Även om ingen kommenterat fredagens krönika på Aftonbladet.se så har den fått massvis av kommentarer. På Twitter.

De flesta kommentarerna är berömmande, många tycker att alla politiker borde läsa den, andra begränsar sig till partiledarna, men här vill jag skjuta in att alla politiker är inte partiledare. Alla politiker sitter inte i riksdagen. Och Twitter en utmärkt kanal för hobbypolitiker, kommunalpolitiker, sådana som kandiderar till riksdagen för första gången. Att det sedan vore bra om alla partiledare fanns där är en annan femma.

Och vad gäller just partiledarna – flera ifrågasätter hur de ska ha tid. Och Martin Hansson tar det ett steg till och menar att det till och med skulle kunna vara kontraproduktivt att försöka bygga relationer på Twitter om man inte har tid att följa upp och svara alla.

Jag tror att de flesta twittrare har full förståelse för att exempelvis Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin inte har tid att sitta och tramsa på Twitter. Att de inte hinner kommentera så mycket av det andra säger och inte heller svara på alla kommentarer. Man behöver inte vara partiledare för att inte hinna med att bemöta allt som sägs om/till en på Twitter.

Jag hör inte heller till dem som tycker att man måste följa alla tillbaks. Om jag väljer att följa Mona Sahlin så har jag full förståelse för att hon väljer att inte ha mitt trams och slams i sitt flöde. Det finns visserligen bra sätt att filtrera sina flöden så att man bara ser det man vill se, men redan där blir det en liten form av överkurs och att skapa dessa filter kan i sig vara en tröskel som känns jobbig att ta sig över.

Mitt förslag till hur en partiledare (eller för den delen annan strängt upptagen person) som vill använda Twitter för att skapa relationer och konversera med folk ska göra är följande:

Skapa ett twitterkonto. Börja följ andra intressanta personer. Intressanta för dig. Partiledarna borde till exempel ha koll på varandras twittrande, andra politiker, och ledarskribenter till exempel. Twittra ett par gånger om dagen. Jag ser ingen poäng med att ständigt uppdatera, och förstår inte de som ber om ursäkt för att de varit borta ett tag från Twitter. Har man inget att säga är det lika bra att vara tyst.

Twittrandet kan bestå av enkel information om stundande eller avverkade möten, gärna med någon lite personlig kuriosa. Twittra också gärna länkar till egna debattartiklar, bloggposter och ibland till andras artiklar och bloggposter med liten kommentar. Jag vet att också partiledare läser tidningar på nätet och när man ändå är i farten är det inte svårt att skicka ut en länk på Twitter. Det tar inte särskilt mycket tid i anspråk, men ger mig som följer twittrandet en chans att få inblick i vad min partiledare har för sig och engagerar sig i idag.

Kommentera och bemöt gärna andra i flödet, häromkvällen pågick en spännande diskussion på Twitter mellan Göran Hägglund och Gudrun Schyman, och jag vet att den typen av samtal kan vara givande för både dem som för det och för oss som ser på och har möjlighet att lägga oss i.

Och om andra lägger sig i – man behöver inte svara på allmänna kommentarer, hejarop och åsikter. Däremot – om någon ställer en rak fråga eller hårt kritiserar en – då bör man svara.

Man behöver inte vara partiledare för att ha ont om tid. Men rätt använt sparar de sociala medierna tid, och Twitter är ett bra sätt för en själv att få en bra överblick av vad som diskuteras just nu. Det är en snabb väg till kontakt på ens egna villkor, och för mig har det rationaliserat bort en hel del både telefonsamtal och mejl som tar betydligt mer tid i anspråk.

Är man upptagen och inte har tid att kolla Twitter dygnet runt – det kan räcka att gå in en stund eller ett par om dagen för att se vilken respons man fått och bemöta den. Det går också alldeles utmärkt att skicka sina egna tweets från mobilen.

Jag köper helt enkelt inte tidsargumentet.

Att sedan Twitter kanske inte är den bästa kanalen om man som Mona vill sprida propaganda eller nå de stora massorna – det är en annan sak. Men allt oftare ser vi både nyheter och offentlig debatt ha sitt ursprung i och utvecklas på Twitter, så det är faktiskt bara korkat av politiker att inte vara med på den arenan.

Några politiker som inte är partiledare som jag rekommenderar er att följa för att de deltar i konversationen är Lilith Svensson (KD), Kent Persson (M), Mary X Jensen (M) och Peter Andersson (S). Dem kan man följa oavsett egen partitillhörighet, om man är intresserad av politik och vill få svar på frågor.

Tipsa gärna om fler politiker att följa i kommentarerna!

Förr i tiden betydde ordet suger något annat. Och det är i den betydelsen, den gamla, jag menar att Piratpartiet suger. Enligt vallokalsundersökningar har PP tagit en del röster från SD. Det är både bra och dåligt. Bra för att SD inte lyckades ta sig över spärren. Men lite dåligt för Piratpartiet, då illvilliga tyckare menar att det är symptomatiskt att PP har ungefär samma väljare som SD.

Piratpartiet suger helt enkelt. Det finns ett driv, en entusiasm, och ett budskap som säger att alla får vara med, alla kan bidra, efter förmåga, och det är det som suger. Gör att många kanske vilsna unga väljare sugs till dem, så som de tidigare sugits till SD.

Men där slutar likheterna. Piratpartiets politik skiljer sig så mycket från SD att alla vidare jämförelser känns direkt löjliga. Piratpartiet är för demokrati, yttrandefrihet, personlig integritet, mångfald och mänskliga rättigheter. 

Dessutom har Piratpartiet bevisat kraften på internet, att internet är på riktigt och man faktiskt inte behöver så många valstugor eller dörrknackningar, eftersom hela internet är en enda stor valstuga om man använder det rätt.

Något som i gårdagens val tog dem hela vägen till Bryssel. Dessutom lyckades PP öka valdeltagandet, som i detta val var betydligt högre i Sverige än i övriga Europa. Mindre än 50 procents valdeltagande är dåligt. Det är lågt, det är löjligt. Men det går åt rätt håll, och jag är övertygad om att vi har Piratpartiet att tacka för det. Förhoppningsvis kan deras framgångar påverka också övriga Europa.

Att Gudrun Schyman fick hjälp av kapitalistpengar i slutspurten räckte inte ända fram, vilket jag beklagar. Jag tror nämligen att politiken mår bra av friska vindar, och jag tror och hoppas att PP:s framgång i detta val är något som kommer att påverka valet till Sveriges riksdag nästa år. Det börjar vara på tiden att den gamla blockpolitiken löses upp, då den är fullständigt omodern och obegriplig för många unga individualister.

Läs också: Sugbloggen, Mattias Bjärnemalm som inser vilket ansvar som nu ligger på PP, moderaten Kent Persson som gratulerar Piraterna och så partiledaren själv Rick Falkvinge. Här finns alla siffror och statistik parti för parti, län för län, stad för stad. Och om du vill följa Piraternas reaktioner och utveckling efter valet rekommenderar jag Piratpartiet Live.