Efter mina tidigare kolumner om bostadsmarknaden har jag tagit emot flera privata mejl, men också kommentarer på bloggen.
    Intresset är stort för detta ämne. Vi  är ju flera hundra tusen svenskar nu som på ett eller annat sätt har anledning att följa den spanska bostadsmarknaden; antingen för att vi äger en bostad i Spanien, funderar på att köpa en bostad i Spanien eller för att vi regelbundet hyr bostad i Spanien.
     I tidningen Sydkusten ger två erfarna mäklare sina synpunkter på situationen i en aktuell och läsvärd artikel som finns på denna länk.
    Ni som är specialintresserade bör dock tänka på att skaffa information från flera håll än av mäklare.
      Har ni ännu inte läst vad jag skrivit i ämnet hittar mina tidigare kolumner på denna länk, de ligger också längre ner på denna sida.
     Kolla också kommentarerna i det förra inlägget som handlar om bostadsmarknaden.
     Slutsatsen är alltså: Det enda som är säkert nu är att det är osäkert.
  
Andra bloggar om: Spanien

Under förra året var bostäder den stora snackisen i Spanien, och en bit in på nya året kan man bara konstatera att det ser ut att bli så även dettta år.
        Ämnet fick nytt bränsle den 17 januari när tidningen El Pais publicerade ny statistik som visar att 40 000 mäklare tvingats stänga under 2007, de flesta under årets senaste månader. I dag skriver El Pais vidare om bostadsmarknaden, för den som kan spanska.
       Under senaste året har jag fått många mejl med frågan om vad jag tror om att köpa bostad i Spanien. Speciellt senaste tiden har frågorna blivit många. Redan i maj fanns en lång kolumn här på Spanienbloggen om den spanska bostadsmarknaden för den som är intresserad.
      Funderar du på att köpa? Naturligtvis ska du flytta till Spanien. Men det kan vara läge att avvakta med köp. Börja med att hyra i stället. Det räcker med att gå runt på gatorna i de stora städerna och turistorterna så ser man att det finns ett stort utbud, men få köpare just nu. Alla avvaktar. Det betyder att priserna kommer att fortsätta ner ytterligare en tid.

Andra bloggar om: Spanien

Spanienbloggen tar nu en lång paus och återkommer först efter att Los Reyes Magos varit på besök, det vill säga efter Trettonhelgen.
       Den Disneyinspirerade jultomteimperialismen har visserligen börjat tränga igenom även i Spanien. Tomten stor och rödklädd syns alltså även i Spanien. Varuhusen skyltar med tomtar och julklappar.
        Men här liksom en stor del av den spansktalande delen av världen får ändå de flesta barn snällt vänta på sina klappar fram till Trettonhelgen. Det var ju då, tretton dagar efter födelsen, som de tre kungarna Gaspar, Melchor och Baltasar kom från fjärran land för att ge Jesus hans presenter.
       Men innan de tre vise männen, Los Reyes Magos som de kallas, kommer till Spanien är det först dags för det stora feta jullotteriet, El Gordo, och därefter så kommer nyår då man ju ska äta tolv vindruvor vid midnatt (en för varje klämtning) och önska ett Gott nytt år.
      Den som vill läsa mer om Spanien kan förstås köpa någon av mina reportageböcker om Madrid eller Barcelona. Annars får ni vänta.
    Spanienbloggen återkommer när förkylningsvisusen blivit färre och dagarna är längre.
       Felices Fiestas!
       

Andra bloggar om: Spanien

Spaniens statschef, kung Juan Carlos, har tillsammans med drottning Sofia besökt de båda spanska enklaverna Ceuta och Melilla.
       Det var första gången i modern tid en spansk statschef besökte dessa städer som ligger vid Nordafrikas kust. I de spanska enklaverna togs kungaparet emot och hyllades av tusentals människor.
      I Marocko samlades samtidigt tusentals marockaner och protesterade mot besöket som uppfattades ha ett fientligt symbolvärde.
     Jag har vid flertal tillfällen besökt både Ceuta och Melilla. Det är två intressanta städer.  Väldigt spanska.
     De bildades redan under senmedeltiden som oberoende statsstater och befolkades av kastiliansktalande långt innan Marocko existerade.  De blev sedan vasallstater i det framväxande mäktiga Kastilien som genom att förena sig med Aragonien-Katalonien bildade unionen Spanien.
     Ceuta och Melilla har alltså styrts av Madrid längre än Kanarieöarna, där jag för tillfället befinner mig.
     Marockos enväldige kung, Mohammed VI, fördömde dock besöket. Liksom alla marockanska nationalister. Marocko har längr krävt att de båda städerna ska ”återgå” till Marocko trots att de alltså fanns långt innan Marocko.
     Spanien vägrar.
     Det som är intressant i diskussionen är att Spanien samtidigt kräver att Storbrittannien ska ”återlämna” Gibraltar till Spanien.
   Jag har varit i Gibraltar ett flertal gånger. Det är en intressant plats. Väldigt brittisk.
    Klippan har varit brittisk nästan lika länge som  Ceuta och Melilla varit spanska. När Gibraltar bildades levde inga människor där. Klippan blev dock snart en av Londons viktigaste hamnar i Medelhavet. Befolkades av britter och invandrare från hela det brittiska imperiet, men också många från Spanien lansförvisade judar.
    Alltså:
    Spanska nationalister kräver sedan länge att Gibraltar ska bli spansk.
    Marockanska nationalister kräver att Ceuta och Melilla ska bli marockanska.
    Befolkningen som bor i Gibraltar vill absolut inte bli spanjorer.
    Befolkningen som bor i Ceuta och Melilla vill absolut inte bli marockaner.
    Men nationalism är ingen logisk ideologi. Den bygger på känslor snarare än förnuft. Under den förra spanska högerregeringen var därför konflikten med London mycket infekterad på grund av Gibraltarrågan. Nu när den marockanske kungen måste ena sitt folk är det hans tur att peka på en yttre fiende.
    För makthavare som vill ena sitt folk har nationalism alltid varit en värdefull allierad.

Det blev som väntat hårda domar i terroristrättegången i Madrid.
       Domstolen dömde Jamil Zougam och Otman El Ganoui som skyldiga till massmord och terrorism till sammanlagt 43 000 år vardera. Som medhjälpare till dessa brott dömdes spanjoren Emilio Suárez Trashorras till 35 000 års fängelse, för att han stal dynamit från en gruva och sålde den till terroristerna. De långa strafftiderna beror på att man i Spanien inte ger någon straffrabatt som i Sverige utan räknar samman alla enskilda brott. Strafftiden omvandlas sedan automatiskt till 40 år vilket motsvarar livstid.
     En av de huvudmisstänkta som av åklagarsidan pekats ut som ideologisk ansvarig frikändes helt. Detta visar mycket tydligt att det finns rättsäkerhet i de spanska domstolarna som alltså inte påverkats av den massiva kampanj som det varit mot denna man som är av egyptiskt ursprung.
       Av de 28 åtalade fälldes 21, sju friades.
       Domarna offentliggjordes genom att huvuddomaren läste upp domen innan den därefter distribuerades till det massiva pressuppbåd som kommit till den specialgjorda rättegångssalen som domstolen Audiencia Nacional tvingats bygga i parkområdet Casa de Campo, i utkanten av Madrids centrum. Säkerhetspådraget var rigöröst vid domstolsbyggnaden.
       I dag i samband med att domarna avkunnats har säkerheten skärps i hela Spanien.
      Intressant för alla som följer spansk politik är att domstolen mycket tydligt slår fast att den baskiska terroristoarganisationen ETA inte hade något alls att göra med attentatet.
        I stället skriver alltså domstolen i domen att det är klarlagt att det var ett islamistisk terrornätverk som låg bakom.
     Attentaten i Madrid kommer för alltid att vara ett ärr i den spanska själen, men nu, när den första rättegången är över, innebär det ett stort steg framåt. Eftersom attentatet indirekt ledde till regeringsskifte har många konspirationsteorier lanserats som nu förhoppningsvis kan kvävas för gott. Nu är det fastslaget en gång för alla att det var internationell islamistisk terrorism, inte ETA, som låg bakom.
       Personligen har attentatet också påverkat mitt liv. Bara några timmar efter att bomberna briserat befann jag mig på attentatsplatserna för att rapportera om händelsen för Aftonbladet. Under fem intensiva dygn rapporterade jag sedan dygnet runt om det dramatiska händelseförloppet för Aftonbladets olika kanaler. Tillsammans med Aftonbladetkollegan, fotograf Tommy Mardell, träffade och intervjuade jag människor som suttit på tågen som expoderat, vi träffade sörjade som förlorat sina anhöriga och framför allt mötte vi ett växande vrede hos Madrids invånare mot de skyldiga.
     Därefter har jag under tre år följt först jakten på de skyldiga, sedan polisundersökningens framskridande och rättegången.
     Morgonen då attentatet skedde var två av pendeltågen försenade och fyra av de fjorton bomberna som placerats ut exploderade inte. Därför blev massakern mindre omfattande än terroristerna hade planerat och dessutom kunde de inblandade avslöjas.
        Förseningen för två av pendeltågen innebar att bomberna utlöstes när de ännu inte hunnit ända fram till Atochastationen. Om explosionerna skett inne vid perrongen hade byggnaden troligen rasat samman visar beräkningar som senare gjorts. Antalet döda hade då kunnat räknas i tusental.
       Nu dog 191 i attentatet. En gravid kvinna som strax skulle födda tillhörde dem som omkom och därför är det vissa som vill räkna det oföddda barnet som ett offet. När polisen senare stormade en lägenhet omkom en polis vilket är anledningen till att siffan 192 används (domen gäller 192 mord men de internationella nyhetsbyråerna skriver fortfarande att 191 dog i attentatet).
        Över 2000 skadades varav 46 så allvarligt att de blivit svårt handikappade.
        I efterhand kan man konstatera att terrorattackerna i Madrid blev en vändpunkt för västvärldens kamp mot terrorism. För första gången hade det islamistiska terroristnärverket al-Qaida slagit till mot en stad i EU. Plötsligt stod det klart för alla att USA:s krigsföring i Afghanistan och Irak inte alls hade lett till att terrorismen utrotats. Tvärt om. USA:s president George W Bush hade skapat en grogrund för islamistisk extremism och nu var också européerna terroristernas måltavlor. Rädslan som spred sig blev inte mindre av att av att terroristerna sin kampvilja genom att spränga sig själva i luften.
       För Sveriges del betyder attentatet i Madrid att hotet har kommit närmare. Överallt i vardagen har säkerheten skärpts. Det har blivit besvärligt att flyga. Kontrollen av medborgarna har skärpts, myndigheterna över hela Europa har genom att hänvisa till Madrid kunnat öka kontrollen.
      Terroristerna har alldså lyckats med sitt huvudsyfte som var att sprida rädsla. De har också ökat misstänksamheten mot muslimer i Europa.
     För Spaniens del fick attentatet stora politiska följder. I Spanien har motviljan mot krig som en följd av inbördeskriget varit mycket stor i modern tid. Även misstanken mot USA finnsdjupt i den spanska själen som en följd av Kubakriget 1898 då USA tog Kuba från Spanien.
   Attentatet påminde väljarna om dessa känslor. Som ett direkt resultat av attentatet tvingades därför den konservativa regeringen med premiärminister José María Aznar i spetsen att lämna makten i de val som hölls tre dagar efter attentatet. Det var Aznar som lierat Spanien med USA och drivit Spanien in i krig.
       Ett av den nytillträdde premiärministern José Luis Rodriguez Zapatero första beslut var sedan att ta  tillbaka de spanska trupperna från Irak.
      Kvällen efter attentatet marscherade över två miljoner människor genom centrala Madrid för att visa sin avsky mot terrorismen. I hela Spanien samlades fler än miljoner människor för att tillsammans demonstrera mot terrorismen och visa sitt stöd för demokrati och frihet. Det var en mäktig känsla att befinna sig mitt i denna jättelika demonstration som jag aldrig kommer att glömma.

Den som läser spanska tidningar märker mycket snabbt hur politiserade de är även på nyhetsplats. I flera tidigare kolumner där jag diskuterat spansk politik har jag tagit upp detta. Ni som frossat i spanska tidningar under helgen har kanske märkt detsamma.
         Spanska journalister har en usel inställning till sina läsare. Det anses inte riktigt accepterat att skriva artiklar som läses av många. Nej långa krångliga texter ska det vara. Laddade av åsikter. Helst bara lästa av en liten grupp intellektuella. Jag vet inte hur många gånger jag hamnat i diskussioner med spanska kollegor om detta. Många förstår inte vad jag menar när jag säger att en journalist måste vara oberoende. Att det är läsarna vi skriver för, inte andra opinionsbildare, annonsörer och tidningsägare.
         I en läsvärd artikel som tidningen Sydkusten nyligen publicerade har Carin Osvaldsson intervjuat en lärare i journalistik i Malaga. Den som är intreserad av spansk journalistik kan här ta del av hans synpunkter om den allt mer politiserade spanska pressen.

I slutet av veckan greps ett tjugotal baskiska radikala nationalister i en stor razzia. De gripna tillhör alla Batasuna, den partibildning som brukar benämnas ETA:s politiska gren. De gripna riskerar nu långa fängelsetstraff för samröre med terrorister.
             Politiskt står Batasuna så långt ut på vänsterkanten att partiet kan klassificeras som stalinistiskt.
           Samtidigt är det genomsyrat av baskisk nationalisim som är så hård och kompromisslös att den är både främslingsfientilg och rasistisk.
        Nationalism är en mycket ologisk ideologi. Nationalismen kan som ideologi verka både enande och splittrande. Nationalism kan användas både av extrema vänstergrupper och extrema högergrupper när de berättigar sina övergrepp.
        Tillslaget mot Batasuna-aktivisterna skärper den baskiska konflikten ytterligare. Drygt hundratusen basker stöder den partibildning som de gripna representerar. Denna grupp basker blir nu ännu mer ovilliga till dialog med centralmakten.
      Jag tror inte på partiförbud. Tillslaget mot partiaktivisterna i Batasuna leder bara till att det blir ännu svårare att nå en försoning i Baskien.  Konflikten mellan centralmakten och de radikala grupperingarna skärps. Baskien blir allt mer splittrat.

Det finns många viktiga samhällsfrågor som ska vägas mot varandra när väljarna utser vem de tycker är lämpligast att leda landet i ett demokratiskt val.
        När bara fem månader återstår till det spanska kongressvalet 9 mars råder det dock nu inget tvivel om att den baskiska frågan blir helt dominerande. Utrymmet för viktiga frågor som arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, miljö, familjepolitik och bostadspolitik kommer att hamna i skymundan i den valrörelse som nu väntar. Fokus riktas mot Baskien.
        Sedan tidigare har visserligen den baskiska frågan haft en stor roll i spansk politik. I debatterna inför regionalvalet i våras handlade mycket om ETA, som strax innan brutit sin vapenvila. Men fram tills den sista helgen i september har det även funnits utrymme för andra frågor än dem som rör uteslutande Baskien.
        Det började med att den baskiske regionalpresidenten Juan José Ibarretxe deklarerade att en folkomröstning ska hållas i Baskien under oktober 2008. Alla basker ska då få ta ställning till om Baskien ska fortsätta att vara en självstyrande region i Spanien, eller bli en helt självständig stat. Det är inte första gången Ibarretxe talar om folkomröstning. Men nu presenterade han för första gången en tidsplan och ett datum. Att centralregeringen i Madrid avfärdat Ibarretxe med argumentet att en folkomröstning strider mot konstitutionen innebär därför inte att frågan försvinner från agendan. Nu handlar det inte längre om, utan när, en folkomröstning ska hållas.
        Strax efter Ibarretxes utspel har sedan frågan om Baskiens framtid ytterligare aktualiserats genom att ett nytt parti med namnet Unión, Progreso y Democracia (UPD) formellt bildats. UPD är ett enfrågeparti som är helt inriktat den baskiska frågan. Bakom partiet står filosofen Fernando Savater, som förklarat att UPD ska locka både vänster- och högerväljare som vill att Baskien inte önskar mer självstyre men som samtidigt vill ge ett större utrymme för baskisk kultur inom den spanska nationen.
        Valet i mars 2008 kommer alltså att blir ett ödesval som har stor betydelse för Spaniens framtid som enad nation. De två blocken med socialdemokratiska regeringspartiet PSOE på ena sidan och högerpartiet PP i oppositionen kommer att göra allt för att vinna.
        Redan i våras inför regionalvalet var valrörelsen som då hölls både hård och destruktiv. Den omfattande smutskastningen ledde till att väljarnas förtroende för politikerna sjönk. Resultatet blev ett lågt valdeltagande.
        Det kommer att bli ännu värre denna valrörelse. Under de månader som återstår kommer massmedierna att fyllas av skandaler, som partierna gräver fram om sina motståndare.
        Utvecklingen inom den spanska politiken är naturligtvis mycket olycklig. I förlängningen leder det till ett minskat förtroende för demokratin, när politikerna inte verkar bry sig om sådant som är viktigt för vanligt folk, utan bara ägnar sig åt smutskastning av motståndaren.
        Ansvariga för denna utveckling är dock inte endast politikerna. Även de spanska massmedierna är skyldiga genom att de inriktar sin rapportering på konflikter, i stället för att skildra politikens vardag. Dessutom är de inte oberoende. I de spanska massmedierna vinklas till och med opinionsundersökningarna, för att gynna det parti tidningen sympatiserar med.
        Vill man verkligen veta vad Spaniens folk anser ska man alltså inte läsa de politiserade spanska dagstidningarna de kommande månaderna. Inte heller kommer man att få några ärliga svar hos partierna. Den mest livliga debatten runt de frågor som verkligen berör människorna kommer man även denna gång att finna på barerna och caféerna.

Denna kolumn publicerats också i den spanska svenskspråkiga tidningen Sydkusten där jag numera skriver en kolumn varje månad. Samtidigt fortsätter jag naturligtvis mitt arbete på mediehuset aftonbladet där jag när jag har möjlighet skriver om Spanien.

Ingår i internationell Bildkedja
Andra bloggar om: Spanien