Den här uppmaningen att köra en smileyfri vecka har orsakat en del het diskussion, både på Twitter och i kommentarerna till diverse blogginlägg.

Jag känner mig nödgad att reda ut några missförstånd.

1. Jag bestämmer inte över twitter eller bloggvärlden, har ingen önskan att göra det och gör smileyexperimentet för mitt eget höga nöjes skull.

2. Jag har uppmanat dem som vill att haka på.

3. Jag är inte emot smileys som fenomen.

4. Jocke anser sig vara smileymissbrukare och initierade en smileyfri vecka för att avvänja sig själv. Jag hakade på för att jag tyckte det skulle vara ett intressant experiment rent språkligt.

5. Den som inte vill haka på är fullt fri att strunta i det och jag känner inget agg eller så mot dem som vill använda smileys i var och varannan mening, och önskar att även de ska respektera mitt val att inte använda smileys under en vecka.

6. Alltså – #nosmiley-veckan har inte som syfte att skapa splittring i bloggvärlden. Syftet är inte att skapa två läger, för och emot smileys. Däremot kanske att tänka efter och kanske få till stånd en diskussion som inte nödvändigtvis behöver utspelas mellan två läger.

7. Var och en är fri att använda smileys hur mycket eller lite som helst, denna vecka och alla andra. Jag har i det här fallet full respekt både för dem som inte alls vill använda små glada gubbar, och för dem som gärna gör det. Med en liten reservation för att jag om ytterligare några år kommer att anse att den som totalvägrar och fortsätter predika språkförfall i samband med användning av smileys är en bakåtsträvare som behöver öppna sina sinnen.

8. Jag saknar verkligen mina smileys. Men har ändå tänkt hålla ut hela veckan, och experimentet har sannerligen visat sig intressant och givande hittills. 

9. Ibland är det uppfriskande med ett litet ställningskrig, så länge det inte handlar om allvarligare saker än några skiljetecken. Men kanske särskilt i det här lilla debaclet saknar jag mina uttryckssymboler för att ibland förtydliga att det inte är blodigt allvar.