Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg demokrati

- Sida 1 av 1

Vad är det Kalle inte har fattat om FRA?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Kalle skriver angående FRA:

”Men är det verkligen så bra med ett helt insynsfritt internet? Finns det inte en idé med att kunna kika in i vissa hårddiskar för att kunna stoppa brott eller hitta barnporr eller annat som en normal människa finner avskyvärt? Är det inte juste att det finns ett sätt att stoppa all jävla skit som faktiskt finns här ute? Varför blir alla så förbannade? Jag fattar inte. Faktiskt fattar jag inte. Tanken är väl inte att nån hemlig agent ska sitta och läsa ALLA mail som skickas runt och kika in i alla hårddiskar och kartlägga politiska åsikter av vanliga människor. Sätta dit oskyldiga. Jävlas med mänskligheten. Är det inte så att en misstanke till brott måste finnas. Och om jag då skulle vara misstänkt till något brott är det väl skönt att jag blir granskad så att jag kan avskrivas misstanken. Eller?

Jag måste ha missuppfattat allt för min åsikt verkar ju vara unik. Jag känner mig som en outsider för att jag litar på att en lag inte missbrukas. Att det finns så mycket annat att lägga energi på? Annat riktig skit som det borde kämpas mot debatteras kring.

Eller är det så krasst att alla har något att dölja på sina hårddiskar – något som skulle kunna vara ett lagbrott. Att alla värnar om sitt eget lilla musikbibliotek eller elektroniska filmsamling eller sin lilla hemliga mapp med p-rullar att det kan frias några barnporrsgubbar bara man slipper åka dit och öppnas upp.

Jag tänker att jag måste missuppfattat allting. Det finns någon jävulsk baktanke med FRA som jag helt enkelt inte förstått. Eller har hela världen bara fastnat i en egopsykos. Vad är det jag inte fattat? Vad är det för något elakt som staten ska göra mot MIG den 1 december?”

Scaber Nestor har försökt svara;

”Vi har sedan 1948 kommit överens om att en demokrati ska innehålla vissa grundläggande rättigheter för individen, eftersom 2 världskrig och 80 miljoner döda visade med all önskvärd tydlighet att enbart demokrati (majoritetsbeslut) inte räcker till.

Du säger:
”Är det inte så att en misstanke till brott måste finnas. Och om jag då skulle vara misstänkt till något brott är det väl skönt att jag blir granskad så att jag kan avskrivas misstanken. Eller?”

Nej, tyvärr behövs ingen skälig misstanke längre för ganska många ingrepp i den personliga sfären.

FRA behöver inte rätta sig alls efter det, Polismetodutredningen vill att spaning ska utökas från att gälla även familjemedlemmar, arbetskamrater och partners till ytterligare ett steg i kedjan.

Där vill jag att du tänker till, vilka har du ett steg bortanför familj, vänner och arbetskamrater?

I mitt fall har du Kungen, Statsministern, förra FN-chefen, samtliga svenska EU-parlamentariker samt två av Barack Obamas stabsmedlemmar.
Detta som jag känner till idag.

Ska verkligen en brottsmisstanke mot mig göra att dessa personer ska bli avlyssnade?

Den personliga integriteten är tyvärr under stenhård attack och som det ser ut nu så förlorar den.”

Jag tar tacksamt emot fler svar och förklaringar till Kalle och andra som fortfarande inte förstått vad FRA innebär. Jag skulle gärna svara själv men har tyvärr lite snålt med tid just nu.

 

Demokrati är inte en självklarhet, vi måste slåss för den varje dag

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag trodde att Sverige var en demokrati. En demokrati i vilken den typ av övervakning som medborgarna kommer att utsättas för i och med FRA-lagen var något vi inte skulle behöva strida för att slippa. Jag trodde dessutom att vårt system där vi medborgare röstar på de kandidater vi vill ska representera oss i riksdagen var något som fanns till just för att vi genom att rösta på folk vi gillar och litar på skulle få göra våra små röster hörda i beslutsfattandet.

Jag trodde att antalet riksdagsledamöter fyllde en funktion genom att alla inte röstar lika i en votering, och dumjävla jag trodde att Folkpartiet som utger sig för att vara ett liberalt parti skulle ha högt i tak och inte jävlas med de sina när de väljer en annan väg än partiets. Jag trodde att de skulle ha tagit åt sig av kritiken och kanske ändrat sig.

Jag hade fel. Folkpartiet måste verkligen ta sig i kragen och försöka leva upp till sin liberala ideologi och visa att de bryr sig om sina väljare och sina riksdagsledamöter innan de får en röst av mig igen. Skäms!

