På pendeln hem från Gnesta hamnar jag och Sylvia i närheten av en högljudd tonåring som berättar om sina äventyr i Tyskland för alla som vill (eller inte vill) lyssna, och sedan slår in allt i brasklappen: ”Det kanske inte låter KUL, men det är en sjukt skön känsla att se annorlunda grejer!”

Och det får man ju ge honom. Tror fasen det var min stacakrs själ han satt och obducerade borta på det smutsiga sätet, för om det är något som drivit mig genom det här året hittills så är det jakten på variation, hur tråkig den än är och/eller inte är.

I helgen har jag dock unnat mig att ha lite kul ändå, mot bättre vetande. I fredags dygnade jag som sagt mer eller mindre hos Tommy, vilket som även sagt var jättemysigt. I lördags var Mattias i stan igen, som genom en välsignelse eller vad det heter, för då kunde jag ägna min sista lediga kväll i Stockholm åt att barrundera med honom. Det blev återbesök på Vampire Lounge, Pet Sounds (eller PSB som det tydligen heter numera, eftersom de efter 200 år kommit på att de inte vill blandas ihop med skivbutiken med exakt samma namn??????) och, när vi var vid våra allra osundaste vätskor, Dickens på Folkungagatan. Avslutade med kebabtallrik sedan, som på Gustav Vasas tid. Regnade hela tiden gjorde det också. Så typisk utgång i Stockholm! Det var som att resa, fast i tiden, samt även rummet. Kul också, borde jag kanske påpeka. Ska bli extra roligt när Mattias kommer tillbaka till Japan så vi kan gå och äta koreansk barbecue igen, för det är det värsta jag vet att inte göra dygnet runt.

Och igår då, då åkte alltså jag och Sylvia ut till Gnesta för att hälsa på Ingrid och hennes föräldrar. Ingrid är rolig, hon är lite yngre än jag och har inte det bredaste av ordförråd än, så det är som att höra en vuxen människa på shuffle: ”Nämen! Stjärna! Nä, nu blommar det! Kom! Nu blommar det! Stjärna! Nämen! Mamma! Nä, nu…!” Föräldrarna är rätt trevliga också. Vissa tycker ju inte alls om att träffa folks föräldrar, men ibland kan det vara riktigt intressant att höra hur en rova skalades på 40-talet.

Gnesta är förresten fint, om du inte varit där. Fint vatten, fina hus, nära till badbrygga (om man inte är en -kruka), god mat, roliga alkisar. Men nog om mig och Sylvia.

Hade lite dåligt samvete när jag, som en plasksvettig packåsna, uppenbarade mig i Tommys port en timme efter utsatt tid. Drygt tolv dyblöta timmar senare känner jag dock att jag betalat av min skuld till hans hushåll. Vilket visserligen är lättare gjort än sagt när spriten flödar fritt, solljuset är så distraherande konstant att vi till slut drar ner rullgardinen, och man dessutom har tillgång till lustiga små piller som gör en pigg som en orimligt pigg nötskrika. (Viktigt meddelande till mamma: det var koffeinpiller, inte ecstasy. Tror jag, de var vita och runda, fråga inte mig!)

En riktig premiumkväll blev det, samt -natt och -morgon. Vilket också är lätt hänt när man har tillgång till nämnda rekvisita och preparat, samt Tommy. Först var vi ute en sväng på hans terrass, vilken var lika mindblowing som ifjol, till mitt stora förtret. Men det var förstås alldeles för kallt där, så vi ingick i hans bostad istället, där vi satt och lyssnade på typ all musik som någonsin släppts och pratade strunt tills vi insåg att vi båda glömt bort att bli trötta. Till slut gick jag hem bara för att hinna sova alls innan det skulle bli kväll på nytt, då jag hade annat att stå i, samt för att inte fucka upp dygnsrytmen ännu mer inför söndagens utflykt till Gnesta. Fast mitt hem är inte mitt hem längre, för nu har jag flyttat till Mariatorget för att vakta en annan gammal bandkamrats lägenhet. Att promenera hit från Hornstull i gryningen var rätt fantastiskt, i stort sett helt folktomt, det var bara jag och en massa vackra hus och gator och parker och ett solsken så svidande ljust att det såg ut som om någon rivit hål i himlen och blottat en brännande kritvit parallelldimension där bakom. Bra grejs, testa denna upplevelse du med.

