Det blev inte direkt någon lång vistelse i Sverige efter att jag kom hem från Barcelona. Ett drygt dygn senare tog jag och resten av familjen en sista minuten resa till Kroatien och Dubrovnik. Men det var på håret att det inte blev någon resa eftersom vi (jag skyller inte på någon annan i familjen) lyckades med konststycket att glömma en väska i hallen som innehöll bland annat pass och biljetter. Detta upptäcktes på parkeringen ute på Arlanda och klockan var då 05.30 på morgonen och avresa var 06.50. Snabbt till tullhuset på Arlanda som öppnade klockan 06.00. Nya provisoriska pass för tre av oss (Malin hade sitt i jackan) och resan blev helt plötsligt drygt 3000 kronor dyrare. Men tur i oturen så lyckades vi hinna med planet ändå för en skön semester i en oerhört vacker stad. Vi hyrde även bil två dagar och hann då med ytterliggare två länder i form av Montenegro och Bosnien/Hercegovina. Jag har ju någon konstig strävan att se så mycket som möjligt och att besöka många länder (och fotbollslag och arenor). Nu är jag uppe i 59 länder totalt och har som målsättning att i alla fall passera 100 innan man degar ihop.   

 

Ibland kan jag tycka att det är befriande att inte ha dator med sig och ha telefonen avstängd, som på den gamla goda tiden. Men minuset är att när man kommer hem så tar det ett par dagar att komma i kapp med allt och helt plötsligt så känns det inte självklart om fördelarna överväger efter att hela dagen gått åt till att besvara mail, ringa tillbaka till folk och läsa alla nyheter som har hänt (och resultat). 

 

Eftersom jag varit datorfri så har det inte hänt så mycket på pokerfronten. På poker live fronten väntar härnäst EPT i London som börjar på onsdag. Jag åker på tisdag och hoppas då kunna se Arsenal-Porto på kvällen i Champions League.

Man ska vara försiktig med att skoja för mycket på bekostnad av andras olycka och fattigdom men jag måste ändå bara släppa veckans roligaste kommentar av Williot 4 år. Vi var i Mostar som för övrigt hade en del spår av kriget som härjade i forna Jugoslavien i början av 90-talet.

Vi passerade då en gammal fattig gumma som satt med utsträckt hand och tiggde pengar. Det var ju en syn som Williot inte kände till och han sa då till mig. – Satt hon där och väntade på en ”give me five”?