Vad gör man om man åker ut i en pokerturnering i England och har tre dagar kvar av vistelsen? Enkelt svar: Man går så klart på fotboll! På fredagen blev det en kortare resa från Manchester till Stockport för att se league one matchen Stockport County mot Crewe Alexandra. Peter Kvisthammar som jag hade suttit med på samma bord dagen innan i pokerturneringen tog rygg.  

 

Det var nästan ett lokalderby och bra stämning. Arenan som var rätt sliten men ändå andades gammal fotbollshistoria tog 10000 och det var nu cirka 7000 på plats. Matchen var av riktigt bra kvalitét. Dessutom blev det en riktig höjdarmatch som slutade 4-3 till hemmalaget. Förutom alla målen så var det även tre träffar i trävirket och ett antal chanser. Gräsmattan var dock riktigt bedrövlig och det berodde på att det även spelades rugby på arenan. Jag fick veta att det spelas rygby på fyra arenor i det engelska ligasystemet, nämligen på Stockports, Watfords, Readings och Wycombes arenor vilket verkar förödande om jag ska gå på vad jag såg av Edgeley Park som Stockports stadion heter. Kan vara bra att veta för att glänsa vid någon frågesport i framtiden.  

 

Efter matchen tog vi tåget tillbaka till Manchester och klockan var rätt sent. Vi var båda hungriga och bestämde oss för att ta en bit mat. Vi gick förbi en kinabuffé men Peter tyckte att han hade för dålig karaktär och ville helst undvika att äta för mycket så sent på kvällen. Jag höll med och tyckte det lät sunt. Vi fortsatte in mot Manchesters China town och tog in på en annan kinakrog. Vad händer då där? Vi äter så vi storknar. Vi tar in dubbla rätter med bland annat 10 dumplings var. Det är så mycket mat att Peter till och med lämnar. Jag biter givetvis ihop och trycker i mig allt så jag rullar hem. Så var det med den karaktären!  

 

På lördagen var urvalet av fotbollsmatcher stort. Jag funderade först på dubbla matcher vilket skulle gå om jag valde Blackpool-Nottingham som spelades tidigt på dagen och sen Manchester United-Tottenham som började senare än alla övriga matcher. Jag hade dock sett båda dessa arenor och bestämde mig istället för att ta tåget till Sheffield för att se deras United mot Swansea. En liten avgörande punkt var att en gammal lagkamrat till mig från Hearts tiden numera spelar i Sheffield United, nämligen Gary Naysmith. Han har spelat många år i Everton men gick till Sheffield United till den här säsongen. Han hade dock skadat sig i matchen innan fick jag reda på kort innan matchen och spelade nu inte. Bra arena och stämning, 28000 åskådare och 1-0 vinst för hemmalaget. Sheffield United spelade en riktigt kraftfotboll. Många fysiska spelare som spelade aggresivt. Swansea var ett betydligt mer tekniskt, spelande lag med bland annat fem spanjorer i truppen. Matchen hade kunnat sluta hur som helst men United avgjorde på en straff och de hade en imponerande inställning. Jag hann även med att promenera runt i staden som var rätt kuperad.  

 

På söndagen tog Peter Kvisthammar rygg igen som trevligt sällskap och vi begav oss till Blackburn för att se just Blackburn mot Wigan. Staden var inte speciellt stor och det tog oss inte många minuter att avverka staden. Efter en promenad på dryga 20 minuter var vi framme på Ewood park. Biljettpriserna var nedsatta till 15 pund på hela arenan vilket var en trevlig överraskning. De hade till och med innan haft en kampanj där de tre sista hemmamatcherna kostade 20 pund totalt. Matchen slutade 2-0 till Blackburn men detta speglade inte matchen. Storspel av Blackburns målvakt Paul Robinnson räddade dock de tre poängen till hemmalaget. Tyvärr satt lagens båda svenskar Erik Edman och Martin Olsson på avbytarbänken hela matchen igenom. Jag kom i samspråk med en dam som satt bredvid mig på matchen. Hon var 63 år och såg Blackburns alla hemmamatcher och även en del bortamatcher, trots att hon numera bodde i Sheffield. Hon hade en imponerande koll på fotbollen. Hon kunde svara på alla mina frågor och hon hade totalkoll på alla svenskar i engelska ligan. Hon gillade även Celtic och Henke Larsson var en av hennes absoluta favoritspelare. Vi pratade också om före detta svenskar som spelat i Blackburn. Hon berättade då om Patrik Andersson och att han var ung då och inte fick några direkta chanser i Blackburn. De hade dock ett riktigt bra lag vid den tidpunkten och hade egentligen ingen anledningen att ändra i laguppställningen. Hon tyckte också att Patrik var ”really handsome”. Martin Dahlin fick dock omdömet att hon trodde att han bara var ute efter pengar under sin tid i Blackburn. Martin kan dock trösta sig med att jag ofta fått höra superlativer om honom under mina fotbollsresor i Tyskland. Damens absoluta favoritspelare nu var turken Tugay i Blackburn.   

 

Efter matchen begav vi oss tillbaka till Manchester för att tillbringa kvällen på en riktigt bra brasiliansk restaurang med sedvanlig uppassning av diverse köttspett. Den norska pokerspelaren och EPT vinnaren från Dortmund 2007, Andreas Hoivold gjorde oss sällskap och det var en riktigt trevlig kväll där vi var de gäster som lämnade restaurangen sist. I morgon är det avfärd till Monte Carlo.