Det har annars varit ett par blöta veckor i dubbel bemärkelse. Regn och/eller elände typ varje dag, och så en del ödlande i mer eller mindre glada vänners lag på det.

Hela resan har hittills varit mer inspirerande än jag väntat mig. Känner mig plötsligt mycket mer sugen på Tokyo, trots att jag har en del destruktiva synpunkter på mitt liv där. Men en massa människor omkring mig håller också på att byta jobb/karriärer/bostadsorter. Någon flyttar till LA om bara några veckor, någon annan ser ut att kunna hamna där nästa år, någon flyttar till London redan i höst, ytterligare någon ser ut att ha en åtminstone medioker kanonchans att bosätta sig i Brooklyn inom kort, och sedan har vi den där någon som flyttade till Singapore i måndags och torterat mig med bilder på mäktiga utsikter över Marina Bay sedan dess. (Jag gillar Singapore väldigt mycket, därav tortyren.)

Tycker dock allt det här är väldigt peppande. Bra att folk ger sig ut på äventyr, ännu bättre att jag kommer kunna hemsöka dem på deras nya bostadsorter (få saker är lika roliga som att åka till mer eller mindre främmande länder och ha en behändig guide av kött och i bästa fall även blod). Har inte varit i London mer än typ tre dagar i mitt liv, jag som älskar konst och historia och sånt, och nu kommer jag eventuellt kunna åka dit ett hyfsat rejält tag inom ett halvår eller så. Om det finns 200 olika känslor så är den här den allra bästa!!!

Hunnit med mycket annat också. Få se nu. I måndags: studiosittning med min gamla bandkamrat (jag badar i dem) Mats, som numera är musikproducent och därmed har jobbet jag skulle kunna tänka mig att döda alla utom just Mats för. I tisdags: Fotografiska (helt okej) med Antonio. I torsdags: god indisk middag och jättegod gaming med Peter F. Vi spelade med ”Jamestown” (superkul) och, på en ren nyck, ”Street figher alpha anthology” till PS2. Som visade sig vara SKITkul! Shit vad bra de håller än idag, alphorna. Önskar att ”SFV” (som Peter lyckades ladda ner betaversionen av, men inte starta, när jag var där, eftersom Gud tycker att jag är en riktig dummer) hade samma underbart anime-glättiga, sprudlande poppiga stil istället för den lite tröttsamt mörka, detaljerade approachen med arga huvuden och ytterst hårda slag.

I onsdags: Moderna med mig själv (bästa museisällskapet). De tillfälliga utställningarna var rätt töntiga, men stort att återse deras samlingar: Jasper Johns, Yves Klein, Giorgio de Chirico (ja, han som inspirerade ”Ico”), Pollock, Warhol. Ändå några av vår (nåja) tids allra största konstnärer, så fett att de finns samlade där, utan att särskilt många ens verkar bry sig. Och jag fascineras av hur alla mina resor binds samman av just museibesöken. Moderna skryter om att deras Duchamp-samling förmodligen bara kan jämföras med den på Philadelphia Museum of Art – där jag var så sent som i april. Någon japansk konstnär jag glömt namnet på (orka hålla reda på japanska namn, det är rena grekiskan alltihopa!) var tydligen knuten till gutai-rörelsen, som jag såg en utställning om på Guggenheim förra sommaren, tror jag det var. On Kawaras datummålningar, som jag även sett på både LACMA (eller var det var) och Museum of Contemporary Art Tokyo bara de senaste veckorna. Och så vidare. Känner mig plötsligt som en liten upptäcktsresande i konst. Samt glad. Vilket jag för övrigt också kan rekommendera.

Känns som en evighet sedan jag blev dumpad på aeroport Aerlanda av aerokampanj Aeroflåååt. Sånt som händer när det är mycket som händer.

