Jag har nu varit på svensk mark i en vecka. Faktum är att jag bara har varit i Sverige i totalt tre månader sedan november 2008. Det känns helt ok men jag saknar uppriktigt sagt redan livet i Valencia. Klimat och fotbollsmässigt är det ett rejält nedköp att komma hem. Sedan är det avsaknaden av lugnet, enkelheten, den stressfria tillvaron som inte finns på samma sätt här. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gör att tempot är på en helt annan nivå i Sverige och framförallt Stockholm. Kanske är det starten på mornarna där barnen börjar skolan först halv tio och/eller siestan på dagen som påverkar till stor del. Kanske är det för att man större delen av året bara behöver ha shorts och sandaler eller att man kan parkera bilen nästan var som helst utan risk för parkeringsböter. Kanske är det mentaliteten hos människorna att alltid ta sig tid för varandra.

Jag vet inte med säkerhet vad det är men kan konstatera att jag trivdes förträffligt i Valencia och Spanien. Förhoppningsvis hittar jag en lösning så jag kan kombinera det bästa av två världar och bo där åtminstone på vintrarna som inte är min grej trots mina norrländska rötter.

Jag och Williot besökte Råsunda i söndags för att se den allsvenska premiären mellan AIK och Mjällby. Fotboll är alltid fotboll men visst gick tankarna mot Mestalla och funderingarna om det var samma sport man såg. Men till spelarnas försvar: Hur lätt är det att spela under dessa förutsättningar? Man kan ju också fråga sig om det verkligen är motiverat att starta allsvenskan så här rekordtidigt och ha ett två månaders uppehåll under sommaren och VM. De stora ligorna gör inte uppehåll för Afrikanska mästerskapen då massor av betydelsefulla spelare lämnar sina klubbar under denna period. Hur många spelare är det i Allsvenskan som ska till VM? Christensen i IFK Göteborg är den ende som jag på rak hand kan komma på. Jag tror att det är max två spelare till som är aktuella för VM. Och ett argument som att publiksiffrorna skulle vara lägre under VM tror jag knappast på. Jag har svårt att se att det skulle vara mer folk nu i minusgrader och på bedrövliga planer än under sommaren och perfekta förhållanden trots konkurrensen från VM.

Vad beträffar matchen så gick det inte att urskilja vilket lag som var regerande svenska mästare och vilket lag som var nykomlingarna. Mjällby såg riktigt stabila ut och bör ha goda chanser till att spela allsvenskt även 2011. AIK imponerade minst sagt inte men det gjorde de å andra sidan inte i fjol heller de 5-6 gångerna jag såg dem. Men de vann matcherna och det är ju inte oväsentligt! Jag har dock svårt att se att de ska kunna upprepa bedriften från i fjol. Jag varnar redan nu för Häcken. Man luras av namnet och vad de hittills har åstadkommit. Men svensk klubbfotboll är så pass jämn så att de mycket väl kan gå hela vägen i år.

Williot är inget tunnbröd och skräms inte av kylan. Det första han sa när vi lämnade ett iskallt Råsunda var om han kunde få en glass. Så på väg till bilen så tuggade han i sig en Dajmstrut.

Jag har under veckan haft fyra mindre pokersessioner och alla har faktiskt slutat med plus. Förhoppningsvis är det starten på en ny glansperiod. Resultatet hade kunnat vara ännu bättre om jag inte hade förlorat ett inköp då mina AA var allin preflopp mot AQ och två äckliga damer kom på floppen. Dessutom skulle jag spela under 2,5 mål på de tre allsvenska matcherna som på söndagen gick på naturgräs. Men då strejkade mitt nya mobila bredband när jag skulle lägga in vaden och det blev ogjort. Jag var inte helt nöjd då jag efteråt kunde konstatera att det totalt bara blev ett mål.

Min vän Jocke Björklund fyller för övrigt 39 år i dag. Jag lyfter på kepsen åt Sveriges kanske bästa TP spelare. Jag tror både Hoa-Hoa och Adam Alsing får vika sig där.

Pokerspelaren Davor Pavic återberättade en mycket rolig sak från Unibet Open i Algarve då jag inte var med. Kanske är den bara rolig för att jag känner till karaktärerna på de fyra personer som händelsen utspelar sig med och att jag lyckades måla upp en bild i mitt inre hur det hela såg ut. Men jag gör ett försök att beskriva det hela. Davor delade en taxi från flygplatsen ihop med Patrick Ekwall, Dan Glimne och Micke Norinder. För er som inte känner dem personligen så kan jag säga att de alla är härliga profiler som inte direkt är kända för att vara typen som är tyst och blyg. De gillar alla helt enkelt att snacka. Nu satt de alla i en och samma taxi. Ingen av dem är van i att vara tyst en längre tid. Men nu tar Ekwall tag i snacket och pratar och pratar. De andra försöker konstant bryta in men Ekwall låter inte detta ske. När han hämtar andan försöker de andra återigen få en syl i vädret men det går bara inte. De andra blir bara rödare och rödare i ansiktet av att inte få komma till tals. Men de är chanslösa mot Ekwall och får till slut uppgivet konstatera sig besegrade i sin egen paradgren.

Det ska bli kul att fråga Norinder, Glimne och framförallt Ekwall om de har samma uppfattning om taxiresan. Om jag hade fått höra historian men utan att veta vem det var som ”vann” hade jag satt mina pengar på Davor alla dagar i veckan. Jag hade nog trott att möjligen ”Nalle” Hedlund var den enda likvärdiga utmanaren i denna gren.