Vi får alla ungefär 30000 dagar här i livet om inget oförutsett händer. När man sen är på sluttampen och sitter i gungstolen och skall summera det hela kommer man märka att många dagar sett ungefär lika ut och man kan inte särskilja dem. Sova,äta,jobba,titta på tv typ. Är man i Las Vegas är den risken obefintlig att de dagarna ska hamna i ”vardagsfacket”. Än mindre om man går på en show som heter Mystere på Treasure Island. Detta gjorde jag igår och den var helt fantastisk bra. Allt var riktigt bra men en sak stack ut mer än något annat. Det var två atleter som gjorde en uppvisning i styrka,balans,kordination och samarbete som var helt enormt. Det var saker som i min värld var helt omöjligt att utföra, som gick emot naturlagar som tyngdkraften. Det är omöjligt att beskriva, det måste ses. Så har du möjlighet att se den någon gång,så är det bara att gratulera. Tanken slog mig när jag såg atleterna att det kändes rätt futtigt det man presterat som fotbollsspelare här i livet. Jag skulle hellre tro att det skulle vara möjligt att göra 10 mål i en VM final eller vinna skytteligan i premier league på 200 mål än att kunna genomföra vad de gjorde.

Gårdagen var också minnesvärd av en annan anledning. Nämlingen att jag hade nöjet att få träffa Joe Labero vilket var en mycket trevlig bekantskap.

Om jag inte hade vetat bättre skulle man kunna tro att den alltid genomsympatiske gentlemannen Dan Glimne vore gängmedlem i Gnesta warriors eller något liknande. Tanken slog mig när jag i år träffade honom och hans högra handled var lindad som en boxare. Ifjol hade han värsta blåögat vid samma tidpunkt och som grädde på moset låg han inne med en grym whiskeyröst. Att rösten sedan berodde på en förkylning och skadorna var av olyckskaraktär hade ju jag kunnat varit ovetande om.

I morgon kör dag 2 igång. På återseende då!!