Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg kommentarer

- Sida 1 av 2

Två kommentarer om dagen

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Ulrika Good är lite ledsen för att antalet kommentarer i hennes blogg minskat. Hon skyller på RSS-läsandet. Och ja, RSS-läsandet är en bidragande orsak till att åtminstone jag kommenterar mindre, märker själv att de gånger jag skriver kommentarer är det när jag kommit in direkt i en blogg via länk från någonstans, och inte när jag läser i min RSS-läsare.

Men kommenterandet har ändå sammantaget ökat, skulle jag vilja påstå. Inte kanske i kommentarsfältet, där de blir mätbara och påtagliga, men på andra ställen. Inte sällan får jag kommentarer till mina blogginlägg exempelvis på Facebook, dit jag länkar mina bloggposter. Ännu oftare kommenteras bloggposter på Twitter. Själv kommenterar jag dessutom gärna andras texter i min egen blogg, som jag gör nu ungefär, när jag svarar på Ulrikas inlägg genom att skriva ett nytt, eget.

Det finns nu också bra verktyg för att trots kommenteringskaoset på olika ställen samla dem så att det ändå syns i bloggen hur många som kommenterat, retweetat och så vidare på andra ställen. Ett sådant verktyg är Disqus, som exempelvis Mindpark använder. Det braiga med Disqus är också att om jag loggar in och kommenterar via mitt Twitterkonto, på Mindpark, så ser jag i mitt Twitterflöde om jag fått svar på min kommentar. För det är en annan grej jag noterat hos mig själv – nämligen att jag är dålig på att följa upp när jag själv kommenterat.

Det kan bero på att jag läser så otroligt mycket bloggar, kommenterar ibland men sedan rusar vidare till nästa och inte lika ofta som förr engagerar mig ordentligt i en diskussion. Oavsett vad så håller jag med Ulrika, och saknar tiden då diskussionerna i kommentarsfälten var något hetare, när de till synes meningslösa kommentarerna var fler.

Därför tänker jag haka på Ulrikas uppmaning att skriva minst två kommentarer om dagen när jag läser bloggar. Och så ska jag bli bättre på att ha koll om jag får svar på mina kommentarer. För att dialogen är grejen. För att jag tycker om samtal. För att fragmentariska åsikter i spridda skurar sällan förändrar, medan en fördjupande diskussion inte sällan lär mig något nytt, om andra, om världen, livet och mig själv.

 

Om du inte vill ha besökare till din blogg…

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

…då ska du fara runt i andra bloggar och lämna intetsägande kommentarer som inget har med den bloggarens blogg att göra utan som går ut endast på att länka till din egen blogg och be dem komma och ta en titt.

Om du inte vill vinna Stora Bloggpriset ska du göra detsamma. Alltså skicka ut massmejl eller kommentarer till alla i panelen där du pushar din egen blogg. Någon testade det här i morse genom att kommentera en galet gammal bloggpost. Tristast var väl att kommentaren såg exakt likadan ut som en jag fick när jag satt i panelen förra året. Glöm att jag klickar på länken.

Om du vill synas och få fler besök – engagera dig! Kommentera vad andra skriver i sina bloggar, och lämna diskret en länk till din egen blogg så att den som blir nyfiken på att veta mer om dig kan klicka sig in där. Eller ännu bättre – länka till andra bloggar från din egen – de kommer garanterat att vilja se vem som länkar. Se även den här postningen jag skrev i morse om marknadsföring i sociala medier – det handlar inte om att skrika högt – det handlar om att konversera och skapa relationer.

Har du en riktigt bra blogg och engagerar dig i andras bloggar – då kommer du att få fler läsare.

Vad gäller Stora Bloggpriset så har de flesta i panelen bett om tips på bra bloggar i olika kategorier de själva inte är så hemma i – där är det fritt fram att kommentera och pusha för sin blogg. Men mejlspam och goddag yxskaft-kommentarer göre sig icke besvär.

Härmed inbjuder jag den som vill tipsa om bra kandidater till Stora Bloggpriset 2009 att kommentera den här posten och tipsa, jag vill särskilt ha tips i kategorierna mode, sport, design och inredning.

Varför ser jag anonym ut?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Emilia frågar:

BTW – varför blir jag klassad som anonym, jag fyller ju i alla fälten??

Hon syftar alltså till när hon postar en kommentar på Aftonbladet blogg, och ser ut att vara anonym när den postas.

Mitt svar:

Jag vet inte. Jag vet att det ser ut så när man postar, men när kommentaren publiceras syns namnet. Alltså: även om din kommentar ser ut att vara anonym är den inte det när jag har modererat och publicerat. Man behöver alltså inte skriva om och förklara vem man är, och alla sådana kommentarer tar jag bort för att det ser lite konstigt ut.

Det här är egentligen en fråga för Göran på Supportbloggen, men har du andra frågor om internet, bloggar, nät-etikett eller Twitter – ställ dem här så svarar jag. Eller mejla till sofia.mirjamsdotter@aftonbladet.se

 

 

Anonyma kommentarer – därför är jag emot

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Nejdå, jag har inte ändrat mig sedan jag skrev min postning om anonyma kommentarer. Däremot vill jag utveckla litegrann, utifrån Anders Emretssons post om varför han är emot anonyma kommentarer.

Jag är också emot anonyma kommentarer, generellt. Jag är för att tillåta dem, men om jag skulle ge ett personligt råd till vem som än vill kommentera så är det att inte göra det anonymt. För att en anonym kommentar utan tydlig avsändare blir mindre tagen på allvar, för att det ofta upplevs som fegt att inte stå för det man säger med namn och kontaktuppgifter.

