Det här verkar faktiskt alldeles för bra för att vara sant.

En sajt som streamar fil, gratis, enkelt, ingen registrering krävs, bara att söka, klicka och titta. Och kvaliteten är super. Jag har tjuvkikat på 2012, fungerade utmärkt.

Ted Valentin uppmärksammade den i morse och ordet har spridits.

Min son, 13 år och filmfantast, blev genast lyrisk för att minuter senare säga att ”Jag undrar hur lång tid det tar innan den stängs ner, det verkar inte direkt lagligt.” Så jag säger bara – titta och njut så länge det varar.

Samtidigt kan det konstaterats att filmbranschen, och alla andra branscher för den delen inte längre kan kämpa emot utvecklingen, det finns alltid någon annan som ligger steget före.

Stänger man en sajt står tusen åter…

Idag har jag skrivit min första krönika för Aftonbladet. Än så länge bara på papperet.

Den anknyter till detta jag skrev i somras, i den bloggstafett jag medverkade i. Och den är ett försök att lyfta frågan om upphovsrätt från den ganska tjatiga diskussionen om fildelning utifrån det moraliska och ekonomiska perspektivet, och istället ställa frågan om hur vi mäter värdet av exempelvis en låt eller en text.

I våras var jag i Malmö och lyssnade till Chris Anderson som skrivit boken Free, som finns på Spotify för den intresserade. (Chris Anderson – Free: The Future of a Radical Price).

Där fanns även Rasmus Fleischer, och han sa något som jag inte kunnat släppa, om skillnaden mellan unga och äldres sätt att se på fildelning. De digitala invandrarna, alltså de vuxna människorna som minns ett liv utan internet, är vana att betala för musik, genom skivköp. Därför sätter de också ”fiktiva” prislappar på innehåll som finns tillgängligt på internet. När de laddar hem ett album tänker de att ”nu sparar jag 200 spänn”.

För de unga, som är vana att allt finns tillgängligt ett klick bort existerar inte den fiktiva prislappen. Jämförelsen finns inte, de ser det inte som att de tjänar något på att ladda hem, de gör det för att det är möjligt och framförallt bekvämt. Just därför har frågan om fildelning för dessa unga inga moraliska aspekter, även om de rent teoretiskt vet att de begår en kriminell handling då de laddar ner upphovsrättsskyddat material.

När jag köper en bok är det inte den fysiska boken jag betalar för, utan läsupplevelsen. Samma när jag köper en skiva. För inte så länge sedan hade jag en dröm om ett hem med väggarna täckta av bokhyllor fyllda av böcker. Idag önskar jag mig ett hem utan en enda bok. Inte för att jag inte vill läsa, utan för att jag inte ser värdet i att ha en massa prylar som tar plats och samlar damm. Det är innehållet i boken jag vill åt, inte förpackningen. Detsamma gäller för skivor. Det är ytterst få skivor eller böcker som jag vill äga på grund av särskilda affektionsvärden, eller för att de rent estetiskt är snygga och utgör en prydnad i sig. Jag älskar tanken på att ha all musik och läsning samlad i en enda pryl – min laptop.

Betyder det här att jag inte är beredd att betala för läsning eller musik? Nej. Däremot vill jag att det ska vara så enkelt som möjligt att få tag i boken eller musiken. Därför är jag exempelvis överförtjust i Spotify. Frågan är om det beror på att jag sedan barnsben ser den fiktiva prislappen. Frågan är hur dagens unga egentligen värdesätter musik och film när de är vana vid att den är tillgänglig och gratis. Kommer de någonsin att förstå det ekonomiska värdet?

Observera att jag inte talar om den ersättning som upphovsmännen ”har rätt” till. Jag är fullt medveten om att ingen kan jobba gratis. Jag talar om det omvända – tillgång och efterfrågan.

Om tillgången är obegränsad – var finns då betalningsviljan?

Jag tänker inte skriva en roman om fildelningspolitik eller Free eller upphovsrätt.

Jag tänker bara tipsa om att läsa Johan Stenströms aka Jonks blogg.

Denna vecka har han skrivit ett gäng ambitiösa poster där han tipsar om musik som är alldeles gratis. Musik som artisterna själv delar med sig av, utan krav på motprestation.

Moby
Nine Inch Nails
Brad Sucks
Timbuktu
Coldplay
Och här tipsar Jonk om Soundcloud

Förra veckans utspel från Rupert Murdoch har satt igång en rejäl diskussion om hur och om man ens kan ta betalt för nyheter på nätet.
(hans utspel gick i princip ut på att man måste börja ta betalt för nyheter på nätet) Jag har funderat en del, och det är jag inte ensam om.

Thord Daniel Hedengren har skrivit mycket bra. Tänk om, tänk rätt!
Sören Karlsson, chefredaktör på hd.se, har skrivit en mycket nykter och nyanserad text på temat;

Det är så det är i en revolution, i ett paradigmskifte. Ingen vet faktiskt hur det kommer att bli och det är inte alls säkert att det blir “bättre” än idag.

Tänk. Exakt det brukar jag säga när jag föreläser för journalister om journalistik på nätet…

Jocke Jardenberg har idag skrivit en del att fundera på och gör också ett matteexempel som visar att även om Aftonbladet tjänar en del på sin Plus-tjänst så är den inte lösningen för alla mediaföretag.

Per-Åke Olsson och Per-Ola Mjömark skriver båda på temat att nyheterna måste hitta ut till besökarna och också gör det om de är relevanta.

Jag har inte så mycket att lägga till det som alla smarta personer här ovan skrivit, mer än tanken på länkekonomin. Läsandet på nätet följer helt andra mönster än det på papper. Man bläddrar inte igenom en hel sajt. Man söker inte upp en nyhet som man inte vet att den finns. Man följer länkar. Och länkar tillbaks.
Genom länkandet blir det också snabbt tydligt vilka nyheter som är intressanta och relevanta och engagerar, och ja – nyheterna hittar sina läsare. Att börja låsa in nyheterna på egna sajter som kräver betalning eller inloggning dödar hela länksystemet.
Redan idag ligger de nyheter som inte finns gratis på nätet illa till i den offentliga diskussionen.

Om nyheter på nätet börjar kosta pengar kommer jag alltså att måsta välja.
Välja vilken sajt jag vill kolla, vilket medieföretag som jag tror har den bästa rapporteringen, och avstå från den mångfald och fördjupning som finns idag när man kan traska vidare, till exempel genom länkar till andra sajter som rapporterar om samma sak.

Grejen är den att jag tror att många kommer att avstå från de nyheterna som kostar pengar på nätet, och istället ägna sin uppkopplade tid på sådant som fortfarande är gratis, så som bloggar och sajter som inte tar betalt.

Spekulationer, visst. Men ingen har hittat en modell som funkar, fastän många kloka huvuden lägger väldigt mycket tid på att hitta ”The Affärsmodell” för nyheter på nätet. Att ta betalt är inte nytt, som sagt – Aftonbladet gör det delvis, Dagen.se gör det, andra gjorde det förr men fick inga besökare till sajterna och öppnade upp sitt innehåll.

Hur läser du nyheter på nätet? Är du beredd att betala och i så fall hur mycket och framförallt – för vad är du beredd att betala? Vilken typ av innehåll på internet är du beredd att betala för mer än distributionen?
För när det gäller papperstidningen så är det i praktiken det man betalar för. Tryck och distribution. (kvällstidningarna undantagna) Man betalar för att få tidningen hem i brevlådan.
De flesta betalar redan en hel massa pengar för sitt internet = distribution. Plus att datorn kostar i inköp.
Är det där tidningarna ska gå in? Ta pengar via operatörerna, och i så fall hur? Försök har gjorts även här men vad jag vet utan större framgång.

Den här diskussionen förs ständigt i mediabranschen, men jag hör inte så mycket om vad ni, läsarna egentligen tycker. (mer än ibland någon kommentar om att tidningarna ”bara är ute efter att tjäna pengar”.)

Hur mycket är du beredd att betala för den ”riktiga journalistiken”?