Ett annat exempel på att vi måste slåss för demokrati är Dawit Isaak. Och tydligen måste vi slåss inte bara mot Eritreas regim, utan också mot Svenska Fotbollförbundet, som också borde ställa sig i skamvrån, en evighet eller två.

Vissa dagar vill man bara krypa ner under ett täcke och ge upp. Som tur är vet jag att det går över. Jag har hopp om mänskligheten, för jag vet att det finns goda krafter. Jag vet att det finns folk som vill väl. Jag vet att jag inte är ensam om kampen för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Tack till alla er som orkar hålla fanorna högt och inte ger upp trots upprepade motgångar. Utan er skulle världen vara en ruskig plats att vara i.

 

 

Frige de fängslade bloggarna i Azerbajdzjan

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Vi har det bra i Sverige. Mycket bra. Trots Ipred, FRA, Telekompaketet och andra jobbiga regelverk lever vi fortfarande i en demokrati, och har yttrandefrihet.

I Azerbajdzjan fungerar det inte riktigt så. Just nu sitter två Azerbajdzjanska bloggar i fängelse och väntar på hårda fängelsestraff för att de varit regimkritiska. De behöver vårt stöd. Regimen i landet ska inte få vinna, de ska inte få skrämma bloggarna till tystnad.

Vilhelm Konnander har koll på läget, han länkar också till en sida där man kan protestera med sin namnunderskrift. Det är väl det minsta vi kan göra för Emin Milli och Adnan Hajizada. Förslag på andra åtgärder för att ge dem stöd? Vi måste visa att världen inte accepterar inskränkningar i yttrandefrihet eller att människor kastas i fängelse på lösa, osanna grunder.

Sprid vidare! Tillsammans är vi starka.

SSWC post trauma

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Hej alla.

Jo jag vet att den här bloggen varit lite eftersatt. Just nu försöker jag samla tankarna och sortera. Tankarna som uppstod när jag i helgen bevistade Sweden Social Web Camp (SSWC). Det var stort. Bland det största jag varit med om och jag är helt säker på att det är en sån happening som det kommer att talas om i euforiska ordalag om tio år, ja kanske tjugo. Jag ska inte tråka ut er som inte var där med fler detaljer, däremot kommer det inom överskådlig tid att komma en del poster utifrån funderingar som föddes där, om framtiden, om journalistik, om internet i stort och andra mer eller mindre viktiga saker.

Först ska jag såklart sammanfatta veckans bloggteman tid och pengar. Men allra först, några snabba tips om viktiga saker som tagits upp i bloggvärlden på slutet, för er som händelsevis har missat.

Ni kanske minns posterna om döden, och våra digitala testamenten. Där konstaterades bland annat att fantastiska bloggerskan Alter Egos blogg stängts ner på grund av ett missförstånd gällande en räkning till webbhotellet. Nu har någon annan övertagit hennes domän, resonerar.se. Tonårsmorsa är upprörd, och Jardenberg skriver att vi behöver K-märkning av domäner för att liknande saker inte ska kunna hända. Jag är nog lite mer inne på Jonathan Sulos resonemang, att det är innehållet och inte domänen som ska skyddas. Problemet med Alter Egos domän är ju inte att den används, utan att innehållet försvann och bevarandet av hennes blogg inte reddes ut ordentligt medan tid fanns.

Vad jag däremot tycker är jättetråkigt är att RSS-feeden från den nya domänanvändaren pumpas över till Alter Egos Facebooksida. Det måste gå att stoppa.

Bild 21.png

Vad gäller cirkusen runt Aftonbladet och Israel vill jag rekommendera läsning av Emanuel Karlstens utmärkta text. Jag tycker också att Carl Bildt förklarar rätt bra vad yttrande och tryckfrihet faktiskt innebär.

Över till The Pirate Bay. Jag har inte riktigt hunnit sätta mig in, men det har Micke Zackrisson. Peter Sunde har skrivit en mycket kort men talande mediakritisk text. Här finns ett pressmeddelande från TPB och nu är sajten uppe igen. Jag konstaterar bara helt kort att en av de allra viktigaste politiska frågorna just nu är att rädda det fria internet, att rädda tryckfriheten och att rädda vår yttrandefrihet och offentlighetsprincipen. Allt hänger ihop och jag blir så illa till mods av utvecklingen den senaste tiden att jag nästan inte orkar hänga med. Trött blir jag. Men tacksam för alla som orkar och så kommer jag igen, jag också. De grundläggande demokratiska principerna är viktigare än nästan allting annat, och jag kommer inte att sluta slåss för dem, även om jag ibland faller ner i en svacka och fylls av tvivel.

