Igår lyckades jag visa för besökarna på Publicistklubben vad crowdsourcing innebär. Under utfrågningen av avgående JK Göran Lambertz ställde jag dels en del frågor jag fått här i bloggen och på Twitter, men jag fick också input under pågående debatt, exempelvis fick jag via Twitter en länk till en artikel jag kunde referera för att kunna visa Maria Abrahamsson att det visst finns bloggare som dömts för förtal. Hon påstod att det typ aldrig hänt. Hennes reaktion på den hjälp jag fick via Twitter vad att mumla något om den ”researcharsenal” jag hade till hands, och det var väl ett bra ord? På nätet har vi alla en fantastisk researcharsenal tillgänglig i fickan, och det enda som förvånar är väl att så många inte använder den oftare än de gör.

Lambertz är en kille med koll och svar på tal. Men mot slutet hamnade han litegrann på pottkanten när jag ifrågasatte varför inte alla offentliga handlingar finns tillgängliga för medborgarna. Hans svar var i stil med att de flesta dokumenten är helt ointressanta för allmänheten och jag replikerade att det väl är upp till medborgarna att avgöra vad som är intressant. Och faktiskt – efter att först ha sagt att det aldrig kommer att hända att alla handlingar publiceras på internet backade han och sa att det är nåt att fundera på.

Han lovade att det aldrig kommer att krävas att bloggare på något sätt registerar sig för att få blogga, däremot lät det i vissa delar som om han gärna vill dela in alla som publicerar sig på nätet i ”massmedia” och ”icke massmedia” och jag ifrågasatte lite hur man ska kunna dra sådana gränser i en grundlag när utvecklingen går så fort att det redan idag är väldigt svårt att dra gränsen mellan vad som är vad.

Är du nyfiken på att höra debatten i sin helhet så finns den att se på Bambuser. Kommentarer från publiken finns på Twitter under hashtagen #pklubben.

Här är jag in action:

Dom övriga i panelen var som redan nämnts Maria Abrahamsson, tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, nu riksdagskandidat för Moderaterna, Anders R Olsson, journalist med stenkoll på tryckfrihetsförordningen, Susanne Wigorts Yngvesson, teologie doktor i etik och forskare, och Helena Giertta, chefredaktör på tidningen Journalisten.

Minns du Isabella Lund?

Hon fick utmärkelsen Årets politiska blogg 2007.

Sedan tystnade hon. Slutade skriva, slutade blogga. Jag och många med mig har undrat var hon tog vägen, vad som hände. Uppenbarligen har inget hänt, för idag kan vi läsa om henne i Aftonbladet. Känns fint att hon lever och verkar fortfarande, även om det är lite trist att hon inte bloggar längre.

Det finns bloggare och så finns det bloggare.

Det finns bloggare som sätter upp en blogg, och skriver några rader som aldrig upptäcks. Det finns bloggare som sätter upp en blogg, skriver några rader, lägger ner och glöms bort. Det finns bloggare som sätter upp en blogg, skriver några rader, blir gigantiska och lägger ner. För att strax återuppstå någon annanstans, i en ny blogg. Som i vissa fall också den blir gigantisk. Det finns bloggare som aldrig blir jättestora men som bloggar på, år efter år. Det finns de som bara försvinner. Det finns bloggare som glöms bort lika snabbt som de upptäcktes.

Och så finns det Mickey J Barczyk. En bloggarnas bloggare, en gigant i bloggvärlden. En bloggare som då och då ledsnar, men som aldrig basunerar ur något om nedläggning eller bloggtrötthet. Som bara slutar skriva, för att efter en tid, längre eller kortare, bara börja igen. En bloggare man inte glömmer, en man saknar när han inte skriver för att Mickey är ett unikum i bloggvärlden.En bloggare med integritet, full av värme men inte utan huggtänder. En bloggare med polsk mustasch och ett stort leende.

Mickey J Barczyks blogg kan vid en första anblick te sig som endast en humorblogg, en blogg för återpublicering av andras material, en blogg där han tipsar om roliga saker han hittat på nätet. För jo, Mickey hittar sådant som ingen annan hittar. Men den som följer Mickey över tid inser att det ligger betydligt mycket mer än humor bakom hans bloggande. Där finns samhällskritik, analys av bloggvärlden, mediekritik och vasshet. Alltid inlindad i humor. En gång i tiden hade han också en bloggskola.

Mickey har varit helt tyst sedan i maj, och då gjorde han bara ett tillfälligt inhopp. Igår bloggade han igen. Jag hoppas att det inte var en tillfällighet. Välkommen tillbaks Mickey – jag har saknat dig!

Är du arbetslös och gillar Idol?

I så fall kanske detta är jobbet för dig, som Idol-bloggare.

Storhelg till trots har det varit livat på Twitter.
Framförallt är det två saker som diskuterats. Eller kanske tre, om vi ska räkna med vädret, som verkar har varit i närheten av sommar i halva Sverige, om än inte i Norrland.
De andra två är en gammal kommentarstråd på Nöjesguiden och så den här artikeln i DN, som gör gällande att folk är ointresserade av att läsa politiska bloggar.

Jag skulle gärna länka till artikeln och kommentarerna i Nöjesguiden också, om det inte vore så att alltihop försvann någon gång under gårdagen.

Här finns några skärmdumpar dock. Skärmdumpar som visar hur Margret Atladottir, numera chefredaktör för Nöjesguiden, sätter nivån i kommentarsfältet värre än i någon sandlåda jag har sett.

Det är en gammal artikel, publicerad någon gång i fjol.
En högst medioker recension av en teveserie, som avslutas med orden ”den berör. På ett bra sätt.” Någon påpekar i en kommentar att recensionen är meningslös, och ställer frågan varför den berör Atladottir.
Hon svarar med att utbrista att läsaren som skrivit kommentaren är en tönt.
Illa. Mycket illa. Men det slutar inte där.
Hon fortsätter att vräka ur sig otrevligheter på en mycket låg nivå. Exempelvis kallar hon helt utan anledning en av läsarna för ”kvinnohatare” och så ger hon sig på en person som skrivit hennes namn fel och menar att det är ett tecken på ointelligens att inte kunna stava.

Jag vet inte hur denna tråd kom att aktualiseras just i helgen, men den har diskuterats flitigt och folk är såklart upprörda.
Upprörda därför att hon är just chefredaktör, upprörda över hennes sätt att uppföra sig mot sina läsare och häpna över det faktum att hon sitter på den position hon gör. Under helgen har så fler personer kommenterat i den gamla tråden, flera av dem sänker sig till samma nivå som Atladottir. Som skriver en ursäkt. Men först efter att ha postat och hunnit radera ett blogginlägg som talar emot ursäkten.

Hon har alltså gjort bort sig rejält, och försöker att flera månader senare rätta till felet genom att göra ännu mer fel.

Silverfisken tycker att hon ska avgå. Det var hans omedelbara reaktion.
Senare backar han, och skriver att det är mycket vi inte känner till.

Detta var jag inne på i min egen blogg också. Att Margret kan tänkas ha sina skäl. Jag har lagt ut texten om att vara ung och mötas av näthat, och ger några tips på hur det kan bemötas.

Jag är häpen över Nöjesguidens sätt att hantera det hela.
Men jag är – faktiskt – nästan lika förvånad över många andras svartvita seende och ovilja att se saken ur fler än ett perspektiv.
Över bristande benägenhet att förlåta och överse.
Är det verkligen så att ingen av alla dessa människor någon gång gjort bort sig rejält? Har ingen gjort misstag som de senare ångrat? Är det inte så att det ligger i mänsklighetens natur att trampa snett ibland, och genom snedseglingarna också växa och utvecklas som människor?
Så fungerar jag.

Och så försöker jag se på andra. Som människor – vare sig de är chefredaktörer eller inte.
Att vara chefredaktör ställer såklart en del krav på en person som inte alla behöver klara av att leva upp till. Och lever man inte upp till de kraven sitter man kanske på fel stol. 

Men om Mona Sahlin kan komma tillbaks och inte bara komma tillbaks, utan till och med bli partiledare, trots sina snedsteg, så är det väl inte mer än rätt att också Margret Atladottir som inte har ens i närheten lika stort ansvar som en partiledare för ett av Sveriges största politiska partier, också ges en andra chans?

Den andra frågan då, den om politikerbloggarna, som DN tog upp.
Den har väckt i mitt tyckte oproportionerliga reaktioner. Det talas om att DN målar upp politikernas bloggande som ett fiasko, det rasas mot DN:s okunnighet om bloggvärlden och det har bloggats oväntat mycket med tanke på att det varit storhelg.

Själv läste jag artikeln och konstaterade att den var rätt så intetsägande. Uppenbarligen har någon på DN suttit och räknat.
Först räknat bloggar, och sedan räknat kommentarer i dem. Baserat på detta har man skrivit en artikel som gör gällande att riksdagsledamöternas bloggar inte intresserar allmänheten. Vilket är en alldeles korrekt slutsats. Varken mer eller mindre.
Även om den dras på felaktiga grunder, då antalet kommentarer inte säger så mycket om huruvida en blogg är läst eller anses intressant för läsaren.
I artikeln får dessutom ett antal personer ge olika ganska vettiga förklaringar till varför det ser ut som det gör.

Bloggarnas reaktioner framstår i mina ögon som en storm i ett vattenglas.
Men det är ju så det är. Är man själv insatt i ett ämne blir man upprörd när man inser att medierna skriver halvslarviga artiklar som är långt ifrån heltäckande och som inte ger hela den korrekta bilden.
Men det händer dagligen. Många gånger, i alla tidningar.
Vilket det i och för sig kan finnas anledning att uppröras över.
Jag vill bara påpeka att denna typ av slarv inte bara förekommer när man ska skriva om bloggvärlden eller internet.

Betydligt mer anmärkningsvärt än DN-artikeln är det faktum att Rapport gjorde ett inslag som baserades helt och hållet på texten i DN.
Detta trots att de ringt runt och talat med flera personer som gav ett annat perspektiv på innehållet i texten.

Så till själva sakfrågan, den om bristande intresse för politikernas bloggar.
Svensson har skrivit bra om att det visst finns intresse för dem.
Ulrika Ingemarsdotter som intervjuas i DN-artikeln har bloggat här.
Och Beatrice skriver en lysande text om att prata med anslagstavlor.

Ingen tänker eller tror väl att bloggarna helt ska över mediernas roll.
Syftet med en politikblogg ska kanske inte vara att nå hela Sveriges befolkning, utan att bloggaren gör sig tillgänglig för sina väljare, och för ett samtal med dem som vill delta.
Precis som både Emanuel och Beatrice påpekar, är bloggen mer att jämföra med ett torgmöte än med ett teveprogram som når miljoner tittare.

Sigge säger ett par bra saker i den här artikeln i SvD. Liksom Jessica i den här artikeln.

Nu tittar solen fram här. Det kanske blir sommar i Norrland också, i år igen.

Den här postningen är tidigare publicerad här, men efter önskemål postar jag också här, även om jag som princip är lite emot dubbelpostningar. Men ingen regel utan undantag eller hur det är man säger. Postningen kan sägas vara en uppföljning/fortsättning på detta.

Många journalister saknar de riktiga publicisterna.
Medieföretagen (läs:tidningarna) ägs oftast inte längre av idealister med en publicistisk tanke, utan av vinstdrivande koncerner utan högre tankar om det skrivna ordet.

Samma journalister är ofta väldigt skeptiska mot nätet, mot att publiceras elektroniskt, och räds svamlet och smörjan i bloggvärlden.

Men.

Hur kom det sig att tidningarna började tryckas från början? Var det inte så att i och med att tryckpressen kom och möjligheten att trycka och sprida budskap till fler, såg idealisterna, politikerna och folkrörelserna en möjlighet att sprida sina budskap, och agera informatörer och folkbildare?
Det var givetvis de idealister som hade pengar, eller de rörelser och organisationer som hade det, som kunde finansiera tidningstryckandet till att börja med.
Det var från början inte särskilt utbildade journalister som skrev i tidningarna. Det var människor som drevs av en vilja att berätta sanningen, eller sin bild av sanningen. Människor som ville sprida information och nyheter till flera. Människor som ville förändra.

Nu finns internet. Och möjligheter för idealister med politiska, religiösa eller andra åsikter och budskap att sprida dem. Inga ekonomiska resurser krävs.
Vilka är det som tar chansen? Vilka är det som driver de största bloggarna vid sidan av modebloggarna?
Jo. Politiker, eller människor med politiska åsikter. Människor som har ett budskap, idealister som använder sig av det demokratiska verktyget internet för att sprida dem till fler. För att upplysa, informera och folkbilda.

Ser ni inte vad som håller på att hända? Vad som håller på att bevisas?
Precis det som journalisterna alltid hävdat – nämligen att en tidning inte kan drivas endast i ekonomiskt syfte om den inte har en publicistisk idé eller tanke. Det visar sig nu. Tidningarna krisar.

Det har med internet att göra. Det har med ändrade medievanor att göra. Det har att göra med ekonomiska omständigheter. Det har att göra med tankar på miljön.
Men mest av allt har det att göra med att pressen har spelat ut sin roll som demokratiskt verktyg och folkbildare.
Skvaller och simpel nöjesjournalistik, snuttifierade notiser och gårdagens nyheter är inte vad folk vill ha. Det är inte heller vad journalister vill producera.
Journalister vill förändra, demokratisera, upplysa och informera. Avslöja sanningar och rätta till fel.

Det är precis det många bloggare gör idag.
Det är därför de så så småningom kommer att slå ut de traditionella medierna om inte de traditionella medierna tänker om.

Det är en ny tid.
Nya verktyg.
Men fortfarande samma sak som när tryckpressen kom.
Den möjliggjorde spridande av ord till flera. De som hade chansen att använda den möjligheten tog den. Precis som människor idag tar chansen att sprida sina ord, sina kunskaper och sina åsikter till flera – genom internet.

Det är väl ändå något mycket bra?
Eller borde tryckpressarna ha stängts in och bara upplåtits åt personer med rätt utbildning och åsikter?
Borde bara utbildade människor få skriva böcker?
Ska man måsta ha licens för att publicera sig på nätet, eller ska vi underskatta mediekonsumenterna och deras förmåga att själva välja vilken typ av material de vill ta del av? Ska det verkligen styras uppifrån?

Varenda journalist som drivs av någon slags ideal och vilja att förändra, att avslöja sanningar och folkbilda, borde omfamna, välkomna och börja att fullt ut använda sig av nätets alla möjligheter att göra just detta. Hur demokratiskt som helst.
Inte några få pengastinna personer eller organisationer förunnat.

En tidig söndagsmorgon i september år 2001, när världens blickar var riktade mot USA och terrordådet mot World Trade Center, greps journalisten Dawit Isaak i sitt hem i Eritrea.
Hans brott: Han hade tillsammans med andra, journalister och politiker, protesterat mot regimen i Eritrea och krävt demokratiska reformer.

Ingen rättegång har hållits, ändå sitter han fortfarande fängslad.
Dessutom är han svårt sjuk.

1987 flydde Dawit från kriget i Eritrea till Sverige och sedan 1992 har han svenskt medborgarskap.
I Sverige har han fru och tre barn, som väntat varje dag sedan i september 2001, på att han ska släppas fri och komma hem. Som väntar på de få livstecken som kommer då och då. Som oroar sig över hans hälsa.

Ända sedan Dawit fängslades har människor både i Sverige och andra länder kämpat för att få honom fri.
Svenska Journalistförbundet, Reportrar utan gränser och stödföreningen Free Dawit Isaak har enträget jobbat med att uppvakta Eritreas ambassad och göra namninsamlingar, och ligga på UD för att de ska agera i ärendet.
Ändå är det få svenskar som känner till Dawit Isaak, som är den ende svensk som finns med på Amnestys lista över politiska fångar.

Men de senaste veckorna har det hänt något. Fler och fler får upp ögonen för fallet Dawit, och engagerar si i kampen för att få honom fri.
Vi har internet och de sociala medierna att tacka för det.

Det här är berättelsen om hur det går till att starta en kampanj och skapa uppmärksamhet för en fråga med hjälp av de fantastiska möjligheter som nätet ger oss. Och det bästa av allt – det hela sker i samarbete mellan bloggare och de etablerade medierna.

Det började på Expressen.
Björn Wiman, Expressens kulturchef är en av dem som engagerat sig i Dawit Isaak under lång tid. Expressen har också på kultursidorna räknat dagarna som Dawit suttit fängslad. När Björn Wiman började mikroblogga ställde han frågan om hur man kan starta en bloggbävning för Dawit.
Det fanns en medveten tanke om att dra igång något, som kanske äntligen skulle kunna ge resultat. Han fick många tips, och några veckor senare drog Expressen.se igång sin kampanj för Dawit Isaak.

Den består bland annat i att samla namnunderskrifter, att varje dag intervjua en riksdagsledamot om Dawit, och att uppvakta den eritreanska ambassaden med brev och krav om ett snart frigivande av Dawit Isaak. Björn Wiman själv och dåvarande chefredaktören för expressen.se numer chefredaktör också över Expressen, Thomas Mattsson, bloggade om Dawit. Och twittrade.

Några fler bloggare hakade på.
Och så ytterligare några.
Och några till.

Så den 9 mars skapades en kod för bloggare att lägga in i sin blogg för att kunna samla namn direkt i bloggarna.
Och så den 11 mars, dagen då Thomas Mattsson utnämns till ny chefredaktör på Expressen, hälsas han välkommen av Aftonbladets Jan Helin med en utmaning:

Vad som händer sedan är inget annat än som Wiman beskriver det – presshistoria. Första gången de båda chefredaktörerna träffas är det i en tevestudio hos Lars Adaktusson för att tala om just fallet Dawit.
En rad andra tidningar vill vara med i kampen, och på Twitter börjar hashtaggen #Dawit att användas flitigt.

På kvällen den 12 mars sluter en rad tidningar i Skåne upp i en gemensam SMS-kampanj. Via Twitter sprider den sig till flera, och flera bloggare snappar upp den och sprider i sina bloggar.
Tidningen Medievärlden skapar en temasajt för Dawit.
Sidan dawit.se där flöden från mikrobloggar och nyhetssajter samlas skapas helt ideellt av Thord Daniel Hedengren i samarbete med andra bloggare, twittrare och mediefolk.

Och fler bloggare sluter upp i kampen. Diskussionen på Twitter är ständigt pågående, man hjälps åt att reda ut begrepp, kläcka idéer och ta nya initiativ i kampen. Samtidigt som de etablerade medierna ger Dawit Isaak allt större uppmärksamhet.

Så sent som igår diskuterades Dawit först i Sveriges Radio och senare i Sveriges television.

Att människor blir medvetna kommer inte frige Isaak Dawit.
Men det är betydligt lättare att sätta press på myndigheter om man är flera, och om det inte sker i tysthet.
Det finns de som säger att tyst diplomati är enda vägen, men meningarna går isär och de signaler som kommer från Dawits närmaste familj säger att de är tacksamma för all uppmärksamhet och allt stöd de kan få.

I samarbetet mellan de stora tidningarna ingår enligt vad Helin och Mattsson sagt på Twitter granskning av fallet, både i Sverige av svenska myndigheter och deras agerande, och i Eritrea.
Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt kommer att tvingas svara tydligare på frågorna om vad de faktiskt gör, och om de inte tänker agera kommer de att måsta förklara varför. 

Samtidigt ökar medvetenheten om att Dawit Isaak sitter inlåst på grund av sin kamp för demokrati. Fler kommer att räkna dagarna, fler kommer att blogga, engagera sig, skriva under namninsamlingar och skicka mail till herrar Reinfeldt, Bildt och även till Eritreas ambassad.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Det är bråttom nu.
Dawit Isaak måste få komma hem till sin familj.
Du kan hjälpa till!

Undersökningen BloggSverige 3 är klar nu. Hans Kullin som i början av denna månad bad bloggare och bloggläsare svara på hans online-enkät har nu sammanställt den och kommit fram till att kvinnorna är nu i klar majoritet bland bloggarna.
Detta är en uppföljning på enkäten BloggSverige 1, från maj 2005 och BloggSverige 2
från juli 2006. 1000 personer svarade på denna online-enkäten och av dessa 806 stycken hade minst en egen blogg och det är svaren från dessa 806 bloggare.Den typiska svenska bloggaren i enkäten är:
 
• kvinna
• 16-20 år gammal
• läser 1-5 bloggar dagligen
• spenderar 1 timma per vecka med att läsa bloggar
• läser oftast bloggar på kvällstid (ca 18-24)
• använder aldrig en RSS-läsare för att läsa bloggar
• läser helst bloggar om vardagsbetraktelser
• läser bloggar för att bli underhållen
• har aldrig klickat på en annons på en blogg
• är medlem i ett socialt nätverk för att hålla kontakt med kompisar
• har de senaste 12 månaderna laddat ner musik från internet, lyssnat på radio eller
podcast på internet, tittat på eller laddat ner video från internet, har gjort bilder
tillgängliga för andra på internet, har kategoriserat innehåll på internet
• har de senaste 12 månaderna inte gjort videofilmer tillgängliga på internet, sparat
länkar med hjälp av bokmärkessajter eller besökt virtuella världar
• bloggar för att hon gillar att skriva
• uppdaterar sin blogg varje dag
• har inget emot att bli kontaktad av företag i sin egenskap av bloggare
• är inte anonym
• har inte egna annonser på sin blogg

Läs hela undersökningen hos Media Culpa.

De amerikanska primärvalen fortsätter. Har ni någonsin undrat varför det snackas så mycket om Iowa och New Hampshire? Varför just dessa två stater är så viktiga i valkampanjen? För er som undrar så är det så att staten New Hampshire har tillsammans med Iowa historiskt sätt varit direkt avgörande när demokraterna och republikanerna ska välja varsin presidentkandidat. Anledningen är: de är först ut och resten av USA påverkas av de första valresultatena. Här kan du gå en snabb kurs i det amerikanska primärvalet.
Nu till det mest intressanta i det hela. Bloggarnas analyser av detta primärval. Vad säger folket? En del svenskar som bor i USA kritiserar svensk media för att fokusera för mycket på demokraterna Obama och Clinton. Bloggaren Marko skriver: ”Den undersokningen ett klart tecken pa hur Aftonbladet bedriver sin Journalistik. Alla artiklar Aftonbladet och de andra stora tidningarna i Sverige har skrivit den senaste tiden har till 90% belyst de 2 kandidaterna och malat ut dom som favoriter. Det ar inte latt for en svensk att vet hur verkligheten ligger till om man forvanskar verkligheten sa extremt som de svenska tidningarna.”

Jag har pratat med nyhetschefen och frågat hur det kommer sig att svensk media riktar sina blickar på demokraterna. Han berättade att: dels så är det så att det är jämt på den republikanska sidan, man vet ännu inte vem som kan vinna och dels för att kandidaterna på den republikanska sidan är ganska okända för svenska folket.
Det finns experter som tror att det blir maktskifte i USA och därför är det mer fokus på demokraterna. Men när det börjar klarna på den republikanska sidan om vem som kan bli vinnare kommer det fler rapporteringar om det. Men aftonbladet.se har också skrivit om alla de stora kandidaterna även på den republikanska sidan men visst, vi kan alltid bättra oss. Läs allt om valet på vår specialsajt.
För alla intresserade, här är en lista på alla kandidater.

Skribenten bakom bloggen Det progressiva USA som jag nämnt i mitt förra inlägg, när det var val i Iowa ger sin förklaring på varför han inte följer republikanerna lika mycket som demokraterna:
”Mycket talar gudskelov för att republikanerna kommer att förlora årets presidentval. De katastrofala Bush-åren har visat vad republikanerna går för, och årets kandidater är sannerligen ingenting att hänga i granen.” han tillägger också: ”Ungdomar i USA vill leva i dag i ett helt ny USA”

Diskutera det amerikanska presidentvalet i vårt forum.
Fler åsikter om valet.

Vi efterlyser också läsarnas medverkan, i forum och bloggar. aftonbladet.se:s läsare kan också mejla in sina frågor, som besvaras av våra reportrar och utvalda experter under valrörelsen.Vad tycker du att vi ska bevaka? Vilka frågor är viktigast? Har du idéer om hur vår bevakning kan bli bättre? Mejla Aftonbladet på valfraga@aftonbladet.se