Under helgen höll regeringspartiet, socialdemokratiska PSOE , sin kongress som avslutades med att partiledaren José Luis Rodriguez Zapatero formellt utsågs till partiets kandidat i den kommande kongressvalet.
      Sedan tidigare är Mariano Rajoy formellt utsedd som kandidat för den konservativa kristdemokratiska oppositionspartiet PP.
    Valet hålls den 9 mars 2008,  datumet är visserligen inte formellt utlyst, men datumet är nu i praktiken spikat.
     Spanien  politik är i dag hårt polariserad som följd av den senaste årens utveckling där samförstånd ersattatts av konflikt. Det kommer att bli en mycket smutsig valkampanj. Redan nu har smutskastningen börjat.
    Men det kommer att bli intressant också för oss som är intresserade av Spaniens utveckling.

Spanien har fått ett nytt bevingat uttryck. Överallt kan man numera höra kung Juan Carlos som skriker:  ¡Por qué no te callas!
      Orden som kan översättas med ”Varför håller du inte tyst” eller till och med ”Att du inte kan hålla käften nån gång!” skrek kung Juan Carlos till Venezuelas president Hugo Chavez i samband med det det Iberoamrikanska toppmötet, vilket jag tidigare berättat om i denna kolumn.
        Den diplomatiska krisen är nu passerad. Men de kungliga orden lever vidare. Just nu toppar ropet ¡Por qué no te callas!  listan över mest nedladdade till mobilsignaler och på YouTube läggs hela tiden nya samplade versioner ut.
       Med den nya tekniken kan orden verkligen få vingar.

Sverige vann mot Lettland (2-1) , Spanien vann mot Nordirland (1-0) vilket innebär att båda är klara för EM men att Spanien slutligen hamnade högre än Sverige i gruppen.
           Visserligen är fotbollsintresset ännu större i Spanien än i Sverige, men regionalismen innebär samtidigt att klubblaget alltid kommer först. Vissa baskiska och katalanska fotbollssuportrar är till och med så regionalistiska att de aldrig skulle kunna tänka sig att heja på Spanien eller klä sig i spanska färger. Detta är förklaringen till att det spanska landslaget ofta brukar ha svårigheter. När inte ens fansen är eniga, hur ska då det gå med laget- Men den här gången gick det alltså vägen och i stora delar av Spanien firas segern och EM-biljetten.
        I Sverige samsas såväl Djurgårdare som Göteborgare bakom landslaget. Nu väntar ett halvår med analyser, snack och förväntningar i alla delar av Sverige.
         Jag struntar egentligen i fotboll. Men att  landslagen från båda mina hemländer går vidare betyder att det nu finns ett gemensamt samtalsämne på alla svenska och spanska barer. På så sätt kan man faktiskt konstatera att fotbollen förenar, i alla fall denna gång.

Den 20 november är det årsdagen av general Francos död.
        Mycket har hänt i Spanien sedan den där novemberdagen 1975 då den åldrade diktatorn slutligen avled tidigt i gryningen, efter en lång och utdragen dödskamp.
      Dagen som kallas 20-N brukar numera passera obemärkt. Bland spanska massmedier har det länge rått en tyst överenskommelse om att inte skriva om jubileet såvida inget speciellt inträffar. Nyhetsmässigt har  det ju litet värde då det bara intresserar ett fåtal individer; udda personer, nostaligiska åldringar, våldsamma personer och sökande ungdomar; som sökt sig till de grupperingar långt ut till höger- och till vänsterkanten som på olika sätt uppmärksammar dagen.
      När Franco dog var det annorlunda. Då samlades miljoner människor framför slottet på Plaza de Oriente i Madrid för att sörja och hylla sin ledare. Det var från slottets balkong Franco brukade hålla sina tal och torget har därför alltid varit frankisternas samlingsplats. Här hölls också Francos begravningsakt innan kistan fördes till graven i Valle de los Caídos strax utanför Madrid.
      På ettårsdagen av Francos död var det fortfarande hundratusentals frankister som slöt upp på torget för att hedra Francos minne. Därefter har deras antal stadigt och kan i dag räknas i några tusen. Motkrafterna representeras av betydligt fler.
       I år hade fem organisationer ansökt om demonstrationstillstånd i Madrid samband med Francos dödsdag. Den nynazistiska gruppering som sökt tillstånd att hålla en stor manifestation genom de centrala delarna av Madrid mot invandringen fick dock avslag, med motivering att det skulle leda till våldsamma bråk. Likaså fick den radikala antifascistiska grupp som också sökt demonstrationstillstånd avslag, med samma motivering.
      Tre fascistiska grupperingar kan dock utnyttja den spanska demokratins rätt att demonstrera eftersom de håller sina manifestationer utanför Madrid vid Francos gravplats. Där anses de inte störa någon. Bland dessa finns Falangen som var ett av Francos viktigaste stödpartier.
      Spanien är alltså jämförelsevis befriat från organiserad fascism, om man jämför med andra stater i Europa.
       I dag är endast något tusental spanjorer medlemmar i det gamla spanska fascistpartiet vars fullständiga namn är Falange española independiente. Nynazisterna som är starkast i Katalonien är fler.
       Generellt är alla spanjorer medvetna om att Spaniens ekonomi inte skulle klara sig länge utan den stora invandringen från Latinamerika och Rumänien. Det är invandrarnas handkraft som i dag bär upp sjuk- och hälsovården, servicebranschen och byggbranschen. Inom alla dessa områden dominerar den latinamerikanska billiga arbetskraften. Vem skulle servera, diska och ta hand om de gamla och sjuka om fyra miljoner spansktalande latinamerikaner och rumäner slängdes ut?
        Det finns dock en ökad risk för ökad främlingsfientligheten som en följd av den stora illegala invandringen
       För några dagar sedan skedde sammandrabbningar mellan olika ungdomsgrupper på höger och vänsterkanten som slutade med att en ung man dog, därför blev det avslag på demonstrationerna i centrum i år då myndigheterna fruktar att våldet kan bryta ut igen.

Spaniens statschef kung Juan Carlos fortsätter att resa runt i världen, förra veckan var han i Nordafrika, under helgen deltog han vid det Iberoamerikanska toppmötet i Chile där han skapade ny rubriker.
       Vid det årligen återkommande Iberoamerikanska toppmötet träffats premiärministrar och statscheter från Iberoamerika, det vill säga Spanien, Portugal, Andorra och ett tjugotal spansktalande och portugistalande länder i Amerika.
       Jag har bevakat ett antal av dessa möten i såväl Spanien och Portugal som i Latinamerika men kunde dessvärre inte komma loss i år. Dena gång hölls mötet i Santiago de Chile. Som journalist med Iberoamerka som specialområde är det intressant att vara med. Det ges en hel del information i korridorerna, samtidigt som det är finns gott om tid till att träffa gamla kollegor. Som alltid vid den här typen av toppmöten är det mycket väntan på en huvudnyhet.
       Denna gång var det alltså kung Juan Carlos som skapade rubrikerna. Efter att ha hört den venozelanske vänsterpopulistiska presidenten Hugo Chavez tjata om sin syn på världen en hel dag och till slut till och med avbryta den spanske premiärministern och kasta ut sig anklagelser mot Spanien, fick kungen tillslut nog och bad Chavez att hålla truten.
       Sedan reste sig Juan Carlos och gick från bordet.
       Nu handlar allt här i Spanien om det var rätt att ryta till och gå.  Alla håller med kung Juan Carlos. För första gången på flera år är till och med PP nästan överens med regeringschefen Zapatero som protesterade hårt mot Chavez.
        Hugo Chavez som är van att vara ensam om ordet och kunna tysta dem som inte håller med honom tystnade dock bara tillfälligt av kungens åthutning. Sen gick han till bred attack mot Spanien och till och med mot Juan Carlos.
      Spanska företag anklagades för rovdrift av Venezuela. Kungen anklagades för att ha stött eler i alla fall känt till kuppförsöket mot Chavez för några år sedan
       Latinamerika är i dag delat.  Vänsterpopulister som Ortega håller med Chavez. Colombia stöder kungen.
      Fidel Castro hamnade plötsligt i en svår dilemma. Han gillar Juan Carlos. De båda männen brukar komma bra överens när de ses. Men Castro är samtidigt tvungen att stödja Chavez.  Han skev därför en kolumn med en analys av toppmötet där han mycket finurligt väljer att attackera Europa i stället för Spanien och så hyllar han Che Guevara. Kolumnen publicerades i partiorganet Granma.
     Spaniens ekonomi är starkt och detta har lett till att spanska företag numera finns över hela Latinamerika. Det har gått så långt att endel spanjorer lite halvt på skämt börjat tala om en återerövring av Latinamerika. Det är inte smart att göra så. Det väcker känslor.
     I Latinamerika är nationalismen en stark politisk kraft, och att nu i dessa tider när Chavez vill göra sig själv till en enväldig statschef anklaga Spanien för att ha nykoloniala ambitioner är ett säkert sätt att vinna poäng, det vet Chavez.
     Som sagt, nationalism är en ologisk ideologi som ständigt leder till nya konflikter.

Spaniens statschef, kung Juan Carlos, har tillsammans med drottning Sofia besökt de båda spanska enklaverna Ceuta och Melilla.
       Det var första gången i modern tid en spansk statschef besökte dessa städer som ligger vid Nordafrikas kust. I de spanska enklaverna togs kungaparet emot och hyllades av tusentals människor.
      I Marocko samlades samtidigt tusentals marockaner och protesterade mot besöket som uppfattades ha ett fientligt symbolvärde.
     Jag har vid flertal tillfällen besökt både Ceuta och Melilla. Det är två intressanta städer.  Väldigt spanska.
     De bildades redan under senmedeltiden som oberoende statsstater och befolkades av kastiliansktalande långt innan Marocko existerade.  De blev sedan vasallstater i det framväxande mäktiga Kastilien som genom att förena sig med Aragonien-Katalonien bildade unionen Spanien.
     Ceuta och Melilla har alltså styrts av Madrid längre än Kanarieöarna, där jag för tillfället befinner mig.
     Marockos enväldige kung, Mohammed VI, fördömde dock besöket. Liksom alla marockanska nationalister. Marocko har längr krävt att de båda städerna ska ”återgå” till Marocko trots att de alltså fanns långt innan Marocko.
     Spanien vägrar.
     Det som är intressant i diskussionen är att Spanien samtidigt kräver att Storbrittannien ska ”återlämna” Gibraltar till Spanien.
   Jag har varit i Gibraltar ett flertal gånger. Det är en intressant plats. Väldigt brittisk.
    Klippan har varit brittisk nästan lika länge som  Ceuta och Melilla varit spanska. När Gibraltar bildades levde inga människor där. Klippan blev dock snart en av Londons viktigaste hamnar i Medelhavet. Befolkades av britter och invandrare från hela det brittiska imperiet, men också många från Spanien lansförvisade judar.
    Alltså:
    Spanska nationalister kräver sedan länge att Gibraltar ska bli spansk.
    Marockanska nationalister kräver att Ceuta och Melilla ska bli marockanska.
    Befolkningen som bor i Gibraltar vill absolut inte bli spanjorer.
    Befolkningen som bor i Ceuta och Melilla vill absolut inte bli marockaner.
    Men nationalism är ingen logisk ideologi. Den bygger på känslor snarare än förnuft. Under den förra spanska högerregeringen var därför konflikten med London mycket infekterad på grund av Gibraltarrågan. Nu när den marockanske kungen måste ena sitt folk är det hans tur att peka på en yttre fiende.
    För makthavare som vill ena sitt folk har nationalism alltid varit en värdefull allierad.

Aldrig tidigare har så många tjurfäktningar arrangerats i Spanien som under den nu avslutade säsongen. Totalt genomfördes 2.157 “festejos taurinos” (tjurfäktningar) under 2007. Detta ska jämföras med förra årets siffra som hamnade på 2.135, vilket då var det högsta antalet sedan man en gång i tiden började föra pålitlig statistik.
       Spanien är långt ifrån det enda landet som har tjurfäktning. I Frankrike genomfördes 137 tjurfäktningar under 2007. Det var sex färre jämfört med förra året. I Europa förekommer tjurfäktning också i Portugal, men därifrån finns ingen säker statistik.
      Nu flyttar tjurfäktningen till Latinamerika där säsongen är tvärtom jämfört med Europa. Speciellt populärt är tjurfäktning i Mexiko (världens största arena finns i Mexico City) men det finns stora arenor också i Colombia, Peru, Venezuela och Ecuador. Under sommaren kommer alltid de bästa latinamerikanska tjurfäktarna till Europa för att uppträda, under vinterhalvåret åker de bästa spanska matadorerna till Latinamerika. 
      Tvärt om mot vad många trott så har globaliseringen alltså lett till att tjurfäktning blivit allt populärare.
     Anledningen till trenden kan man naturligtvis bara spekulera kring. Men troligtvis är det så att i tider av en ökad internationalisering så söker människan tillbaka till sina gamla genuina lokala kulturyttringar. Vad man än anser om tjurfäktning så är det en del av den spanska kulturen.
      Även i Latinamerika märker man ett ökat intresse. Här är det främst en reaktion mot amerikaniseringen som gör att man söker sig allt mer tillbaka till de gamla spanska koloniala rötterna och latinska kulturyttringar.
     En mycket viktig förklaring till det ökade antalet tjurfäktningar är naturligtvis de ekonomiska förutsättningarna. För arenorna har biljettinkomsterna fått en allt mindre betydelse medan tv-inkomsterna blivit allt viktigare. Tack  vare den nya digitala tv-tekniken med satelliter och betalkanaler går det att sända tjurfäktning  över hela världen vilket möjlighet att nå en mycket stor publik. Även i Sverige finns det numera tittare som betalar för att se tjurfäktning
      Bland befolkningen i Spaniens olika delar är det stor skillnad på intresset för tjurfäktning. I Katalonien är det är i princip bara inflyttade andalusier som gillar tjurfäktning, det är de som fyller den stora arenan i Barcelona.
      På Kanarieöarna är tjurfäktning till och med förbjudet, men där finns det i stället illegal hundkamp och tuppfäktning. Hundkamp finns som bekant även i Sverige. Speciellt populär är den i västra Sverige och Skåne. Trots att den svenska polisen arbetar hårt för att stoppa den förekommer regelbundet  hundslagsmål med vadslagning.
     Av alla länder i världen som tillåter tjurfäktning är det Spanien som har hårdast regler. De senaste åren har reglerna dessutom skärps. Myndigheterna kontrollerar nu varje moment från uppfödningen av kalvarna till styckningen av köttet efter avslutad “corrida”.  Alla tjurar ska enligt lagen besiktigas av veterinär innan de släpps in på arenan. Dessvärre förekommer det ändå lagbrott  på mindre arenor. I många byar arrangeras en tjurfäktning om året i samband med den lokala byfesten. För att inte byns unga män som då uppträder ska riskera att skadas händer det att man ”rakar” tjurens horn, det vill säga förkortar hornen så att tjuren inte kan träffa tjurfäktaren.
       Alla som ser en tjurfäktning har sin personliga relation till dramat. Därför är det omöjligt att peka ut vem som var bäst av de drygt tvåhundra aktiva matadorer som finns.  Ett sätt att mäta är att räkna antalet uppträdanden och utmärkelser.  Den som är bäst är med mest. Årets säsong toppas av Manuel Díaz El Cordóbes, som genomförde 97 föreställningar, vid vilka han erhöll 234 öron och 26 svansar. Han följs av El Fandi (90 föreställningar), El Cid (87), El Juli (82), Rivera Ordóñez (78) och Jesulín de Ubrique (77).

Denna text har även publicerats i novembernumret av tidningen Sydkusten.

Andra bloggar om: Spanien

Det traumatiska med den besinningslösa islamistiska terrorismen är att det sällan finns några gärningsmän att ställa till svars. Offren lämnas kvar med sina frågor. Ingen finns kvar att straffa.
     Självmordbombare spränger sig själva i luften. Dödspiloter flyger in i skyskrapor och dör tillsammans med sina offer och tågbombare och tunnelbanebombare är beredda att ta sitt liv om något går fel.
      Nu famnar de anhöriga efter att ställa någon till svars för att ha planerat dådet i Madrid den 11 mars 2004. 
    Det måste vara ju vara något större som ligger bakom, säger de. Det kan ju inte vara så enkelt som att det var en grupp unga fanatiska islamister som på eget initiativ lyckades få tag i sprängämne och göra bomber som de placerade ut.  Som en hämnd för att Spanien stödde USA i kriget mot Afghanistan och Irak.
      Men kanske det är just så enkelt. Det visade om inte annat terrorattackerna i London.
      Visst, bombarna i Madrid var inspirerade av Usama bin Ladin och hans uppmaningar om att slå till med död och terror. Men domstolen tror inte de fick order någonstans ifrån. Det har i alla fall inte kunnat bevisas.
     Att köpa in sprängämne och göra bomber är inte speciellt svårt för den som är motiverad.
     Problemet är att endast två av dem som deltog i planeringen och utplaceringen av bomberna i Madrid finns kvar i livet. De dömdes i går. Spanjoren som för egen vinning stal dynamit och sålde det fick också sitt straff. En grupp kompisar runt gärningsmännen dömdes för att de tillhört terrorgruppen  eller känt till dynamiten.
     Men den eller de som kom på idén att göra attentatet sprängde sig själva i luften några dagar efter attentaten.
      Direkt  efter att domarna avkunnats mot de inblandade i terrordådet i Madrid inledde dock oppositionen sin kampanj som går ut på att hålla konspirationsteorin i liv. Valkampanjen har redan tidigare varit smutsig. Alla sätt att undergräva förtoendet på regeringen kommer att användas.

Andra bloggar om: Spanien

Det blev som väntat hårda domar i terroristrättegången i Madrid.
       Domstolen dömde Jamil Zougam och Otman El Ganoui som skyldiga till massmord och terrorism till sammanlagt 43 000 år vardera. Som medhjälpare till dessa brott dömdes spanjoren Emilio Suárez Trashorras till 35 000 års fängelse, för att han stal dynamit från en gruva och sålde den till terroristerna. De långa strafftiderna beror på att man i Spanien inte ger någon straffrabatt som i Sverige utan räknar samman alla enskilda brott. Strafftiden omvandlas sedan automatiskt till 40 år vilket motsvarar livstid.
     En av de huvudmisstänkta som av åklagarsidan pekats ut som ideologisk ansvarig frikändes helt. Detta visar mycket tydligt att det finns rättsäkerhet i de spanska domstolarna som alltså inte påverkats av den massiva kampanj som det varit mot denna man som är av egyptiskt ursprung.
       Av de 28 åtalade fälldes 21, sju friades.
       Domarna offentliggjordes genom att huvuddomaren läste upp domen innan den därefter distribuerades till det massiva pressuppbåd som kommit till den specialgjorda rättegångssalen som domstolen Audiencia Nacional tvingats bygga i parkområdet Casa de Campo, i utkanten av Madrids centrum. Säkerhetspådraget var rigöröst vid domstolsbyggnaden.
       I dag i samband med att domarna avkunnats har säkerheten skärps i hela Spanien.
      Intressant för alla som följer spansk politik är att domstolen mycket tydligt slår fast att den baskiska terroristoarganisationen ETA inte hade något alls att göra med attentatet.
        I stället skriver alltså domstolen i domen att det är klarlagt att det var ett islamistisk terrornätverk som låg bakom.
     Attentaten i Madrid kommer för alltid att vara ett ärr i den spanska själen, men nu, när den första rättegången är över, innebär det ett stort steg framåt. Eftersom attentatet indirekt ledde till regeringsskifte har många konspirationsteorier lanserats som nu förhoppningsvis kan kvävas för gott. Nu är det fastslaget en gång för alla att det var internationell islamistisk terrorism, inte ETA, som låg bakom.
       Personligen har attentatet också påverkat mitt liv. Bara några timmar efter att bomberna briserat befann jag mig på attentatsplatserna för att rapportera om händelsen för Aftonbladet. Under fem intensiva dygn rapporterade jag sedan dygnet runt om det dramatiska händelseförloppet för Aftonbladets olika kanaler. Tillsammans med Aftonbladetkollegan, fotograf Tommy Mardell, träffade och intervjuade jag människor som suttit på tågen som expoderat, vi träffade sörjade som förlorat sina anhöriga och framför allt mötte vi ett växande vrede hos Madrids invånare mot de skyldiga.
     Därefter har jag under tre år följt först jakten på de skyldiga, sedan polisundersökningens framskridande och rättegången.
     Morgonen då attentatet skedde var två av pendeltågen försenade och fyra av de fjorton bomberna som placerats ut exploderade inte. Därför blev massakern mindre omfattande än terroristerna hade planerat och dessutom kunde de inblandade avslöjas.
        Förseningen för två av pendeltågen innebar att bomberna utlöstes när de ännu inte hunnit ända fram till Atochastationen. Om explosionerna skett inne vid perrongen hade byggnaden troligen rasat samman visar beräkningar som senare gjorts. Antalet döda hade då kunnat räknas i tusental.
       Nu dog 191 i attentatet. En gravid kvinna som strax skulle födda tillhörde dem som omkom och därför är det vissa som vill räkna det oföddda barnet som ett offet. När polisen senare stormade en lägenhet omkom en polis vilket är anledningen till att siffan 192 används (domen gäller 192 mord men de internationella nyhetsbyråerna skriver fortfarande att 191 dog i attentatet).
        Över 2000 skadades varav 46 så allvarligt att de blivit svårt handikappade.
        I efterhand kan man konstatera att terrorattackerna i Madrid blev en vändpunkt för västvärldens kamp mot terrorism. För första gången hade det islamistiska terroristnärverket al-Qaida slagit till mot en stad i EU. Plötsligt stod det klart för alla att USA:s krigsföring i Afghanistan och Irak inte alls hade lett till att terrorismen utrotats. Tvärt om. USA:s president George W Bush hade skapat en grogrund för islamistisk extremism och nu var också européerna terroristernas måltavlor. Rädslan som spred sig blev inte mindre av att av att terroristerna sin kampvilja genom att spränga sig själva i luften.
       För Sveriges del betyder attentatet i Madrid att hotet har kommit närmare. Överallt i vardagen har säkerheten skärpts. Det har blivit besvärligt att flyga. Kontrollen av medborgarna har skärpts, myndigheterna över hela Europa har genom att hänvisa till Madrid kunnat öka kontrollen.
      Terroristerna har alldså lyckats med sitt huvudsyfte som var att sprida rädsla. De har också ökat misstänksamheten mot muslimer i Europa.
     För Spaniens del fick attentatet stora politiska följder. I Spanien har motviljan mot krig som en följd av inbördeskriget varit mycket stor i modern tid. Även misstanken mot USA finnsdjupt i den spanska själen som en följd av Kubakriget 1898 då USA tog Kuba från Spanien.
   Attentatet påminde väljarna om dessa känslor. Som ett direkt resultat av attentatet tvingades därför den konservativa regeringen med premiärminister José María Aznar i spetsen att lämna makten i de val som hölls tre dagar efter attentatet. Det var Aznar som lierat Spanien med USA och drivit Spanien in i krig.
       Ett av den nytillträdde premiärministern José Luis Rodriguez Zapatero första beslut var sedan att ta  tillbaka de spanska trupperna från Irak.
      Kvällen efter attentatet marscherade över två miljoner människor genom centrala Madrid för att visa sin avsky mot terrorismen. I hela Spanien samlades fler än miljoner människor för att tillsammans demonstrera mot terrorismen och visa sitt stöd för demokrati och frihet. Det var en mäktig känsla att befinna sig mitt i denna jättelika demonstration som jag aldrig kommer att glömma.