Så sist något helt annat, om du inte läst denna postning av Alex Schulman, gör det. Jag är inte som så många andra beredd att falla ner på knä över hans avbön, hans trovärdighet är alldeles för skadad för det. Men om han håller stilen ett tag till kanske jag ändrar mig och lyfter på hatten jag också.

Bloggarna de nya publicisterna

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Den här postningen är tidigare publicerad här, men efter önskemål postar jag också här, även om jag som princip är lite emot dubbelpostningar. Men ingen regel utan undantag eller hur det är man säger. Postningen kan sägas vara en uppföljning/fortsättning på detta.

Många journalister saknar de riktiga publicisterna.
Medieföretagen (läs:tidningarna) ägs oftast inte längre av idealister med en publicistisk tanke, utan av vinstdrivande koncerner utan högre tankar om det skrivna ordet.

Samma journalister är ofta väldigt skeptiska mot nätet, mot att publiceras elektroniskt, och räds svamlet och smörjan i bloggvärlden.

Men.

Hur kom det sig att tidningarna började tryckas från början? Var det inte så att i och med att tryckpressen kom och möjligheten att trycka och sprida budskap till fler, såg idealisterna, politikerna och folkrörelserna en möjlighet att sprida sina budskap, och agera informatörer och folkbildare?
Det var givetvis de idealister som hade pengar, eller de rörelser och organisationer som hade det, som kunde finansiera tidningstryckandet till att börja med.
Det var från början inte särskilt utbildade journalister som skrev i tidningarna. Det var människor som drevs av en vilja att berätta sanningen, eller sin bild av sanningen. Människor som ville sprida information och nyheter till flera. Människor som ville förändra.

Nu finns internet. Och möjligheter för idealister med politiska, religiösa eller andra åsikter och budskap att sprida dem. Inga ekonomiska resurser krävs.
Vilka är det som tar chansen? Vilka är det som driver de största bloggarna vid sidan av modebloggarna?
Jo. Politiker, eller människor med politiska åsikter. Människor som har ett budskap, idealister som använder sig av det demokratiska verktyget internet för att sprida dem till fler. För att upplysa, informera och folkbilda.

Ser ni inte vad som håller på att hända? Vad som håller på att bevisas?
Precis det som journalisterna alltid hävdat – nämligen att en tidning inte kan drivas endast i ekonomiskt syfte om den inte har en publicistisk idé eller tanke. Det visar sig nu. Tidningarna krisar.

Det har med internet att göra. Det har med ändrade medievanor att göra. Det har att göra med ekonomiska omständigheter. Det har att göra med tankar på miljön.
Men mest av allt har det att göra med att pressen har spelat ut sin roll som demokratiskt verktyg och folkbildare.
Skvaller och simpel nöjesjournalistik, snuttifierade notiser och gårdagens nyheter är inte vad folk vill ha. Det är inte heller vad journalister vill producera.
Journalister vill förändra, demokratisera, upplysa och informera. Avslöja sanningar och rätta till fel.

Det är precis det många bloggare gör idag.
Det är därför de så så småningom kommer att slå ut de traditionella medierna om inte de traditionella medierna tänker om.

Det är en ny tid.
Nya verktyg.
Men fortfarande samma sak som när tryckpressen kom.
Den möjliggjorde spridande av ord till flera. De som hade chansen att använda den möjligheten tog den. Precis som människor idag tar chansen att sprida sina ord, sina kunskaper och sina åsikter till flera – genom internet.

Det är väl ändå något mycket bra?
Eller borde tryckpressarna ha stängts in och bara upplåtits åt personer med rätt utbildning och åsikter?
Borde bara utbildade människor få skriva böcker?
Ska man måsta ha licens för att publicera sig på nätet, eller ska vi underskatta mediekonsumenterna och deras förmåga att själva välja vilken typ av material de vill ta del av? Ska det verkligen styras uppifrån?

Varenda journalist som drivs av någon slags ideal och vilja att förändra, att avslöja sanningar och folkbilda, borde omfamna, välkomna och börja att fullt ut använda sig av nätets alla möjligheter att göra just detta. Hur demokratiskt som helst.
Inte några få pengastinna personer eller organisationer förunnat.

Den (sken) demokratiska bloggosfären

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag hör till dem som ofta använder demokratiargumentet för varför bloggen är så bra. Som predikar gräsrötternas möjlighet att komma till tals, och hävdar att hela internet är en demokratisk revolution.

