Alla har vi dom, få känns vid dem. Eller är det så att det blivit lite inne att till och med kokettera med sina fördomar? Hur som helst är det många som hakat på förra veckans bloggtema om just fördomar, och här kommer en sammanfattning.

Elker skriver att fördomar är jävligt coola. Vidare förklarar han varför och vilka fördomar han själv har gentemot vissa grupper, och han gör det helt utan stolthet.

Trollhare har massor av fördomar. Inte minst mot heterosexuella.

Lairama berättar om skammen när ens fördomar kommer på skam. Om hur den hon minst trodde var den som hjälpte henne att lyfta upp barnvagnen på bussen. Själv skulle jag nog satsat på att medelålderskvinnan i dräkt var den sista att hjälpa… Vem skulle du ha valt?

Smulan har skrivit om fördomar om handikappade, och hur ryktesspridning kan befästa ens fördomar, och om hur man kan skämmas när fördomarna kommer på skam.

Göran Viren Sjögren har skrivit om hur fördomar uppstår, och hur man kan lära sig att inte låta fördomarna styra.

Lokesson har sökt i sitt bloggarkiv och hittat ett långt inlägg om stad vs landsbygd, och fördomar kring det. Lokesson är en lantis vilket tydligt framgår av postningen, och kanske en och annan storstadsbo kan låta sig provoceras?

Lilla O har skrivit om sina egna fördomar som kommit på skam och konstaterar att fördomar handlar om okunskap. Ofta är det så, men delvis är det kanske så att vi behöver föromar för att förenkla vår tillvaro, och sortera både människor och intryck? Lite som Petter formulerat det i en kommentar:

Det är med fördomar som med cancertumörer (som jag ser det): det finns benigna och det finns maligna. De benigna är rent pragmatiska; små fördomar om ditt och datt, fördomar som vi håller oss med därför att det är omöjligt att ha kunskap om allt. Våra hjärnor är fullsmäckade med den här typen av fördomar, fördomar som vi behöver. Vi fyller liksom ut de vita fläckarna på kartan med de här fördomarna.
Sen finns det alltså de maligna, som bottnar lika mycket i rädsla som i okunskap, fördomar som gör skada. Och det var om en sån där malign fördom som jag skrev häromdan.
Och så finns det förstås en stor fet gråzon.

Petter har skrivit om fördomar mot psykisk sjukdom här.

Birgitta tycker att mitt val att outa mina fördomar om Skåne var fegt och mesigt. Å andra sidan fick jag lite vatten på min kvarn av valresultatet i söndags… Birgitta själv har i varje fall haft fördomar om Palestinier.

Gunilla har mött fördomar om sorg sedan hon förlorade sin son. Intressant, hur sorg förväntas gå till på ett visst sätt, och vara ungefär lika för alla.

Michis från Norrköping säger sig ha fördomar mot rökare. Jag tycker snarare att hennes åsikt om rökare verkar grunda sig på ganska goda erfarenheter som nästan närmar sig statistiska höjder…  Sen är det väl med rökare som med alla andra – alla är inte likadana. Somliga kan uppföra sig, andra inte. Och det är väl det som fördomar bygger mycket på, nämligen att man dömer ut en hel grupp baserat på några få individers beteende.

Annika har också fördomar om rökare, trots att, eller kanske på grund av att hon själv var rökare i tolv år?

Malin Collin lättar upp med att berätta att hon starkt ogillar ordet pub och därav människor som använder sig av det. Och ja. Jag förstår faktiskt precis… Jag kan också haka upp mig på fel ordval hos andra. Och givet hakar andra upp sig på mina ord. Inte minst mina barn.

Egoinas mamma skriver kort men kärnfullt:

Jag jobbar ständigt på att bli av med mina fördomar, men jag måste i ärlighetens namn säga att de ger mig mycken glädje. Varenda gång det visar sig att jag har fel blir jag glad!

