skicklig spelare, och inte minst i whist som då var det hetaste spelet inom Londonsocieteten. Whist hade under större delen av 1600-talet haft ett mycket dåligt rykte som ett underklassigt och illa beryktat ölstugornas och grändernas hasardspel, inte olikt poker före den stora boomen; dess uppåtstigande mot kortspelens stjärnhimmel började först på 1720-talet, på Londons kaffehus som hade blivit centrum för dåtidens sociala högreståndsumgänge. Det var där som man kom att få upp ögonen för samt vidareutveckla partnerspelandets intellektuella potential och samarbetselement, illustrerat här i detta verk av Cruickshank:

År 1741 hade Hoyle börjat ta betalt för att lära valda personer i dessa umgängeskretsar hur man spelade effektiv och vinnande whist, vilket gjorde honom populär; och i november 1742 beslöt han sig för att skriva och låta trycka upp ett häfte – man hade andra uppfattningar om snärtiga titlar på den tiden – som fick heta A short Treatise on the Game of Whist, containing the Laws of the Game: and also some Rules, whereby a Beginner may, with due Attention to them, attain to the Playing it well.

Häftena sålde Hoyle för en guinea styck, ett oerhört högt belopp på den tiden. De blev våldsamt populära och såldes snabbt ut; men i stället för att trycka en ny egen upplaga kontrakterade Hoyle ut rättigheterna till förläggaren Francis Cogan för 100 guineas, även det en häpnadsväckande summa. I det vakuum som hann uppstå på grund av efterfrågan och innan Cogan blev färdig med andraupplagan utsattes häftet dock hänsynslöst för piratkopiering, när andra och skrupelfriare förläggare raskt kom med egna utgåvor. Cogans svar blev att låta sin upplaga framstå som den autentiska, genom att han inkluderade en sträng varning för otillåten kopiering samt betalade Hoyle 2 pence styck för att skriva sin autograf i varje häfte:

Intressant nog betraktades Hoyles beskrivning över whist som så vederhäftig att den förblev den definitiva i över ett århundrade, ända fram till 1864 då nyare regler skrevs av John Loraine Baldwin och anammades av kortspelsklubbarna i Arlington och Portland!

Uppmuntrad av framgången gav sig Hoyle i kast med att författa ytterligare häften med spelregler, om backgammon året 1743…

… om schack och piquet 1744, och samma år även om kortspelet quadrille:

Sedermera kom även ett häfte om brag 1751, och några publikationer till. Men alltså ingen om poker; 1700-talsvarianten av brag räknas visserligen som en av flera tidiga föregångare till poker, men varje spelare gavs endast tre kort var och bara en satsningsrunda förekom.

De häften som Hoyle gav ut skulle dock ge honom stor berömmelse samt en evig plats i spelhistorien, om än en plats som inte på något sätt är förknippad med poker mer än på mycket långt håll och ytterst vaga grunder. Efter hans död kom piratkopierandet att upphöjas till plagiarism, och plagiarismen sedan till tradition. Hoyles namn, och frasen ”according to Hoyle”, kom att hänsynslöst exproprieras av mängder av andra författare och förlag på 1800- och 1900-talen, även beträffande spel som uppfanns långt efter Hoyles frånfälle. I dag har ”according to Hoyle”-missbruket tack och lov mer eller mindre dött ut i Storbritannien, men lever tyvärr kvar i USA.

Och där har vi skälet till att Edmond Hoyle kom att väljas in i Hall of Fame vid grundandet 1979. Benny Binion må ha varit en skicklig samt hänsynslös affärsmän och en streetsmart mördare, men vad gäller allmänbildningen var han inte mycket mera än en knappt läskunnig Texas country boy. En sak hade han dock lagt märke till under sin levnad: just namnet Hoyle på omslaget till mängder av böcker om poker och andra kortspel. På så sätt skaffade han sig missuppfattningen att denne på något sätt förtjänade en plats på pokerparnassen – men man kan tveklöst göra antagandet att Binion och hans kumpaner förstås inte hade en aning om att Hoyle levde på en plats och i ett tidevarv när quadrille, piquet och brag var på modet, och det skulle dröja närmare ett århundrade innan ett spel som var igenkännbart som poker skulle se dagens ljus.

Hoyle borde alltså rätteligen snarast avföras från PHoF; och här i Sverige borde vi som jag sagt tidigare överväga en egen Hall of Fame, med Chris Björin och Martin Jacobson som första och andra inval.