Antalet bloggar i Sverige och världen växer så det knakar, och i takt med att bloggarna blir allt fler höjs också rösterna som försöker förminska bloggarnas betydelse.
Rösterna som hävdar att internet är en värld av pladder och skvaller, att den verkliga makten över ordet fortfarande ligger hos de ”riktiga medierna” för att det är först när något publiceras i ”riktiga medier” som det får ett verkligt genomslag.
Se bara på FRA. Och inte hjälpte det heller att bloggarna höjde sina röster, lagen klubbades ändå, om än något modifierad.

Men vad är egentligen demokrati? Annat än just möjligheten för vem som helst att uttrycka sin åsikt och rätt att rösta i allmänna val? Demokrati betyder ju inte att var och en får bestämma. Det betyder heller inte att den som lyckas göra sin röst hörd får som den vill.

För att en demokrati ska fungera är det viktigt att medborgarna har möjlighet att få information och fakta om hur saker och ting förhåller sig, för att utifrån det kunna göra sina val.
Denna information har aldrig varit hundra procent objektiv. Den kommer dels från de olika politiska partierna som självklart propagerar för och argumenterar så att man ska gilla just deras idéer, den kommer från vinklad statistik och den kommer från massmedia. Men massmedia har aldrig gett heltäckande information om sakernas tillstånd, det säger sig själv att det är ogörligt.
Yttrandefriheten och möjligheterna för den enskilde att påtala missförhållanden har mer eller mindre varit beroende av godtyckliga beslut på tidningsredaktioner.

I och med internet och möjligheten för vem som helst att publicera sin historia, sin åsikt, och dela med sig av sina erfarenheter, har inte massmedia längre makten över vilken information som når ut till folket.

Visst är det så att inte vem som helst når igenom bruset. Det finns alldeles för många bloggar, och fortfarande krävs att den som skriver kan formulera sig någorlunda, har väl underbyggda argument och dessutom kunskap om hur man marknadsför sig och sin blogg för att nå fler än de allra närmast sörjande.
Men demokrati är inte detsamma som att alla får samma plats. Det är att alla har samma grundläggande möjligheter att utifrån lika villkor göra sig hörda.

Ett exempel är Englas mamma och hennes blogg. Hon använder den för att ge sin bild av hur hon upplever rättsprocessen och allt runt omkring mordet på hennes dotter, istället för att ge den makten åt de ”riktiga medierna”, eller kanske snarare ”de sensationslystna medierna” som enligt henne misstolkade och knappast kunde föra hennes talan.
Hon är dyslektiker, knappast välformulerad, men om ett ämne är tillräckligt intressant eller publikvänligt spelar det ingen roll. Hon använde möjligheten att ge sin version och hon lyckades. Exemplet togs upp i Babel men klipptes tyvärr bort (om jag inte minns helt fel?). Guillous svar när PM Nilsson tog upp Englas mamma var något i still med att ”nu tar du ett exempel som inte ens jag kan argumentera emot”.

Bo Rotshstein menar att fler röster inte alls främjar demokratin, och spår att bloggarna kommer att gå samma väg som Stasi. En åsikt eller en berättelse från verkligheten är alltså mindre värd om den inte först granskats av en redaktör eller liknande.
Jag kan informera Rothstein om att den granskningen för länge sedan är i praktiken bortrationaliserad också i dagspressen. Ytterst få redaktioner har kvar korrekturläsningen, stressade nattredaktörer hinner inte annat än rätta uppenbara skrivfel i texter, om ens det, och mycket ofta skickas artiklar rakt ut på internet utan att någon annan än reportern bakom texten läst den.

I bloggvärlden går det dessutom till så att tack vare kommentarsfunktionen så rättas fel, inlägg uppdateras, och detsamma händer också på de etablerade mediernas sajter. Alla kan göra fel, men tack vare internet ges utmärkta möjligheter att rätta till dem, och samtidigt ge läsarna insyn i stegen på vägen.
Det är demokratiskt om något.
Annat var det när den tryckta tidningen var enda källan till nyheter, ett tryckt fel ändrades inte, annat än möjligen med en fåordig rättelse i en senare nummer av tidningen som läsaren kanske inte ens sett. En kommentar som hävdar att det skrivna är felaktigt behöver inte nödvändigtvis ha rätt, men tillsammans kan skribent och läsare räta ut frågetecken och få en så nära sanningen liggande slutversion som det bara är möjligt.

Det kallas även crowdsourcing, och Per Axbom har skrivit mycket bra om det här.