Men hur definierar vi en anonym kommentar?

Jo – en anonym kommentar är en kommentar skriven av någon som inte lämnar något spår efter sig, i form av kontaktuppgifter eller länk till egen sajt och så vidare… Även om man skriver under med ett namn, som ”Anna Nilsson” räknas kommentaren som anonym om det inte finns någon mejladress eller länk som lämnar ytterligare information om denna Anna Nilsson.

Om jag däremot skriver som mymlan och länkar till min blogg, lämnar en mailadress eller länk till min twitterprofil – då är jag inte anonym.

Och jag säger det igen – inte minst när det gäller nyhetssajter tycker jag att det ska vara möjligt för alla att kommentera. Även om man inte har en egen blogg eller twitterprofil eller googlekonto. Många som utnyttjar möjligheten att kommentera anonymt skriver faktiskt under med ett namn, även om namnet Anna Nilsson i sig inte säger något. Om däremot Anna Nilsson är en återkommande kommentator som skriver ofta och i samma anda – då blir hon mindre anonym. Och jag tycker att hon ska ha rätt att kommentera på det sättet.

De som däremot kallar sig för ”anonym” ”läsare” eller ”trollet”, och inte sällan växlar mellan flera olika liknande alias, dem är jag riktigt trött på. Men ändå. Somliga hävdar att det är det skrivna och inte avsändaren som ska spela roll. Jag håller med, men bara till viss del. Därför att (lite beroende på vad som avhandlas såklart) vi tolkar visst det vi läser efter vem avsändaren är, hur gärna vi än önskar att vi kunde bortse från det. Vi lägger in vårt eget filter som skapas när vi lär känna en människa. Vi vet vad personen skrivit tidigare, vad han eller hon tycker i andra frågor eller hur den uttalat sig i ämnet tidigare, och vi litar också mer på vissa, mindre på somliga, beroende på deras tidigare record.

I andra fall är det orden som är väsentliga oavsett avsändare. Det kanske till och med är så att de fyller en bättre funktion om vi inte känner avsändaren, för att en känd skribent skulle skugga budskapet. Och av en anledningen kan jag också förstå att vissa kända skribenter i undantagsfall väljer att skriva anonymt, för att deras text inte ska tolkas utifrån gamla meriter. Detta gäller dock inte när en person bara är ute efter att smutskasta eller jävlas med någon.

Emretsson trycker hårt på tesen att det uppstår en ojämlikhet i debatten, mellan dem som är anonyma och de som inte är det. Han har helt rätt i det, men det är ojämlikhet till fördel för dem som står för vilka de är, och om anonymitet är frivliigt är det väl upp till var och en att sätta sig i den mindre trovärdiga situationen?

Så vad ville jag ha sagt med detta egentligen? Jo. Att anonyma kommentarer bör tillåtas, men att stå för det man skriver bör uppmuntras. Inte minst för ens egen skull, om man vill bli tagen på allvar, är det såklart bäst att inte smussla med sin identitet.

 

Anonyma kommentarer – därför är jag för

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Joakim Jardenberg skrev i torsdags en post om anonyma kommentarer, och ställde frågan till sina läsare om de är för eller emot. Han har fått fantastisk respons, och jag rekommenderar er att läsa de kommentarer som skrivits till postningen.

Själv så är jag definitivt för anonyma kommentarer. Men. Ingenting är alldeles svartvitt, och jag ska försöka argumentera för varför jag tycker som jag gör.

För det första: Jockes fråga och hans tänk baserades på de kommentarer han får i bloggarna Jardenberg unedited och på Mindpark. Han menar att de anonyma kommentarer som skrivs där sällan eller aldrig tillför något, samtidigt som de inte är anonyma utifrån det starkaste argumentet för anonymitet. Det handlar alltså om allas rätt att uttrycka en åsikt eller tanke utan att vara rädd för eventuella repressalier. Det är säkert så. I båda nämnda bloggar finns nog egentligen ingen anledning att inte tillåta anonyma kommentarer, med tanke på dem som läser och kommenterar, som är personer som utan att de är tvungna oftast använder sina fullständiga namn.

Men jag tror att Jocke också är ute efter en diskussion om ifall man ska tillåta anonyma kommentarer på exempelvis nyhetssajter.

Kommentarer till texter förekommer numer både på nyhetssajter, i gammelmedia, på bloggar och på diverse organisationer och företagssajter. Jag har full förståelse för att många, både privata bloggare och företag vill ha någon slags höjd i debatten. Och Joakim har rätt i att anonyma kommentatorer sällan tillför något av värde, snarare skrämmer de bort seriösa debattörer. Jag har skrivit en krönika på temat, och en uppföljande postning här.

Men. Nu är det så att jag tror att det går att hålla höjd även utan registreringstvång eller krav på att den som skriver ska behöva uppge in identitet. Jag tror att man om man tar också trollen på allvar och inte sänker sig till deras nivå, om man bemöter dem utifrån tanken på att det även bakom den anonyme skribenten finns en människa som kommenterar av en anledning, och söker kontakt, så kommer det att märkas i de kommentarer man får.

Den som blir sedd och tagen på allvar slutar oftast att jävlas. För visst är det så att de flesta som kommenterar anonymt är folk som av en eller annan anledning bara vill vara elaka och inte vågar stå för sina elakheter. Dessutom – vem är väl jag att avgöra i vilket syfte eller varför någon annan skriver en kommentar? Jag kan tycka att den är hur dum som helst men jag tycker inte att jag har rätt att göra mig till domare över andras tyckande. Jag kan ha missförstått, och mitt sätt att tänka behöver inte vara det rätta sättet även om jag såklart tycker att mitt sätt är rätt. Men just därför är det viktigt att låta andra som inte är som jag göra sina röster hörda.

Framförallt tycker jag att det är viktigt att de som är dumma inte ska få förstöra för det fåtal som faktiskt behöver få skriva anonymt utan syfte att vara elak eller dum. Det är helt enkelt priset man får betala för friheten och önskan om att alla ska känna sig välkomna och sedda.

Det finns andra rent praktiska skäl att tillåta anonyma kommentarer. Jag har i min blogg en trogen läsare som säger sig inte ha någon mailadress. Han har läst i många år och kommenterat, i samma anonyma nick hela tiden, men ändå – med registreringstvång eller tvång om att lämna fungerande mejl eller så hade han varit utesluten från de samtal som pågår och som jag uppskattar så mycket.

Dessutom är det en tröskel att ta sig över, att måsta logga in någonstans, att tvingas fylla i för långa formulär innan man skriver en kommentar, och det kan vara minst lika dödande för en debatt som troll. Här har Jocke en poäng i att det nu finns verktyg så som Disqus som förenklar den processen.

Om de anonyma kommenterarna ställer till för mycket, är otrevliga och skrämmer bort övriga – ja då kan de plockas bort i efterhand. Nu brukar jag inte göra det heller, däremot brukar jag efter ett tag ignorera sådana som skriver upprepat elaka kommentarer till synes utan vilja att resonera eller lyssna.Men de får finnas kvar. Och till det har jag också ett bra argument. Nämligen det att om man börjar plocka bort och moderera så uppstår oftast konspirationsteorier om varför. Och om man som vissa bloggare klagar och gnäller på anonyma kommentarer, som är bortplockade, så kan det komma och bita en i röven sen, när ord står mot ord gällande vem som sagt vad.

Om andra är dumma mot mig i min blogg tjänar jag inget på att inte publicera deras kommentarer. Bättre att de finns där till allas beskådan. Det handlar också om min egen trovärdighet, eller för den delen om vi talar gammelmedia. Inte minst för att många nyhetssajter av tradition modererat bort kommentarer som innehåller kritik mot den egna produkten.

Kan man stå för det man skriver behöver man inte vara rädd för anonyma påhopp, och de dumma ska inte få vinna. Det vill säga – de ska inte få omöjliggöra för dem som faktiskt har behov av att få säga sin mening utan att avslöja vilka de är.

Jag måste nog ha bättre argument mot anonyma kommentarer än de jag hittills hört innan jag är beredd att ändra uppfattning.

 

Myter och sanningar om köpta journalister, censur och yttrandefrihet

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag har fått en del reaktioner på fredagens krönika. Och en hel del direkta frågor. Jag ska försöka att svara, men gör det här i en bloggpost för jag tycker att det här är viktigt, och kan beröra fler än dem som faktiskt läst min krönika och kommentarerna till den.

Signaturen ”argumentation” (som senare berättar att han heter Niklas Andersson) skriver följande:

”Men ibland fylls jag av tvivel. Ibland undrar jag hur bra det är att vem som helst kan säga sin mening och i teorin kan nå hela klotet inom loppet av några sekunder.” Men detta, Sofia, är ju även det farliga med medier som är ägda av exempelvis en Berlusconi, eller en Ted; ägaren av Fox News. Journalisten är bakbunden pga profiten från reklammakare.

Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om Berlusconi eller Fox News, jag uttalar mig om svenska medier, det är dem jag kan och har erfarenhet av och villkoren är inte likadana i hela världen. Men i Sverige är journalisten inte bakbunden av reklammakare. Man skiljer strängt på redaktion och annonsavdelningar på svenska tidningar, och journalisten ska överhuvudtaget inte påverkas av vem som köper annonser i tidningen.

Samma signatur fortsätter:

Men det är en liten grupp idioter, galningar, korkade rasister och kvinnofientliga bittra jävlar som för mycket väsen. Att föra ett sådant ovårdat påhopp på allmännheten tycker jag är att tala med oansvariga personer på samma nivå som dessa. Är inte detta aningen opassande för en sk. seriös skribent?

Såhär är det. Jag är krönikör. Som sådan har jag ett visst utrymme att uttrycka mig provokativt. Man kan tycka att det är bra eller dåligt, det bara är så. Däremot håller jag inte med om att jag hoppar på allmänheten. Jag uttalar mig om en mindre grupp personer som härjar i kommentarsfälten i de svenska medierna. Och tro mig – alla har inte alla hästar i stallet. Kommentarsfält i tidningar är inte till för att vem som helst ska ha rätt att sprida sina åsikter om vad som helst, de är inte till för personliga påhopp på namngivna personer och de är inte ett forum för bittra kommentarer som inte har med artikelämnet att göra. Det är exempelvis inte ovanligt att samma kommentar postas i anslutning till flera olika artiklar, som inte har ett dugg med varandra att göra.

Kommentarsmöjligheten är till för att kommentera och diskutera den skrivna artikeln, det ska inte ses som en allmän insändarsida för att skriva vad-som-helst.

Så får jag följande fråga:

Sofia, hur ser du på demokrati, vad är din vison? Sofia, anser du inte att ett ingrepp mot bloggossfären är odemokratiskt? Sofia, anser du inte att det har uppstått ett nytt och allvarligt hot mot journalistiken och mot demokratin? Inbäddade journalister, bakbundna journalister etc. Vilka är enligt dig sk. ”dårar”? Vi behöver även dårars synpunkter i en demokrati, för de talar om dels sanningen, dels vilka hot ett samhälle står inför.

Mitt svar är ganska enkelt och finns faktiskt med i krönikan. Jag tror stenhårt på demokrati och yttrandefrihet. Jag är definitivt emot ”ingrepp mot bloggosfären”. Vad gäller inbäddade och bakbundna journalister så har jag en del att säga, om hur situationen är idag för svenska journalister.

Ofta är det en enskild reporter/journalist som får klä skott för all kritik. ”Journalister” är opålitliga, ”Journalister” har ingen etik. ”Journalister” gör si och så. Vad som glöms bort här är att de flesta journalister är lönearbetare. Anställda. De har en arbetsgivare som talar om för dem vad de ska göra. och delvis hur de ska göra det. En enskild reporter kanske vill gräva djupare, fokusera på andra frågor, jobba med egna idéer men där finns ofta en chef och en tidning att fylla, och produktionskraven är höga.

En tidning har förutom journalisterna dessutom ägare och en styrelse. Ägarna är i Sverige i dagsläget några få, som äger de flesta medierna. Och ägarna vill ha pengar. Så finns en styrelse som ska försöka tillfredsställa ägarnas önskan om vinst. Sedan har vi ledningen på de enskilda tidningarna, som ofta består av en vd som håller i pengarna och en chefredaktör som håller i det redaktionella och är ytterst ansvarig för det som publiceras. Så har vi såklart läsarna.

Upplagorna minskar. Annonsörerna sviker tidningarna. Det är lågkonjunktur och dessutom står vi mitt i en revolution som förändrar människors medievanor. För att tillfresställa ägarna måste tidningarna spara pengar. Färre journalister ska göra mer och publiceras i fler kanaler. Och fortfarande finns en tidning att fylla. Varje dag ska sidorna fyllas med nyheter.

De enskilda journalisterna i Sverige är som jag ser det – och jag känner bra många – riktigt bra folk. De tar sina jobb på stort allvar och är seriösa. De vill berätta sannningen, och de vill vara relevanta. Och så kommer vi till det här med pengarna igen. Vad som faktiskt säljer. Vad som säljer går inte alltid hand i hand med vad som anses vara seriös och granskande journalistik. Ibland, men långt ifrån alltid. Svenska folket vill faktiskt gärna läsa om dokusåpor, till exempel.

Så journalisten som kanske valde jobbet för att göra det stora avslöjandet får en anställning och för att tillfredsställa ägarna, styrelsen, sin närmaste chef och sina läsare kanske jobbet handlar om att på en dag göra tre eller fler artiklar till tidningen, skriva några kortisar för webben, göra en radiointervju och så ringa och kolla några grejer som inget blir. Det finns sällan tid för att kolla upp de där osäkra grejerna, de som kräver tid. De som kostar pengar.

Utifrån de ovanstående förutsättningarna är jag stolt över att vara en del av en kår som faktiskt fortfarande lyckas göra så bra och seriös och fördjupande journalistik, så ofta, och av så pass hög kvalitet.

Men om ni tycker att en artikel om en kattunge som räddas ur ett träd är ointressant och att tidningen borde skriva om viktigare grejer – ge er inte på den stackars reportern nästa gång. Gå till högre ort och kräv bättre innehåll i tidningen ni läser.

För övrigt: Det förekommer försök att muta journalister. Oftast handlar det om relativt oskyldiga försök från företag som vill ha gratisreklam. De flesta journalister klarar att stå emot dessa mutförsök. En seriös journalist som är rädd om sitt jobb och sitt personliga varumärke vill inte riskera hela sin trovärdighet för tillfälliga förmåner. Det förekommer viss relativt harmlös vänskapskorruption. Det är svårt att vara totalt oberoende som journalist i ett litet land som Sverige. Jag vet inte vad som händer när de verkliga makthavarna badar bastu ihop, men vad jag vet är att en enskild reporter som är en bra story på spåren inte stoppas på grund av någon hemlig agenda. En bra story är en bra story.

Däremot är medieföretagen relativt dåliga på att granska varandra, och om detta har jag skrivit en del tidigare. Och jag tror att det är en bra sak att det nu finns en växande bloggosfär som granskar medierna.

”Kungen” skriver så här:

Det här är nytt för politiskt korrekta journalister som inte vågar skriva vad de verkligen tycker. Det finns en självcensur som är skrämmande i sverige. Nu så många andra tagit bladet från munnen och skriver det som svenskan folket vill höra o läsa. Då kommer det här dravlet om hets på nätet, vilket skämt. Äntligen säger jag bara, nu får vi veta sanningen tack vare nätet och inte de etablerade medierna som censurerar i mång o mycket.

Kungen specifierar inte riktigt vad han menar med vad som är nytt, men jag gissar att han menar internet och allas möjlighet att uttrycka sin åsikt. Det känns som om kommentaren var riktad mot medier i största allmähet och kanske inte mot min krönika, eftersom jag ju förespråkar just det som Kungen säger är så bra, nämligen allas möjlighet att berätta en historia och uttrycka en åsikt. Det finns journalister som är rädda för detta. Det finns medieföretag som är rädda för detta. Inte för att de är rädda för någon ”sanning” som plötsligt ska komma fram, mer för att de är rädda för konkurrens tror jag. Och för att de är rädda för att det ska spridas en massa desinformation som inte källkritiseras.

Jag föreläser ofta för journalister och då säger jag att det inte är något att vara rädd för. Och att lika snabbt som desinformation sprids på nätet, lika snabbt kan man döda ett falskt rykte. Jag tror att internet är bra för journalistiken. Det ställer högre krav på journalister men det borde ses som något bra som höjer kvaliteten på journalistiken.

Sen vad gäller journalister som är ”rädda för att uttrycka sin åsikt”. I journalistiken ingår att vara oberoende och objektiv. En journalist ska inte och får oftast inte säga sin åsikt. En journalist ska presentera fakta, inte åsikter. Det här håller på att förändras, och jag personligen hör till dem som förespråkar att journalister ska ha rätt vara mer subjektiva och ibland också uttrycka sina åsikter i högre grad än idag. Detta för att läsaren ska få en varudeklaration, och helt enkelt veta genom vilket filter en artikel är skriven.

Relaterat till detta skriver någon som kallar sig för Von_Tratt:

Ja det måste vara jobbigt att som ”journalist” inte ha ensamrätt på sanningen längre. Usch så odemokratiskt att även pöbeln får komma till tals! (När de lyckas passera censuren)

Antingen har han inte läst min krönika eller också vill han bara uttrycka en åsikt i största allmänhet. Vad gäller ordet censur så upprepar jag att yttrandefrihet är viktigt. Men att det inte är en enskild tidnings plikt eller skyldighet att vara forum för eller lämna plats åt allas åsikter. Det är alltså inte censur när en tidnings chefredaktör bestämmer att vissa saker inte ska publiceras, och det här hänger också ihop med cehfredaktörens personliga ansvar för det publicerade.

Mitt tips till den som tycker sig inte få komma till tals är att strarta en egen blogg. Det kan ingen förbjuda dig att göra, och där kan du skriva prcis vad du vill inom lagens råmärken. Såklart kan du bryta mot lagen också, om du är beredd att ta eventuella konsekvenser av det.

”Snartfarfar” är upprörd över att jag ska ha plockat bort hans kommentarer. Jag har ingen som helst möjlighet att moderera kommentarerna till Aftonbladets artiklar. Det är det andra som gör, och jag kan ärligt säga att jag inte har helt klart för mig hur modereringen går till. Oavsett så kan jag inte stå till svars för dylika publiceringsbeslut, sådana spörsmål är det Jan Helin och Lena Mellin som får stå för.

”eudemokrat” skriver:

Ständigt skäll på dessa Sverigedemokrater trots att de inte har någon politisk makt över invandringspolitiken. Skäll på alla andra länder som sedan länge för en invandringspolitik som Sverigedemokraterna eller hårdare. Det vågar inte Sofia mfl för då avslöjas det att att Sverige är ensamt och för en extrem invandringspolitik!

Jag vet inte hur personligt jag ska ta detta. Jag har inte skällt på Sverigedemokraterna. Jag konstaterade bara att i anslutning till artiklar om Sverigedemokraterna så dyker det ofta upp en del personer som skriver kommentarer som balanserar på en skör tråd när det gäller lagen, som inte sällan är fullständigt obegripliga, och som inte behöver ha någon direkt koppling till artikeln. Vad gäller invandringpolitik och sådant kan jag bra säga att min krönika inte handlade om det. Kanske en annan gång.

”DerGeist” skriver:

Det är precis det som är demokrati. Folk kan delta i debatten på lika villkor utan att först ”godkännas” av någon. Censur och politiskt spel föder konspirationsteorier hos folk då politiker inte talar klarspråk från början, det är inte den öppna nätdebattens fel att dessa frodas. Jag tror dock frestelsen att censurera är mycket vanlig hos alla människor om något känns obekvämt. Vad som känns obekvämt är subjektivt och varierar från individ. Det går alltså inte att ha några få som sitter och bestämmer över många vad som är lämpligt och olämpligt.

Och jag upprepar: En tidnings chefredaktör har ingen skydlighet att publicera vad som helst. Det är inte bara kommentarer som ”censureras” utan också tidningsartiklar, debattartiklar och krönikor skrivna av personer som både är anställda på tidningen, som är kända människor med makt och så vidare. Det är alltså inte så att det urval som görs handlar om vem som skriver, utan om det överhuvudtaget platsar i tidningen och om platsar just nu.

Igen: Om du har något viktigt att berätta och ingen tidning vill publicera din story – starta en blogg. Ingen hindrar dig.

Jag tycker att ”PelleBleking”s kommentar är intressant:

Sofias artikel är ett utmärkt exempel på debattklimatet i dagens Sverige. De som inte tycker som hon är idioter som inte förstått, sett ljuset, och inte upphöjts till journalister med rätt att skapa en helt egen verklighet som vi andra låga varelser bara har att förhålla oss till. Jag anser att ni om några gör skillnad på folk. Menar du Sofia att din hjärna bättre än min förmår analysera tillvaron? Näthatare? Vad är meningen med att kommentera positivt? Då jag vanligen sent om aftonen har ro att författa en kommentar är det kring sådant som berör mig. Jag vill då sprida min uppfattning om ämnet med förhoppning att någon läser det lika intresserat som jag läser vad andra skrivit.

Jag har inte sagt någonstans att de som inte tycker som jag är idioter. Jag säger dessutom att de som inte tycker som jag absolut ska publiceras och lyftas fram.

Jag vet att jag är duktig på att analysera min omgivning. Om din förmåga vet jag ingenting. Ordet näthatare använder inte jag. Det stod i rubriken. Det är sällan skribenten som rubriksätter sin text. Meningen med att kommentera positivt kan ju vara att alla mår bra av lite beröm eller en klapp på axeln då de gjort något bra, det är aldrig fel att sprida lite positiva vibbar. Därmot kan det vara svårt att bemöta positiva kommentarer. Det blir ju sällan en bra diskussion om nån skriver ”bra skrivet”, men syftet med att skriva behöver inte alltid vara att starta en diskussion.

Diohyllobothrium Latum skriver så här:

Om det är något en demokrati behöver, så är det väl missnöje och folk som orkar bry sig tillräckligt mycket för att klaga. Sen om vi behöver någon som Sofia, som sitter och filtrerar allt genom verkligheten så som hon uppfattar den, vet jag inte. Jag ser hellre allt som alla ”knäppgökar” och ”näthatare” skriver och bildar min egen personliga uppfattning om frågorna. Släpp fram alla eller lägg ner möjligheten att skriva kommentarer helt, tycker jag.

Och jag håller delvis med. Jag ser mig inte som en person som sitter och filtrerar allt. Vad menar du att jag filtrerar? Jag jobbar inte med att moderera kommentarer, det är ett tag sedan jag gjorde det. I så fall är det väl så att alla som skriver, alla journalister, alla bloggare, alla som kommenterar, skriver utifrån sin tolkning och sitt filter genom vilket de ser verkligheten. Vad gäller journalisternas roll som filter – alla har inte tid att sitta och söka information. Alla vill inte ens göra det. Väldigt många vill faktiskt att någon annan sorterar i det enorma informationsflödet och väljer ut det viktigaste och mest intressanta åt dem.

KLARTEXTEN tycker till:

Du kallar kommentatorerna för knäppgökar. Då är nog problemet att större delen av sveriges befolkning är knäppgökar! Varför förespråka censur i ena stycket och i nästa skriva ”för jag tror att konspiratörerna skulle bli utskrattade tillplattade och överbevisade om de fick mer plats i de stora medierna”! Snacka om bristande logik! Nej Miriam, faktum är att DU och Aftonbladet inte tål en fri debatt! Annars skulle ni våga ta den!

För det första heter jag inte Miriam. Det är ganska nonchalant att inte ens tilltala en person vid rätt namn när det står att läsa innantill där man är. Du verkar ha slarvat med innantill med resten också. För jag har inte förespråkat censur. Och därmed faller din tes om min bristande logik. Vad gäller Aftonbladets förmåga att ta en debatt hänvisar jag återigen till Jan Helin. Vad beträffar mig själv tycker jag faktiskt att jag hör till dem som är ganska bra på att just ta debatten.

KLARTEXTEN skriver mer och börjar jämföra mig med Hitler och nazisterna. Grejen är att eftersom KLARTEXTEN återigen kallar mig för Miriam som jag inte heter och dessutom blandar friskt mellan att tilltala mig/Aftonbladet avstår jag från att ytterligare bemöta. KLARTEXTEN får gärna förtydliga, och förklara vilka frågor det är som riktas mot Aftonbladet och vilka frågor som är riktade till mig personligen. Och då gärna tilltala mig med mitt rätta namn.

Slutligen är det ”argumentation” som skriver några kommentarer som jag inte riktigt förstår, och så avslutar han:

Någon måste ha förtalat piratpolare pär, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.’ De som inte tål ljuset är Säpo och de som försöker inskränka internet Sofia. De ska du lobba mot. Då älskar man demokrati. Och man drar sitt strå till stacken.

Kort svar: Jag lobbar mot FRA och Ipred. Jag kämpar för friheten på internet. Det har jag gjort länge och det kommer jag att fortsätta med. För att jag älskar demokrati. Och jag älskar internet.

SD, PP och Sveriges unga män

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Henrik Oscarsson beskriver det väldigt bra. Alltså skillnaderna mellan SD och PP-sympatisörer. Och skillnaderna i de båda partiernas politik.

Apropå det här.

Anders Mildner skriver också mycket bra utifrån Piratpartiets framgångar i valet.

Jag vill också passa på att säga att det finns inget mer värdelöst än kommentarer från personer som inte bemödat sg att läsa inlägget innan de kommenterar. Vad är grejen med det?

 

 

Koll på kommentarerna

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag har tidigare skrivit lite om hur man får fler kommentarer till sin blogg, och hur man sedan håller liv i dialogen.

Men alla kommentarer är inte önskade. En del är elaka, otrevliga eller spamartade. Vissa försöker göra reklam för allehanda obskyra faciliteter som man kanske inte vill ha i sin blogg. Och så härjar trollen, mer eller mindre frekvent, och somliga kommentarer bryter mot lagar, om till exempel hets mot folkgrupp eller förtal.

Hur hanterar man bäst oönskade eller mindre trivsamma kommentarer i sin blogg? Lotten har skrivit ett bra inlägg här, även om jag saknar en punkt på hennes lista som hon också lagt till i slutet att inlägget. Här är Lottens lista på olika sätt att bemöta:

  • att svara tillbaka på samma sätt och var beredd på den snöboll som sätts i rullning
  • att inte svara alls, men låta kommentaren stå kvar som ett brännsår
  • att radera kommentaren medan man visslar och tittar i taket
  • leta reda på IP-nummer, dator, adress och ta första bästa tåg till elakingen för att sedan ta på sig arga ögonbryn och höja ett varnande pekfinger samt knacka på dennes dörr.

Och här är mitt lilla tillägg:

Du missade ett alternativ, som jag har brukat använda mig av. Att svara som folk också på elaka och dumma kommentarer. Det vill säga – att utgå ifrån att den som kommenterar är seriös och någonstans uppriktigt vill ha kontakt, och så svarar man rakt på frågor, och uppför sig mot vuxen.
Ungefär som när man som vuxen måste hantera ett trotsigt barn utan att ignorera eller sjunka till samma låga nivå. Man förklarar tålmodigt…

Jag håller såklart på mitt eget förslag, och raderar kommentarer endast undantagsvis.

Thord Daniel Hedengren på Börja Blogga har också skrivit en postning om kommentarshantering, som bör läsas. Inte minst har han ett par poänger just vad gäller modererade kommentarer;

  • Det tar tid att gå igenom alla kommentarer.
  • Är du bortrest, sjuk, eller bara allmänt offline så publiceras inga kommentarer.
  • Det är inte särskilt öppet eller förtroendeingivande gentemot läsarna, budskapet blir: har du ingen tilltro till dina besökare?

Han har visserligen en poäng med detta också:

Blir det lätt en hätsk ton så kanske det är en god idé att faktiskt moderera, då kan det bli lite lugnare för alla inblandade. Måhända har du inget emot pajkastning och könsord i kommentarsfälten, men det kommer garanterat skrämma bort läsare, samtidigt som det drar till sig mer av samma vara.

Det är väl så att varje blogg är unik, och de som kommenterar är unika. Man får pröva sig fram helt enkelt för att hitta det sätt som passar en själv att hantera kommentarer. Men jag tycker att om man väljer att moderera eller radera enstaka kommentarer så bör man vara tydlig med varför och hur, var ens gräns går och vad man själv vill ha för stämning i sin blogg.

Den anonyma pöbeln II

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jennifer Wegerup har skrivit en bloggpost om Kuksugarkommentarer. Den är lång, men läsvärd. Den handlar om pöbeln. Pöbeln som skriver anonyma kommentarer och som ungefär så som Gunnar Bergdahl uttrycker det på hd.se, kommentarer skrivna av personer som förefaller förlora normal, mellanmänsklig kommunikationsförmåga så fort de hamnar framför ett tangentbord.

Han skriver också att en dagstidning inte är en anslagstavla. Att den ansvarige utgivaren har rätt att bestämma vad som ska publiceras. Det har han helt rätt i. Precis som att Jennifer Wegerup har rätt i att det finns kommentarer på sådan låg nivå att de inte förtjänar att synas, besvaras eller bry sig det minsta om.

Men det är ett komplicerat problem. Av flera skäl.Jag kastar upp några tankar och frågeställningar, och hoppas på respons, för det här är en viktig diskussion.

För det första: I Sverige har vi yttrandefrihet. En viktig lag som måste värnas. Medieföretagen spelar en viktig roll för yttrandefriheten. Insändarsidorna är bland de mest lästa och har tidigare varit i praktiken det enda sättet för en ”vanlig människa” att göra sin röst hörd till fler än sina närmaste. Så är det inte längre. Idag kan vem som helst med tillgång till internet publicera sig snabbt och lätt. Medieföretagen är livrädda. De är rädda för kommentarer på de egna sajterna, och de är rädda för hoten utifrån. De vill ha kontroll, en kontroll de redan förlorat. De kan fortfarande ta kontroll över den egna sajten – men läsarna vill kunna kommentera, tycka till. Och släpper man inte in dem på sin egen sajt skriver de annorstädes.

För det andra: Rätten att anonymt uttala sig är en viktig rättighet, som finns för att människor inte av rädsla för repressalier ska behöva hålla inne med viktig information och upplysningar till framförallt journalister. En rättighet som om den missbrukas – vilket den gör big time – är hotad.

För det tredje: Ett vanligt problem om en nyhetssajt modererar kommentarer och väljer bort de allra lägsta, smutsigaste och sådana som till och med bryter mot lagar om hets mot folkgrupp eller förtal, är att de då blir anklagade för censur. De anklagas för att vinkla sanningen och välja bort den. Konspirationsteorierna haglar tätt, och förtroendet för tidningarna naggas i kanten.

För det fjärde: Vilka är egentligen dessa anonyma personer som kräks skit i kommentarsfält? Din granne? Farfar, pappa, kanske du själv eller din syster? Och vem bedömer vad som är skit? Är det skit om det är taskigt skrivet? Om skribenten verkar förvirrad, knäpp i största allmänhet? Är det skit om det innehåller kritik mot invandring eller krävs grova påhopp och hot för att det ska kategoriseras som skit? Är det skit om det innehåller uppgifter som slirar på sanningen? Är inte dessa anonyma människor också omfattande av yttrandefrihet och anonymitetsskydd? Vem avgör vad som är viktigt för någon att uttrycka? Var går gränsen? Och om de inte släpps in i de offentliga rummen, var tar de vägen då?

Som jag skrev tidigare idag – vi lever i en revolution. Vårt sätt att kommunicera förändras, och makten flyttas. Medierna har inte lika stor makt idag som igår. Man kan tycka att det är bra eller dåligt – men man måste acceptera faktum. I en demokrati (för vi vill väl fortfarande ha demokrati?) måste alla ha rätt att uttrycka sig och göra det anonymt, även om vi inte håller med dem. Och lösningen är inte att inskränka yttrandefriheten. Som fortfarande inte är enbart medieföretagens ansvar, men vars upprätthållande ändå vilar tungt på dess axlar.

Vad är rätt väg att gå? Släppa ordet helt fritt? Strama till och sätta upp hårda regler och moderering? Ska man tiga ihjäl pöbeln eller bemöta den?

Jag tror att om man är aktiv och talar om hur man vill ha det i sitt kommentarsfält, om man gör klart att vissa saker inte är accepterade, att man vill hålla diskussionen på en nivå och visar var den nivån ligger, då kommer man långt. Man behöver inte bemöta varje troll. De kanske kan få skylta med sina dumheter, lämnade utan svar, utan notis.

Jag tror inte på den metod som flera yngre mediaprofiler försvarade för en tid sedan – att sjunka till samma låga nivå och be folk dra åt helvete eller sticka och brinna. Då har man faktiskt mer eller mindre accepterat den samtalsnivån, och det blir svårt att styra upp diskussionen sen. Även om det kräver is i magen. Och även om jag slängt ur mig ett och annat lågvattenmärke själv också.

Min privata blogg har gjort sig känd delvis för att den har så intressanta diskussioner och kommentarer. Många tycker att de är intressantare än mina postningar. Jag har också haft troll. Jag får ett och annat anonymt påhopp. Men de blir mer och mer sällsynta – trots att bloggen växer och får fler och fler besökare. Och jag vill tro att det har att göra med hur jag bemöter och hanterar dem som kommenterar hos mig. Jag tar dem på allvar, även om deras åsikter är åt helvete. Jag utgår ifrån att alla faktiskt vill få kontakt. Jag ger alla en chans, ibland två, och även i de fall där jag inte orkar eller har lust att bemöta plockar jag ytterst sällan bort kommentarer. Och jag tror att det på något sätt för en del respekt med sig. Jag kan ha fel – men ett bra samtal kan behöva tid på sig att växa fram, och ibland måste man ha tålamod.

Får du inga kommentarer i din blogg?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

För mig är kommentarerna bloggens bränsle.
Det skulle vara riktigt tråkigt att blogga om jag aldrig någonsin fick kommentarer till det jag skrev.
Inte för att antalet läsare mäts i kommentarer, men några ord om innehållet gör så mycket mer än besöksstatistik. Som jag sagt förr – hellre några få läsare, men de rätta. De som verkligen läser och engagerar sig, än jättemånga som bara råkar sladda in på sidan.

Naturligtvis krävs att du skriver saker som får andra att gå igång för att de ska vilja skriva en kommentar, men det finns en del andra saker att tänka på om man vill att läsarna ska engagera sig:

1. Ställ direkta frågor.
Väldigt uppenbart, men ofta effektivt. De flesta i bloggvärlden gillar att berätta om sig själva, dela med sig av sina kunskaper och uttrycka egna åsikter, uppmuntra till det!

2. Kommentera kommentarerna.
En läsare som engagerar sig och tycker till, och framförallt svarar på frågor du ställer, vill gärna ha någon form av feedback på det. I längden tröttnar åtminstone jag på att kommentera i bloggar där ingen verkar bry sig eller läsa mina kommentarer.
Ibland får dock diskussionen eget liv – det behöver inte vara jag som ger feedback, det kan lika gärna vara någon annan läsare. Jag älskar när jag kan ta ett steg tillbaks men diskussionen fortsätter ändå.

3. Provocera.
Skriv något som provocerar. Provocerade personer kommenterar gärna. Men för att använda den här metoden är det bra om du har tjock hud och inte tar åt dig personligt när folk ifrågasätter det du skriver.

4. Släpp igenom kommentarer direkt.
Förmoderering är ofta hämmande för diskussionen. Särskilt om man inte har tid att kolla hela tiden. (kan verka som ett märkligt råd med tanke på förmodereringen i denna blogg, men det är default och inget jag kan påverka…)
Var generös med vllka kommentarer du publicerar. Och tydlig med var din gräns går. Är du inkonsekvent här finns också risk att folk backar – varför bemöda sig att skriva en kommentar om den inte publiceras?

5. Kommentera hos andra.
Kan ju verka märkligt, men om man engagerar sig i andras bloggar är chansen stor att andra engagerar sig. Bloggande handlar mycket om interaktion. Ge och ta. Den som bara basunerar ut sitt vinner inte i längden.

6. Länka till andra bloggar.
Då hittar folk från andra bloggar till dig och din blogg blir en del i en länkkedja och ett större sammanhang, en mer omfattande diskussion. Om inte annat kanske den bloggare du länkar till tycker att det är intressant och skriver några rader hos dig.

7. Var lite halvkryptisk, skapa nyfikenhet.
Utan att direkt ställa frågor kan man öppna för debatt genom att inte säga allt rakt ut. Lämna utrymme andra att komplettera det du skrivit.

8. Sist men inte minst – var trevlig mot dem som kommenterar.
Allmänt hyfs funkar också i bloggvärlden. Om du rackar ner på dem som tycker saker hos dig eller om du är allmänt otrevlig kanske folk inte vågar tycka. Bloggar du och öppnar för kommentarer har du också öppnat dörren för andra att säga sin åsikt. Torgför du dina åsikter måste du vara beredd på mothugg och andra infallsvinklar – välkomna dem och de mest intressanta diskussioner kan uppstå.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Karin Selåker Hangasmaa
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB