Veckans bloggtema har varit språk, inspirerat inte minst av Joakim Jardenbergs smileyfria vecka, som jag och andra hakat på.

Jag har följt upp temat under veckan, och bloggat själv om hur jag blivit språkliberal från att ha varit en rigid språkpolis.

Och helt utanför temat också hittat konkreta exempel på hur vi trots att vi talar samma språk, (svenska) kan tolka samma text så väldigt olika. Som den här bloggen som jag tyckte var underbart humoristisk och ironisk, medan Martin blev oerhört upprörd.

Med tanke på hur lätt det är att missförstå, eller bara tolka olika, är det nästan förvånande att det inte pågår fler krig än det gör, eller att människor ändå så ofta är så goda vänner…

En rolig sak med den här veckan är att det tillkommit många nya skribenter som jag inte tidigare känt till, som inte hakat på något tema tidigare och som jag inte heller råkat på i andra sammanhang. Kul, ju fler vi är desto roligare blir det, och framförallt gillar jag att få många olika och helt nya infallsvinkar på ämnena.

Trollhare har skrivit om ett specifikt ord, och hur förlösande det kan vara att ha ett namn på något, kunna sätta ord på en avvikelse.

Tanketerroristen imponerar med att faktiskt kunna tala sjörövarspråket.

Steve Lando hänvisar till en lång rad postningar i sin blogg som handlar om språk.

Lotten är läsvärd som alltid, om att barn och vuxna talar på olika sätt.

Per har skrivit en postning jag nästan kunnat skriva själv. Om själva kärnan i språket – att förstå och göra sig förstådd, och att det inte är så enkelt som att kunna ett gäng glosor.

Elias skriver om språkutveckling, helt befriad från konservatism.

Yvonne skriver om att lära sig nya språk.

Nelin ger oss tre språkliga irritationsmoment. Ja, vem har inte retat sig på översättarna av film och teveprogram? Jenny är en av dem som skriver de där undertexterna vi andra irriterar oss på.

Lisa skriver om hur vissa språk låter vackrare än andra, om det fantastiska teckenspråket, och om att också tystnad är ett språk. Grace är också inne på att tystnad är ett språk, och att en bild kan säga mer än ord. ArtiCuno visar i praktiken, med att ge oss en bild som säger det hon vill ha sagt.

Whatthefuckdotcom har skrivit om sin son som inte pratar som det förväntas. Mellan raderna läser jag att han ändå faktiskt har ett språk, såklart, de allra allra flesta har det även om det inte alltid uttrycks i ord.

Ellen tog chansen och skrev en postning om sin fascination för orden.

Lilla O skriver väldigt intressant. Om att undervisa elever som inte kan svenska, och hur mycket det är som faktiskt måste in för att svenska språket ska kunna användas.

Jouaqín Moya skriver ett alldeles underbart inlägg om svenska uppfattat i en nybörjares öron. Islandsmamman skriver omvänt om att vara svensk och lära sig ett nytt språk i ett annat land.

Gunilla skriver om skånska, är det ett språk eller en dialekt? Ja det undrar jag också som ofta önskar att skånska på teve hade undertexter. Annieellen skriver på dialekt.

Amelia har gjort en videoblogg, i like. Hon ondgör sig över hur språket enligt henne försämras på nätet. Hon resonerar kring de, dem eller dom. Jag känner också igen mig i hennes svårigheter att lära sig engelska. Jag är till skillnad från henne fortfarande rätt dålig på engelska.

Trebarnsmamman skriver om hur internet och hennes bloggande tvärtom förändrat hennes språk till det bättre. Tänkvärt.

Abbes pappa skriver om sina två söner och deras olika språk.

Annami skriver relaterat till #nosmiley om orden utan ansiktsuttryck.

Livetmitt blev riktigt inspirerad och har fått ihop inte mindre än tre postningar på språktemat. Bloggspråk, det torra inlägget. Bloggspråk 2. Och så Ett skämt som bara lingvister förstår.

Avslutningsvis. Ingrid har också videobloggat. På gotländska. Och ja, jag förstår, ända fram till ramsan…