Demokrati handlar inte om den enskildes möjlighet att bestämma, utan om den enskildes möjlighet att känna sig delaktig i beslut.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gjorde häromnatten ett genidrag, då han tog upp ett par etiska spörsmål på Twitter. Precis som jag skriver på SSBD hade Helin kunnat fatta sina beslut utan hjälp eller råd från läsarna på Twitter. Så vad är då poängen? Jag tycker att IT-mamman sätter fingret på det här.

För en tid sedan skickade SVT ut ett pressmeddelande till ett gäng bloggare, som till en början såg ut att vara ett personligt mejl från Eva Hamilton. Ett meddelande som fick de enskilda bloggarna att känna sig viktiga, när just deras uppfattning efterfrågades av självaste tevechefen.
Tyvärr funkade det inte så bra då det snabbt visade sig att mejlet inte var personligt utan ett massutskick, men det säger en del om hur mycket det betyder för den enskilde att känna sig viktig och lyssnad på.

Det vi ogillar med diktaturer är just bristen på yttrandefrihet. Det handlar inte om att enskilda inte kan fatta stora beslut. Problemet är att enskilda inte får tala fritt ur hjärtat, att individer fängslas eller till och med avrättas för att de är av fel uppfattning.
Friheten att uttrycka sin mening eller berätta sin historia utan risk för repressalier är betydligt viktigare än makten att bestämma.

Därför är det inte konstigt att så många upprörs över Jonas Bergling blev av med sitt uppdrag hos EDB på grund av sina politiska värderingar. Och det fina med internet är att det går att påverka.
Om man idag googlar på EDB får man på första sidan i sökningen upp rubriken ”EDB sparkar folk för sina åsikter”. Observera att länken går till en blogg, inte till någon av de etablerade medierna. Det går inte längre för ett företag som EDB, eller för någon annan, att utöva åsiktsdiskriminering oemotsagd. Det är en framgång för demokratin.

Anders Mildner har skrivit mycket genomtänkt om hur det man kan uppfatta som ett onödigt brus på Twitter faktiskt kan göra skillnad, för den enskilde men även i större sammanhang.

Så är det ju. Oavsett Rothsteins spådomar med paralleller till Nazityskland och Stasi. Att fler får en möjlighet att göra sig hörda – och synliga – kan faktiskt inte skada.

Ännu mer granskning av gammelmedia

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Idag lanseras nyhetssajten Second Opinion.

I ett pressmeddelande skriver de så här:

”Inspirerat av wikipedia ska Second Opinion granska, komplettera och korrigera nyheter genom att samarbeta i nätverk. Vår vision är att höja kvaliteten på nyhetsflödet.”

Och på sajten förklaras vad en ”Second Opinion” är för något:

”En second opinion är en korrigering, komplettering eller fördjupning av en publicerad nyhet. En second opinion måste alltid referera till originalnyheten med en länk. En second opinion bidrar till mer kunskap och breddar det allmänna nyhetsflödet.”

En liknande sajt som funnits sedan i höstas är Newsmill, där vem som helst kan publicera en debattartikel, och tillföra nya ståndpunkter om aktuella ämnen. Många bloggare har publicerats på Newsmill, och de försöker också lyfta upp blogglänkar på sajten så att det ska löna sig att länka till deras artiklar.

Men där Newsmill tar upp vitt skilda ämnen och släpper debatten fri är Second Opinion mer inriktade på att faktiskt korrigera och kommentera sådant som skrivs i det som i bloggvärlden kallas gammelmedia.

På Second Opinion kan man registrera sig antingen som privatperson eller företag/organisation, och tycka till om nyhetsrapportering. Ibland skriver också Second Opinions redaktion, idag till exempel skriver Jannike Runqvist om Kina och dess brist på den demokrati som bland andra Second Opinion står för, apropå Carl Bildts besök där.

Second Opinion använder sig av Twinglytjänsten så att den som bloggar om en text på sajten får en blogglänk i anslutning till artikeln.

Detta är en förlängning av det jag skrev igår apropå DN och FRA-debatten – de etablerade medierna kan inte längre sätta agendan, de kan inte hårdvinkla nyheter och förvänta sig att det som skrivs ska uppfattas som den enda sanningen. I och med den kommunikationsrevoultion som internet skapat och möjligheten för alla att publicera sig snabbt och enkelt är det idag ingen – vare sig bloggare eller gammelmedia – som kan påstå eller hävda en sanning oemotsagd.

Det är bra. Bra för demokratin, bra för nyhetsförmedlingen och bra för journalistiken.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Emma Lindström och Vendela Bolin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB