Jag klämde in en ”spontanresa” till Kina och Peking och var där i sex dygn i veckan som var. Jag älskar ju som ni kanske vet vid det här laget att resa och hade Kina som en mörk fläck på min resevärldskarta. Resan var en stor behållning men poker har det blivit noll av senaste veckan. Men det är skönt att ta uppehåll från pokerspelandet ibland för att vara än mer spelsugen när man kör igång igen. Dessutom vill jag ha den mixen i livet att det inte blir för stor andel poker. Det känns alldeles för smalt om allt skulle handla om poker. Men månaden maj har varit en plusmånad så här långt om dock ingen fantastisk månad och det beror mycket på att jag har spelat klart mindre än de 20-25 timmarna i veckan som jag normalt ligger på.

Det är emellertid en av de absolut största fördelarna med att ha poker som yrke att kunna bestämma helt själv över arbetstider och således kunna unna sig helt pokerfria perioder och då kanske passa på att resa.

 

 

 

Jag ska inte göra någon stor reseskildring från Kina men måste ändå nämna några saker från resan. Jag såg givetvis de klassiska sakerna som kinesiska muren, den förbjudna staden och himmelska fridens torg men de starkaste bestående intrycken från resan är godheten och hjälpsamheten som finns hos folket där. Det känns som västvärlden har mycket att lära i just det avseendet. Exempelvis hände det flera gånger att jag frågade efter vägen till något och de kunde då gå med mig i flera kvarter för att lotsa mig rätt.

 

 

 

Peking har 16 miljoner invånare och trafiken är därefter, vilket kaos. Det som förvånar mig mest från resan är att jag inte såg en endaste olycka. Det fanns liksom en rankning i trafiken. Längst ner i hiarkin låg den gående människan, han fick verkligen se upp hela tiden. Även om det var grönt fick bilarna göra högersvängar och det var då inte tal om att släppa förbi de gående. Som gående hade man inget att säga till om, där gällde det verkligen att passa sig. Sedan var hiarkin cyklar- mopeder- de större cykelvagnarna – bilar -taxi och slutligen då överst på tronen bussarna. Och det tutades konstant. Ingemar Stenmark hade blivit avundsjuk på bilisterna förmåga i slalomkörning.

 

 

 

Jag shoppade som en galning och trodde mig ha sparat in stora summor pengar på mina inköp tills jag skulle åka hem. 46 kilos packning och trots att jag fick sex kilos avdrag skulle flygbolaget ha cirka 6000 kronor för övervikten dvs mer än vad flygbiljetten hade kostat. Mina inköpta fynd kändes helt plötsligt inte längre som speciellt billiga. Det löstes sig dock rätt bra eftersom jag var ute i god tid och kunde skicka en väska med posten för en fjärdedel av priset.

 

 

 

Asiatisk mat är ju min favoritmat (bortsett från hummer) och jag blev inte besviken. Vilket utbud och snuskigt billigt. Jag kunde äta mig mätt för 15 kronor. Ett annat bestående minne jag har är när jag åt på en kinesisk snabbrestaurang. Jag försökte som vanligt under resan äta med pinnar och tyckte mig ha blivit någorlunda duktig på denna ädla konst. Men så var de några väldigt hala champinjonbitar i sås som jag hade stora problem med. Efter ett tag så infinner sig den där välbekanta känslan av att någon tittar på en. Jag tittar då upp från tallriken och ser då en hel restaurang som alla har följt mina ansträngningar med pinnarna. Deras roade blickar säger mig att de inte var alltför imponerade. Men jag gav dem ett leende och de svarade med ett än större leende tillbaka samt några fnissningar som de inte lyckades hålla tillbaka. Sköna minnesbilder för mig!!

 

 

 

En annan positiv sak med Kina är att man känner sig hur trygg som helst. Människan är som sagt väldigt godhjärtad. Trots detta var jag ändå ute för en liten sak! Men jag vill betona att det var verkligen ett undantag eftersom alla annars var väldigt ärliga. Jag hade varit i förbjudna staden och skulle promenera mot centrum när en cykeltaxi kom förbi. Han frågade om jag ville ha skjuts för 15 yuan(knappt 15 svenska kronor). Jag sa först nej men han övertalade mig och jag hoppade på. På vägen in till centrum var det ett fotmassage ställe och jag stannade och tog en behandling. Jag ville betala cykeltaxin men han insisterade och väntade tills jag var klar. När vi sedan fortsatte åkte han in i så kallade hutonger som är smala gränder i Peking. När han senare skulle släppa av mig skulle han plötsligt ha 150 yuan. Varför då undrade jag. För att jag har gjort en sightseeing i hutongerna svarade han. Men jag hade inte bett om någon sådan och dessutom så cyklade vi bara igenom ett par kvarter på ett par minuter. Trots detta så betalade jag honom 60 yuan bara för att han hade väntat på mig under fotmassagen men jag var irriterad på hans sätt att försöka lura tills sig pengar och inte stå för överenskommelsen. Jag betalade 110 yuan och fick en 50 lapp i växel tillbaka. När jag senare skall betala med 50 sedeln så ser jag att det är kyrilliska på sedel och att den inte går att använda. Ett par timmar senare är jag i samma kvarter igen och helt plötsligt ser jag samma cykeltaxichaufför i 16 miljoner staden. Han ser mig och försöker direkt att fly. Jag är givetvis medveten om att det inte ens är en big blind jag det handlar om utan det är principen det handlar om, att inte luras. Jag bestämmer mig därför för att ta upp jakten och börjar löpa efter cykeltaxin i en fart som gjort Johnny Ekström avundsjuk. Taxi cyklisten tittar sig om oroligt och försöker cykla ännu fortare. Han är dock helt chanslös och efter 50 meter är jag ikapp och stannar cykeln med ett kraftfullt tag om cykeln. De två engelska killarna som sitter i taxin sitter som två möss och ser helt skräckslagna ut. Jag förklarar snabbt för dem vad det handlar om så att de inte ska oroa sig. Men om de såg skräckslagna ut var det inget mot vad taxikillen var. Jag trodde att jag kanske skulle få problem med att få tillbaka mina 50 yuan men jag hann knappt blinka så hade jag fått tillbaka 50 äkta yuan.  Men när jag tänker efter så var det kanske inte så konstigt ändå. 90 kilo norrländskt älgkött mot 55 kilo risplätt!!!!