Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för March 2009

- Sida 1 av 5

Hyfs och etikett i bloggvärlden

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Apropå den förra postningen om etiska regler för bloggare, så slog det mig att det ju finns en del oskrivna regler framförallt vad gäller vett och etikett också i bloggvärlden.
Det finns en del mer allomfattande men vissa mindre bloggosfärer har sina egna regler.

Här en kort lista på fem saker som inte hör hemma i bloggvärlden om man vill uppfattas som någorlunda hyfsad och trevlig:

1. Kommentera utan att ha något att säga bara för att göra reklam för den egna bloggen. Har du en bra blogg och engagerar dig i andras kommer den att hittas.

2. Be om ”länkbyte”. Vill jag länka till någon gör jag det för att jag vill, inte för att jag vill ha en motprestation. Att göra länkbyte till något på förhand uppgjort underminerar värdet av länkandet. Länkar är en form av credd och ska vara ärligt menad.
Här har jag skrivit mer utförligt om länkkärlek.

3. Svara på kommentarer i annan blogg. (hos den som kommenterat)
Detta är ganska vanligt förekommande på blogg.se, men det blir fullständigt obegripligt för andra läsare som inte alls förstår vad det är som kommenteras. Verkligen ”goddag yxskaft”.

4. Anonyma påhopp. Vill man kritisera eller vara elak bör man åtminstone stå för det. Däremot kan det vara helt okej att kommentera anonymt om man berättar något känsligt eller kanske bara vill berömma.

5. Hänvisa till annan blogg utan att länka till den. Se även punkten 2.

Håller du inte med? Vilka ”etikettsregler” tycker du är viktiga att hålla, eller vilka etikettsbrott stör du dig på? Kommentera gärna, det kan komma fler sådana här tips om hur man uppför sig.

Behöver bloggarna ett gemensamt regelverk?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag har varit i Örebro hela helgen, på grävande journalisters konferens GRÄV-09. Därav dåligt med bloggande, och i ärlighetens namn har jag inte heller så bra koll på vad som hänt i bloggvärlden i övrigt, även om jag noterar att de hetaste ämnena i helgen varit Earth Hour, och såklart Wanja.

Vad gäller det förra, Earth Hour, verkar det finnas två tydliga läger, för och emot.
Jag skulle vilja slå ett slag för den här intressanta artikeln i Fokus, om James Lovelock som menar att vi kan glömma hållbar utveckling, det enda riktiga är att flytta till områden med förutsättningar för överlevnad. Han är Gaiateorins fader och även om jag kan för lite för att köpa hans teorier rakt av tycker jag att de är mycket spännande och min magkänsla gillar det han säger.

Vad gäller Wanja är sista ordet ännu inte sagt, inte minst om man kollar diskussionen på Twitter, där det uppstod något slags antiklimax under den direktsända presskonferensen sent igår kväll.

En diskussion som i helgen uppstod först på Twitter och senare i bloggarna är den om kvalitetsstämpel på bloggar, eller om bloggar ska ha några etiska regler.

Det hela började med att jag under en debatt på GRÄV där bloggvärlden diskuterades sa att inget hindrar att bloggare gemensamt sätter upp regler som man sedan frivilligt kan förbinda sig att följa.
Eftersom många verkar ha uppfattat detta som att jag förespråkar att bloggare ska ha regler att rätta sig efter vill jag bara förtydliga att så är inte fallet. Vi har i det här landet lagar när det gäller exempelvis förtal som fungerar utmärkt för bloggare, utan att särskilda regler behöver införas.

Jag tycker däremot att om det finns bloggare som känner ett behov av att skilja sitt innehåll från resten, som känner själva att de faktiskt är seriösa till skillnad från andra och på något sätt vill markera det, så är det väl inte en tokig idé att skapa några slags gemensamma regler, däremot tycker jag att det vore förödande om detta regelverk kom uppifrån, och jag tycker inte att de Pressetiska reglerna ska kopieras. Ett sådant eventuellt regelverk bör skapas av bloggarna själva.
Tilläggas ska också att journalist inte är ett licensyrke. I praktiken kan vem som helst som gör journalistiskt arbete kalla sig journalist, och definitionen på en ”riktig journalist” är ganska luddig.

Den som är medlem i Svenska Journalistförbundet förbinder sig att följa de pressetiska reglerna, och medieföretagen använder dem också. Men det är alltså inget juridiskt bindande krav för att kunna arbeta som journalist, och det är journalisterna och branschen själva som också upprätthåller och bevakar att de pressetiska reglerna följs.

Diskussionen är intressant, Mary skriver om det, liksom Deepedition, Erik Laakso och Bloggtidningen.
Diskussionen är inte ny, här ett dokument från i höstas där Ivor Gaber från universitetet i Bedford i England föreslår gemensamma etiska regler för bloggare och journalister.

Vad tycker du? Bör det finnas etiska regler för bloggare? Hur borde de se ut i så fall?

Historiskt samarbete för Dawit Isaak

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Det började på Twitter.
Det historiska samarbetet som idag syntes på de fyra stora Stockholmstidningarnas förstasidor.

Aftonbladet:

SvD:

Expressen:

Dagens Nyheter:

Här finns bakgrunden, den fantastiska historien om hur de sociala medierna faktiskt fungerar inte bara till skvaller och strunt.
Expressens Thomas Mattsson bloggar. Jan Helin Twittrar.
Uppropet finns att läsa hos alla fyra tidningar.

Skriv på du också.

Taggar dawit, isaak

Enklare att leka samarit än att sätta sig in och leka fattig

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Lyssnar på Studio Ett där Expressens Karin Olsson och Aftonbladets Jan Helin diskuterar Fattigbloggen.

Jag blir så upprörd när jag hör Karin Olsson och fattar inte hur Helin kan hålla sig så lugn och saklig. Vad är det hon inte förstår?
Hur menar hon att Jessica Ritzén tar plats från riktiga fattiga som kunde gjort sina röster hörda?
Ska Karin Olsson kanske säga upp sig och erbjuda sin tjänst åt en socialbidragstagare, eftersom hon nu tar plats från andra som skulle kunna göra sina röster hörda på Expressens ledarsida?

Utrymmet på internet är i princip obegränsat. Vissa saker slår igenom bruset, det har Fattigbloggen gjort.
Men det är uppenbarligen en dålig sak enligt Karin Olsson och Johan Croneman på DN.

Det finns fattiga människor som bloggar. Om hur det är att inte ha pengar. Jag har varit med om en som tiggde en dammsugare via sin blogg för att den gått sönder och inga pengar fanns till en ny.
Men har Karin Olsson och Johan Croneman tänkt på att många rika välmående människor faktiskt inte orkar bry sig?
Man tar avstånd från problem.
Man vill inte ta i dem, inte komma för nära det där smutsiga, det kanske smittar.

Därför är det genialiskt av Aftonbladet att låta Ritzén ”leka fattig”, eftersom det intresserar hennes gelikar.
Andra kvinnor som lever ungefär samma liv som hon till vardags har lättare att ta till sig och intressera sig för det hon skriver än de har att engagera sig i den ensamstående föräldern som inte har råd att fixa matsäck till barnets skolutflykt.
För att hon ser på det med deras ögon, och kan beskriva känslan ur ett utifrånperspektiv och sådant som är självklarheter för den som är fattig på riktigt kan hon formulera.
Man blir ju som bekant ofta hemmablind och har svårare att beskriva sitt eget än andras.

Sedan är det precis som Helin säger.
Bloggen har gett en röst åt så många andra.
Andra som kommenterar, och de som inte gör det.
Den har satt fokus på socialbidragstagarna. Den har skapat debatt och är Aftonbladets överlägset mest besökta blogg.
Jag har väldigt svårt att se problemet, eller provokationen i detta.

Att så många blir provocerade bevisar bara att pengar är tabu och fattigdom är något vi helst inte pratar om på det här sättet, det är såklart väldigt mycket enklare att ha ett ovanifrånperspektiv.
I vanliga fall skickar man en reporter som släpps in i någon annan människas liv några timmar som mest, en annan människa som mer eller mindre utnyttjas/används för att tillfredsställa några dåliga samveten och skildra det i ett vi och dom-perspektiv som inte sällan gör mig illamående.

Jessica har också ett utifrånperspektiv, men hon utnyttjar ingen som är fattig på riktigt för att berätta sin historia. Hon lämnar inte ut någon annans generande situation åt andra att frossa i. Hon använder sig själv, och det är genialt.

Heja Fattigbloggen!

Taggar fattigbloggen

Bloggarna de nya publicisterna

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Den här postningen är tidigare publicerad här, men efter önskemål postar jag också här, även om jag som princip är lite emot dubbelpostningar. Men ingen regel utan undantag eller hur det är man säger. Postningen kan sägas vara en uppföljning/fortsättning på detta.

Många journalister saknar de riktiga publicisterna.
Medieföretagen (läs:tidningarna) ägs oftast inte längre av idealister med en publicistisk tanke, utan av vinstdrivande koncerner utan högre tankar om det skrivna ordet.

Samma journalister är ofta väldigt skeptiska mot nätet, mot att publiceras elektroniskt, och räds svamlet och smörjan i bloggvärlden.

Men.

Hur kom det sig att tidningarna började tryckas från början? Var det inte så att i och med att tryckpressen kom och möjligheten att trycka och sprida budskap till fler, såg idealisterna, politikerna och folkrörelserna en möjlighet att sprida sina budskap, och agera informatörer och folkbildare?
Det var givetvis de idealister som hade pengar, eller de rörelser och organisationer som hade det, som kunde finansiera tidningstryckandet till att börja med.
Det var från början inte särskilt utbildade journalister som skrev i tidningarna. Det var människor som drevs av en vilja att berätta sanningen, eller sin bild av sanningen. Människor som ville sprida information och nyheter till flera. Människor som ville förändra.

Nu finns internet. Och möjligheter för idealister med politiska, religiösa eller andra åsikter och budskap att sprida dem. Inga ekonomiska resurser krävs.
Vilka är det som tar chansen? Vilka är det som driver de största bloggarna vid sidan av modebloggarna?
Jo. Politiker, eller människor med politiska åsikter. Människor som har ett budskap, idealister som använder sig av det demokratiska verktyget internet för att sprida dem till fler. För att upplysa, informera och folkbilda.

Ser ni inte vad som håller på att hända? Vad som håller på att bevisas?
Precis det som journalisterna alltid hävdat – nämligen att en tidning inte kan drivas endast i ekonomiskt syfte om den inte har en publicistisk idé eller tanke. Det visar sig nu. Tidningarna krisar.

Det har med internet att göra. Det har med ändrade medievanor att göra. Det har att göra med ekonomiska omständigheter. Det har att göra med tankar på miljön.
Men mest av allt har det att göra med att pressen har spelat ut sin roll som demokratiskt verktyg och folkbildare.
Skvaller och simpel nöjesjournalistik, snuttifierade notiser och gårdagens nyheter är inte vad folk vill ha. Det är inte heller vad journalister vill producera.
Journalister vill förändra, demokratisera, upplysa och informera. Avslöja sanningar och rätta till fel.

Det är precis det många bloggare gör idag.
Det är därför de så så småningom kommer att slå ut de traditionella medierna om inte de traditionella medierna tänker om.

Det är en ny tid.
Nya verktyg.
Men fortfarande samma sak som när tryckpressen kom.
Den möjliggjorde spridande av ord till flera. De som hade chansen att använda den möjligheten tog den. Precis som människor idag tar chansen att sprida sina ord, sina kunskaper och sina åsikter till flera – genom internet.

Det är väl ändå något mycket bra?
Eller borde tryckpressarna ha stängts in och bara upplåtits åt personer med rätt utbildning och åsikter?
Borde bara utbildade människor få skriva böcker?
Ska man måsta ha licens för att publicera sig på nätet, eller ska vi underskatta mediekonsumenterna och deras förmåga att själva välja vilken typ av material de vill ta del av? Ska det verkligen styras uppifrån?

Varenda journalist som drivs av någon slags ideal och vilja att förändra, att avslöja sanningar och folkbilda, borde omfamna, välkomna och börja att fullt ut använda sig av nätets alla möjligheter att göra just detta. Hur demokratiskt som helst.
Inte några få pengastinna personer eller organisationer förunnat.

Dylanfeber och meningen med livet

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Bob Dylan är i Sverige.
I måndags spelade han i Globen, i söndags på Berns, och han avslutar i Malmö på lördag.

Det är självklart många bloggare som skriver om Dylan nu när han är här.

Men ingen gör det som Mats Weman.
Och han skriver också när Dylan inte är i Sverige.

I Wemans blogg ”Meningen med livet” finns nästan dagligen en ny postning om – just det – Bob Dylan.

Under rubriken ”Dagens Dylan” skriver han kärleksfullt och initierat, om Dylans låtar. Kompletterat med Spotifylänkar och Youtubevideos.
En oumbärlig blogg för alla Dylan-fans, men också en fantastisk blogg för oss som gillar musik i största allmänhet och välskrivna texter i synnerhet.
Även om jag personligen inte har några särskilda känslor för Dylan är det så att jag lyssnar med helt nya öron när jag läser Wemans faktaspäckade och välskrivna texter.

Ett exempel:

Vi vet ju hur det gick till.
Man kan möjligen säga att det var Mark Knopflers fel alltihop.
Att han tvunget skulle åka på någon spelning i Köln när han satt mitt i slutmixen av Bob Dylans Infidels, ett album som Knopfler alltså var producent för.
Kvar satt Dylan med sitt patenterat osentimentala förhållningssätt till sina egna sånger.
Och lät den sorgsna pianobluesen Blind Willie McTell bli liggande på golvet.
Två gånger har han fått frågan hur det kunde bli så.
Två gånger har han svarat.

Första gången sa han, till den amerikanske filmkritikern Kurt Loder, att han inte tyckte han spelade in den på rätt sätt.

Den andra gången svarade han Adrian Deevoy:
 It just never came out for me. It never got developed in any way that it should have really.

Deevoy, förresten, journalist för bland annat brittiska Q Magazine, ska vara den som myntat uttrycket Never Ending Tour, i en intervju med Dylan från 1989:

AD: ‘Tell me about this live thing. You’ve gone straight into this tour again – one tour virtually straight into the next one.’
BD: ‘Oh, it’s all the same tour.’
AD: ‘It’s the Never Ending Tour?’
BD: (unenthusiastically) ‘Yeah, yeah’.

Weman kör också en serie postningar som han kallar ”Dylan Top 20” där han låter vänner och bekanta göra sina egna topplistor med Dylans enligt dem bästa låtar.

Mats Wemans blogg är helt enkelt en guldgruva där du kan läsa allt du inte visste att du ville veta om Dylan.
Jag hoppas att texterna publiceras i bokform någon dag. Det blir i så fall en Dylan-bok som till och med jag skulle läsa.

Taggar bob, dylan, weman

Gammelmediaopinionen flockas på nätet

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Så har också Aftonbladets ledarredaktion börjat blogga.
Det är Helle Klein, Mats Engström, Katrine Kielos, Eva Franchell, Ingvar Persson och Åsa Petersen som ska fylla den med sina åsikter och kommentarer.

Det var väl på tiden får man säga, men bättre sent än aldrig. Och flera av skribenterna bloggar sedan förut fast på andra ställen, så det är inga duvungar som nu rivstartar för att delta i den politiska debatten på nätet.

Just opinionsjournalistik är den som lämpar sig allra bäst att utöva på nätet, och bloggen är ett utmärkt forum för ledarskribenter att snabbt kommentera dagliga händelser i den politiska världen.
Kommentarer och möjligheten att följa flera olika ledarbloggar ökar också engagemanget, den ofta mer lättlästa formen gör (tror jag) att fler engagerar sig och orkar följa med i debatten, åtminstone delar av den.

Andra ledarbloggar i sfären:
Svenska Dagbladet
Expressen
Dagen
Sydsvenskan
Sundsvalls Tidning
Länstidningen (ganska dåligt uppdaterad)
Helsingborgs Dagblad
Upsala Nya Tidning

Det finns såklart fler, vet du någon som är särskilt bra så tipsa gärna!

Sen en fråga. Är det inte lite fantasilöst att kalla alla (nästan) ledarbloggar för just ”Ledarbloggen”? Dessutom är det lite störigt i min RSS-läsare, att vet från vilken ledarblogg de olika postningarna kommer.

Boda – du är inte ensam om att vara teknisk idiot

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Idag vill jag hälsa Thomas Bodström välkommen till denna homogena sörja av okvalificerat tyckande som också kallas bloggosfären!

Postningen där Bodström beskriver sig själv som teknisk idiot är alldeles alldeles underbar, och igenkänningsfaktorn är hög. Jag är precis likadan. Alltså, jag kan köra igång en dvd. Men har aldrig lyckats spela in något från teven.
Jag tycker inte det är så krångligt med lösenord och så, men webbdesign mina vänner, webbdesign. Jag fattar ingenting. Det är skitkrångligt.

Det är tur för Bodström (och mig) att bloggvärlden är så full av hjälpsamma människor. Det är faktiskt så. Har man ett tekniskt problem så är det bara att blogga om det så strömmar hjälpen till. Det är inte alltid det hjälper, men det beror i mitt fall oftare på min egen dumhet än bristen på smarta hjärnor som går samman för att tålmodigt försöka lösa mina problem.

Nu verkar det visserligen som om Bodström fått hjälp att dra igång bloggen och designa den, men det är ju inte säkert att hjälpen finns till hands när han vill göra nåt klurigt sent om natten.

Bodström till skillnad från högtravande Bildt använder sig av humor och han är redan genom bara några få inlägg så pass personlig och rolig att jag känner att jag riktigt längtar efter hans nästa postning. Han bloggar också om fotboll, som inte är precis det roligaste jag vet att läsa om. Och bandy.


Nu ko
mmer han inte bara att skriva om sport eller hur tafflig hur han är när det kommer till teknik, nejdå, han har redan skrivit en kul postning om hur han ”verkligen älskar opinionsundersökningar” och så kommer han att med jämna mellanrum att granska granskarna. En riktig bloggnaturbegåvning helt enkelt. 🙂

Så än en gång ”Boda”, om det nu är vad du vill kallas – välkommen ut i bloggosfären, jag tror faktiskt att du kommer att trivas.

Morgan Alling sprider fulkultur på Dramatenbloggen

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Förra veckan tipsade jag om Dramatenbloggen. Den kändes lovande. Ännu mer lovande känns den nu när denna veckas bloggare presenterats, i form av Morgan Alling.

Hans första inlägg handlar om Let’s Dance.

Jag älskar att finkulturella Dramaten gör sig mer tillgängliga för folket. Och jag älskar att de tillåter sådana som Morgan Alling att bre ut sig och förklara att han struntar i kollegornas förakt mot oseriositeten i att sälja ut sig till ett program som Let’s Dance.

Dramaten gör ett genidrag med det här bloggandet, och det skulle inte förvåna mig om en och annan bloggläsare som aldrig varit på Dramaten faktiskt blir nyfiken och skaffar biljetter till en föreställning.

Att internet suddar ut hierarkier är ingen nyhet. Men det är roligt när det blir så påtagligt, också när det gäller hierarkierna i kulturvärlden. Även om jag kan tänka mig att det sitter en och annan kulturredaktör eller teaterrecensent och förfasar sig över tilltaget, både vad gäller bloggandet och Allings deltagande i Let’s Dance.

Inte för att jag någonsin sett honom som främst Dramatenskådis, i min värld är han bröllopsarrangör i filmen Tjenare Kungen och möjligen parhäst med Lasse i diverse barnprogram som sändes när mina barn var små.

Och kanske just därför. Jag tror nämligen att teater och kanske framförallt den som spelas på Dramaten för många anses betydligt mer svårtillgänglig och tråkig än den faktiskt är. Och det är väl inte till gagn för någon att folk har sådana fördomar. Allra minst för Dramaten.

Jag vill se fler mytomspunna institutioner, företag och organisationer ta steget ut i bloggvärlden. Närmare folket. Visa att de är människor som alla andra. Kommunicera på ett mer personligt plan.
Jag är förresten helt övertygad om att vi kommer att få se mycket mer av det, väldigt snart.

Ännu en Marklund-skandal under uppsegling

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Än har inte vågorna lagt sig efter Gömdaskandalen och fortfarande diskuteras vad som är sant och inte, vad Liza egentligen sagt och inte.

Och nu kommer nästa klavertramp. I en Expressenkrönika där Liza i ett försök att slå ner på fildelningen skriver om sina vänner som inte får sälja sin skiva lyckas hon göra bort sig rejält.
I varje fall om man ska tro på Peter Sunde och Roger Åberg, (och det gör jag) som gjort en del research om plattan som enligt Liza inte säljer på grund av olaglig fildelning.

Liza skriver:

Däremot hände något annat intressant när skivan hamnade på topplistan. Den hittade verkligen sin publik – men inte den som betalade. Johan surfar runt och visar på ett par, tre olika fildelarsajter. Raskt räknar vi ihop över 80000 illegala nedladdningar av gruppens skiva. 80000!

Roger kollar fakta:
(delvis hittat hos Peter Sunde)

Men något står inte rätt till. Söker man på ”stockholm stoner” och filetype:torrent på Google så får man noll träffar. Exakt noll träffar. Söker man lite vidare på ”stockholm stoner” och torrent får man sju träffar varav ingen leder till en torrent. Jag upptäckte detta via Copy me happy-bloggen. Här skrattar jag lite åt det, någon har rätt och någon har fel och det hela är lite larvigt.
Men så reagerar jag på en sak i krönikan: Skivan säljs exklusivt på Coop Forum och Coop Extra. Ok, tänker jag, man gjorde väl en reklamgrej första veckan och säljer väl sedan plattan överallt. Tillgänglighet är ju a och o om man vill kränga något. Söker på cdon.com. Noll träffar. Söker på ginza.se: Noll träffar. Och så vidare. CD-skivan finns alltså inte att köpa! Inte så underligt då att man inte har sålt några plattor heller.

Det behöver ju inte vara så att Liza ljuger, det kan vara så att hon helt enkelt inte har koll och inte har kollat så noga som Roger och Peter gjort.

Så vad kan vi lära oss av detta? Jo. Att bloggosfären inte består av en massa okvalificerat trams. Att det finns bloggare därute som vet hur man gör research, och inte bara sväljer allt de hör och läser.

Det är det något mycket bra att journalister och medieföretag äntligen efter så många år blir granskade och ifrågasatta. Det ställs högre krav idag, när så många ögon granskar den tredje statsmakten. Nu är det dags för medierna att leva som de lär, och stå för tabbarna också.

Uppdaterat: Varför jag valt att inte kommentera det där om Kina var för att det ju inte var Lizas påstående utan hennes ”intervjuade” vän. Man ska inte skjuta budbäraren.

Uppdaterat II: Här en postning som förklarar siffrorna om antalet nedladdningar som Liza presenterade i sin krönika. Jag tycker nästan lite synd om Liza nu. Hon är helt enkelt lurad som det verkar, av sin kompis som inte lyckas kränga skivor på Coop.

Sida 1 av 5
  • Tjänstgörande redaktör: Johan Edgar
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB