Scen jag bär med mig från flighten: det koreanska paret brevid mig som, i det svaga ljuset från läslampan, svettas med krökta ryggar över det barnsligt simpla tullformuläret (typ namn, födelsedagum, hemland, flightnummer, hotelladress i USA, har du med dig 68 ton heroin?) som om det vore Manhattan-projektets avgörande ekvation. De har till och med en sjukt utförlig utskriven guide till just detta dokument med sig, men blir ändå tvungna att ta hjälp av sin amerikanska granne till slut (det här med att fylla i hotellfältet var tydligen för mycket av ett Mensa-test för dem). Starkt att de vågade, dock. Hoppas de njöt av det absolut mest spännande sättet att resa på: mellan kontinenter, och två länder varav inget är ens hemland. (Första gången jag flög Tokyo–LA, 2008, kände jag mig lika världsvant oövervinnerlig som om jag gjort det i Steve Jobs specialinredda Gulfstream. Bara smaka på rutten. NRT–LAX. FINNS det två coolare, och samtidigt mer olika, städer att flyga mellan? Sigge Eklund är tydligen förtjust i leken att kombinera ett stadsnamn med ett årtal för att trigga oväntade känslor, typ ”Poltava 1918” eller ”Jerusalem 2003”. För mig har flygrutter samma effekt.)

Såg ”Chappie” på planet. Fy fan vad konstig. Jag gillade både ”District 9” och ”Elysium” till tusan. Trodde ”Chappie” skulle bli årets filmupplevelse när jag såg den svinsnygga och svinvälljudande inledningen (så HÄR ska moderniserad 80-talsfilmmusik låta, ”Far cry: Blood dragon”), för att sedan upptäcka att mina favoritrappare Ninja och Yolandi från Die Antwoord hade varsin cameo. Förutom att… det visade sig att de spelade HUVUDROLLERNA?! Och hette Ninja och Yolandi i filmen också? Och bara lyssnade på sin egen musik hela filmen igenom, utöver att den dessutom tonsatte flera scener där karaktärerna inte lyssnade på musik? Tack och hej.

Sov så mycket jag kunde på planet. Drömde som vanligt att min byggnad hemma i Tokyo välte i en jordbävning och att jag slungades genom fönstret ut i tomma intet.

När jag vaknade och såg flygrutten blev jag sugen på att be kaptenen släppa av mig i Vegas istället. En av faktiskt väldigt få städer jag besökt som jag instinktivt känt att jag inte kan lämna bakom mig för gott.

Fick dock nöja mig med att landa i LA. Innan jag ens hunnit fram till immigration-kontrollanten frågade han: ”E3?” Så snabbt har jag aldrig blivit avslöjad förut. Tur att jag faktiskt, till skillnad från rätt många andra som bevakar E3 (vad jag förstår), har journalistvisum. Skräckhistorierna om folk som erkänt sig vara journalister i kontrollen, saknat visum och sedan antingen fått vända hem direkt eller grillats i förhörsrum i timmar… Hellre överdrivet nojig i förväg än avrättad efteråt, det är mitt motto.

Amerikansk dam började käfta i entrén till den sista tullkontrollen, själva slutspurten innan man äntligen är fri och kan sluta koncentrera sig på att inte se ut som om man har 68 ton heroin i kabinväskan. ”Vi har redan gått igenom tullen!!!” bräkte hon upprört. Visst, det finns säkert en hemlig tullstation som bara ni av alla på hela flygplatsen råkat passera. Gissa om de ändå kom lommande efter mig sedan, allt de vunnit på sitt utbrott var omgivningens avsky plus en smärre försening. Folk som tjafsar på flygplatser, där har du den kombination av personlighetstyp och plats jag tycker allra minst om, oavsett årtal.