Christer Magister gör skäl för sitt namn och delar ut en hemläxa:

Jag tror att alla har fördomar, och jag tror att det enda man kan göra är att erkänna dem; i alla fall inför sig själv. En person som inser att h*n har fördomar har en möjlighet att övervinna dem. En person som tror att h*n är fördomsfri är antagligen “blind”… gör antagligen ett sämre jobb och trampar på många tår.
Därför är dagens läxa att fundera på dina egna fördomar.
Därför lägger jag ner mer energi på att fundera på mina än på att skriva om dem.

Anna B är inne på samma sak, om att kämpa och faktiskt anstränga sig för att bli av med fördomar, och framförallt att hjälpa våra barn att bli så fördomsfria som det är möjligt.

Ettie är inne på samma spår, om hur man kan lära sina barn att inte bli fördomsfulla, eller att i varje fall skapa sina egna fördomar och inte bara ärva dem från sina föräldrar. Något jag jobbat väldigt hårt på som förälder, att vara så politiskt och religiöst obunden jag kunnat vara, och frågat mina barn vad de själva tycker istället för att ge dem mina åsikter som någon slags sanning.

Frktjatlund skriver om sin bror som är homofob och rasist och borde få en svart svärson och bög till son för att tvingas göra sig av med sina fördomar.

Nemo har skrivit utförligt om att det inte ens går att vara fördomsfri även om man försöker. Han har också listat egna fördomar. Själv tror jag inte heller att man kan vara fördomsfri. Men man kan lära sig att inte styras av sina fördomar, och det är skillnad. Det är farligt att säga sig vara utan, för då har man dålig självinsikt, men det är kanske lika illa att bara bejaka sina fördomar och inte försöka göra något åt dem. Framförallt tror jag att man blir en ganska fattig människa då.

Annieellen skriver om hur hon låtit andras fördomar styra henne. Jag tror att vi alla gör det, mer eller mindre omedvetet. Bryr oss och funderar över vad andra ska tycka, spelar spel och försöker anpassa oss, av rädsla för att inte passa in, inte accepteras.

Smäm har skrivit rätt kul om hur alla hennes fördomar om England och engelsmän bekräftats sedan hon bott där i ett år.

Hultmans har skrivit en fanastisk post om saker jag själv funderat på. Om varför vissa fördomar anses accepterade och andra inte. Om vad det egentligen innebär att ”vara sig själv” om det bara är okej så länge man är som alla andra när man är sig själv.

Margareta G funderar över hur fördomar föds, vilken nytta de gör. Om fördomar som oskrivna regler. (och nej, man måste inte skriva dag ett, man har hela veckan på sig och det är väl inget fel med spridning?)

Ingrid berättar bland annat om de fördomar hon mötte när hon som sextioplussare började blogga.

Sandbarnet bloggar om fördomar mot spanjorer som hon vill ha motbevisade, och berättar även om de fördomar spanjorer tycks ha gentemot svenskar.

Glöm nu inte att blogga om denna veckas tema – Alkohol – och sprid vidare. Jag tror att det kan komma att skrivas en hel del intressant på det ämnet.

Eva älskar att blogga.
Sjubarnsmamman gör det.
Eva Westerberg bloggar inte heller för pengarna.
Pysan älskar verkligen att blogga.
Monica gillar att blogga och läsa bloggar.
jj.n bloggar också för att det är kul.
Åke Forsmark tycker att Elisabet får stå sitt kast om hon väljer att läsa skit.

Bild: Åke Forsmark

Och så några kommentarer till mitt förra inlägg, som förtjänar mer uppmärksamhet än de får i kommentarfältet. Klicka gärna på länkarna till deras bloggar också!

Leo Beata:

Jag tycker det är sorgligt att Elisabeth Höglund dissar tjejerna som fångar möjligheterna… och så har vi kulturnissarna och alla ”seriösa” viktigpettrar/pettror, vilka nu det är… i sörjan…
Jag bloggar för jag vill förändra världen och bloggen är en möjlighet att nå ut…
Och så är det roligt också. Och nyttigt! Det är utvecklande, perspektivförändrande, en källa till ny kunskap om människors liv, villkor och tankar som jag aldrig annars skulle mött för vi lever i så olika världar.
Bloggen berikar. Bloggen är viktig. Bloggen är en spegel av det verkliga samhället där ute.

Gunilla:

Jag gillar att blogga och har haft det som lite hjälp till självhjälp från första början. Man kan inte gilla alla bloggar, men man behöver inte heller skriva något illa om dem man inte tycker om. Det räcker väl att sluta gå dit och läsa dem fler gånger och istället lägga bloggläsandet på dem man tycker om? Alla dessa underbara bloggar som bara väntar på att upptäckas. En fantastisk värld!

Abbes pappa:

Har vi inte hört den där skivan lite för många gånger nu?
Jag är lite trött på att bli dragen över samma kam som Rosing och Bella. Oavsett vad man tycker om dem. Ska det vara så svårt att se mångfalden bland bloggarna?
Jag vet inte om du syftade på mig men jag har tackat nej till diverse annonsnätverk som kunde gett mig rätt hyfsad inkomst på min blogg. Men jag vill inte. Det skulle inte kännas rätt om Heja Abbe var kommersiell. Och så är jag rädd att det skulle bli fel drivkraft.
Nej jag är som du. Bloggar för att jag tycker om det.

Nina:

Så frågar jag mig – oroligt – vem tvingar den arma människan att läsa bloggarna ifråga och – ännu värre – skriva om dem?
Det måste ju vara alldeles fruktansvärt för henne att behöva göra detta, när hon nu tycker så illa om det.

Islandsmamman:

Hon är inne på rätt linje. Jag har slutat läsa ALLA böcker för det skrivs så mycket skräp, jag menar har ni läst Vita Sreien? Jag tittar inte ALLS på TV för det finns en hel del dåliga program. Musik har jag lagt av med för hu, det finns ju dåliga popartister ju. Kläder tar jag inte längre på mig för har ni SETT vilka fula kläder det finns i en del butiker? Jag funderar på att sluta äta för igår åt jag en otäck korv..

Åsa:

Man tolkar andra som sig själv.
Varenda gång jag läser sånt här oinsatt dravel från en ”förståsigpåare” så rabblar jag detta för mig själv några gånger för att förhindra hjärnblödning.
Höglundskan kan inte förstå att någon vill skriva utan att tjäna pengar, för att det är kul. Det är ofattbart för henne – måste vara något annat som ligger bakom. Inte kan det vara något att få respons av pöbeln, den dumma massan som borde hålla tyst och tacksamt ta emot det media matar dem med!
Man undrar vad hon skulle tycka om vi andra sågade journalister som kår med fotknölarna efter att ha läst Se & Hör några gånger (”inte för att vi gillar det gu’bevars, bara för att…”)?
Kan människan framstå som dummare ens om hon försökte?

Fröken Grön:

Jag älskar att blogga. Jag älskar att läsa.
Med tanke på hur kommunikationen fungerar i dagens samhälle tror jag att bloggen fyller en viktig funktion. Jag hade åtminstone inte skrivit annars. Bara några enstaka mail och inlägg på communities. Dessutom.
Med en blogg kan man påverka. Tänk att lilla jag, en arbetssökande etnolog i Skåne med hundra läsare om dagen, får främlingar att bli nyfikna på menskoppen, spikmattan, ekologisk mat och annat. Det är ju fantastiskt.

Thomas Olausson:

Jag antar att Elisabeth inte brinner för sin egen journalistik. Med en så vriden syn på hur andra känner inför vad de sysslar med måste problemet ligga hos henne själv.
Kanske är det brist på egen arbetsglädje som gjort att hennes frisyr fått stå i fokus i stället för vad hon producerar?

Jag blir besviken på henne. En sedan länge välkänd journalist som plötsligt rackar ned på vanliga människor som sitter hemma och pysslar med sitt. Kan det vara så pinsamt att Elisabeth inte förstår vidden av amatörbloggandet?
Det finns folk som tror att alla konstnärer säljer tavlor dyrt och är kända, och vissa ”vuxna” tror att man är känd om man har en egen hemsida.

Ja hur definieras egentligen en blogg?

Jag tänkte bara helt kort reda ut begreppet.
Ordet kommer från engelskans weblog – alltså loggbok på nätet.
Mer konkret är en blogg inget annat än en plattform eller ett verktyg för publicering på internet. Innehållet kan sedan variera och vara allt ifrån privata noteringar om vardagsliv till ett företags ansikte utåt eller en plattform för journalistisk publicering.

Det finns idag massor av olika bloggtjänster att välja mellan, och det var någon gång 2004-2005 som bloggandet blev mer allmänt spritt i Sverige då det började dyka upp verktyg som vem som helst kunde använda utan att behöva kunskaper om att knacka kod.

Det som kännetecknar bloggformatet är just loggformen – det senaste kommer överst och syns först, och det vanliga är att en blogg uppdateras ofta.
Somliga hävdar att en blogg utan kommentarer inte är en riktig blogg, andra menar att ”en blogg är en blogg om den som skriver väljer att kalla det för en blogg”.
Själv föredrar jag en blogg med kommentarer, utan kommentarerna blir det mer av en klassisk hemsida.

Som komplement till kommentarerna bör en blogg också innehålla en funktion för trackbacks eller pingbacks. Det betyder att om jag i den här bloggen länkar till en annan så kommer det upp en länk hit i den bloggen, och omvänt, om någon länkar hit syns länk till den bloggen om man klickar på ”trackbacks” intill kommentarerna.

Svårare än så är det inte.

Här på Börja Blogga kan du läsa lite mer om vad en blogg är för något.

Ja, inte om jag får bestämma. Jag har inte snusat så länge (1,5 år) men trots alla varningar och uppmaningar om att snus är skadligt vill jag inte sluta… inte än.
Jag njuter varje gång jag sätter in en ny prilla och bara lutar mig tillbaka. Det är lycka det.
En som har bestämt sig för att vara snusfri i år är bloggaren Mikael Krantz. Han har startat en blogg där han berättar om sin kamp mot snusbegäret.
”Det är nog många som sitter i samma situation som mig själv just nu” sa han tidigare i dag när jag kontaktade honom.
Om du har beslutat dig för att sluta snusa och vill skriva om det, då föreslår jag att du startar en blogg och sätter igång. Tipsa varandra om hur man kan hålla sig snusfri. Lycka till alla.

Läs artikeln om Mikael här och bloggen hittar du här.

Se intervjun med bloggaren, filosofen, författaren, pianisten med mera Ladislaus Horatius. Vi talade om bloggandet som litterär form, och särskilt hans egen blogg Kalla Linjen.
Ladislaus är inte förtjust i att länka. Men han menar att hans blogginlägg ändå är sprängfyllda med länkar.
– Jag själv fungerar så, att läser jag ett mysko citat eller en referens som är obegriplig blir jag nyfiken.
– Om jag slänger ur mig något på latin tror folk bara att jag är en snobb, men det kan också göra dig intresserad. Och då kan man faktiskt bli klokare av sådant man inte förstår.
Han hoppas att besökarna ser det som en utmaning att gå vidare med det han nämner, till exempel genom att slå upp det i ett uppslagsverk.
Till skillnad från att skriva böcker eller i tidning kan man i bloggen få kombinera sina olika roller, och skriva om skilda saker.
– I nästan alla sammanhang har jag en utvald kostym på mig, och det vill ju som regel en bokläsare att man ska ha. Boken ska gärna ha en identitet som är någorlunda homogen. Det behövde jag inte alls ha i Kalla Linjen.
– Det betyder också att när jag är bland likar, då pratar jag så här. Det här är mina referenser. Ett av mina nyckelord var också innerlighet, övning i innerlighet. En del tycker att det krockar med bilden av filosofen eller musikern, men det kan jag bjussa på, säger Ladislaus Horatius.