Bor som vanligt i min syrras lägenhet ute vid Islandstorget. Tror jag. Jag har inte lyckats lokalisera själva Islandstorget än. Det är väldigt lugnt och fint här, förutom i lägenheten, där jag dränkt den smakfulla smågotiska inredningen i drivor av underkläder, datorsladdar, umeshu-dunkar och annan bråte mina resväskor spytt ur sig med samma självbehärskning som en fjortis som testat spice för första gången. Men området, alltså det utanför lägenheten, är trevligt. Det är helt otroligt vad frisk luften är här, trots att jag bara rört mig längs stora vägen. Frisk och kall. Man skulle vilja ta med sig den hem och äta opp den, eller göra sylt på den. Allt annat är så annorlunda här också. Bara att sitta i en soffa och äta ostmackor medan man knapprar på datan, det känns så otroligt exotiskt, som att återuppleva ett minne från barndomen, trots att jag levde exakt det här livet för tre år sedan.

Annat som hittills hunnit hända:

I måndags fick jag en ny retina-Macbook i välkommen hem-present av jobbet. Det är ju väldigt coolt, Apple suger visserligen på ett oräkneligt antal vis (vilket jag påmindes om när Itunes gång på gång fuckade upp synkningen av mina nya spellistor precis innan jag skulle flyga hit – folk som säger att Apples grejer ”bara funkar!”: skjut dem otaliga gånger), men herregud vilken hårdvara de gör ändå. Varje gång jag träffar Susanna blir jag helt hypnotiserad av hennes retina-Macbook (om du aldrig sett en: skärmen är SÅ SKARP och färgstark, det är helt omöjligt att se individuella pixlar, samt otroligt), men nu har jag fått en egen har jag dessutom upptäckt att även alla japanska typsnitt bytts ut mot opixliga sådana! Eller snarare redesignats helt. Det ser helt sinnessjukt coolt ut. Kolla det här, liksom, rena konsten:

(Alltså, pixlarna syns i själva skärmdumpen, men inte på skärmen.)

Nåväl. Efter mitt hastiga besök i Aftonbladet-huset gick jag och ödlade med Sylvia, som ritar speluppslaget i Nöjesbladet varje vecka (och hälsade på mig i Tokyo för ett bra tag sedan, förmodligen innan jag började blogga). Det blev ett himla skvallrande om allehanda medieprofiler (inte minst Peter Ottsjö), samt kul.

I tisdags blev tyvärr den enda fyllan en akut rotfylla. Det var jobbigt både av uppenbara anledningar och att jag inte kunde anteckna alla roliga sägningar citatmaskinen Igor, min tandläkare för dagen, spottade ur sig under behandlingens gång. Mest muttrade han över att allting är ”shit” i Sverige jämfört med Polen, som han kommer ifrån. Sedan skällde han ut sin nya assistent för att hon (kanske 18–19) aldrig varit full: ”Why don’t you drink? You haven’t tried life!” För att jag inte skulle bli distraherad av eventuell smärta bad han mig tänka på brudar istället. Jag dubbelkollade med honom om det verkligen var förbjudet att dricka alkohol efter behandlingen (vilket min mor, f d tandtekniker, sagt). ”Drink alcohol!” röt han. ”It’s medicine!” När han lämnat rummet frågade jag assistenten om han verkligen menade allvar. ”Jag vet inte”, svarade hon. ”Han säger så till alla.”

I onsdags serverades jag vodka, umeshu-drinkar (systemets umeshu + mousserande vin = jättegott) och livsvisdomar av Tomas i hans dragiga kök vid Mariatorget. Eller dragigt och dragigt, att fönstret stod på glänt var tillräckligt för att jag skulle huttra ihjäl mig. Att ni står ut med det här klimatet! Men det var otroligt mysigt ändå, och väldigt nyttigt eftersom jag fick en massa ingående feedback angående ett projekt jag håller på med. Ni svenskar, ni är så vettiga och lätta att prata allvar med. I Japan pratar jag bara strunt med mina vänner (”Gillar du choklad? Jag gillar också choklad!”), blir så trött på det ibland.

I torsdags chillade jag lite i dess kungliga höghet slottet, som man gör. Det var tyvärr (?) inte fullt av kungar, utan av klumpfotade, ölmagade turister. Men nog om mig! Själva museerna var rätt grymma. Fyra stycken hade de, utöver Livrustkammaren (bäst av alla, men separat). Nu har jag äntligen bockat av samtliga. Bäst var nog Museum Tre Kronor, bland lämningarna från just slottet Tre Kronor. Bra verklighetsflykt att smita in där i mörkret nästan hela dagen. Billigare än att köpa ett nytt spel!

På kvällen ödlade jag med min gamla bandkamrat Mats på Söder, varpå vi helt otippat sprang på min gamla kusin, som gjorde oss sällskap på Malmens lilla hotellbar. Nämner den specifikt eftersom de spelade så bra musik där (vet förstås inte vad, det är ju lite av poängen). Det är jag sannerligen inte bortskämd med i Tokyo, där många uteställen (förutom rena klubbar) spelar antingen ingen musik alls eller synnerligen sugig sådan. (Vilket påminner mig om gången då en extremt packad brittisk bekant bad personalen på en izakaya i Harajuku spela Daft Punk – han var uppenbarligen så full att han inte insåg att de inte hade någon ljudanläggning till att börja med.) Först var vi iofs på Vampire Lounge, som spelade helt bedrövlig musik (om man inte räknade ut det av namnet), men glassdrinkarna var fortfarande lika goda som på min tid. Usch vad det regnade, förresten. Vackert att se på, olidligt att genomlida.

I fredags åt jag tacos i Pokemonien. Gott.

I lördags åt jag middag (thai, lyxigt värre – finns, precis som bra musik, alldeles för lite av den varan där jag bor) med Jonas R, som också är hemma på besök från Tokyo, och Mattias, min gamla Super PLAY-kollega och äldsta Tokyo-kompis (jag lärde känna både honom och Sanna, som jag fortfarande umgås med, när de bodde där 2007), numera hemflyttad till Ume(shu)å. När vi tog en öl på en uteservering efter middagen hade alla tre i sällskapet utom jag varsin smartwatch (varav två Apple Watch). Sverige är så futuristiskt!!! (Förutom att ingen av Apple Watch-bärarna egentligen bor i Sverige.)

Efter middagen, fast paradoxalt nog inte på eftermiddagen, var det fest i Pokemonien. Men den och dess deltagare kan jag inte recensera här eftersom Pokemoniens enda invånare som av en galen slump också råkar vara denna bloggs enda läsare.

Allt som allt en av de roligare veckorna i mänsklighetens historia.

Igår: typ 30 grader.

Idag: detta.

Det bästa med att bo utomlands är att komma hem igen.

Jag blir lika chockad varje gång av hur fascinerande det är att se Stockholm med en turists ögon. Ögon som hela tiden fastnar på detaljer man så småningom slutar registrera när man faktiskt bor här: förortsvillornas spräckliga palett, innerstans pastellfärgade stenfasader, träd och buskar som häver sig över betong och metall ner mot rälsen, sönderklottrade elskåp, gamla 50-talsskyltar, och så det bleka sommarljuset som ett överstyrt Instagram-filter över alltihop.

Å ena sidan drabbas jag av en betydligt oskönare kulturkrock när jag kliver ombord på Arlanda Express och inser att det är den mest högljudda tågvagn jag vistats i sedan förra gången jag var här. I Japan är det inte ens tillåtet att prata i telefon på tåget – eller knappt att prata alls, av den ljuvligt skonsamma ljudnivån att döma. Här får jag istället sitta och lyssna på ylande barn och en ensidig mobilkonversation precis hela vägen in till stan. Det låter som århundradets koketterande, men tro mig, efter tre år i knäpptysta Tokyo är det lika skärrande som det hade varit för dig att åka tåg på Indiens landsbygd.

Å andra sidan har knappt ens jag mage att klaga när jag istället kan stoppa in hörlurarna, titta till vänster och låta mig distraheras av det här:

Tecken på att man är på Sheremetyevo-flygplatsen lite för ofta: man vet hur man stavar till ”Sheremetyevo-flygplatsen”.

Det här är mitt sjunde besök på lite mer än två år – en mellanlandning för varje flight till eller från Arlanda. Börjar känna mig riktigt hemma här vid den gamla intorkade buffé (med delikatsser som ”bird’s milk cake”) där jag brukar fördriva tiden genom att klamra mig fast vid västvärldens mest sviktande wifi-signal.

I säkerhetskontrollen började en vakt muttra på ryska åt mig. Sedan ropade hon plötsligt: ”Tokyo! TOKYO!!!” Varpå hon muttrade ännu mer och vände sig till sin kollega: ”TOKYO????????” Trodde för ett ögonblick att de gjort det olagligt för japanofiler att komma hit och sprida sin vidriga propaganda. Men jag antar att det bara handlade om att det stod på min biljett att den är utfärdad på Narita. Och det kan ju vara lätt att missförstå. Om man inte kan engelska. Och jobbar på en av världens största internationella flygplatser.

Det är, som jag förmodligen konstaterat sex gånger förut, synd att denna deprimerande plats är det enda intryck många får av Ryssland bortom medeltida ”moraliska” lagar, ”Rocky IV” och roliga fylleklipp på Youtube. Moskva verkar vara en så jävla fet stad, alltså. Varje gång jag kommer hit undrar jag varför jag inte sett till att dra ut mellanlandningen till ett dygn eller så för att hinna in till stadskärnan istället för att slippa här och sura.

Nåväl. Flighten hit var iaf rätt trevlig. Sov, lyssnade på podcasts och läste om vartannat, precis som livet borde vara. Blev klar med en bok om Enron nyligen (i torraste laget med alla ”derivatives” och ”securitizations” hit och dit, men vilken himla story!) så har påbörjat en om en helt annan sorts ekonomi nu, nämligen den som blossat upp som ett svampmoln kring den moderna konstscenen. Extra roligt eftersom jag sett flera av konstverken som tas upp som exempel irl, de flesta i Tokyo.

Nu är det dags att boarda nästa flight. Snart är jag hemma i verkligheten igen!

I väntan på det tänkte jag låta er begrunda Sheremetyevos underbara motto:

Idag: rätt bra sådan.

Öppnade starkt med att gå och klippa mig på QB House (hela 10 meter från min port), där man med fördel klipper sig om man är frilansjournalist, eftersom det kostar 75 spänn. Dessutom tar det bara 10 minuter. (Det är t o m deras slogan: ”10 minutes just cut”.) Resultatet? För jävligt. Men man blir inte journalist för att vara fin i håret.

Efter denna lilla tragedi insåg jag att jag hade några timmar samt pigghetsenheter över, så jag åkte till Ebisu för att luncha med Jing, min gamla klasskompis från språxkolan. Hon jobbar på Tabelog numera, en väldigt populär restaurangguide här i Japan. Tyvärr innebär det också att hon ser sig själv som expert på just restauranger (egentligen är hon bara designer) och därför kör över alla mina förslag när vi ska äta ute, trots att även en fattig frilansjournalist som jag faktiskt vet var man äter gott i fina Ebisu (på Blacows och Gotham Grill). Men det blev en trivsam stund ändå, vi gick till en pizzeria som faktiskt var väldigt bra, varpå Jing i vanlig ordning började planera 100 olika resor och annat vi tydligen ska roa oss med i framtiden. Man blir lite utmattad av att umgås med henne, men glad också. Vilket gör det extra synd att hon tydligen tänker lämna Tokyo nästa år. Men jag fattar, det finns mycket man blir trött på när man bor här, och att jobba på ett japanskt företag, det, näe, näe du.

Efteråt promenerade jag hem. Tog en timme, och dessutom en halvtimme. Ändå var jag sugen på mer när jag kom fram.

På vägen hem passerade jag Mishka, min gamla favoritbutik i Harajuku (som ligger mellan Ebisu och Shinjuku). Jag är aldrig i Harajuku nuförtiden! Har ju slutat shoppa, som jag kanske nämnt förut. Blir nästan äcklad när jag tänker på hur mycket pengar jag bränt på denna bedrövliga (och bedrövligt roliga) hobby genom åren. Typisk grej som slår en när man blir äldre, antar jag. Om jag kunnat skicka tillbaka en manual för hur man ska leva sitt liv till mitt yngre jag så hade mitt nuvarande jag varit vältränat, ekonomiskt oberoende och fint i håret.

Hursomhelst, Mishka hade inte t-shirten jag suktat efter. Till råga på allt spelade de Foo Fighters. Så jag fortsatte gå. (Obskyr streetwear och själva definitionen av ”dad rock” går INTE ihop, speciellt när streetwear-företaget ifråga ger ut artister som Yung Lean och Cakes Da Killa. Å andra sidan åt jag på McDonald’s två gånger idag, så jag kanske inte är den som ska klaga på andras smak.)

Snart är jag i Sverige!!! Närmare bestämt på måndag 19.40. Schemat börjar redan fyllas med skitroliga saker. Och tankarna börjar fyllas med saker jag egentligen inte vill lämna kvar i Tokyo. Men det är bra, kul att känna att jag verkligen vill komma tillbaka, trots att de senaste veckorna egentligen bara varit stressiga, svettiga och jobbiga.

Funderar på att flytta till en större lägenhet när mitt kontrakt går ut i höst. (Bor verkligen helt otroligt trångt just nu: föreställ dig minsta tänkbara studentlägenhet, och fyll den sedan med halva Ikeas möbellager. Fast fulare.) Men här har vi grejen som verkligen suger med frilanslivet. Det gör det visserligen möjligt för mig att bo på andra sidan jorden. Men det innebär också att jag inte vet hur mycket jag tjänar från månad till månad, vilket gör det svårt budgetera sin hyra (i en stad med skyhöga sådana) två–tre år framöver. Men jag antar att man inte blir journalist för att ha tak över sin för jävliga frisyr heller.

Härom dagen lovade jag att någon gång ta med er på en utförlig upptäcktsfärd i mina kära lokala arkadhallar.

Och idag?

Idag levererar jag.

Det kryllar av ”så vet du att du bott i land/stad X för länge”-listor på internet. Men det tydligaste tecknet på att jag blivit hyfsat hemmastadd i Tokyo är att videon ovan – sånär som på den radioaktiva sushin – känns lika exotisk som en regnig oktobermorgon på St Eriksplan. Det kanske låter som århundradets koketteri, men tillåt mig påpeka att hela videon spelats in alldeles intill min lägenhet och i kvarteren som omger den. Bortom psykedelian och specialeffekterna är allt det här bara exakt samma saker som jag ser varje gång jag går och handlar mjölk eller betalar en räkning.

Närmare bestämt detta:

Ett av de största ögonblicken sedan jag flyttade till Tokyo, minst lika stort som när jag råkade snubbla in i karaoke-rummet från ”Lost in translation”, var när jag fick syn på anslaget ovan i ett undanskymt hörn av min lokala arkadhall Shinjuku Sports Land.

Och nej, för en gångs skull handlar det här inte om att jag hittat ett sällsynt roligt exempel på Engrish i en stad som kryllar av dem.

Utan om att det här betyder att Sports Land är samma arkadhall som jag begick min ”Street fighter IV”-debut i, en lyrisk sommarkväll för exakt sex år sedan. En arkadhall, samt kväll, som jag därefter gång på gång drömt mig tillbaka till, som med tiden antog mytiska proportioner i min igensnöade hjärna hemma i Sverige.

Och som jag alltså återvänt till, gång på gång på gång, ofta flera gånger i månaden, sedan jag flyttade till Japan 2012. Som till och med är belägen ovanpå min lokala matbutik. Utan att jag någonsin insåg det.

Vad världarna gjorde när jag fick syn på den där texten på väggen? De kolliderade.

Vad vi gör med bandet nu? Vi backar det.

2 juli 2009 var första dagen av ännu en månadslång vistelse i Tokyo (varav två veckor tillbringades med Peter F, eftersom Susanna pluggade i Shanghai den sommaren), jag hade sett till att landa i ottan bara för att hinna till en Aural Vampire-spelning i Shinjuku samma dag. (Jag hade ”upptäckt” Aural Vampire – som spelar exakt den sorts mörka synth jag alltid varit svag för, dessutom med texter på japanska!!!, hur coolt kan det bli??? – på Tokyo Game Show året innan, där de ingick i en otroligt märklig, men ärligt talat rätt fet, TGS-konsert efter en av mässdagarna.)

Så när jag dumpat packningen i min pyttelilla temporära lya på Love Hotel Hill i Shibuya (om min nuvarande lägenhet är en skokartong var den här ett glasögonfodral) störtade jag iväg till Shinjuku, jetlaggad och svettig som en gris – bara för att komma fram till kitschigt påkostade goth-klubben Christon och upptäcka att det återstod några timmar innan Aural Vampire skulle gå på.

Så jag hasade runt som en lite mindre fräsch ”Walking dead”-zombie bland Shinjukus besynnerliga små gränder ett tag, i brist på bättre saker att göra, och snubblade till slut in i en arkadhall som såg lagom lovande ut, för att ÄNTLIGEN debutera i mitt favoritspel i mitt favoritspels hemland. (Officiellt var jag i Tokyo för att plugga japanska, men ett ännu större mål var att lära mig spela med sticka.)

Resten av kvällen och natten blev en av de roligaste i mitt liv, en fras jag återanvänder flitigt här på bloggen, men om jag ombeds lista mina roligaste kvällar/nätter på min dödsbädd (om sisådär 10–15 år, om jag fortsätter leva som nu) så är jag rätt säker på att den här fortfarande är topp fem.

När jag kom tillbaka till glasögonfodralet bloggade jag ner dessa mer eller mindre lyriska rader, med fingrarna spända som fiolsträngar över tangentbordet så att de inte skulle råka slita sig och beskriva exakt hur nära jag var att bryta ihop av lycka i den här stunden:

”EXCITING DREAM! ADVENTURE LIFE!! DRAMATIC MEET!!!” står det på väggen. Och det stämmer ganska bra in på varför jag är här.

När jag förbokade min Street Fighter IV-sticka i januari var mitt mål att bli tillräckligt bra på att hantera den för att åtminstone kunna stå på benen i en japansk arkadhall. Och nu är jag här. I en arkadhall i Shinjuku, där jag efter ett par våningar av ufo catchers, Taiko no Tatsujin, shooters och digitala kortspel nått mitt mål: fightingvåningen. Jag blev helt blown away av Hirose Entertainment Yard (Hey Arcade i folkmun) i Akihabara förra sommaren, de har hundratals kabinett från både forn- och framtid indelade efter genre på varje våning. Men det här är inte så himla långt efter ändå. Här finns 3S, här finns Alpha 3, här finns Super Turbo (we don’t need no stinkin? HD Remix!), här finns Tekken 6, här finns Melty Blood, här finns KOF, och så vidare. Utbudet är lite mer koncist än i Hey Arcade, men man skulle ändå kunna tillbringa veckor här.

Om man törs visa sig igen efter att ha spöats till månen och tillbaka i Street Fighter IV, vill säga. Det är ju därför jag är här: för att dämpa min abstinens och se hur länge jag kan överleva mot gemene japan. Men jag har fortfarande inte fått hem min TE-sticka, och tillräckligt bra är precis vad jag INTE är. Redan när jag står och väntar på min tur inser jag att spelarna här har lite väl bra koll på vad de gör. I den enda match jag hinner med innan jag måste rusa vidare till Aural Vampire-spelningen råkar jag välja Balrog istället för Sagat (och här vet jag inte riktigt vad jag ska skylla på) innan jag blir totalt bestad av ett monster till Ken. Han trollar minst lika bra som alla de spelare jag ägnat så många dagar åt att beundra på Youtube, Gootecks och Street Fighter Blog: FADC så snabba att man inte ens hinner se honom blinka till, snabba serier av lätta shoryukens, chockerande långa sittande combos in i EX-tatsumaki. Tre raka ronder till honom, en krossad självkänsla till mig.

På en annan vägg står det ”DREAMING !!” intill en bild på Street Fighter IV. Och det är nog vad jag kommer få fortsätta göra.